EN KVÄLL PÅ KOCKHYLLAN MED EVERT TAUBE

   Vi förflyttar oss nu cirka femtio år tillbaks i tiden då det ännu fanns stora besättningar ombord. Då det inte fanns internet.  Då fanns kockhyllan med ljugarbänken oftast belägen utanför kabyssen. Det var besättningens egen samtalshylla där man samlades om kvällen när fartyget befann sig på varmare latituder. Där satt man och berättade historier som ibland sattes på pränt i en och annan bok. De satte djupa avtryck i den svenska sjömanskulturen. Det finns många exempel på det. Under denna resa hade vi varje kväll suttit på kockhyllan och ”ljugit” för varandra. Vi kallade det Poeternas Parlament. Men nu skulle vi gå iland ett sväng i Buenos Aires och berätta om Don Taube för varandra. Det finns som ni vet både verkliga sjömän och fiktiva. Vilka dessa var får ni själva dra egna slutsatser av.

   Vi kommit in i La Platafloden, egentligen en havsvik där Rio Parana och Rio Uruguay rinner ut. På Magellans tid kallades detta vatten för Mar Dulce, Söta Havet. Nu skulle vi in till Montevideo för att bunkra och fortsätta till Buenos Aires där vi nu befann oss. Resan från Montevideo var kort och nu skulle vi gå iland en sväng. Vi, det var Allvetaren, Kikarsiktet och Molnets Broder, samt jag hökarn även kallad Procentarn.  Buenos Aires har inte som Rio de Janeiro inramningen av en vacker natur. Landskapet är flackt, en del av Pampas. Evert Taube har beskrivit staden som en egendomlig blandning av metropolisk, marmorskimrande prakt, parisisk flykt och kolonialt vemod. Om Rio har sina favelor har B A världens längsta gata, Rivadavia som är drygt 20 kilometer lång.

   Vi som gick iland denna kväll hade naturligtvis dopnamn. Andersson, Karlsson och Johansson. Andersson hade döpts till Kikarsiktet genom att han alltid bar sin kikare med sig. Molnets Broder var döpt till Karlsson han var den borne pessimisten som såg allting i svart, i bästa fall i mörkgrått. Ingen hade någonsin sett ett leende i han fårade fysionomi. Allvetaren hette egentligen Johansson. Han hade svar på allt. Visste allt, kunde allt, gillade inte att bli ifrågasatt. Nu satt vi på en bar vid Paseo Colon och drack maté ur små kalebasser. Ja inte alla. Kikarsiktet drack öl, han fick ont i magen av maté påstod han även om han aldrig druckit det argentinska teet. Nu gällde det att spendera sin pesos på rätt dricka, nästa dag kunde det kosta det dubbla. Inflationen härskade i BA.

   Allvetaren tog till orda. Han hade drömt om att liksom Taube en gång kunna komma ridande till den lilla krogen vid floden Samborombom och träffa en förtjusande Carmencita. Men han visste att det skulle stanna vid en dröm. Hemma i Borlänge väntade en liten blond dalkulla på honom. Visste ni säger han, att Taube fram till sin död studerade provensalska 1300 – tals diktare? Nu sitter vi på samma bar som han satt en gång.

   Nu räckte Molnets Broder upp sin hand, han var kock ombord, handen var lika stor som en stekpanna. Kroppen var sladdrig och blekfet som en kokt lutfisk. Hans enda motion var att gå från hytten till byssan några gånger om dagen, som mest 200 meter. Han påpekade att Don Taube kunde citera Shakespeares sonetter och tillaga Bouillabaisse samt flå en kanin med bara händerna. Det visste du kanske inte säger han och vänder sig mot Allvetaren. Eller?

   Skulle tro att Evert var en bättre kock än du broder replikerade Allvetaren. Du som kokar soppa på pulver. Nu blev Molnets Broder ännu mörkare i ansiktet. Han mindes när en nykomling, en obefaren jungman kommit och klagat på hummersoppan där han inte sett någon hummer. Har du nånsin sett en sjöman i sjömansbiffen frågade Molnets Broder. Jungmannen klagade sedan aldrig på käket.

   Kikarsiktet blandade sig i samtalet och bad om ordet. Han är en liten försynt man, mager som en sticka med en kulformad mage och styrman ombord. Han dricker kopiösa mängder öl. Kapten  påpekade en dag att om han istället år frukt skulle han minsann må bättre.  Kikarsiktet hade svarat att det klarar min mage inte av, då skulle tarmarna jäsa sönder.  Vad jag ville säga var att Don Taube var ombord i ss Australic i 18 månader som jungman. Jag träffade Evert en kväll på krogen Den Gyldene Freden. Han var nyss hemkommen från Antibes där han träffat en blond kvinna från Kiruna. Hon hette Marianne. Det visste du inte säger han med blicken riktad mot Allvetaren som sätter sin panna i djupa veck och klurar på hur han skall kunna återupprätta sitt anseende. Innan han hann svara sa jag att jag bott i hennes lägenhet i Antibes långt efter Taube varit där. Jag som kallas Procentarn har varit lite varstans och nu tecknar jag ned våra berättelser här. Fortsätt du säger jag och nickar åt Allvetaren.

