Stig Elenius om SKÅDESPELAREN ” KOPPARN” SJÖBERG

Kanske någon frågar sig varför skriva om fotboll och domare ? Men fotboll inom handelsflottan har alltid varit en stor idrott och är det fortfarande. Själv minns jag genom mitt arbete i HKF ( Handelsflottans Kultur  och fritidsråd) många bra spelare och många ”heta” matcher. Själv fick jag förmånen att döma flera hundra av dem och det var ett kul inslag i mitt jobb. Så fotbollen har sedan decennier varit en fråga som tillhör sjömansidrotten. Själv spelade jag när jag var aktiv sjöman i Norge, England,  Australien, Sydamerika, Afrika, Kina och hemma i Sverige. På grusplaner i Afrika, men på Nansen Field i San Pedro, Tre Kronor i Antwerpen samt i Middlesbrough fanns det fullgoda gräsplaner. Och på Kaknäs finns det två planer med allsvenska mått samt en mindre. Men nu var det en domare jag skulle skriva om.

 Nej, han var inte skådespelare men kunde antagligen kvalat in på Dramaten scenen utan problem. Tore Rickard ”Kopparn”Sjöberg var fotbollsdomare på 1950 – talet.  Med långa drillande visselsignaler, hans sätt att att likt en fältherre lyfta armen mot skyn, hans bestämda steg in i straffområdet för en dömd straff, hans rörelseschema, det var ett skådespel att uppleva. Han var den rödhårige och färgstarke allsvenske domaren från Kvarngatan i Stockholm. Med sina spindeltunna ben och sin perfekta mittbena var han en syn för gudar. Snabbare än de flesta av de spelare han dömde. Man kan påstå att han inte levde upp till kategorin ”att verka men inte synas” som domare. Han märktes, ett milt uttryck. I sitt civila arbetet som vaktmästare på tidningen Expressen var han lika färgstark.

 En gång på femtiotalet dömde han en match i Sydamerika där Brasilien var hemmalag. Hundratusen brassar satt på läktarna, för brassar är fotboll en religion. De trodde inte sina ögon då ”Kopparn” blåste straff för motståndarna så han blev lila i ansiktet. I Brasilien är det bara våghalsar och självmordskandidater som vågar göra det – och ”Kopparn” förstås. Han gick fram till straffpunkten, borrade ned armen på straffpunkten och ropade här. Där skulle bollen placeras. Brassarna svärmade som arga bin kring honom men han stod lugnt kvar medan de ropade en massa ord på ett språk han inte förstod. ”Kopparn” pratade söderslang och hemmagjord engelska och fler språk behärskade han inte.  Det blev mål och han överlevde. Han hade gjort allting rätt – som vanligt.

 Det påstås att ”Kopparn” var mer än en domare på plan. Alltid perfekt klädd, norra Europas rakaste mittbena i det röda håret – det som fanns kvar vill säga. Hans pipa var den skarpaste i Europa, han visslade i tio till femton sekunder, kinderna stod som spärrballonger i det högröda ansiktet, och när han blåst färdigt visste spelarna att det inte var värt att ifrågasätta domslutet. En och annan tavla gjorde han också, som så många andra domare , även jag. Landskamp Finland – Norge, norrmännen vann med uddamålet – tack var ”Kopparns” tabbe. Publiken var i uppror, det kastades saker mot honom, bland annat en ansjovisburk som höll på att träffa honom i roten. ”Kopparn” stod lugnt kvar och undrade om det var vanligt att finnarna krubbade ansjovis på matcherna.

 Hans allsvenska karriär omfattade 100 matcher och han var den första domaren i Sverige som dömde i kortbrallor, – nåja korta, de räckte en bra bit nedanför knäna. Han drog publik också, många sökte sig till de matcher ”Kopparn” dömde. Han trivdes i domarrollen. Spelare som gnällde – få vågade göra det – stoppade han med Söderslang. ”Sparkar ingen boll grabben, jag blåser inte för halvblessyer” var ett uttryck. Om det fanns utlänningar på planen plockade han fram sin egen hemmagjorda engelska. När han dömt en match i London frågade journalisterna hur det gick. Bra svarade ”Kopparn”. Jag spände ögonen i dem och sa ”Tessidike”. Take it easy.

 Sådana domare som ”Kopparn” hade behövts i dagens fotboll. Frågan är dock om han hunnit uppfatta spelet, det går snabbt idag. Men snacket hade behövts och den gälla visselsignalen. Dagens domare är duktiga, ingen tvekan om det. Men lika publikdragande som ”Kopparn” – nej, det finns inte på domarkartan. Undrar om det fanns löptester på den tiden. Om så var fallet hade han klarat även dem med glans.

 Själv har jag dömt ett stort antal matcher genom åren och det finns många storys från min karriär också. Men som domare var jag inte i närheten av ”Kopparn” Jag kallades Collina, efter den italienska stjärndomaren med den stirrande blicken. Det enda jag och Collina hade gemensamt var nog blicken.

 Exakt när ”Kopparn” lade av att döma vet jag inte. Själv lade jag av efter drygt 1000 matcher i lägre serier samt korpfotboll mellan fartygslag år 2006. Men jag har aldrig dömt inför 100 000 brassar eller i allsvenskan, bara ett par träningsmatcher för Djurgårdens allsvenska lag. Men däremot en vänskapsmatch mellan FC Cafè Opera och ett italienskt stjärnspäckat lag – Marevivo.  Femtusen hade kommit, inte för att se mig men stjärnorna från Italien.  På planen fanns det sju världsmästare, bland dem Paolo Rossi, VM skyttekung 1982 och Claudio Gentile som har kallats världens elakaste back. Det räckte för mig. Matchen filmades av TV 3. Matchen spelades på Kristinebergs IP i Stockholm.

 För övrigt kan sägas att mina domarinsatser uppmärksammats av bland annat dåvarande idrottsminister Bo Ringholm och av Stockholms Fotbollsförbund. Utöver serielunken som domare har jag erhållit guldmedalj av Djurgårdens IF Fotboll för mina insatser i Allsvenskan, Champions League och Royal League i trettio års tid, som matchansvarig, innerplansansvarig och säkerhet, samt domarvärd och lagvärd.  Inte så konstigt att jag känner till ”Kopparn” Sjöberg och andra legendarer inom världens största idrott. Däremot har jag aldrig träffat ”den störste” , Pelé. Men 1958 tränade han på min gamla arbetsplats Kaknäs IP. Det är det närmaste jag kommit honom. Det var det årtiondet som ”Kopparn” var som störst. 

 

Stig Elenius

Lämna en kommentar