En sann Norgehistorie

Scenen är Stavanger där min far firar sin 60-årsdag. Han intervjuas av en reporter, som för övrigt likt många artiga nordister försvenskar svenska språket något, t ex genom att skriva onorska ’ä’ även när vi skriver ’e’ på svenska och ’flickar’ i stället för ’flicker’ som han sa.

— Hva bestiller De nå da, kaptein?

— Vasker opp for min fru.

— Och besøker våra barn, supplerer fru Gudrun. — De er forresten
gift med norska flickar begge to, Göran med Evelyn her fra Stavanger.
Pihl er morbror hennes.

— En skipperskrøne, Claesson, får vi det?

— Jaha, sier kapteinen og glemmer helt födselsdagen av bare
begeistring. — men den er sann!

Jo, ser du, vi var ombord i ’Gripsholm’ undervejs till Statene og
nord om Skottland. Det var stille og fint vær. Framme i baugen satt
noen av karene og ville ta sig et lite glass på frivakten. Nettopp
som de løftet glasset og sa skål, hørte de ett bank i skutesida. Alle
mann satte glassene fra seg och lyttet. Nei, ingen ting skjedde. Så
løftet de glassene på ny. Men akkurat da de sa skål, kom det en ny og
advarende banking i skutesida. Skrekkslagne kom de springende opp på
brua og fortalte om alt. Vi undersøkte skuta, men uppdaget ikke noe
som helst.

Först neste morgen ble vi klar over hva som var skjedd. Vi hadde
truffet en kval. Nå hang kvalen på baugen, og det var halefinnen som
dunket advarende i skutesida. I ti timer hadde vi kjørt med kvalen
hengende.

— Men dere måtte da merke at farten ble redusert?

— Farten redusert? Å nej, kvalen lå slik til at den laget en
hypermoderne strømlinebaug. Vi økte farten med en knop, förstås.

[ Pappa sade ’bulbstäv’ men reportern hade ännu inte lärt sig vad det
var. ]

Av Göran C-O Claesson