   Taube satt i fängelse här i Argentina dömd för mord. Det visst ni inte. Jo du ropar Molnets Broder och ett sällsynt leende syns i hans dystra ansikte. Där har du fel. Det var i boken Don Diego Karlsson De La Rosas roman som Evert skrev om detta och det var hans romanfigur som satt i fängelse inte Evert själv. Nu såg Allvetaren bekymrad ut. Hur hade han kunnat gå  på den niten, han hade ju själv läst romanen och trott att det var Don Taube själv som suttit inne.

   Visste ni utropar han, ivrig att reparera sitt tillkortakommande. Här i Buenos Aires finns världens bredaste gata. Gatan döptes i början av 1800 – talet då landet blev självständigt, Avenida 9 de Julio. Pampas där Evert red omkring på sin mula var då ett trädlöst gräsland där man nu odlar korn.  Han känner sig nu återupprättad i sitt vetande.

   Kikarsiktet tittar försynt på Allvetaren och frågar om han vet vad Evert seglade som? Svårt att säga men jungman och eldare var han i alla fall. En sak är säker, kock seglade han inte men han gillade god mat och det kunde han också laga till. Han var nog bättre kock än du och då tittade han på Molnets Broder. Inte att undra på att han såg ut som ett åskmoln hela tiden med sådana gliringar han fick  ta emot av sina kamrater. Och öknamnet hade han inte fått av sitt buttra utseende utan för att han gillade Runeberg och hans dikter, bland dem Molnets Broder. Och den där baren som Evert diktar om, Ultramar, den fanns nog bara i hans fantasi precis som Somborombom. Allvetaren känner sig nöjd.

   Det råder en besvärande tystnad då Molnets Broder beslutar sig att säga nåt. Jag kände en hökare som bodde här, nu är han död. Han hette Nils Bacone men var mest känd under namnet Jesus. Inte på grund av att han skulle varit särskilt religiös utan för att de flesta ombord hade hört talas om honom men ingen hade sett honom. Han rökte alltid stora Havanna cigarrer med maggördel. Det var mode bland damerna i Argentina att röka cigarr och gördlarna skulle skydda damernas fingrar mot nikotinfläckar. Nisse hade varit gift med en argentinska. Undrar om hon lever sa Molnets Broder, jag och Nisse var ju kollegor en gång i tiden.

   ”Men hej alla vänner som gästar min ö, jag är både nykter och klok. När morgonen gryr skall jag vålma mitt hö och vittja tvåhundrade krok”. Det var Allvetaren som sjungit en stump. Visste ni att den visan diktade Evert en gång på Calle Schewens ö, Håtö Svansar. Du är som ett uppslagsverk säger jag berömmande till Allvetaren. Plötsligt kliar sig Molnets Broder i skrevet. Har du flatlöss undrar vi andra. Det för tur med sig att klia sig i skrevet säger kocken, det har min far sagt. Men inte hjälpte det farsan, han har ångrat sig många gånger i sitt liv sedan han träffade morsan. Så vad skall man tro!

   En gång var jag så berusad på en bar där det var en danstävling säger kocken. När jag gick över dansgolvet för att hämta en drink vanna jag tävlingen. Tro det eller ej.

   Kvällen övergår i natt och mödosamt reser vi oss upp från barstolarna på Paceo Colon och påbörjar en något vinglig vandring ombord till vårt skepp. De svaga ljusen från Dique Quatro syns därframme i de skumma hamnkvarteren. Ännu en kväll har förflutit i goda kamraters sällskap. Med trötta ben vandrar vi uppför fallrepet till Amigo Grande för några timmars sömn.

   Nästa dag fick vi post hemifrån. Allvetaren från sin Monica i Borlänge, jag från Carina i Stockholm och Molnets Broder från Alma. I brevet skrev hon att hon förlovat sig med Rolf, en känd raggare i stan och var gravid. Hon kunde inte vänta längre på sin sjöfarande kock. Vi andra försökte trösta honom med att säga, klia dig i skrevet, kanske det hjälper. Han var helt askgrå i ansiktet och skakade på huvudet. Till sist utbrast han ”jävla käring”.

   Efter lunch gick kocken iland och sedan dess var han försvunnen. Ingen visste vart han tagit vägen. Vi saknade honom och hans pulversoppor. Förmodligen sadlade han en mula och begav sig ut på Pampas med förhoppning om att finna sig en Carmencita. Han red  nog i Everts fotspår. Förklaringen fick vi några år senare.

   Kikarsiktet, den lille styrmannen med ölmagen hade också fått brev. Det var från öl jätten Carlsberg som önskade se honom på ett event i Köpenhamn när han kom hem. Det såg han framemot. Han hade också fått brev av rederiet att han skulle få skepparbefattning. Framtiden såg ljus ut för de flesta, kanske även för Molnets Broder.

   Det tog tre år innan vi fick reda på vad som hänt med vår omtyckte kock Molnets Broder. I tidningen Sjömannen stod det ett minnesord över honom. Han hade funnit sitt livs kärlek i Buenos Aires och gift sig med kvinnan av spanskt adelsbörd, Vera de la Cruz. Hon var ofantligt rik och sörjde nu sin svenske sjöman. Han hade blivit biten av en giftorm när han var ute på Pampas och såg till sina biffkor. Han hade hittats död av några guachos. Från sjöfolksförbundet lyste man frid över hans  minne.

   Några år senare kom vi tillbaks till B A. Det var Kikarsiktet som nu avancerat till befälhavare och Allvetaren som nu var maskinchef och jag Procentarn som fortfarande var hökare. Vi begav oss upp till Paceo Colon. Allvetaren hade tagit med sig sin gitarr och medan mörkret lägrade sig över platsen sjöng vi tillsammans visor av Evert Taube för att hedra honom. Under tiden samlades en stor skara mänskor runt om oss för att lyssna. Allvetaren som kunde spanska berättade om Evert och hans liv i Argentina. Och om kocken som gift sig med senora Vera de la Cruz. Efter föreställningen gick vi upp till restaurangen La Estanzia och åt biffstek. Vi avslutade kvällen med att vandra upp till Plaza de la Republica för att titta på Obelisken. Efter timmar av uppträdande hade många sedlar i större och mindre valörer samlats i hatten jag tagit med mig.

   Efter några dagar vid kaj seglade vi vidare. Innan dess hade vi lagt några öl vid den minnesplats vi utsett för Molnets Broder samt en flaska rödvin till Evert. Befälhavaren Kikarsiktet som stärkt av rödvin ville säga några väl valda ord till deras minne. ”Bröder, när vi föds ägnar vi första delen av vårt liv till att bemästra kroppen. När vi väl lärt känna den flyttas uppmärksamheten alltmer till yttervärlden med  dess lockelser. Våra handlingar får olika konsekvenser. Allt detta kräver sin tribut som blir till en rik källa till lärdom och insikt. Både du Evert och du kockskrälle har gett oss efterlevande rika minnen. Vi förlåter dig  för att du inte vara lika skicklig kock som Evert men bägge njöt ni av livet och dess gåvor. Må ni  vila i frid”.

   Vi fortsatte våra resor över världshaven. Kikarsiktet hade flyttat till Rom och gift sig med en italienska under en semester. Han hade kastat en slant i Fontana di Trevi och önskat sig en vacker kvinna. Han träffade henne en eftermiddag på Spanska Trappan, Corinna hette hon. De satt ofta vid Spanska Trappan och njöt i solen. Ibland strosade de till Vatikanen, hon var katolik och strängt troende.  De bodde i en lägenhet mitt i Rom. Allvetaren gick på fotboll och såg sitt lag AC Roma med Francesco Totti spela, han som kallades kungen av Rom.

   Allvetaren bodde i en trea i Stockholm fylld med antikviteter. Han var ogift, ingen kvinna stod ut med honom. Procentarn bodde i en förnäm förort med sjöutsikt, han hade lagt undan en hög med pengar och investerat i en lyxlägenhet och en Mercedes som en bra hökare gör.  För dessa Oceanernas vandrare har ljugarbänken ersatts med sofforna på Café Båtsman vid Slussen på Söder. Några ses också på en krog i närheten. De har en sak gemensamt, det pratar alla samma språk, sjöspråket. På krogen ansluter även Sjöspråkets Broder samt Rusiga Roffe. Evert Taube finns med i deras tankar, han bodde en gång i tiden granne med krogen.

Stig Elenius

 

   

Det här inlägget postades i Aktuellt, Gästkrönikor, Redaktören har ordet. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till EN KVÄLL PÅ KOCKHYLLAN MED EVERT TAUBE

  1. Johan skriver:

    Evert Taube uppskattade såväl Bohuslän som Stockholms skärgård ! Han skulle nog vända sig i sin grav om han fick reda på att han hamnat på sedel , jag menar oftast var det väl tomt i lädret
    och utan förskott från vissa förlag hade han nog haft mer än knapert !

  2. Stig Elenius skriver:

    Ursäkta mina fel i texten. Har ingen korrekturläsare och trots att jag läst texten ett par gånger finns där fel som nu är för sent att rätta. Glad Påsk på sailors.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *