Gästkrönika av Leroy Karlsson

TRUBBEL – WILLE

Livet förflyter för det mesta lojt i den lilla fiskebyn Las Playitas, belägen på sydöstra delen av kanarieön Fuerteventura. Men i dag är det en speciell dag. Det är den 29 juni och då firas byns skyddshelgon, San Pedro. Det är en fest som varar en hel vecka med sång, dans, tävlingar och andra kulturella aktiviteter. Festen inleds alltid med en religiös procession. Efter gudstjänst i den lilla kyrkan bärs San Pedro, i form av en vackert snidad träskulptur, de tvåhundra metrarna ner till playan. Där är de sjösatta fiskebåtar vackert utsmyckade med palmblad och flaggor, medan den vackraste och finaste, utsmyckad med palmblad och flaggor, ligger på rampen och väntar på att San Pedro skall tas ombord för få göra den årliga och traditionsenliga sjöturen.

Själv hade jag hoppat över gudstjänsten i år. När jag hörde processionen närma sig med sång och musik satt jag vid playan och tittade på en segelbåt som hade ankrat i bukten. Den var ingen ovanlig syn, många långfärdsseglare gjorde korta uppehåll i bukten. Så kom en fiskare fram till mig, nickade mot segelbåten och berättade att ensamseglaren hade kommit tidigt i morse. Han var en gammal man som hjälplöst hade seglat rakt upp på rampen och fiskarna hade fått dra honom ut på fritt vatten och hjälpt honom att ankra där.

Fiskaren skakade på huvudet och berättade att mannen verkade väldigt sjuk, ja, att han faktiskt såg dödssjuk ut. De trodde att han var svensk.

Jag hade tidigare sett efter vilken flagg segelbåten förde, men inte kunnat se någon. Nu svängde båten i ankarförtöjningen och jag kunde se den blågula i aktern.

”Jo, det stämmer”, sa jag. ”Det är en svensk. Han för den Marockanska flaggen i masten så han kommer säkert därifrån.”

 

Under tiden hade processionen nått fram till hamnen. Helgonet San Pedro lyftes ombord i den väntande båten och surrades fast. Jag hjälpte till med sjösättningen och skyndade sen upp på piren för att inte bli sjösatt jag också. Det hörde nämligen till traditionen att kasta så många som möjligt av de närvarande i havet och föregående år hade jag blivit ordentligt döpt.

Den förste som åkte i nu var prästen. Han var ny som präst i byn och byborna tyckte väl att han skulle döpas på deras sätt. Men han var tydligen förvarnad för han gjorde måttligt motstånd.

Sedan cirklade processionen med ett femtontal fiskebåtar och några nöjesbåtar runt i bukten. Motorljuden från båtarna dränktes av smällare och raketer med decibel som veritabla kanonskott.

När jag såg på skådespelet kom en brunbränd man upp ur segelbåten. Han ställde sig i aktern, höll sig i relingen och bevittnade händelsen.

För mig själv tänkte jag, att om seglaren är så sjuk som fiskaren berättade då tror han väl att han har hamnat i en annan värld.

 

Processionen varade en halvtimme och när alla båtarna hade lagt till vid piren så sjösatte jag en jolle och rodde ut till segelbåten.

Den ensamme seglaren hade tydligen gått ner i ruffen för det syntes ingen på däck. Jag lade till på läsidan och ropade ett hallå.

Efter en stund kom mannen upp. Han var verkligen gammal.

”Hej”, sa jag. ”Jag hörde att du är sjuk. Behöver du hjälp?”

”Hej, är du svensk?” sa han överraskad och bjöd mig ombord.

Vi satte oss i sittbrunnen och jag betraktade hans väderbitna, seniga kropp medan han förklarade:

”Jag är inte sjuk, bara så förbannat trött. Jag har inte sovit ordentligt de sista fem dygnen.”

Han hade bara på sig ett par slitna byxor. Fötterna som skymtade under fransarna var fulla av halvläkta sår. Samma sak var det med händerna.

Hans blick var en sjömans, i hans solbrända och magra ansikte spanade blicken hela tiden mot det oändliga havet och horisonten. Jag förklarade att byn hade firat sitt skyddshelgon, San Pedro.

”Åh fan, när jag vaknade av smällandet och tittade upp trodde jag att jag hade fått hallucinationer, och när jag såg en guldförgylld man i skägg i en av båtarna, ja då gick jag ner i ruffen och drog en filt över huvudet!”

Mannen skakade på huvudet och såg upp mot mastspridaren:

”Gör mig en tjänst. Hala den där arabflaggen och hissa den spanska flaggan.”

Jag nickade och klev upp på fördäck med den spanska flaggen.medan jag skiftade flagg hörde jag hur gubben pumpade fotogenköket och strax doftade det nybryggt kaffe från ruffen.

Men i övrigt luktade det inte särskilt gott där nere, märkte jag när jag klev ner i ruffen. Det där med renlighet var tydligen inte den här ensamseglarens starkaste sida. Men snart satt vi framför varandra med våra kaffemuggar och jag talade om mitt namn.

”Jag heter Wille”, sa han. ”Men i seglarkretsar kallas jag för `Trubbel-Wille`.

Han berättade också att han var sjuttiofyra år.

”Du verkar ju vara en fridens man, varifrån har du fått namnet Trubbel-Wille?” undrade jag.

”Det var en engelsk läkare som gav mig det. Jag har haft den här P28:an i tjugotvå år. När jag var lite yngre gjorde jag långseglingar, men de sista åren har jag bara seglat i Medelhavet. Där stötte jag på en läkare. Chris hette han förresten. Han seglade runt i Medelhavet på sin semester. Vi låg ofta i samma marina i Nice. När vi hade känt varandra en tid började han kalla mig för Trubbel-Wille, eftersom jag väl har en viss förmåga att råka ut för både det ena och det andra. Sen har namnet och mitt rykte spridits bland andra ensamseglare.”

”Av flaggen jag halade förstår jag att du kommer från Marocko. Råkade du ut för trubbel där också?” undrade jag.

”Det kan man gott påstå” sa Trubbel-Wille. Jag anlöpte hamn för att sova ut och några araber kom ombord. Till en början var de vänliga, men efterhand förstod jag att de tänkte robba mig. Först stal dom jollen och en tank med reservbränsle. Sen försökte dom tränga sig ner i hytten, men si det var jag inte med på. Jag fick tag i pikhaken och lyckades peta ner två stycken i sjön. Den tredje fick ett stort sår i bröstet av piken och sprang skrikande i land. Den fjärde, som var kvar, blev väl rädd för han sprang iland han också.

”Hur klarade du dig då?”

”Jag fick igång motorn och har väl aldrig kastat loss fortare i hela mitt liv. En del förtöjningsvirke blev kvar. Jag vet inte hur jag fick styrkan, min ena arm är delvis förlamad, förstår du, efter en stroke jag hade fått i Italien men iväg kom jag. Hade det bara varit incidenten i hamnen så hade väl det gått, men sen bröts kardanknuten efter backslaget sönder och då gällde det att snabbt få upp seglen.”

”Hur klarade du det med bara en arm?” undrad jag, förundrad över den sege gubben framför mig.

”Jag är en gammal elektriker. Jag har installerat el-vinschar ombord och ordnat med så att jag kan sköta det mesta från sittbrunnen. Jag var med och byggde kärnkraftsverken i Sverige och tjänade mer på övertid än jag hade i lön. Men nu är det bara vindkraft som gäller för min del. Nåväl, från Marocko fick jag stormväder, seglen blåste sönder och när jag efter fem dygn kom hit var det bara focken som var hel. Det var därför som jag höll på att segla upp på rampen i gryningen. Som tur var fanns där hyggliga fiskare som slängde över en tamp och drog ut mig hit.”

Wille drog efter andan, som om han hade återupplevt ovädret igen. Han visade ner mig i ruffen och visade runt. Som sagt var där skitigt och stökigt, men han berättade att båten hade varit hans hem i över tjugo år och med det i åtanke verkade där ändå ganska trivsamt. Han visade stolt på instrumenten för sattelitnavigering.

”Förr använde jag sextant, men nu när jag börjar bli gammal så går det åt mycket tid för att vila. Då duger det inte att jaga solhöjd och stjärnor dygnet runt. Det blir lättare med att trycka på en knapp och få rätt position.”

”Och nu befinner du dig på en ö i Atlanten”, sa jag. ”Vad fick dig att lämna Medelhavet på gamla dar?”

Wille strök sig över hårtestarna.

”När jag fick den där proppen eller stroken som det kallas för så låg jag i en marina i Italien och den engelske läkaren Chris var också där med sin båt. Jag vaknade en morgon och tyckte att det rullade så förbannat. Men det var inte båten som rullade, det var jag som var yr. Sen började jag kräkas och efter ett tag rann det i aktern på mig också. Chris såg genast hur det låg till och det blev läkarfärd till ett sjukhus i Rom. Minnet är väl inte vad det har varit, men jag minns att jag blev fint servad och att det vimlade av vackra sjuksköterskor. När jag hade hämtat mig lite kom det en man från konsulatet och ordnade med flyg direkt till Svedala.”

”Vem tog hand om båten?” undrade jag.

”Den blev hemskickad den också, fast med lastbil. Som tur var har jag en försäkring genom Elektrikerförbundet och de största kostnaderna blev täckta för min del. Jag hamnade på sjukhus i Örebro, där jag är skriven, så smålänning jag är. Sen låg jag där på sjukhuset, halvt förlamad, och jag vet inte riktigt hur länge, men efter ett tag fick jag sitta i rullstol och började få tillbaka rörelseförmågan något och frågade då överläkaren när jag kunde börja segla igen. Det är slutseglat för din del, Wille, svarade han. I helvete heller, sa jag. Jag har en båt som ligger här på varvet och i den ska jag byta motor och sedan ge mig av igen. Det klarar du aldrig, sa läkaren, men jag kämpade med gångträning och när jag kunde gå stapplande så ville jag skriva ut mig från sjukhuset. Det ville förstås inte läkaren gå med på. Hör nu här, sa jag till honom, jag vill inte sitta här på terapin och tälja fågelholkar när jag har min båt som väntar på mig. Jag lämnade sjukhuset och började rusta båten. Den låg på land så det var en ganska hög stege för att ta sig ombord. Jag fick vila halvvägs för att hjärtat kom i otakt. Hur som helst, jag fick hjälp med motorbytet och när allt var klart ringde jag den som hade transporterat hem båten. Jag frågade hur mycket han skulle ha för att köra ner den till Marseille. Tjugotvåtusen kronor, sa han. Nej, sa jag, det får du inte. Det kostade tvåtusen mindre från Italien så du får samma pris. Så blev det. Båten sjösattes i Marseille och jag seglade runt i Medelhavet och kände mig friskare för var dag som gick. Men en dag kom jag att tänka på hur läkaren hade sagt att det var slutseglat för mig och då flög fan i mig. Jag satte kurs på Gibraltar och Atlanten utan något bestämt mål. Och här är jag nu.”

Det var en seg gubbe, tänkte jag som hade fattat sympati för gamlingen.

 

Vi blev goda vänner, Wille och jag. Under veckan som han blev liggande i bukten utanför Las Playitas rodde jag dagligen ut med färskt bröd, pilsner och annat han behövde. Jag hjälpte honom att skära i ett nytt segelställ och att reparera motorn.

Vid ett tillfälle följde han med i land och handlade. Han hade inte trampat markpå månader så marken började gunga under hans fötter. Ändå blev han glad över att stå på fast mark och tänkte att han skulle vila några veckor på ett tryggare ställe. Han var lite trött på att ligga rulla för ankars ute i bukten så jag ordnade en plats vid marinan i El Castillo, nära öns huvudstad. När jag sa till hamnkaptenen att det var en gammal man som behövde närhet till både toalett och dusch fick Wille en bra plats. Duschen använde han inte särskilt ofta, men med många berättelser från sitt äventyrliga liv gjorde han sig till vän med de övriga båtägarna i marinan. Kvinnor tvättade hans kläder, skrubbade hans båt ren och kom ofta över med mat till honom. Mest var det de spanska båtägarna som hjälpte honom och eftersom Wille inte kunde säga många spanska ord hade han svårt att säga nej till all mat. Det gjorde att han blev vän med alla herrelösa katter i hamnen.

Jag besökte honom ofta under det dryga året som han låg i El Castillos hamn och det stod fat överallt ombord med mat till katterna.

Sen, en höstdag när jag hade ärende in till Puerto Del Rosario, åkte jag ner till hamnen för att hälsa på Wille. Men hans plats var tom. Några katter strök övergivna omkring och jamade där hans båt hade legat.

Jag fick besked av hamnkapten. Wille hade avgått för några dagar sen och satt kurs mot Gran Canaria.

Det gick några veckor. Jag började sakna samtalen med Wille. Så en dag läste jag i La Provincia att ägaren till jakten SWAL hade hittats död ombord i Puerto Ricos hamn på södra Gran Canaria.

Willes båt hette SWAL.

Jag ringde genast Sveriges konsulat i Las Palmas och fick bekräftat att det var Wille. Han hade dött en naturlig död. Jag drog mig till minnes vårt sista samtal. Wille hade sagt att han hellre dog ombord i sin båt än på något sjukhus. Han blev sjuttiofem år.

Jag köpte en bukett röda rosor och åkte till El Castillo, den sista hamnen han hade lämnat, gick ut på piren och kastade rosorna i havet. För mitt inre kunde jag se Wille i himlen utanför porten där San Pedro tronade med sin nyckel. Säkert presenterade han sig och sa, att jag heter Wille, men man kallar mig för Trubbel-Wille.

Slut

Lämna en kommentar