OBEHAGLIGA UPPLEVELSER.

   Det finns behagliga upplevelser och obehagliga. Jag tänkte berätta om två obehagliga som inträffade för mig i mitten av 1990 – talet. Jag kallar dem för ”Stegen i huset” och ”Bilbranden.

   Stegen i huset:  ”Navigare necesse est – vivere non est necesse”, att segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt.  Uttrycket härstammar från år 56 f. Kr. För min del stämmer det till etthundra procent. Att leva är också nödvändigt om man skall få uppleva saker här i livet. Det var en otrolig  upplevelse som inte med ord går att beskriva när jag om våren kunde rusta Almiranta, en åtta meters segelbåt med ståhöjd i ruffen, fullt utrustad med toalett, kylskåp, Wallasvärmare och färskvattentank samt dieselmotor och sjösätta den för att sedan bege mig ut i skärgårdsparadiset. Jag hade döpt den efter en hamn i Panama där jag varit många gånger, ändrat namnet från det maskulina Almirante till det feminina Almiranta.  Att för segel glida ut en tidig vårmorgon och sätta kurs mot mina egna paradis holmar det var livets höjdpunkt. Så även denna junimorgon när jag och min son begav oss ut i skärgården, då väderleksrapporterna lovade oss några solig dagar. Det rådde en svag morgonbris men vi hade ingen brådska utan lät vinden fylla seglen. Jag hade bestämt att vi skulle prova en ny holme denna gång. På sjökortet hade jag märkt ut den och den verkade obebodd. I varje fall fanns det inget hus på sjökortet. Efter några timmar var vi framme vid holmen, den verkade vara ännu en pärla i mitt skärgårdsparadis. Här ligger vi några dagar och bara njuter sa jag till sonen. Sol, bad och semester, vad mer kunde vi begära! Ja en sak till, att få ligga ostörda. Vi befann oss nu i Stockholms norra skärgård.

   Vi åt en sen lunch och lade oss att sola på den varma klipphällen. Inte en båt inom synhåll. Jo, en snabbgående motorbåt hade gått förbi på holmens norra sida utom synhåll för oss som låg skyddade mellan två klippor på den södra sidan men vi hörde motorljudet och hoppades att den inte skulle lägga till där vi låg. Efter en stund så gick jag ombord för att lyssna på nyheter och väderleksrapporten. Den stora lokala nyheten var att det skett ett rån i Täby samma morgon och att tjyvarna stulit en motorbåt vid Viggbyholms båtklubb. Vädret skulle bli kanonfint de följande dagarna så nu kunde vi ligga lugnt där vi låg.

   Efter en en stund beslöt jag mig för att undersöka holmen vilket jag alltid gjorde på en ny plats där jag inte varit tidigare. Jag gick en bit rakt fram längs stranden då stigen vände till vänster. Jag fortsatte uppför backen och förvånad såg jag att det låg ett fritidshus däruppe ett par hundra meter från där jag stannade. Det verkade nybyggt. Jag fortsatte upp för att kolla om någon befann sig där. Ville tala om att vi gästade holmen. Plötsligt hörde jag några tunga snabba steg inne i huset. Någon var på väg för att öppna dörren. Solen lyste rätt in i det lilla fönstret så jag kunde inte se in. Stegen tystnade och jag stod och väntade att dörren skulle öppnas. Jag befann mig ungefär fem meter från trappan. Men ingen öppnade. En stark olust känsla infann sig. Någon stod och tittade på mig var känslan. Jag väntade några minuter men ingen kom ut så jag vände och gick nedför stigen igen och till båten för att berätta för sonen vad jag upplevt. Att det fanns någon i huset som inte ville ge sig tillkänna var ett faktum. Jag kom plötsligt att tänka på rånet i Täby och båten vi hört köra förbi holmen. Kunde stegen i huset ha något med rånet att göra? Skulle vi ligga kvar eller segla vidare? Vi beslöt att stanna där vi låg.

