Julafton i Nordatlanten

 Det är en viss skillnad att fira julhelg på havet eller i land. Jag tänkte berätta om ett julaftonsminne som fastnat i minnet. År 1964 befann vi oss på Nordatlanten med ett fullastat malmfartyg på väg till Stockholm. Vi hade lastat kol i Hampton Roads på USA:s östkust som skulle lossas i Värtan i Stockholm för att värma upp stockholmarnas lägenheter. Få av stadens invånare kände till, under vilka vidriga förhållanden kollasterna fraktades. Vi ombord visste, vi gillade inte havets våldsamma uppträdande som många ”landkrabbor” tycktes tro. Detta var långt från sjömansromantikens värld. Detta var vår verklighet, nu råkade det dessutom vara julhelg och även vi skulle kunna njuta av lite julfrid, trodde vi. Men det gick inte för sig. Sjöberg visade sig på sitt värsta humör. Vinterstormar på de latituderna brukar vara farliga och många fartyg, i synnerhet malmfartyg har förlist i dessa farvatten. Ett stort norsk malmfartyg hade nyss förlist några sjömil från oss och samtliga i besättningen på ett trettiotal man följde med i djupet.

Jag gjorde min första törn som steward. Nu hade jag varit ombord i drygt tolv  månader, först som förste kock i tre och en halv månad sedan som steward åtta månader och sexton dagar. Vår befälhavare var inte den mest omtyckte ombord och jag var alltid nervös när han skulle granska den hög med dokument jag presenterade inför hans argusögon vid varje månadsslut. Det var proviantinköp, proviantinventering, sprit – och ölförsäljning, och utöver detta de lördagsinspektioner som företogs klockan 13.00 varje lördag. Vi var fem sex man som gick inspektionen, jag som städansvarig sist, kapten pratade inte med mig utan via överstyrman. Det fördes noggranna protokoll och med tanke på att våra laster var kol eller malm var det i princip omöjligt att hålla hundraprocentigt rent i inredningen. Nu var det julhelg och det rullade förskräckligt vilket gjorde att jag var mer nervös än vanligt hur julafton skulle te sig. Skulle kapten vara nöjd med julbordet? Skulle allt vara till belåtenhet. Skulle lutfisken vara så där lagom fast i köttet? Skulle skinkan som vi sockersaltat själva vara god? Och den egna inlagda sillen? Många frågeställningar hade jag som högst ansvarig för julfirandet när det gällde julbordet. Kökspersonalen bestod av mig, förste och andre kock, salongsuppassare, två mässuppassare, och hökarhalva, inalles sju stycken. Någon resa hade vi även tredje kock. Inte konstigt att man drog ned på antalet personal några år senare.

Vi hade så gott det gick förberett julmaten och dukat upp julborden i salongen och i manskapsmässen. Allt befäl var inbjudna av kaptenen, att som traditionen bjuder, sitta vid kaptens bord och äta en gång varje år – på julafton. Denna rutin gällde i de fartyg där han var befälhavare. Som salongsuppassare hade vi en spanjor i femtio års åldern, en stabil och kunnig uppassare som till och med kapten gillade. Jag kallade honom ”Stoneface”. Till saken hör att han aldrig sågs med ett leende, alltid samma strama ansiktsuttryck oavsett vad som hände runt om hans satta gestalt. Han varken drack eller rökte vilket var ett sundhetstecken med råge på den tiden. Till och med jag tog mig ett och annat glas och en cigarett.

Det hade nu börjat rulla alldeles våldsamt i den grova sjön mitt ute på Atlanten. Det slog in sjöar akter, till och med in i kabyssen genom springorna i de två dörrhalvorna ut på däck. Fartyget var ett så kallat akterbygge, all inredning låg akter. Ibland kändes det som kölen slog i havsbotten. Jag stod i kabyssen och hjälpte förste kocken med det sista som skulle upp på borden. Jag hade tagit lutfisk ansvaret och vitsåsen till den. Plötsligt utan förvarning kom det ett våldsamt botten slag, tro mig eller ej, lutfisken hoppade upp ur fiskkitteln men landade lyckligtvis ned på den plats den lämnat. Värre var det med vitsåsen, kastrullen hade vält trots den var surrad. Hoppat ur slingerstället helt enkelt. Men det var bagateller mot vad som komma skulle. Plötslig stod ”Stoneface”  i kabyssen. Han såg mer allvarlig ut än normalt. Jag lägger upp lutfisken sa jag så du kan bära upp fatet till salongen. Hans blick sa mer än ord.

På sin brutna svensk – engelska sa han att salongens julbord var kaputt. Va menar du frågade jag? Kom och se svarade han. Jag lämnade kockarna och gick med honom upp till salongen. Och den synen minns jag ännu idag. I ett hörn av salongen stod vår kapten i full uniform och höll i sig, i ett annat hörn låg det rökta grishuvudet och stirrade mot matgästerna. Det röda äpplet vi satt i grisens mun låg och rullade fram och tillbaka på durken. Sillsalladen hade förenat sig med Janzon på durken, ja allt var ett enda kaos. Jag fick stora skälvan – mitt ansvar – sparken i nästa hamn!

Men nej, nu trädde vår fruktade befälhavare in i handlingen. Vi ändrar kurs, går sakta maskin och försöker få rullningen att minska sa han och han trodde nog på det han sa. Han var ju kapten. Så gjordes och det som gick att rädda av julmaten ställdes tillbaks på salongsbordet. Rullandet och stampandet hade minskat och samtliga bänkade sig och njöt av julbordet i den mån man kunde. Ingen låtsades om att vissa delar av maten hade plockats upp från durken, den var ju alltid skinande ren, det han våran ”Stoneface” sett till. Den största överraskningen fick jag då jag för första gången på tio månader såg ett sällsynt kort leende hos ”Stoneface”. Julfirandet fortsatte som om inget hade hänt, vi kom efter sexton dagar på Nordatlanten fram till Stockholm och kunde börja lossa vår last av kol.  Men det var en resa man sent glömmer. Nu har det gått femtiofem år sedan den stormiga julresan. På julafton sitter jag och frugan och njuter en Janzon och lite sill med en O P och en öl. Vi behöver inte vara rädda för att maten skall rasa från bordet. Ibland befinner vi oss på vår favorit ö Fuerteventura ute i Atlanten. Där finns miltals av sandstränder, sol och värme. Vi har inte heller deltagit i den köp hysteri som  råder omkring oss. Den bästa julklappen är hälsan. Julgemenskapen är inte längre vad den varit så jag och hustrun firar ingen jul som förr i tiden.

God Jul  tillönskas  samtliga medlemmar i hemmets lugna vrå och sjöfarare ute på stormiga hav.

Stig Elenius

 

 

 

En tanke på “Julafton i Nordatlanten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *