Stig Elenius berättar. ”Snälla Kapten”.

SNÄLLA KAPTEN                                                           

index

Med de orden började Lena sitt brev till skeppsredaren Gustaf Eriksson i Mariehamn i april 1931. Lena var då 16 år och bodde i Åbo och om somrarna på ön Korpo där jag är född, sex mil sydväst om staden. Hon var god vän till min mor Saga. Hon fortsatte brevet med ” försök nu ordna så att jag får följa med, det skulle vara hemskt om jag skulle ha skrivit och blaskat mig för kapten så här alledes i onödan. Jag hoppas i alla fall att kapten skall förstå mig. Kapten är ju själv sjöman och har längtat ut till sjöss. Och till sist ber jag ännu så väldigt mycket om ursäkt att jag skriver och besvärar kapten. Undertecknat Kaptens hittills okända beundrarinna. Lena Ringbom”.

Jag törs påstå att det var modigt gjort av en sextonåring. Ingen så ung tjej eller kvinna förövrigt vad jag känner till har seglat en fullriggare på vetetraden. Samt att bryta det motstånd som fanns bland djupvattenssjömännen mot kvinnor ombord.

Jag minns Lena Ringbom mycket väl under mina barndomsår. Hon bodde bara ett par hundra meter från stugan där jag föddes. Samma år som jag gick till sjöss, 1955, föddes sonen Mogens som idag är en god vän och jobbar som läkare i Mariehamn. Han äger stugan där jag föddes och där bor jag under mina besök på ön. Han är också den som ordnat med mina föreläsningar om min uppväxt på Korpo.

viking_1907_445x750

Lena gick till sjöss som elev på barken Viking som sjuttonåring och brukar kallas för världens första kvinnliga sjöman. Efter sin sjömanstid blev hon bildskapande konstnär, uppskattad både i Finland och i Sverige. Lena gifte sig så småningom Lindén och tog namnet Ringbom – Lindén. Hon skrev en bok som heter Flicka på skepp som handlar om seglatsen till Australien 1931- 1932. Det är en känslosam skildring från livet på en fyrmastad bark där hon också mötte kärleken i form av den sextonårige jungmannen Dan Hägring. Den kärlekshistorien höll på att sluta i en katastrof för Dan.

Äventyret som var fjärran farvatten, glittret vid tomma horisonter, väldiga skyhöga riggar seglade nu in i Lenas liv. Hennes morfar, den legendariske sjökaptenen Jeremias Granit skulle bli stolt över henne. Hon skulle, efter att ha övertalat den legendariske skeppsredaren Gustaf Eriksson, segelfartygens kung, störst i världen, nu arbeta som elev på Viking.

Hon reste till Köpenhamn för att där träffa kaptenen på Viking, Ivar Hägerstrand. Han hade berättat för sina kolleger att det skulle mönstra på en ung flicka på hans skepp. De andra kaptenerna trodde att han behagade skämta med dem. Den väldige Hägerstrand var snarstucken och röt till. Hon kommer snart hit. I samma ögonblick traskade en otroligt generad flicka in genom dörren till kaptensrummet på skeppshandelns kontor i Köpenhamn och där blev hon måltavla för fem par intensivt stirrande sjömansblickar. De trodde inte sina ögon. Är det prenticen, månntro? Lawhills kapten var den första som bröt tystnaden. Hans röst var hes av det eviga piprökandet.

Lena var förvirrad av intrycken, rummet var inpyrt av tobaksrök och kaptenerna som stirrade på henne. De som hon drömt om som sextonåring, djupvattensseglarna som rundat det fruktade Kap Horn under segel mer än en gång. Ombord i Viking skulle hon föra dagbok, den bildade sedan underlag till boken som kom ut många år senare.

Lena avled på förvåren 1965 i en sjukdom som gett henne dödsdom sex år tidigare. De åren levde hon rikt och fulltonigt. På sjukhuset var hon den som tröstade och ingav hopp och styrka för andra dödssjuka. I förordet till boken Flicka på skepp skriver en släkting, Nobelpristagaren i medicin 1967, Ragnar Granit följande: ”återresan från Australien till Cardiff där vi en vårdag 1932 avhämtade den sjuttonåriga ”prenticen” , mager, kraftfull och mycket smutsig, tog henne till vårt dåvarande hem i Oxford och öppnade kranarna till badkaret. Kuren var slut”.

Hon hade storseglat i 228 dagar och bar för all framtid på minnet av en underbar upplevelse.

Den forna eleven på Viking blev konstnärinna, fjärdarna i Korpo skärgård ersatte oceanerna, en öppen gaffelriggad båt trädde in istället för fyrmastaren. De stora skeppens tid var förbi och Lena hyste ingen längtan till maskindrivna fartyg. Den gaffelriggade båten fick jag som tonåring tjära varje vår innan den sjösattes.

Ett utdrag ur boken: ”Gälla visslingar, stöveltramp, svordomar, iskalla sjöar i stövlarna. Order avlöser varandra, upprepas, blandas med halarkorus.

  • Bräck gårdingarna på kryssövrebram…
  • Å, heja bättre kan vi, mera kommer det…
  • Bättre på lovartsyttre,s pänn buken för fan…fast lovarts yttre, fast lovarts gigtåg…fast i lä…
  • Opp och lägg fast!

Efter flera dygn i den stormpiskade Nordatlanten görs inga undantag för Lena vid segelbärgningen. Pysen och Stockholmarn är under däck, sjösjukan har satt dem ur spel. Hamburg spyr i lä, men försöker hänga med. Alla användbara armar behövs.”

Det var detta som Lena nu mötte under seglatsen från Köpenhamn, till Australien och tillbaka till Glasgow. Hon hade lämnat det trygga varma läkarhemmet i Åbo och den vackra sommarskärgården i Korpo för att få vara djupvattenssjöman. Hon var bara sexton år. Hon klarade examensprovet med glans. Hon njöt av varje stund ombord. Det var bara två saker som retade henne, dels att man inte råkade in i en riktig cyklon, dels att skeppet inte tog vägen runt Kap Horn.

Avmönstringsbetyget som befälhavaren Ivar Hägerstrand skrev ut i Mariehamn den 15 juli 1933 ger henne mycket goda vitsord. Hon har som det står i betyget, utfört sina åligganden berömligt, varöver detta till rekommendation meddelas. Betyget är inte bara ett betyg, det är en segertrofé som en sjuttonårig flicka hemförde från sin ungdoms vidunderliga äventyr.

Lenas dotter har haft utställning om sin berömda mamma på sjöfartsmuseet i Mariehamn. Lena dog vid blott 51 års ålder. Jag har läst boken mer än en gång och beundrar denna oförvägna sextonåriga flicka som trotsade allt i sin väg för att mönstra på barken Viking. Jag har besökt hennes barndomshem i Korpo flera gånger och haft djupa samtal om Lena med hennes son Mogens. Mariella, Lenas dotter har jag träffat på Sjöhistoriska museet i Stockholm för snart trettio år sedan där hon berättade om sin mor.

Boken: Flicka på skepp är utgiven av Holger Schildts förlag 1966.

index

1 tanke på “Stig Elenius berättar. ”Snälla Kapten”.

  1. Just läst den Haft lite svårigheter med alla namn o fått enormt lite hjälp Knappt ens gårdinga mm mm mm blir förklarade Hur kunde kapten förvara äpplen så länge Han hade för hemrrsan med Kanske fr A O hur kunde dom unvika Kap Horn?

Lämna en kommentar