Krönika av Lars Svensson

Tänk att få träffa Elvis.

 

När yngsta dottern flyttade hemifrån, blev katten Tussie kvar. Jag försökte några gånger med, att du måste ta med dig katten.

Katten blev kvar, det är tolv år sedan.

Hon var ganska opålitlig, bet exempelvis svärmor så läkarbesök blev nödvändigt, en annan gång rev hon en gäst, som ansåg att den här katten bör avlivas. Då var det nära.

Men tiden gick och kattens beteende förbättrades, hon blev mer kelen och hon började prata, ja på katters vis förstås.

Hon gillade inte bilåkning så när vi skulle till landet gällde det att ordna kattvakt.

Hon som alltid gått undan när man ville klappa henne, hoppade nu upp i knä för att kela.

Hon var till slut inte en katt hon var en familjemedlem, det var vi som bodde hos henne.

Tiden gick och vår lilla kelgris började må sämre, vid veterinärbesök konstaterades att hon hade sköldkörtelproblem, med livslång medicinering som följd.

Några månader senare började hon dricka väldigt mycket, och även få svårt att gå.

Det svåra beslutet om att katten måste avlivas togs. Veterinär kontaktades, med önskan om avlivning i hemmet.

Jag hade förberett mig på vad som skulle ske, men den på ytan tuffe sjökillen grät floder när vår lille Tussie for till himlen.

Dagen efter skulle barn och barnbarn informeras.

När morfar skulle förklara för Jonathan fem år att Tussie farit upp till katthimlen, svarade han att någon katthimmel inte fanns.

Varför då frågade jag, det finns inga kattänglar svarade han.

När jag sedan sa att hon farit upp till himlen svarade han.

Men morfar då får hon ju träffa Elvis.

Tussie blev arton år frid över hennes minne.