   Under dagen hände inget som var alarmerande. Att rånarna beskrivits som farliga och beväpnade var ju oroande men å andra sidan kunde det ju vara vem som helst som befann sig i huset. Kanske ägaren med sin älskarinna! Vi åt middag och en stund senare under kvällen hörde vi en motorbåt som startade och körde iväg från holmen. Tydligen hade någon legat vid holmen. Måste ha varit den eller de som befunnit sig i huset under dagen.  Men var fanns båten? Vi gick för att spana och upptäckte då på norra sidan en vik där det fanns en mindre brygga och tydligen hade båten legat där. Men frågan vem var i huset? Den har jag inte fått svar på. Stegen jag hört var inget fantasifoster. Vi låg kvar i tre dagar helt ostörda. Några år senare köpte jag ett nytt sjökort och då fanns huset utmärkt på kortet. Med ålderns rätt har jag slutat segla nu men mina seglatser finns kvar, dels i minnets arkiv dels i loggböckerna jag fört.   Denna upplevelse var på något sätt otäck. Att inte veta …

   Bilbranden: Att det brinner bilar stup i kvarten är vardags mat i dag. Men den brand jag upplevde var då inte så vanlig. Jag jobbade som föreståndare på sjöfartsklubben Kaknäs och som vanligt var jag tidigt i farten. Klockan var cirka sex om morgonen och jag skulle åka till hamnens gym för att styrketräna innan arbetsdagen började. När jag kom till korsningen Lindarängsvägen / Kaknäsvägen stod där en bil som brann. Svart rök vällde ut. Jag stannade, ringde 112 och berättade vad som pågick. Efter några minuter kom brandkår och polis. Innan dess hade det hörts två tre kraftiga smällar och det sa jag till polisen. Det  var däcken som exploderade sa dom. Jag lämnade mina personuppgifter och så åkte jag till min arbetsplats 150 meter längre bort för att byta om till gymkläder. Efter en dryg halvtimme kom jag till korsningen igen och där var det avspärrat med blåvita band märkt polis. Det stod en polis vid banden och jag stannade och frågade vad som hänt och att det var jag som ringt 112. Mordbrand svarade han. Du hade tur som inte kom en kvart tidigare , de som tänt på ville nog inte ha något vittne om du hade sett dem. Inte med tanke på att det låg två döda personer i bakluckan, skjutna. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på vad han sagt utan fortsatte till gymmet och efter träningen var jag tillbaks på jobbet. Nu började jag fatta vad han menade. Jag kunde varit den tredje personen i bakluckan om jag sett dom eller den som tänt på. Ingen kul tanke. Men jag hade inte sett någon och inte mött några bilar heller och det hade jag meddelat polisen. Men otäckt var det. Jag hörde inget mer om branden och tyckte nog att det var lite märkligt. Men eftersom jag inte var vittne till vem som tänt på så var jag tydligen inte intressant. Än idag ryser jag vid tanken på vad som kunde ha hänt om jag kommit tidigare till jobbet.

   Den 1 maj brukar jag oftast stå vid La Mano monumentet på Söder strax ovanför Sjöfartsklubben Katarina. För att hedra dom Spanienfrivilliga som åkte till Spanien för att slåss mot Franco och för demokrati. År 1936 rasade inbördeskriget för fullt i Spanien och tusentals frivilliga strömmade dit för att försvara demokratin. En av dem var min vän Per Eriksson ” Frisco Per” från Hässelby. Många var svenska sjömän. Därför brukar jag vara där men dock inte i år. Men jag tänker på dem idag när stöveltrampet hörs runt om i vårt land. Nu är uniformerna utbytta mot kostymer.

   Nästa gång skall jag försöka hitta något trevligare att skriva om. Ha en skön vår och sommar alla som läser mina krönikor. Själv är jag i karantän och isolerad. Men som gammal sjöman är jag van vid isolation och avsaknad av sociala kontakter. Jag har många före detta sjökompisar som liksom jag sitter i karantän och tar det med ro. Tyvärr har många kamrater seglat vidare och dem minns jag också. Man slipper i alla fall orkaner, tropisk hetta och isande köldvindar på Berings Hav. Jag är stolt över att ha varit sjöman men vill inte ha den tiden tillbaks. Jag trivs bra i lugnare farvatten.

Stig Elenius

Det här inlägget postades i Aktuellt, Gästkrönikor, Redaktören har ordet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *