HUNDVAKT OCH VAJANDE PALMKRONOR.

 Sjömän drömmer oftast i vaket tillstånd. Om avlösning i nästa hamn, om sin familj, sina barn, ja allt som man saknade ombord men som fanns iland. Några drömde sig bort ur den krassa verkligheten ombord  under Södra Korsets stjärnprydda himlavalv medan fartyget plöjde sig fram mot nya destinationer genom att läsa litteratur , skriva, teckna , måla eller göra sjömansarbeten av olika slag.  Sjömansyrket har fostrat många konstnärer, författare, poeter , trubadurer, målare, tecknare och bildhuggare. Namn som Harry Martinsson och Ove Allansson känner alla sjöfarare till. De utvecklade skrivandet till en konstart.  Några hade drömmar av annat slag, mardrömmar. Av värsta sorten.

 Det är natten mellan söndag och måndag den 27 februari 1972. Atlanten ligger blank som en spegel, i den karibiska natten lyser stjärnhimlen över svart hav. Ett av Salén koncernens vita kylfartyg, ”Atlantide”, på 8 300 ton stävar fram med 18 knop, fullastad med 128 000 kartonger bananer som har lastats i Golfito och Acajutla. De skall lossas i Bremerhaven om en dryg vecka. Besättningen uppgår till 39 man, 37 av dem sover djupt.  Sena kvällar och nätter på Emmas bar i Golfito har tagit på krafterna. Två ur besättningen är vakna, vakthavande styrman och utkiken. De har ”hundvakten”. Klockan 0130 skall befälhavaren purras då man skall ändra kurs. Det är inskrivet i skeppsdagboken. Befälhavaren är alltid med vid en kursändring. Han är mycket noga med detta, att känna ansvar.

 Eftersom bryggans kaffebryggare är trasig ombeds utkiken att gå ned i mässen för att brygga kaffe tills skepparen kommer upp till bryggan. Just nu är det styrman som för befälet. Sikten är god, han är trött, han går och lägger sig i lotshytten för att vila några minuter innan det är dags att ändra kurs. Det bär sig inte bättre än att han somnar. Vissa rykten gjorde gällande det. Utkiken sitter i mässen och väntar på att kaffet skall bli färdigt. Han nickar också till en stund. Strax före 0200 ränner ”Atlantide” med 18 knop upp på Mona Islands palm bevuxna strand strax söder om Punta Oeste. Ön ligger mellan Puerto Rico och Dominikanska republiken.  Fartygets framfart bromsas in av sandbankarna vid stranden.  Det tar inte många minuter innan befälhavaren har kommit upp på bryggan för att finna att styrman står vid radarn varvid han utbrister ”det är för sent nu”. Och det är för sent, palmkronorna vajar över backen  och ”Atlantide” är hårt inkörd i sandbankarna. Mardrömmen är ett faktum.

 

Nu är samtliga i den 39 man starka besättningen vakna. Till och med hökaren och telegrafisten som normalt inte brukar synas till förrän vid 10 – kaffet. Den sistnämnda får nu ett styvt jobb med att kontakta rederiet hemma i Stockholm. Med dagens språkbruk  kan man säga att det sätts i stabsläge. Nyheten om att ett svenskt fartyg kört upp på en ö i Karibien blir snart en världsnyhet. Nu börjar rederiet kontakta assuransbolag och bogserare beställs för att försöka dra fartyget ur sandbankarna. Besiktning skall göras och man rådgör hur oljespill och last skall hanteras. Hade det inte rått kaos på ett svenskt rederi tidigare så gör det nu. Kaos råder även ombord.

 Rederiet gör en överenskommelse med bärgningsbolaget Smiths i Rotterdam och snart är bärgningsfartyget ”Schelde” på plats. Nu inleds förhandlingar med olika myndigheter om att få dumpa lasten på 128 000 banankartonger överbord samt att pumpa ut bunkerolja i havet. Det lyckas rederiet med. Nu kommer rederiet starkt att bidra till en stor förorening av av havet kring Mona Island. Det kommer att flyta plastsjok från tusentals banankartonger omkring i det blå karibiska havet under lång tid framöver. Plasten kommer att lägga sig som berg på havsbotten och så småningom kommer det att bildas mikrobitar av plasten som i sin tur fisken får i sig. Och människan. Hur kom det sig att vakthavande befäl var så trött att han somnade? Somnade matrosen i manskapsmässen ? Var det besöken på Emmas Bar och söndagens grillparty som medförde denna trötthet? Var det därför man kallade grundstötningen förorsakad av den mänskliga faktorn? Att fela är mänskligt. Den som är felfri, den finns inte i min värld. Som Jesus på sin tid sade, den som är utan skuld kastar första stenen.

