Krönika av Göran C-O Claesson

Sveket mot vilda pojkar

 

Min bok ”Från livbåt till flytande palats” om min fars unika

sjömansöde slutar med en vemodig suck. Jag ber alla som läser boken
att fundera över en viktig fråga som gäller vårt samhälle.

Då och då föds en liten pojke som inte kan sitta still utan flänger
omkring. En pojke som gärna rör sig nyfiket i olika miljöer men som
har mycket svårt med skolbänken. En yngling som inte kan uppfatta
begränsningar förrän han kör huvudet i dem och normer förrän han
brutit mot dem. Hur tas han emot idag?

Ännu när jag växte upp uppfattades det vara naturligt att sådana
pojkar finns. De kallades ”vilda”. Både min far och min bror var av
den sorten. Genom att sluta skolan vid 14-15  års ålder kom de i
kontakt med vuxna i alla åldrar och upplevde både avskräckande exempel
och positiva förebilder. De hade till och med möjligheten att gå till
sjöss.

Sedan dess har det utvecklas till en självklarhet att människans hela
uppväxt skall tillbringas med jämnåriga i skolan under år som läggs
till år som läggs till år. Hur klarar den sortens pojkar det?

Allt uslare! Och allt mer stör dessa pojkar sina kamrater i skolan.
Deras egna resultat blir dåliga och de övrigas sjunker. För att inte
tala om att cirka 500 skolor antänds i Sverige varje år. Det är i
allmänhet elever eller före detta elever av manligt kön son svarar för
det.

Alltså tillsatte Regeringen 2008 ”Delegationen för jämställdhet i
skolan” som sedan lagt fram en rad betänkanden och i år sin
slutrapport SOU 2010:99. Förslagen är på temat att göra pojkarna
bättre skolanpassade genom att mera effektivt än förut undervisa dem
om hur förlegade de traditionella könsrollerna är.

”Från livbåt till flytande palats” hade i sitt första manuskript
alltför många sidor. Jag tvingades amputera min fars samspel med sin
familj. Det var svårt men det gick när jag insåg att hans samspel med
familjen också var min uppväxt i ett matriarkat.  De amputerade
delarna blev startmaterialet för en ny bok ”Kvinnan, mannen,
tidsandan och den fria tanken”.

Att skriva den gav några obehagliga överraskningar. Den allra
obehagligaste var denna:  Besluten att skapa en skola som innebär att
hela årskullen tillbringar hela   uppväxten där, dessutom med
samundervisning i alla stadier, var inte grundade på beprövad
erfarenhet och inte på väl belagda forskningsrön.

Den fortsatta forskningen visar dessutom allt tydligare att pojkar och
flickor i genomsnitt utvecklas i radikalt olika takt med flickorna
långt före i den viktiga språkutvecklingen och pojkarna långt efter i
fråga om de förmågor där de bäst gör sig gällande.

Ovanpå detta gavs skolan en konstruktion som råkar passa fler flickor
än pojkar och som frustrerar en ökande minoritet av pojkar. Ett
jämställdhetspolitiskt program för skolan räcker därför inte. Det som
behövs är en ny skola som gör en ny uppväxt möjlig, en uppväxtdär
individen kan växla mellan studier och arbete.

Parallellt med att skolsystemet dunkats in till en självklarhet dunkas
nya modetankar in. En av de mäktigaste är att definiera jämställdhet i
procent och att sänka krav för att det underrepresenterade könet skall
kunna komma  in. De fysiska kraven på brandmän sänks för att
könsfördelningen bland dem skall bli ”jämn”. Av samma skäl sänks på
flera universitetslinjer meritkraven på män för att inte kvinnorna
skall bli för många. De dominerar ju nu på alla linjer utom de fysiskt-
tekniska.

Det kusliga i denna utveckling är att kvinnor och män förväntas
fördela sig jämnt på olika intressen och områden. Fortsätter
utvecklingen av detta tänkande med åtföljande politik kommer kvinnor
att kvoteras in bland sjöfolket.

Göran C-O Claesson