Augusti månadskrönika 2015

IMG_1439För några år sedan fick jag kritik av en icke medlem, men som hade tanke på att bli medlem hos oss men på grund av mina inlägg inte gjorde det på grund av att mina inlägg var av politisk art. Nu är det så att som författare, krönikör i föreningen så kommer jag inte att sluta att ha åsikter om landets politik. Det är min skyldighet helt enkelt. Så låt mig börja med det. Som fristående utan uppdrag i styrelsen är jag inte bunden av föreningsbeslut. Skulle å andra sidan årsmötet besluta om att byta ut mig är det ju medlemmarnas demokratiska rättighet att så göra.

Vi är på väg in i en otäck politisk situation nu när SD växer så det knakar och snart är landets största parti. Vi är inte ensamma om detta i Norden. Både i Danmark, Norge och Finland gör de invandrarfientliga partierna stora framsteg. På 90 – talet anordnade sverigedemokraterna bokbål och framträdde i nazistuniformer, idag har de bytt ut uniformen till kostym. Att SD vinner framgångar beror på den stora invandringen, det ger dem bränsle att växa. Deras människosyn är skrämmande. Att inte vilja se de som flyr krig och förtryck, som har en annan religion som medmänniskor är skrämmande.

Lika skrämmande är regeringens långbänk när det gäller sjöfartspolitiken. Anna Johansson, börja agera nu och gör det med krafttag så att våra ungdomar på sjömansskolor och högskolor kan mönstra på fartyg med svensk flagg och svenska avtalsvillkor. Långbänken har varat i flera decennier och bänken är ganska sliten vid det här laget. Kanske bör vi som den kulturella förening inom sjöbranschen vi är slå oss ihop med redare och fackföreningar för att nå ut med vårt budskap; en svensk handelsflotta med svenska besättningar.

Staten går till reträtt på så gott som alla områden, grundläggande basservice läggs ned. Nätet fungerar inte i många av Norrlandslänen, bankerna hanterar inte längre kontanter, polisen har dragit ned, i synnerhet i Norrland där en utryckning kan handla om 25 mil innan man kommer till en brottsplats. Sjukvård och akutvård fungerar inte i Västerbottens inland där akutvård och akutambulanser dragits in. Personer som brutit benet så illa att benpipor stack ut fick rådet att gå hem och lägga sig och vänta till nästa dag. Det finns många fler graverande exempel. De flesta slutar med att det tillsätts en utredning som efter ett par år inte leder till några konkreta åtgärder.

Nätet är fegisarnas egen bakgård. Dessa personer som är rädda för sin egen skugga kan här i anonymitetens tecken ge uttryck för sitt hat till andra människor. Asylsökande beskrivs som parasiter och så snart det begås brott hänger man ut personer med utländsk bakgrund. Pressetiken har också mer eller mindre förlorats och bisarra konspirationsteorier skapar rubriker i dagspressen.

Hur är det ställt med föreningslivet i dagens Sverige? Illa vill jag påstå. Dagens aktiva föreningsmänniskor är oftast äldre personer. Färre och färre yngre människor är medlemmar i ideella föreningar och än mindre ägnar de sin fritid till styrelsearbete. I vår egen förening är medelåldern hög och om inte yngre människor engagerar sig dör den ut om några år. Men visst finns det organisationer som fungerar. En av dessa är Missing People. När Lisa Holm försvann dök mellan 600 och 1400 personer upp för att leta efter henne. Här spelar sociala medier in som till exempel Facebook. På ett ögonblick kan hundratusentals människor se inlägget. När det gällde Lisa Holm var det fyra miljoner som läste efterlysningen på nätet.

Att vår förening finns på Facebook är viktigt. Nuvarande styrelse och framför allt vår styrelseordförande har lagt ned många timmar av ideellt arbete för att få en hemsida som fungerar. Vad man saknar är information om hur man arbetar med marknadsföring ut i medlemsleden och varför man inte syns i inlägg på hemsidan. Lägg ut föreningsfoldern på de bibliotek ni besöker.

IMG_1936Månadens höjdpunkt för vår förening var bokbordet på Drottninggatan i Stockholm. Världens längsta bokbord fyllde 25 år. Över 600 bord bredde ut sig på Drottninggatan. Bokbordet är en del av Stockholms kulturfestival och arrangerades av Stockholms stadsbibliotek och kulturförvaltningen. Information med bilder har redan varit ute på nätet. Själv var jag inte där. Jag var just då bortrest, bland annat var jag i Finland, på ön Korpo i Åbolands sydvästra skärgård där jag är född. Där presenterade jag dels mina egna två senaste titlar, dels Bokanjärerna. I samband med detta överräckte jag föreningens tre antologier till biblioteket på ön. Jag tror att besöket var uppskattat både på öns bibliotek och på skärgårdscentrumet för havsforskning där jag nu var för andra gången och höll föredrag. Nu finns våra tre antologier till utlåning på biblioteket. Tyvärr krockade mitt biblioteksbesök med ett veteranbilsrally som drog mer publik än jag trots att jag är relativt välkänd på ön vid det här laget.