 När myndigheterna gett sitt tillstånd att lasten kunde lossas blev det ett styvt jobb för besättningen. Även hökaren ”Sås Olle” och kocken ”Nisse Bacon” hade fullt upp med att se till besättningens önskemål om öl och bacon och ägg. Det gick åt många kassar öl och lassvis av söndagsfrukost mat medan de övriga svettades med lossning. Nåja, gnisten, ”Svettiga Svenne” svettades inte, den sällsynta vätskan telegrafistsvett var ännu ej uppfunnen. ”Sås Olle” kånkade på öl kassar upp från förrådet till mässarna. ”Nisse Bacon” stekte bacon och ägg så det osade i inredningen. De var befriade från att lossa banankartongerna. ”Sås Olle” besatt inte de krafterna med att lyfta de tunga banankartongerna överbord han hade jämt sjå med sina öl kartonger. 

 Ett större bärgningsfartyg hade rekvirerats, högsjöbogseraren ”Rodezee”  anlände till haveristen för att med sina 9000 hästkrafter försöka dra ”Atlantide” loss. Det var hög tid att detta skedde, fartyget hade redan börjat hugga mot stranden och man befarade större skador i bottenplåtarna. Den 14 mars klockan 18.30 var ”Atlantide” loss från ön och den 15 mars påbörjades bogsering till Betlehem Steel varvet i Beaumont i Texas. Huvudmaskinen var obrukbar men man gjorde ändå en fart av 12 knop under bogseringen med hjälp av ”Rodezee”. Den 29 mars kunde fartyget docka in för en närmare inspektion. Huvudmaskinen med mellanaxlar och propelleraxel demonterades och riktades. Tvåhundra ton stål och plåt byttes.

 Under sjöförklaringen som hölls friades befälhavaren ”Silverräven” kallad helt från skuld. Man tillskrev haveriet den mänskliga faktorn, det vill säga att vakthavande styrman inte observerat att fartyget kommit ur kurs på grund av strömmar. Man kunde då avskriva  misstanken att styrmannen somnat. Rykten hade snabbt som en löpeld spridit sig i rederiets fartyg att styrman hade somnat vilket visade sig inte varit sanning. Eller! Ryktesspridning ombord blev snabbt till en sanning.

 Reparationerna gick på 6 miljoner kronor. Förlust av lasten till 3 miljoner och ett betydande inkomstbortfall för rederiet. I dagens penningvärde är summan en helt annan. Men var fanns medvetenheten om att skydda miljön? Den fanns överhuvudtaget inte på den tiden. Varför beställde man inte pråmar för att lossa lasten i? Då hade man undvikit nedsmutsningen av havet. I ett annat kylfartyg kom jag några veckor senare förbi Mona Island och fortfarande såg vi ombord stora plastsjok som flöt omkring. Men på den tiden fanns inte Greta Thunberg, miljötänket låg långt fram i tiden. Bunkerolja  hade också den kunnat pumpas över i ett annat fartyg. I dag ser vi effekterna av vår nedskräpning. På den tiden kastades allting överbord, matrester, tomma färgburkar, sopsäckar, ja allt som kunde kallas sopor vräktes överbord. Men en hel fartygslast på 128000 banankartonger, med all den plast som fanns i kartongerna och tonvis med bunkerolja, det tar nog priset. Idag är det glömt och världen snurrar fortfarande men visst har miljötänket blivit ett annat som tur är.

Redaktör Bokanjärerna

Stig Elenius.

Källa: Salén Nytt och samtal med befälhavaren ombord.

Om Webbmaster

Skutseglare, ångentusiast, författare och professionell lektör.
Det här inlägget postades i Aktuellt, Gästkrönikor, Redaktören har ordet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *