Stig Elenius om TILLKOMSTEN AV EN SJÖMANSKLUBB.

Under kungliga ekars beskydd

 Kungliga Djurgården i Stockholm har sitt ursprung i slutet av medeltiden även om det var först under 1860 – talet som grunden lades till dagens Djurgården. På medeltiden fanns i samma område där sjöfartsklubben Kaknäs idag ligger, två små byar, Husarne och Unnanöra. Där fanns även en gård som kallades Kakunas och det var jordbrukande vikingar som bodde i området. Resterna av dem i form av kokkärl och benrester finns i kullen ovanför dagens sjöfartsklubb som på 1950 – talet hette Eken passande nog med tanke på de gamla ekarna som omgärdar området. Här har sjömän kommit och gått sedan 1952. Många av dem har betygat sin tacksamhet över sjömansklubben och dess personal  i de många gästböckerna. Många celebriteter har passerat förbi, bland dem kronprinsessan Victoria, slalomkungen Ingemar Stenmark, tennislegendaren Björn Borg, några har kanske tittat in, som exempelvis den mångfaldige världsmästaren på skridsko Hjallis Andersen och VM bronsmedaljören i fotboll, Thomas Brolin, en gång utsedd i världslaget. Andra har frågat vad detta är för ett ställe. Besökarna har alltid fått svar. I föreningen Bokanjärerna har vi många sjöfarare som kanske vill veta mer om Kaknäs och något om dess historia. Men först en bakgrund.

År 1680 lät Karl Xl – Gråkappan kallad, bygga en jaktpark vilken omgärdades med ett cirka två mil långt staket vars virke hämtades från Åland. Syftet var att förhindra vargen att ta sig in i parken där hjortarna nu stängdes in. Årligen försågs det kungliga hovet med ett trettiotal hjortar som ingick i den kungliga matsedeln. Idag finns inte hjorten eller vargen kvar men istället finns det rådjur, grävling, räv, hare, någon älg och en del andra vilda vänner. Spår av varg har jag själv sett en vintermorgon med nysnö då jag kom till jobbet. Samt mängder av olika små och stora fåglar, och utrotningshotade insekter som bor i de gamla ekarna.

Den stora förändringen inträffade i slutet av 1800 – talet och 1900 – talets början då en annan bebyggelse tog form, då jordbruk och jakt upphörde. Under några år var området övningsfält för militären. År 1952 invigdes sjöfartsklubben Eken, även Sjöfolkets Bollplan kallad, av skeppsredaren Sven Salén. Då hade ett sextiotal granar avverkats på det gamla exercisfältet där nu fotbollsplanerna ligger. Sedan den gången har stora förändringar skett. Den senaste är att sjömanskyrkan i Stockholm flyttat in under senare delen av 2019. Redan i början av 1990 fick sjöfartsklubben, Djurgården Fotboll som närmaste granne. Det samarbetet kom att få stor betydelse för sjöfartsklubbens utveckling. Under årens lopp har klubben besökts av tusentals sjöfarare från hela världen.  Inte bara den brasilianske fotbollslegendaren Pelé har spillt sina svettdroppar här. Det har många andra kända spelare gjort, för att ta två av dem, landslagsspelarna Kim Källström och Andreas Isaksson som tränat här i många år då dom var aktiva i klubben.. Kaknäs har varit matcharena för tusenden av fotbollsspelande sjömän genom åren. Själv fick jag nöjet att döma över ettusen matcher så även mina svettdroppar har vattnat planerna.

När lastfartygstrafiken minskade i början av 1990 talet och flera hamnavsnitt lades ned började den internationella kryssningstrafiken öka explosionsartat. Under högsäsongen april till oktober var det fullt tryck på klubben. Att lösa transportfrågan blev en tuff uppgift, i synnerhet från Stadsgården. Men allt löste sig till det bästa för våra besökande sjöfarare. Vi fann lösningar genom samarbete bland annat.  Från att i mitten av 1985 haft cirka fyratusen besökare kunde klubben några år senare uppvisa ett besöksunderlag på över tiotusen. 

Klubben och platsen är som synes mäkta populär. Min företrädare Göte Ellemar var den som tillsammans med stadsträdgårdsmästare Holger Blom (Blom, passande namn) hittade platsen för oasen Kaknäs. Jag tror inte de fick den uppskattning de förtjänade. Utan tillmötesgående från staden och Ellemars uppoffrande arbete att  med små medel få till stånd en plats för besökande sjömän att  vistas på hade inte Kaknäs funnits. Jag lyfter på HKF och DIF kepsen för dem. En som också betytt mycket för anläggningens nuvarande skick är före detta målvakten och tränaren i DIF,  Kjell Frisk. Jag fick jobba ihop med Kjelle i många år och bättre arbetskamrat är svår att finna. Som tidigare byggnadssnickare  kan han det mesta inom den branschen.

Ekoparken är ett cirka 27 kvadratkilometer stort område och brukar i folkmun kallas stadens gröna lunga. Den besöks årligen av cirka t5 miljoner besökare, många av dem passerar sjöfartsklubben.   En unik djurkyrkogård ligger granne med klubben och där vilar bland annat en cirkushäst och en polishäst. På den östra sidan, invid basketplanen, kan man se lönnar som prins Wilhelm planterat och ett äppleträd som bör vara från 1952 finns också som har en hästsko inne i trädet som lades runt stammen när trädet planterades. Den tall som växer framför klubbhusets södra sida sägas vara närmare trehundrafemtio år gammal.

På tal om kungligheter berättade en person för mig om att min företrädare Ellemar ibland bjöd in prins Bertil tillsammans med kändiskrögaren Nils Emil på Biff Lindström. Den som berättade storyn jobbade som assistent till Ellemar. Från den tiden och under mina år på anläggningen finns det så många underbara storys att berätta men de ryms inte i denna krönika. På min tid kom många äldre besökare som känt Ellemar och berättade otroliga historier från 1950 – 1960 talen. Bland annat var dåvarande kronprinsen någon enstaka gång på besök med sin svarta hund. Den bands fast vid ett fotbollsmål medan prinsen lånade omklädningsrummet.

På klubbens babordssida finns ett stockankare som bärgades på Safis redd i Marocko. Det var överstyrman Carl Olof Cardholm i Svenska Lloyds ms Scania som år 1971 fick det ett ton tunga ankaret i fartygets ankarkätting och lyckades med konststycket att få upp det på däck och transporterat till Kaknäs. På vilket skepp det ankaret suttit är obekant och även dess ålder. Vid överlämnandet av stockankaret den 30 juli 1971 representerades fartyget av Carl Olof Cardholm, styrman Tore Axelsson och telegrafist Sven Olsson. Ankarets historia kommer att förbli obekant i övrigt. Tyvärr.

På byggnadens styrbordssida sitter namnbrädan San Blas. Den härstammar från Salén fartyget med samma namn, dock den yngre upplagan. Befälhavaren Hans Östberg ville ha den till sin sommarstuga när fartyget såldes men fann att den var för stor. Han donerade den till klubben där han var trogen besökare i många år. Namnbrädan är i och för sig en maritim kulturhistoria från en svunnen svensk storhetstid inom shipping. Än idag kan arbetskamrater från Saléns, under namnet Salén Veteranerna, som besöker klubben stanna till och påminnas om den tiden då Saléns var deras arbetsplats.

Fortsätter man att botanisera bland maritima skatter har det funnits en radar skänkt av Wallenius rederierna, som av okänd anledning kastats på soptippen när sjömanskyrkans tillbyggnad kom till. Undrar vad rederiet säger om det? Det var en maritim skatt värd att bevara. Vilka som tog det beslutet känner jag inte till men kan bara konstatera att den är borta. Hoppas inte namnbrädan San Blas försvinner samma väg. På en maritim plats som Kaknäs skall det finnas maritima skatter, de hör inte hemma på en soptipp.

Själv har jag donerat en mycket gammal koffert som jag tillsammans med ett brev fick av sonen till en äventyrerska vid namn Margreth Holst Tester född 1904 som avled 1996 vid 92 års ålder. Den är fullklistrad med märken från olika länder. Margreth mönstrade på olika fartyg för att ta sig runt i världen. Hon jobbade också i Hollywood och kände de stora filmstjärnorna där. En tid skötte hon också om lejonet Jackie som är  med i MGM:s logon. Hon fotvandrade med kineser långt in i det okända Kina och återvände först efter många år till sin hembygd i staden Rorschach vid Bodensjön. Kofferten som tom väger 35 kilo var således hennes resesällskap under många år innan den fann vägen till sjöfartsklubben. Kanske återkommer jag med hennes och koffertens historia en annan gång. Bara tanken att ha en koffert som tom väger 35 kilo gör mig trött. Den bär man inte i handen utan man måste ha bärhjälp hela tiden.  

Inne i klubbhuset kan man se två antika lanternor som donerats av sjökapten Kjell Smitterberg och som suttit på ms Patricia. De fann vägen hit ända från Singapore. Lanternorna är maritim kulturhistoria tillverkade i England av William Harvie Co Ltd Ships Lantern and Lighting Eng. Bishop Street Birmingham. Ms Patricia levererades 1951 från Swan Hunter Yard i Newcastle och kom lämpligt nog in till den nybyggda Londonterminalen samma år som den invigdes av statsminister Tage Erlander. Hon ljöt skrot – döden i Kina 1997 under namnet Empress Katerina.

Inomhus kan man se väggmålningar gjorda av matros Ronny de Wall i mitten av 1990 – talet. En stor prissamling från ett av de mest framgångsrika fartygen i fotboll, ms Apollo lll finns att beundra och även av de flerfaldiga världsmästarna, finska ms Silja Serenade. Några fartygsmodeller finns också för beskådande.

På gamla svartvita foton kan man se det första styrelsesammanträdet som avhölls sittandes på nedsågade granar från den blivande fotbollsplanen. I överrockar och hattar diskuterades fortsättningen för Ekens framtid, eller som det också hette på den tiden, Sjöfolkets Bollplan. Under åren har det skett många invigningar på Kaknäs med bland andra prins Bertil närvarande. När jag idag återvänder någon enstaka gång till Kaknäs som var min arbetsplats i tjugotvå år möts jag inte av en nedgången anläggning som jag gjorde 1985 utan av en toppmodern sådan. Det låg mycket arbetet bakom och den största investeringen ekonomiskt har Djurgården fotboll stått för. 

Den mest utvecklande, givande och intressantaste uppgiften förutom byggnationen av Nya Kaknäs var då jag fick i uppdrag att påbörja ett samarbetsprojekt med den internationella sjömansklubben i Jalta på Krim. Förutom att det var en av de mest kulturella platser jag besökt fanns det även potential att utveckla den klubben genom bland annat att arrangera idrottsveckor och seminarier. Många vänner fick jag där och de var oerhört gästfria. Att vara domare mellan ett Team Jalta och kryssningsfartyg på Jalta stadion var kanske det bästa för egen del – fotbollsnörd av högsta karat. Det blev en hel del matcher under de fyra resor jag gjorde dit. Men även mängder av kulturella upplevelser. Besöken på Lidvadia och Voronsov palatsen och Massandra vinmuseum glömmer jag inte. Jag har fortfarande kontakt med två av Jalta klubbens medarbetare, Emma och Tatiana. De har många gånger motarbetats av myndigheterna och maffian men aldrig gett upp. De är mina hjältinnor när det gäller sjömansservice. Med dem som guider fick jag uppleva det kulturella Jalta. Det var på Jalta som Stalin, Churchill och Roosevelt delade på Europa. Det var här som Tjechovs ”Damen med hunden” flanerade och här som Gorbatjov sattes i husarrest. Här finns vindalar, höga berg och Svarta Havet. Upp vid bergtoppen Ai Petri 1100 meter över havet, åt jag samma mat som tatarerna på sin tid. Allt finns på Krim och på Jalta. Även maffian. Jag satt också på samma restaurang som  president Leonid Kutjma (1994 – 2004) åt middag på när han besökte Jalta. Här, på Jalta Stadion träffade jag också hans ekonomiska rådgivare som på sin tid varit tränare åt Ludmilla Engkvist. Tyvärr har jag förlagt hans visitkort så namnet har jag glömt, men tror han hette Nikolaj i förnamn.  Vi åt middag tillsammans med chefen för Jalta stadion, Pavel, Tatiana och Emma.

Dagens vänskapsutbyte känner jag inte till. Kanske upphörde det vid min pensionering 2006. Kanske var Sjöfartsverkets Sjömansservice inte intresserade när man tog över lilla HKF vid årsskiftet 2006/2007. Jag känner inte till det. Måste säga att jag sedan min pensionering aldrig lagt mig i hur anläggningen och verksamheten sköts. Det kan jag vara stolt över idag.

Trots det gedigna jobbet med att rusta upp anläggningen, skapa de nödvändiga kontakterna och tillbringa många oavlönade timmar för anläggningens utveckling var det dock ett av de bästa och intressantaste jobb jag haft. Jag ångrar inte en minut av mina tjugotvå år där. Nu väntar stora förändringar i klubbens närhet då oljehamnen Loudden och containerhamnen läggs ned och ersätts med bostäder. Jag befarar att den hittills lugna oasens fridfulla läge kommer att störas och kanske till och med de gamla vikingarna vaknar och undrar vad som pågår. Jag travesterar ordspråket ”den som lever får se”. Som 80 plus lär jag aldrig få uppleva den förändringen. Jag har då sällat mig till de gamla vikingarna.

Stig Elenius (föreståndare på Kaknäs mellan 1985 – 2006.)

Mer om Sjöfartsklubben Kaknäs HÄR.

Lämna en kommentar