En sjöfågeljakt på 1950 – talet

En äldre man och en ung grabb kliver ned i den gamla snipan med var sitt hagelgevär. Det är en dag i slutet av april och dimman som bildats under natten ligger ännu tät över innerskärgårdens vattenspegel. Den äldre mannen kastar loss förtampen och grabben vevar igång den gamla motorn med handveven och backar ut från båthuset. Han får akta sig ifall veven slår bakut då motorn går igång. Då kan den slå av den smala armen på den tolvårige grabben. Nu skall de köra ut mot ytterskären för att jaga sjöfågel. Med en fart av fem knop kommer det att ta flera timmar att nå ut till skären runt Brunskär där vettarna skall läggas ut. Sikten är bara några meter. Men grabben har sedan sju årsåldern fått lära sig styra mellan grynnorna och känner till varenda grynna och prick. Dunk, dunk, dunk, den gamla motorn går jämt och fint. Efter tre timmar börjar man närma sig ytterskären och själva havet där vinterstormarna avlösts av vårvindar ljumma. En svag dyning sätter in från det öppna havet.

 

Här skall vettarna sättas ut för att locka till sig svärtor och andra lovliga sjöfåglar. Ute i havsbandet hörs gudingen ropa. Han har gjort sin plikt och kommer inte mer in i innerskärgården. Han kommer att stanna i havsbandet. Grabben väcker mannen i fören genom att skrika högt, vi är framme nu. Mannen som är närmare sjuttiofem år hör dåligt och har somnat, dunk dunket från motorn har en sövande effekt. Medan grabben håller den tunga snipan på plats sätter han ut ett tiotal vettar för att sedan beordra grabben att runda udden på skäret där ytterligare tio vettar placeras. Därefter förtöjs båten vid ett annat ställe utom synhåll för fågelsträcken. Den äldre mannen säger åt grabben att gå över på andra sidan skäret med det gamla enkelpipiga geväret medan han själv har ett nytt halvautomatiskt hagelgevär inköpt i Belgien. Eftersom hans gevär är halvautomatiskt och förbjudet att jaga sjöfågel med så uppmanar han grabben att noga lyssna om han hör kustbevakningen komma. Då måste de gömma geväret i buskarna och ta fram det gamla hagelgeväret som tolvåringen fått låna av mannen för att skjuta sina första svärtor med.

 

Grabben går över till sin plats ett femtiotal meter längre bort och sätter sig för att vänta på fåglesträcket. I den alltmer ljusnande morgonen och den värmande solen som nu sakta stiger upp i öster dåsar grabben till. Det har gått en halvtimme då han vaknar till och tror att han ser i syner. Nedanför vid vettarna simmar ett tiotal feta svärtor ivrigt kacklande. Yrvaken som han är fumlar grabben med geväret och fåglarna flyger sin kos innan han hinner sikta och skjuta. I samma ögonblick hör han också ett dovt motorbuller, kustbevakningen är på väg in mot skäret. Han springer över och de bägge jägarna byter gevär, det halvautomatiska göms under en enrisbuske, det gamla geväret får den äldre mannen. I samma ögonblick rundar den gråmålade kustbevakningsbåten udden och närmar sig de utlagda vettarna.

 

En man i blå uniformsjacka dyker upp på fördäck och vill se geväret och frågar efter namnet på jägarna. Mannen svarar att det är han som har fiskerätt och jakträtt i dessa vatten och heter Erik och kustbevakaren nöjer sig med svaret, Erik känner de flesta till härute i skärgården. De åker vidare i sin jakt på tjyvjägare. Nu kan du hämta mitt gevär säger Erik till pojken som raskt springer till enbusken och lämnar över det halvautomatiska förbjudna vapnet till gubben. Man sätter sig för att vänta på ett nytt fågelsträck men nu visar sig inga fler svärtor. Det har varit för mycket uppståndelse denna vackra vårmorgon i ytterskären för att de skall återvända. De väntar ytterligare någon timme men sedan tar de upp vettarna och påbörjar den långa färden hem till ön. Under båtfärden upptäcker Erik en flock med svärtor som simmar i deras färdväg, de stannar motorn och låter den tunga snipan glida ned mot fåglarna. Plötslig börjar de att röra på sig för att flyga och tre fåglar flyger mot båten. Erik som nu rest sig upp med geväret skjutklart, skjuter två snabba skott och tre fina svärtor dimper ned i vattnet. Pojken tittar beundrande på Erik, tänk vad skicklig han är tänker han. Nu blir Erik på bättre humör och tänder sin krokpipa, rättar till kepsen och säger till pojken att nu får hustrun koka fågelsoppa åt oss till kvällen. Det tycker både du och jag om eller hur. Tolvåringen nickar ivrigt medan snålvattnet börjar rinna i mungiporna. Fågelsoppa gillar han och han är jämt hungrig.

 

Dunk dunk dunk, den gamla kultändaren dunkar på, Erik somnar i fören och grabben styr med säker hand snipan hemåt bland alla undervattensgrynnor och förbi alla prickar. Vid elvatiden förtöjer de snipan vid det gamla båthuset och vandrar hemåt, var och en till sitt. Erik till sin stora gård, tolvåringen till det lilla torpet i skogen en bit därifrån. Kom vid sextiden så äter vi fågelsoppa ropar mannen och grabben nickar ivrigt tillbaka. En sjöfågeljakt är över för denna gång men det blir fler fågel jakter det vet han om. Och då skall jag inte somna utan skjuta min första svärta tänker han där han går på den leriga skogsstigen som bär hem till torpet där mormor oroligt väntar. Grabbens mamma har flyttat och han vet inte var pappan finns. Han är tolv år och på väg in i vuxen världen, umgås mest med äldre utom då han går i skolan. Men så länge Erik finns så blir det många jaktfärder i framtiden. Och fågelsoppa med klimp är det bästa han vet.

 

En äldre man vaknar i sin stol på sin balkong. Vid stranden nedanför balkongen hörs några änder tjattra i vassen. Vårsolen är varm och han somnade visst där han satt och drömde sig bort. Visst var det en härlig uppväxt tänker han. Vilken tolvåring får jaga sjöfågel idag med eget hagelgevär. Visst har tiderna förändrats. Han känner 25 – åringar som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar och inte vågar släppa taget. Själv gick han till sjöss som sextonåring. Hans familj var besättningen ombord och de var minsann inga curlingsföräldrar. Tuffa villkor, tuff uppfostran där respekt för äldre var en hederskodex. Var det bättre förr! Nu är jag lika gammal som Erik var då vi jagade sjöfågel en gång i tiden. Och det är minst femtiofem år sedan han åt fågelsoppa med klimp.