Gästkrönika av Gert-Owe Eriksson

Stor hand – liten penna


Alla människor har något intressant att berätta; en del mera – andra mindre, huvudsakligen beroende på vad som under livets gång passerat. Sjöfolk tillhör den kategori som i regel har mera att berätta, även fast dagens människor i allt större utsträckning rest runt i världen – med intressanta upplevelser som en naturlig följd.

Allmänt känt är väl, på tal om intressanta människor: ju mera prat, desto mindre trovärdighet. Folk som vill göra sig själva intressanta har alltid funnits och varför skulle en och annan sjöman tillhöra undantagen. Men genomgående har det dock slagit mig, att den tyste och försynte sjömannen, ung eller gammal, som knappt yttrar ett ord, i sin sjösäck har otaliga upplevelser att leverera – berättelser som vida överträffar skrävlarens dito.

De upplevelser och livserfarenheter som aldrig blir berättade försvinner en efter en. Ett exempel på detta var en bekant till mig, Per-Olof ”GAIS” Samuelsson. Med tanke på överskriften hade Gaisarn visserligen stora händer, men det var i skrivandet det brast; pennan var så att säga för liten. Det var där jag kom in i bilden. Jag hade tänkt skriva en berättelse om hans sjömansliv som sträckte sig mellan 1948 och 1961, följt av hans arbete som stuvare i Göteborgs hamn ända fram till pensionsåldern. Efter lite övertalning började vi skissa på hans innehållsrika liv – uppväxten i Masthugget, åren till sjöss, åren på kajen och mycket, mycket annat. Fotografier saknades helt, men Gaisarn levandegjorde San Pedro, Jacksonville, Antwerpen och Buenos Aires på sitt eget oefterhärmliga sätt, livligt åskådliggörande händelser, stämningar och intryck hämtade ur sitt outtömliga fotografiska minne.

Gaisarn ansåg sig för liten i denna stora värld för att ägnas en tidskriftsartikel, och skriva själv, det varken ville eller kunde han. Handen på hjärtat, Gaisarn var trots allt en helt vanlig matros, som seglat i helt vanliga linjefartyg, gått på helt vanliga hamnar men med en hel mängd upplevelser i kappsäcken, många av dem utöver det vanliga. Nåja, matros Samuelsson var inte vanlig i allt, han var – med stort N – den störste ”Nevermajndare” jag någonsin träffat.

Nu finns inte Per-Olof ”GAIS” Samuelsson längre och av hans livshistoria blev inte en enda rad nedtecknad. Därför sänder jag en hälsning till alla Er som skriver – författar – eller varför inte – tänker börja skriva: anteckna allt ni hör berättas, lagra texterna i pärmar, i textfiler eller vad som helst, anteckna stödord, skriv hela berättelser – bara skildringarna blir bevarade. Den dag Ni skall börja bearbeta materialet kan det vara bra att gå tillbaka till ursprungskällan – och då kan det vara för sent. Man behöver heller inte leta upp någon ny kapten Kurt Carlsen – hos alla människor finns något intressant och ju mer man börjar lyssna in, desto mer fångas man av – just det, berättarens inlevelse. Uppmaningen gäller inte bara avseende andra människors berättelser; skriv om Ditt eget sjömansliv också. En dag kan det vara för sent.

Jag vill avsluta denna krönika med att önska alla Bokanjärer och alla andra med för den delen en riktigt God Jul och ett riktigt Gott Nytt Författarår.

Ni kan vara lugna – jag sitter just nu och tecknar ned min egen bild av Gaisarn, hans liv och hans leverne och vem vet, en vacker dag kanske vår egen Gaisare återkommer – åtminstone i skrift.

Gert-Owe Eriksson