Gästkrönika av Kaj Talik

 Längesedan. (eller bara 50 år sedan)

kaj_kronika

Vår redaktör skriver att det uttryckts oro över den relativt ålderstigna medlemskåren i Bokanjärerna. Visst, med andra ord massor av erfarenhet, perspektiv och upplevelser.

 

Men hur är det då med minnet? Kan man lita på sina minnesbilder när man berättat en historia för tredje eller trettonde gången? Spelar det någon roll om det är minnet av den senast berättade versionen av historien man tror är ”sann”?

 

Detta är några frågor jag blev tvungen att ställa mig i veckan när jag tog mig ner till Helsingborgs näringslivsarkiv för att studera Sjöförklaringsprotokollen efter olyckan då Transmarins Britta kolliderade med den italienska tankern Mirella d´Amico utanför Dover den 15/2 1961. Alltså i dagarna för exakt 50 år sedan.

 

Som ung jungman stod jag utkik på Brittas back när de båda fartygen i tät dimma kolliderade för mot för och jag hamnade mitt i projektilregnet av glödande nithuvuden som uppstod när de buktande plåtarna skildes från spanten. Jag hade turen att inte träffas av något föremål förutom lite vete som strömmade ut från Mirellas tankar, men också sinnesnärvaron att ta skydd där en vinschplatta, en förstärkning i däcket skyddade mig från att klämmas ihjäl mellan demolerade fartygsplåtar.

 

Dagen efter blev jag intervjuad i Fransk och Belgisk television samt på BBC där jag fick stå och dra i en vajer på sjömäns vis (den satt fast i en pålare) samtidigt som reportern berättade att jag undkommit med livet i behåll ”såsom genom ett under”.

 

Sedan följde ett par månader i London där jag slet gator och parker i väntan på återkommande sjöförklaringar. Ytterligare en sjöförklaring följde i Bremen den 15:onde maj, men då kom jag knappast längre ihåg om mina vittnesmål var ”sanna minnen” eller bara minnen av ord.

 

När jag 50 år senare får handlingarna i min hand, blir jag främst förvånad över alla de viktiga detaljer som jag fullständigt glömt bort. Samtidigt finns det delar som jag klart mins men som av olika anledningar inte kommit med, eller felaktigt refereras i sjöförklaringen. Det starkaste intrycket ger dock den påtagliga närvaron och förflyttning in i det döende 50:talet som dokumenten bjuder på.

Nu är förstås Bokanjärerna inte till för att föra fram den stora sanningen om vad som hänt på våra fartyg genom åren. Dock händer det att jag kan känna ett visst ansvar när jag skriver om namngivna sjömän och fartyg att jag skall kunna stå till svars för vad jag påstår har hänt.

 

Knäred den 14/2-11 Kaj Talik