Hur slabben föddes

indexDet pratas mycket bland sjöfolk om slabben. Men hur många känner till dess bakgrund! Jag tror det inte är så många som gör det om jag skall vara ärlig.

Den första kända slabben härstammare från 1700 talet då segelfartygens kaptener hade kosthållet på entreprenad ombord. Han hade då en viss summa per man och dag att köpa in varor för. Det delades då ut en halv liter rom per man och dag, eller så mycket som behövdes för att besättningen skulle glömma maten till fördel för den för skepparen mycket billigare rommen. Systemet hade även den fördelen att besättningen minskade under resan vilket ökade skepparens vinst för varje dag som gick. Tyvärr medförde allt större kritik från godhjärtat folk iland att redaren ansåg sig tvingad att ändra på förhållandena. Man anställde istället matlagningskunniga slabbförsäljare, såkallade hökare, som mot lön och en del i vinsten skötte slabben.

Hökaren fann att trots uniformstillägg, lön, slabbprocent, passagerartillägg, skeppshandlartillägg, mutor, tvättgubbars faktureringar med kraftiga påslag som hökaren tog hand om och sex mans tillägg hade svårt att klara sin försörjning, då föddes det som kallades extra slabb”. Om man mitt i veckan inhandlade 10 tandborstar, 2 kahkiställ, 5 kilo choklad och några T tröjor samt jeans för dubbelt pris mot vad det kostade iland kunde man som premie få glädjen att inhandla en extra butelj till tredubbelt pris på söndagen och en låda öl. Beroende på kundens status kunde priset till och med fyrdubblas.

I vissa fartyg har man i modern tid försökt att ta död på slabben genom att förbjuda den med resultatet att den letade sig ombord under hamnuppehållet i oanade mängder.

Det fanns också det som kallades ”vita båtar”. Dessa ”torra” fartyg brukade nyktra till en vecka efter avgång från hamn. Olaglig slabb är tydligen starkare än ombord inhandlad. Ibland händer det att överbliven slabb försäljes till tredje man iland. Mottagaren av dylik slabb är av två slag, de som tar flaskan och ger 100 kronor och de som tar flaskan och tar100 kronor. De sistnämnda är statligt anställda och har haft svårigheter med att skaffa sig ett ärligt arbete. Man kallar dem för tullare, ibland för tullsnokar. Aldrig har man hört en sjöman kalla dem för tulltjänstemän. Det är en titel som landkrabbor hittat på.

Slabbens inverkan, den såkallade slabbeffekten är ett område som lyder under Archimedes tredje princip, ”när en vätska nedsänkes i en kropp förlorar kroppen det undanträngda förnuftets vikt”. Slabbkunder blir ofta snabbt mycket talträngda och får en gummiliknande kroppskondition och kanar iväg som om de hade såpa under skosulorna. Är slabbkunden dum ombord blir han avstängd, är han dum iland blir han instängd. Är slabbkunden en kvinna yttrar det sig ofta i form av ökad villighet att ta av sig för trivseln hindrande intima plagg. Manliga slabbkunder tar ofta en tablett dagen efter för att lindra den rekylerande slabbeffekten. Kvinnliga slabbkunder som tar tabletten dagen efter får ofta ångra detta. Det kan resultera i att en ny slabbkund ser dagens ljus till slabbförsäljarens stora glädje.

Trots detta lever slabben vidare och det märkligt nog av säkerhetsskäl. Man har nämligen funnit att alla larm och all automatik till trots finns det inget snabbare sätt att sammankalla en fartygsbesättning än att viska i korridoren ” det är slabb”.

De senaste åren har skepparen återtagit slabbförsäljningen, den han en gång i tiden hade men tappade till hökaren. Nu är ordningen återställd. Skepparen arbetar vidare med sin slabb medan de gamla hökarna njuter sin pension med att glida omkring i silverglänsande Mercedes bilar eller smuttandes på en 21 årig Chivas Royal Salute inslagen i grön sammetspåse med guldtränsar. Ha det gott gubbar, kaptener, maskinchefer och andra sjöfarare. ”Den enes död den andres bröd”.

”Stickan”, hökare 1964 – 1985.