HELVETET I DRAGSVIK.

För en tid sedan fick jag ett tips av Anna – Lena Laurén, krönikör i DN,  om en bok som heter Fångläger helvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918. För mig är namnet Dragsvik förknippat med att jag gjorde min fosterlandsplikt där. Men detta handlade också om något helt annat. Skyndade mig att inhandla den och fick mig till livs en otrolig story.

 ”Fångläger helvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918”. utkom 2017. Det är en hemsk och makaber läsning, där författaren delger läsaren hur man behandlade varandra under inbördeskriget 1918 i Finland. Det är en skandal som man försöker mörka – som det aldrig hade hänt. Varför är denna historia så intressant för mig? Eller för er läsare? Jag låg inkallad på samma plats där mina landsmän plågades och svalt till döds fyrtio år tidigare. Vi nittonåriga ynglingar, födda 1939,  hade ju ingen aning om vilken plats historiskt sett vi hamnat på. Av de 10 000 tillfångatagna röda som i maj 1918 vandrade in genom lägerportarna i Dragsvik, omkom 3 000 under vidriga förhållanden. Genom samma port fyrtio år senare vandrade jag också, för att utbilda mig till jägarsoldat i Finlands enda svenskspråkiga militära truppförband, Nylands Brigad. Dessa månader var också ett riktigt helvete. Här bröt man ned oss ynglingar rent psykiskt för att sedan bygga upp oss igen. Alla klarade inte det. Några försökte rymma men blev fasttagna. Under krigstid kallades det desertering och var belagt med dödsstraff.

I boken beskriver författaren Sture Lindholm bakgrunden till hemskheterna som skedde i Dragsvik. Det var inbördeskriget mellan de röda och vita 1918 som var grunden. Bland befolkningen är dödslägret i Dragsvik  relativt okänt och många vill radera ut massgravarna där ur sitt medvetande. I närheten finns en minnessten i röd granit som påminner om en av de mörkaste stunderna i Finlands historia. Minnesmärket fanns där redan 1959 då jag ryckte in i Dragsvik. 

Vi rekryter möttes av rop och skrik av smått hysteriska underofficerare. I min grupp som kom med tåget var vi ett tjugotal. Garnisonen låg cirka tre kilometer bort och alla skulle marschera i takt. En omöjlighet. Därefter blev vi placerade i olika kompanier. Jag hade otur, hamnade i maskingevärskompaniet (MGK) som räknades som det allra tuffaste. Det som kallades kustjägare. Efter aftontapton visades vi in i  våra stugor (rum). Där var vi 12 man i våningssängar. En sergeant kastade en tändsticksask på bordet, så skulle sängen se ut efter bäddning. Bäddningen skulle ske på 1 minut. En omöjlighet trodde alla. Men i den finska armén är allt möjligt. I Nylands Brigad tjänstgjorde cirka 2000 soldater. Nu följde en tid med hård exercis och övningar. Bland annat på ett ställe som hette Syndalen, 27 kilometer från brigaden. Där var det övningar med skarp ammunition. Marsch fram och tillbaka, på tid. I fyra månader drillades vi till soldater och sedan fick vi svära faneden inför den näst högste befälhavaren efter presidenten, generalmajor Simelius. Men innan vi fick rätten att kalla oss jägare var vi tvungna att genomföra en marsch som varade i tre dagar i höstrusk med mat som vi kunde hitta i terrängen när knäckebrödet och smöret tagit slut. Vattnet i våra fältflaskor skulle räcka i tre dygn, vattnet i bäckar och vattendrag fick vi inte dricka det kunde vara förgiftat av fienden. När vi på den tredje dagen återvände till brigaden kände vi oss skitiga och trötta. Och hungriga  – helt urlakade. På Baggby skjutbana övade vi prisskytte. I Syndalen på Hangö Udd tillbringade vi flera dagar i tält och krigsliknande förhållanden. Här fanns det skyttegravar från kriget.

Maten på brigaden var urdålig. Matsalen var en gammal före detta rysk kyrka.  Man kokade gröt på överblivet knäckebröd och blandade i lingonsylt. Halvruttna potatis var daglig kost. Den i Sverige berömda ärtsoppan var av annat slag här, en vattnig grön soppa. En dag tillfrågades vår grupp om någon hade körkort. Stolt räckte jag upp handen – vad hände – jo – fick gå in i diskrummet och köra igång diskmaskinen istället för att få en kort rast innan eftermiddagsexercisen. Jag tillhörde A 1 klassen under hela militärtiden, det var den högsta. Mycket vältränad och lämplig för min militära uppgift. Ett par exempel på det som kallades pimsning, (plågsam mobbing)var att vaktunderofficeren mitt i natten sparkade upp logementsdörren och vrålade – vakna. Då kunde han kontrollera om fötterna var tvättade, han petade med en linjal mellan tårna för att kolla. Eller så kunde man få gå till badrummet och tvätta bort det civila flinet. Med rotborste. Att skratta accepterades inte i den finska armén. Eller så kunde man få straffexercis i Syndalen, genom att springa upp och ned i sandgroparna med tung packning. En av rekryterna avled då hjärtat inte orkade med den hårda exercisen. I mitt soldatpass finns inskrivet de idrottsliga meriterna. Silver i prickskytte, femma i militär femkamp, silver i finska armémästerskapen i fotboll, snabbmarsch 27 kilometer tvåa, och silver i boxning. Man kan säga att här fostrades vi till män och till att försvara vårt fosterland. Men metoderna passar nog inte in idag. Jag har utförligt beskrivit min tid i Dragsvik i boken Återvändaren.

Åter till 1918. Inbördeskrig mellan vita, där Mannerheim var ledare och de röda, kommunisterna.  Rödgardisterna hade många starka ledare men stod till sist som förlorare. Författaren beskriver fånglägret i Dragsvik som:  ”Inte ens i tsardömets värsta fängelser” kunde man uppleva värre. Totalt omkom närmare 14 000 människor under vidriga förhållanden i hastigt upprättade fångläger varav Dragsvik var ett. Det känns konstigt att jag som nittonåring låg och övade ovanpå dessa massgravar utan att ha den blekaste aning om vad som utspelat sig här. Under oss soldater fanns kvarlevorna av våra förfäder, kanske fanns släktingar till oss där! Militärbasen Dragsvik, två kilometer utanför Ekenäs uppfördes redan 1910 av den ryska militären som en bricka i kejsardömets försvar.

Det känns overkligt att jag tillbringat månader i samma kaserner som 1918 års rödgardister plågades till döds. Många av dem svalt ihjäl. Det gjorde inte vi trots den undermåliga maten. Dagens militära enhet Dragsvik är ett välmående effektivt militärt förband av kustjägare som även övat i Sverige tillsammans med Nato trupper. Det kan behövas. Nu för tiden rycker även kvinnor in och kan bli befäl. På min tid var det helt otänkbart att kvinnor skulle göra militärtjänst och att åka utomlands och öva eller vara i FN tjänst. Ålänningar är befriade från militär tjänst.

Jag minns också vad min gudfar Erik berättade för mig. Han tillhörde de vita. De röda hade jagat honom och han kröp upp på vinden på sin gård och stängde vindsluckan. Med sig hade han sin hagelbössa laddad med två patroner. Det  första skottet  skulle han skjuta rödgardisten med, det andra var för honom själv. Någon öppnade luckan men stängde den igen utan att kontrollera närmare om det fanns någon där. Det kunde till och med varit en granne eller nära släkting som var på röda sidan och som inte ville ta honom av daga och gav upp jakten. Så grymma var tiderna i dåtidens Finland. Jag förstår om mina före detta landsmän skäms idag.  För att förstå historien – läs boken. 

Frågan jag ställer mig idag – har vi lärt av historien? Svaret är NEJ. Det pågår krig runt om i världen, även inbördeskrig.

Stig Elenius 

Lämna en kommentar