Månadskrönika december 2015

IMG_1439Julen står för dörren, men i ett allt mer sekulariserat samhälle söker många nya former av andlighet. Wicca är en nyhednisk naturinriktad religion som introducerades i England på 1950 – talet och fick genomslag 30 år senare här i landet. Wiccaner tror på magins existens som är direkt kopplade till den fysiska världen och som avspeglar sig i årstidernas förändring som firas med åtta högtider. Wiccanerna upplever den traditionella julen som stressig och det kan jag hålla med om. En stor del av julen härstammar dessutom från hedniska inslag så varför inte bli wiccan… eller ett Jehovas Vittne, de firar heller inte den traditionella julen. Vi är ju ett sekulariserat land i mångt och mycket så det skadar inte med att förändra sig själv. Vi har i alla fall glömt varför julen firas, Jesus föddes då sägs det. Vi glömmer bort födelsedagsbarnet.

Om ett par veckor har året 2015 nått sitt slut och jag hoppas få uppleva ett bättre år 2016 där förhoppningen står till fred i Mellanöstern så att flyktingar kan återvända och leva i fred i sina egna länder. Egentligen vill ingen människa lämna sitt hemland, sin familj eller sina vänner. Samtidigt hoppas jag naturligtvis att de som funnit sin tillflykt till vårt land får en bra framtid här och slipper uppleva förföljelser på grund av hudfärg, religiös åskådning eller liknande. Kan det vara möjligt, kan det vara en rimlig nyårsönskan? Är jag för naiv? Flyktingströmmen från krigets Mellanöstern har fått mörka krafter att krypa upp ur sina kalla källarhålor för att motverka detta förhållande. De med en annan religiös åskådning och hudfärg än är inte önskvärda här i landet. Här bränner man moskéer och flyktingförläggningar för att visa ”här är ni inte önskvärda”. Men det finns också ljusa krafter i samhället som står upp för de svaga tack och lov.

För några veckor sedan firade Salénfamiljen tillsammans med inbjudna gäster att det var 100 år sedan grundaren av en av Sveriges största rederikoncerner köpte sitt första fartyg år 1905. Hans flotta och rederirörelse växte under åren som gick till att bli mycket framgångsrik. Kylrederiet där jag jobbade i 14 år blev ett av världens största. Grundaren, Sven Salén avled i oktober 1969 och hade veckan innan sjösatt Sveriges största fartyg, men även strax innan upplevt något av sina värsta stunder någonsin, tankern Seven Skies hade exploderat utanför Sumatra och sjunkit med förlust av människoliv. Detta tog Sven mycket hårt. Han behövde dock ej uppleva då hans imperium gick omkull om det kan vara någon till tröst.

Konkursen inträffade i december 1984, då gick Salénkoncernen omkull med buller och bång, tusentals anställda till lands och till sjöss stod utan arbete. För 31 år sedan befann jag mig ombord på Winter Sun då konkursen var ett faktum. Det blev ett sorgset julfirande för många som då stod på bar backe. En del klarade sig bra men saknade sitt älskade rederi och Salénandans kamratskap. Men den berömda Salénandan skulle leva vidare i form av stiftelsen Gevisfonden. Någon fyndig Salénare, osäker på vem, döpte fonden till ”Gamla Vänner i Salén”, därav förkortningen – Gevis. Fonden gör många goda gärningar för sina före detta anställda, bland annat delar man ut bidrag i form av sjukvård, friskvård, resor, sammankomster av olika slag, resor och subventionerade stuguthyrningar. I år väntas fonden dela ut cirka 2,5 miljoner kronor till land- och sjöanställda som var med vid konkursen 1984. Som en underavdelning till Gevis finns Salénveteranerna som arrangerar resor och sammankomster i egen regi. I fonden ingår också en båtklubb och idrottsklubb. Detta torde vara en mycket unik kamratkrets i Sverige med bra ekonomi dessutom.

Salén driver fortfarande rederiverksamhet i form av två svenskflaggade kryssningsfartyg, MS Island Sky och MS Caledonian Sky som opereras från Göteborg. VD är Katarina Salén. Salénfamiljen äger idag ett stort antal bolag. Man kan säga att det inte är hur vinden blåser som avgör din kurs i livet utan hur du sätter segel. Många Salénare satte rätt kurs en gång i tiden. Men andra sämre seglare än saligt avlidne Sven Salén, styrde fel, seglade i motvind på slutet som blev alltför stark. Kanske borde man ha ändrat kurs på 1970 – talet.

På nätet finns en sluten Facebook grupp som heter Salénseglare bestående av enbart sjömän. Hundratals bilder från sjömanslivet ombord, tillsammans med korta berättelser återspeglar sjömanslivet förr i tiden. Man får även veta var ens före detta skeppskamrater befinner sig idag. Några har ”mönstrat av för gott”, andra åter lever som pensionärer, ett fåtal seglar vidare.

Jag har tidigare skrivit om upphovsrätten till andras publicerade verk. Den är lagstiftad, men när sjuttio år har gått efter upphovsmannens död, är deras verk i evärdlig tid fria. Något att beakta för oss som skriver. Detsamma gäller fotografiska konstverk och bilder. Önskar man publicera ett foto skall fotografen tillfrågas och om man får dennes tillåtelse skall fotografens namn sättas ut. Jag har själv använt mig av den möjligheten.

När det gäller årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utmanade hon noblessen på årets prisutdelning och Nobelmiddag i fråga om klädesdräkt. Någon aftonklänning bar hon inte och det med respekt för alla de som lidit och dött i olika krig, de krig hon skriver om i sina böcker. För mig är den motiveringen god nog. Jag lyfter på min hatt för denna orädda kvinna.

En fråga till er Bokanjärer. Har någon fått ersättningen på kronor 1.45 per utlånad bok från Sveriges Författarförbund? Jag har inte fått ett öre och uppfattar det som att ingen lånat mina böcker. Jag har i alla fall skrivit tio stycken och dessa skall naturligtvis finnas på ett eller annat bibliotek. Kanske skall man vara medlem i författarförbundet vilket jag inte är.

Lördagen den 12 december hade Aftonbladet en artikel på två helsidor om att det var på dagen 30 år sedan filmen ”Mitt liv som hund” hade premiär. Det är en av få svenska filmer med världsrykte. Många kända namn förekommer i artikeln men ett saknas, den som skrev boken med samma namn, vår egen Bokanjär Reidar Jönsson. Enligt mig så är det en skam att inte nämna författarens namn. Utan boken hade det inte blivit film. Jag tycker att föreningens ordförande kontaktar den för artikeln ansvarige, Jan – Olov Andersson och ställer frågan varför Reidar Jönsson inte nämns i artikeln? Bäst att kontakta Reidar Jönsson först och höra hans egen åsikt. Adressen till aftonbladets reporter är: janolov.andersson@aftonbladet.se

Uppsnappat i förbifarten av en Bokanjär som påstår, att enligt Strindberg modellen skall en författare flyga som en örn och leva i skiten som en tordyvel. Jag upplever det nästan så. Man har liksom örnen högtflygande planer på de böcker man skriver men upptäcker ganska snart att man hamnat i skiten när fakturan är betald och försäljningen i det närmaste är noll. I bokslutet är siffrorna lika röda som Jonas Sjöstedt.

Från redaktionen önskar jag er medlemmar en God Jul och Ett Gott Nytt År. Låt 2016 bli vårt år med nya medlemmar och en aktiv förening. Det finns många outnyttjade krafter hos medlemmarna som kan hjälpa vår styrelse till att rekrytera fler medlemmar, exempelvis ungdomar och kvinnor, det är de vi saknar i föreningen. Som redaktör saknar jag även en dialog med er på gästboken eller som gästkrönikörer. Måste jag vädja om det fler gånger? Fatta pennan, inte svärdet, kriga med pennan och kasta svärdet. Ta er fantasi till hjälp, plocka fram minnen och upplevelser, sätt det på pränt. Anmäl er till skrivarkurser för att bli motiverade. Hör med föreningen om man planerar skrivarkurser nästa år. Ni kan skriva om släkt och vänner, om sjömanslivet i nutid och i forntid, noveller och romaner, poesi, teckna och måla, ja det finns så många källor att ösa ur. Lycka till…

Med den gamle tänkaren Cicero´s ord” Lucundi acti labores – överståndna mödor är angenäma, så gick 2015 till historien som ett turbulent år för Europas folk.

Stig Elenius

Redaktör

cropped-cropped-cropped-cropped-logga_bokanjarerna12

Lämna en kommentar