KRIGSSEGLAREN SOM VAR MIN VÄN.

 En gång i tiden roade jag mig med att skriva poesi. Tro det eller ej men jag framförde även poesin på olika folkhögskolor samt på sjömanskyrkan i Stockholm. När jag framträdde på sjömanskyrkan kom ett fyrtiotal och lyssnade när jag läste ur boken Solnedgång. Några grät också, några gav mig en kram efter diktläsningen. De drygt fyrtio pensionärerna fick varsin bok av mig.  Mina dikter handlar oftast om saker jag eller andra upplevt. Många kasserade jag och några fick se dagens offentliga ljus i olika tidskrifter. Till sist publicerade jag några av dem i boken Solnedgång som gavs ut 2008. Denna dikt handlar om en god vän som är borta sedan länge, krigsseglaren som blev min vän. Som min hustru bakade kakor till som han gillade. Bakgrunden till dikten är följande.

 Han hade seglat utanför spärren under merparten av krigsåren. Han var det som vi kallar krigsseglare, det uppväxande släktet känner antagligen inte till dem. Men vi är några som minns dem. Min gode vän gick bort för många år sedan men hann berätta för mig om sina upplevelser. Efter krigets fasor kom han hem till Sverige, utan bostad och inkomst. Han sov ibland under gamla presenningar på kajerna i Stadsgården i Stockholm. Slutligen ordnade livet upp sig och han läste till sjökapten. Han blev en av de mest ansedda kaptenerna i sitt rederi och god vän med redaren. Han var det som kallades flaggkapten i sitt rederi.

 Vi träffades på Sjöfartsklubben där jag jobbade och vi satt och fikade tillsammans på altanen under den varma årstiden. När hösten inträdde satt vi inomhus. Jag fick mig till livs många intressanta händelser från hans äventyrliga liv. Mest sörjde han sin hustru som under tråkiga förhållanden tog sitt liv. Han återkom med jämna mellanrum till det. Jag förstod honom mer än väl.

 Mig kallade han för Paul Casgoine, den berömde engelska fotbollsspelaren,  som kallades Gazza. Han tyckte vi var lika som bär. Men vid jämförelse med Gazza var jag ett blåbär. Jag hade även tänkt spela in några av hans berättelser men det blev aldrig av. Det hände en sak som satte stopp för den inspelningen. En riktigt otäck sak.

 En gång uteblev han från våra fikaträffar. Jag försökte nå honom men ingen svarade då jag ringde. Några släktingar kände jag inte till. Okej tänkte jag, kanske han avlidit, han var ju gammal. Men ingen dödsannons hittade jag heller. Men så en sen höstdag dök han upp igen. Vi satte oss inomhus, det var en ruggig höstdag.  Och han berättade sin historia om vad som hänt. Han hade med nöd och näppe överlevt ett rån där några ungdomar misshandlat honom med ett basebollträ. Flera månader på sjukhus blev det för den gamle krigsseglaren som överlevt andra världskrigets torpeder och flyganfall. Nu höll några jävla ungar på att ta död på honom. Han repade sig aldrig efter den grymma misshandeln och ett par år senare var han död. Han hade förtjänat ett annat öde än det som några jävla huliganer som knappt hunnit torka snoret ur näsan och knappt var torra bakom öronen gett honom. Därför tillägnade jag honom denna dikt. Jag hade tänkt läsa den på hans begravning men den skedde i tysthet och jag vet bara att han är begraven nånstans på Lidingö. Det är vad jag tror.

 

Dikten tillägnas min vän Claes

 Den gamle kaptenen sitter i soffan och minns, han minns hur det var att segla i min belagda farvatten, att se ljusstrimman av en torped och veta, att han ej hinner väja för den.

Han minns iskalla stormnätter i Barents hav, och fartygskonvojerna som brann, han minns allt detta medan Svensson satt hemma och väntade på importens överflöd utan att förstå, att den var förknippad med plötslig död.

 Vem tänker på den gamle kaptenen idag, där vi sitter tillsammans han och jag, han höll på att dö genom ungdomars misshandel och slag, och han lever med sviter av det och av krigsminnen ännu idag, dom tar han med sig när den sista avmönstringen närmar sig.

 Då minns vi honom med en DN annons, kapten Claes har dött stilla i sitt hem, han som kallades krigsseglaren finns inte mer, han tog sina minnen med sig i graven ner, so long och adjö, vi minns dig som du var, slagen och dö, du finns inte mer. Det var en sorgens dag då du mönstrade av  livets skuta, det tycker jag.

 Sov gott min vän , jag minns dig med stor vördnad. Du avled den 7 juni 2003 när sommaren var som ljusast. Jag saknar våra veranda träffar med nybryggt kaffe och kakorna du älskade som min hustru bakat speciellt till dig.

Stig Elenius.

Mer om solnedgång HÄR

 

Om Webbmaster

Skutseglare, ångentusiast, författare och professionell lektör.
Det här inlägget postades i Aktuellt, Redaktören har ordet. Bokmärk permalänken.

En kommentar till KRIGSSEGLAREN SOM VAR MIN VÄN.

  1. Läffe Himpa Jansson skriver:

    Tack för god läsning 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *