Húsasnotra. Ett reseminne av Georg I Hindersson

Under en utflykt med ångfartyget S/S Mariefred på Mälarfjärdar hände mig något märkligt.

Det vankades ångbåtsbiff och under desserten började konstiga ord och minnen formas i min hjärna. När fartyget girade så att en solblänk träffade mitt öga blixtrade det till. Där satt det: Ordet Húsasnotra! Orden mitt undermedvetna hade jobbat med var Húsasnotra och Solarsteinn!

Från dessa bygder tog sig vikingarna ut i världen. Bland annat via den urgamla farleden Långhundraleden som mynnade ut i Trälhavet. Lederna passerade Husby Sjuhundra, Husby Långhundra, Husby i Lagga, Husa i Össebygarn med flera.
En blick på Roslagens kartor visar att många gårdar och små samhällen har namn som inkluderar ordet ”hus”. Märkligt! Men bakgrunden är att byar eller gårdar med sådana namn hade administrativa funktioner i det förhistoriska och fram till det medeltida Sverige. Samma beteckning finns i Norge, Danmark, i Slesvig samt också på några av de nordatlantiska öarna. Förmodligen har det fornnordiska uttrycket ”húsasnotra” på en ”solarsteinn” med dessa bygdenamn att göra. Gårdarna beboddes nämligen av hövdingar och stormän.
Enligt sagorna hade vikingatidens stormän i sin ägo en ”sten”, en verklig dyrgrip som de kallade solarsteinn, ibland húsasnotra. Med denna sten kunde de på ett magiskt sätt bestämma riktningen till solen även om det var molnigt, ja även om solen var under horisonten!
Men nu är det inte alls något märkligt med det, i våra dagar vill säga. Solljus är polariserat. Engelsmannen lord Rayleigh beskrev detta redan år 1871 och cirka hundra år senare fick Karl von Frisch nobelpriset för upptäckten att bin och andra insekter använder polariserat ljus i sin navigering. Det är precis vad de gamla sjöfararna använde sin solarsteinn till: Navigering. Man hade inte kompass men gav sig utan tvekan ut på de stora vidderna, och nådde sina mål!

Dessa i deras ögon märkliga stenar var bitar av kristallina mineraler som corderit, andalusit och turmalin som finns i Norge. Kalkspat äger synnerligt goda polariseringsegenskaper och finns på Island. Håller man upp en sådan ”sten” mot ljuset och vrider på den ser man nyansförändringar. Riktningen på himmelljusets polarisering är alltid vinkelrätt mot solens riktning. Stenarna fungerar bra på nordliga breddgrader eftersom polariseringen är starkast med solen i läget 7 grader under till cirka 30 grader över horisonten och tillräckligt bra bara molntäcket i zenit inte är alltför tjockt. I solens riktning spelar det ingen roll hur tjockt det är.

Flygplan som passerar i närheten, eller över jordens poler kan inte använda gyrokompass, ett annat hjälpmedel är då exempelvis Kollmans Skykompass som exakt bygger på solarsteinnens princip. Häpnadsväckande vad de kunde, de gamle!

Kan då människor uppfatta polariserat ljus med blotta ögat? Insekter kan, så varför inte? Vi tar vikingasagan till hjälp: Det berättas att självaste Olof den Helige en gång kom på besök till odalbonden Rödulf som hade en son som hette Sigurd. Pojken Sigurd skröt med att kunna peka ut solens läge även om den var skymd. Olof den Helige ville självklart kontrollera sanningshalten i detta påstående.
”När Sigurd angivit solens läge lät Olof den Helige taga fram sin solarsteinn och såg då hur den strålade mot samma läge som Sigurd angivit.”

Faktum är att inte heller det är särskilt märkvärdigt i våra dagar. Det finns människor som med viss övning kan se en figur i ögonvrån som påminner om ett malteserkors i himlens mest polariserade riktning. Figuren har två gulaktiga och två blåaktiga armar och de gula pekar alltid mot solen. Svårigheten består i, att människoögat anpassar sig oerhört snabbt så att figuren försvinner redan efter någon sekund.
En liknande figur kan ses i centrum på ett snurrande polarisationsfilter. Fenomenet kallas Haidingers borstar och används inom läkarvetenskapen vid undersökning av skelande barn.

Tänk alltså! vad som kan dyka upp i skallen på en som åker båt.