Att inte vara känd författare genererar ekonomisk förlust. Är man så kallad kändis kan man ge ut vilken innehållslös roman som helst. Deckare skall det vara, TV soffan är en bra marknadsförare. Nu är de flesta av oss i föreningen relativt okända och måste slåss för varje exemplar vi trycker upp. E – böcker säljs idag för under 30 kronor och på stormarknaderna runt om i landet säljs pocket under hundralappen. Vi är nog de absolut sista entusiasterna inom författarbranschen i sjöfartssfären. För egen del tycker jag om att skriva, att ge orden en betydelse i bokform så jag kanske fortsätter att skriva trots att det kostar mig stora pengar. När jag avslutade min senaste bok för några veckor sedan: Parkbänkarna i Stockholm tänkte jag sätta punkt för skriverierna. Vi får se hur det blir!

I tidningen Expressen ( 4/8 ) läste jag att Björn Dahlin var döende i cancer. Varför berörde den artikeln mig? Jo av den anledningen att jag lärde känna Björn och hans amerikanska hustru Sherri i mitten av 80 – talet. Björn var prickskytt i Vietnamn 1967 och jag skrev om honom i en av mina böcker. Han var liksom jag en orolig och vilsekommen människa en gång i tiden. Jag tänkte ta värvning i främlingslegionen men hoppade av. Björn tog värvning i den amerikanska armén och stred i Vietnamns djungel. Hans historia är fylld med både sorg men även av glädje.

Medlemmen Ingvar Henricson från Gävle påträffades den 11 juni 2015 drunknad. Han blev 71 år. Han har under åren gett ut många böcker, bland annat om Gävles förflutna som en av rikets största rederi – och varvsstäder.

 

Stig Elenius / krönikör

EN RESA I ÖSTERLED MED KULTUREN SOM MÅL

IMG_1439Åbo skärgård med 25 000 öar, holmar och skär är ett paradis här i sydvästra Finland. För att komma ut till min Ö, solens och sägnernas ö Korpo bilar jag från Finlandsfärjan drygt 6 mil från Åbo till ytterskärgården. Här kommer jag att tillbringa en vecka i den stuga jag föddes för 76 år sedan. Den ligger omgiven av tät skog och tystnaden är fullkomlig. Jag kommer också att hålla två föredrag om mitt liv och leverne samt presentera min trilogi. Dessutom har jag med mig som gåva till biblioteket Bokanjärernas tre antologier samt ytterligare två böcker skriven av en bokanjär.

Här skall jag träffa Jean Sibelius i form av en vacker staty där han står med sin fiol. Jag skall också besöka minnesmärket från det stora sjöslaget i Korpoström mellan svenskar och ryssar i mitten av 1700 – talet samt promenera över en äng som kallas svinvallen där det ligger ryssar begravda. Sibelius kallades Janne bland sina vänner på Korpo och var en välkänd figur där han vandrade fram åren 1886 – 1887.IMG_2862

Här växte jag upp under brinnande krig, här gick jag sju år i folkskola och från ön flyttade jag som sextonåring 1955 då jag mönstrade på min första båt, ångfartyget ss Asta av Mariehamn som låg i Pargas och lastade cement för Polen. 5513100401_d193f0af79_nJag besökte det gamla stallet där ”min” häst Castor bodde. Den jag kramade om innan jag åkte iväg för att aldrig mer se honom. Aldrig mer rida hem honom från ängen där han gick och betade på somrarna.

Under mina uppväxtår så jobbade jag under sommaren hos den legendariske sjökaptenen Felix Granit med hans fritidsbåtar, i hans trädgård och med att hugga brasved. Jag kallades för Åkerback Stig efter stugan Åkerback. Ragnar Granit som erhöll Nobelpriset i medicin 1967 härstammar från Korpo. Det gör också världens första kvinnliga sjöman Lena Ringbom . Lindén vars son Mogens nu äger stugan där jag bodde och där min vagga stod. Härifrån kommer släkterna Ringbom, Fellman och Sahlgren. Klaus Sahlgren var en gång i tiden FN:s biträdande generalsekreterare och Finlands yngste diplomat. En av mina barndomskamrater är Susanna Ringbom (Brandt) skådespelerska på Svenska Teatern i Helsingfors. Hon är pensionerad idag liksom jag är. Klaus var god vän till min mor liksom Lena som efter sina sjömansäventyr på barken Viking blev konstnär.

På Korpo ligger S:t Mikaelskyrkan en av landets äldsta kyrkor som började byggas på 1200 – talet. Här är jag döpt och konfirmerad. Markomby skolan ligger drygt tre kilometer från stugan och jag gick den vägen fram och tillbaka varje skoldag, det blev sju kilometer dagligen. Skolaga förekom och jag var en flitig mottagare enligt vad jag själv och andra minns. Jag träffade en hel del gamla skolkamrater och diskussionerna var givande och många så här efter sextio år eller mer.

Jag höll föredrag på Skärgårdscentrum under lördagen den 8 augusti och den 11 augusti på biblioteket. Föredragen skulle vara cirka 45 minuter men de blev dryga två timmar. Efteråt var det frågestund och det ställdes massor av frågor. Jag fick även veta att i salen satt en småkusin till mig. Otroligt kul.

Naturligtvis besökte jag min skolkamrat Karl – Erik, den före detta lotsbåtsföraren, fiskaren, jordbrukaren och jägaren. Han gav mig nyplockad potatis, rådjurssadel och sälkött som jag tog med mig hem. Sälen hade han skjutit någon vecka innan, en stor bamse. Håll i er nu grabbar och tjejer. Det är så att sälpenisen ligger i en påse under magen och denna tog man ut och finns nu på ett trästycke som jakttrofé. Den mätte drygt 30 centimeter. Det ni. I höst skall jag tillaga sälkalops.

IMG_2783Den sista dagen sitter jag vid stugan och hör korparna kraxa, finkar kvittra och trasten sjunga. Ute vid havet hör jag måsarna skräna. Karl – Erik kommer förbi med gravad sik, den fångade han i går. En älg brakar iväg genom skogen. De tre stora rovdjuren sägs vara sedda på grannön och på väg hit, björn, varg och lo. Nedanför stugan stod nyss en hjort och tittade upp mot mitt håll. Han undrade antagligen vad jag var för en figur. Han hade inte upplevt ryska bomber men däremot får han akta sig för Karl – Erik. Ovanför mig växer det martallar på berget, Korpobon liknar jag vid en martall, växer upp ur ingenting, knotig, stark, tål det mesta och envis. Här några meter från där jag sitter växer skogen som ett grönt tempel av björk, ek, asp, ene, tall, lönn, rönn, gran och ask. Den vackra augustidagen lider mot sitt slut och jag skall strax anträda resan hem. Det känns som en klump i bröstet när jag reser mig, tittar mig omkring en sista gång, låser stugdörren och sätter mig i bilen. Om två timmar är jag i Åbo, om 14 timmar i Stockholm. Tystnaden i stugan byts ut mot trafikköer, buller, trängsel och skrikande barn, tiggare och dödsskjutningar. Med andra ord, allt är som vanligt.

Mitt paradis på jorden är Korpo. Om allt detta finns att läsa i min trilogi. Den var efterfrågad på ön och de flesta känner till mig där. Men jag blir aldrig lika känd som Sibelius. Några av författarna i vår förening var kända på ön. När de läser antologierna blir de ännu mer kända.

Stig Elenius

Månadskrönika juli 2015


indexJag skriver insändare i tidningar. Alltid under eget namn. Detta har medfört att jag blir uppringd av folk som har synpunkter på det jag skrivit. Det handlar det om lokaltrafik, städning och snöröjning av gator, parkeringsproblem, parkskötsel med förstörda ängar och överfyllda papperskorgar samt nedklottrade parkbänkar som jag anser att stadsdelsförvaltningen inte tar ansvar för. Men det jag också ogillar är att bli uppringd av folk som inte själva står för sina åsikter utan vill att jag skall göra det i deras ställe. Men ingen politiker har ringt trots jag uppmanat dem.

Dagens språkbruk är under alla kritik. Att kalla melodifestivalen för ”Mello” är att missbruka språket. Att kalla patienter som ligger på långvården eller vistas på äldrevårdinrättningar för ”brukare” istället för deras rätta namn är ett hån. Att som undersköterska inte kunna stava är ett svaghetstecken hos det uppväxande släktet. Jag besökte för någon vecka sedan ett äldreboende och råkade se listan på vad ”brukaren” hade ätit och druckit. Ansvarig sköterska hade skrivit jos. Jag frågade vad det var för dryck och av svaret jag fick förstod jag att det var juice som menades. Rättstavning var inte hennes starka sida.

För en tid sedan skrev tidningarna att det var stökigt på biblioteket där jag bor. Ungdomar hade börjat använda biblioteket som ungdomsgård, besökarna stördes å det grövsta. För att undersöka hur det var så besökte jag biblioteket. Vi var två besökare där, jag och en äldre man som läste dagstidningen. Tre bibliotekarier fanns där också som gick omkring och plockade i bokhyllorna. Det var så tyst och lugnt så det var en fröjd. Kanske var jag på fel tid där! Ungdomarna kanske inte hade vaknat än, klockan var ”bara” ett på dagen.

Den ansvariga ”sjöfartsministern” Anna Johansson (S) (dotter till Göteborgsprofilen Göran Johansson) säger nu att det är viktigt med svenskt sjöfolk och svensk flagg. Men hon är lika svävande om hur hon tänkt lösa frågan som sina företrädare. Vi får hoppas hon visar de politiska musklerna och räddar resterna av den svenska handelsflottan. Det är inte mycket kvar av den nu. Snackat om svensk flagg har politikerna gjort sedan mitten av 1970 talet, i fyrtio år. Det som hänt är att tillfälligt anställd personal (TAP) blivit fast anställd personal (FAP) – utländska sjömän har övertagit svenska sjömäns arbetsplatser. Så Anna Johansson, hur har du tänkt dig att lösa den frågan?

Vi som ägnar oss åt det skrivna ordet vet att ord, de betyder makt. Man brukar prata om maktspråk. Ordet är det mest effektiva redskap vi människor har. Ord är så mäktiga att ett enda kan förändra eller förstöra livet för miljoner människor. För ett antal år sedan fanns det en man i Tyskland som med ordens hjälp manipulerade en hel, intelligent befolkning. Han ledde dem in i en värld av krig med enbart ordets makt. I hela världen förgjorde människor andra människor därför att ordet spred rädsla. Hitlers ord var grundade på dogmer och överenskommelser som alstrades av fruktan. Därför mina vänner, var aktsam om ordet. Vi författare äger ordets makt.

Nyligen valdes förre Salénaren, journalisten och författaren Clark Olofsson in i Sveriges Författarförbund. Han har bytt namn till Daniel Demuynck idag och är belgisk medborgare. Under sina år på anstalter har han utbildat sig till journalist. Han äger nu ordets makt. För att bli antagen i Författarförbundet krävs att man gett ut minst två verk med konstnärligt och vetenskapligt värde. Daniel har gett ut tre böcker på 70 – och 80 talen. Han seglade mässuppassare i en av Saléns kylbåtar i slutet av sextiotalet. Kanske söker jag medlemskap i Författarbundet också så han inte blir ensam Salénare i författarförbundet. Hans memoarer kommer att presenteras på höstens bokmässa i Göteborg. Men det är nog tveksamt om Daniel själv deltar eftersom hans nuvarande adress är riksanstalten Kumla. Han har förvaltat sina kontakter väl. Han är megakändis och har nog inga problem med att hitta utgivare.

En annan författare som verkligen blivit känd är den tidigare sekreteraren till Gudrun Schyman, Susanna Alakoski. Hon har också, liksom jag, skrivit om sitt liv och den fattiga bakgrund hon kommer från, Vasa i Finland. Hon kom till Sverige 1965, fem år efter att jag gjorde det. Susanna träffade jag för ett antal år sedan då hon bodde på Värmdö utanför Stockholm. Jag minns att hon hade ett gnistrande leende, mycket vackra vita tänder. Hon bodde då granne till en kamrat till mig som fyllde år. Det var så vi träffades. Som sagt, rätta kontakter är viktiga.

En författare jag själv gillar är Henning Mankell. Hans bok Kvicksand var otroligt bra. Boken handlar om hur det är att vara människa. Den skrev han strax efter sitt cancerbesked. Starkt gjort. Nämnas kan att Mankell också har sjöbakgrund. I två års tid, som 15 – 16 åring, tjänstgjorde han i den svenska handelsflottan på malm båtar. Under ett land besök i Middlesbrough fick han stryk av några engelsmän på väg mot båten. Jag kan inte minnas jag seglade med honom men osvuret är bäst. Men har faktiskt träffat honom en gång för många år sedan. Jag stod bredvid en man på pissoaren på bokmässan i Göteborg och sneglade på skylten på hans kavaj. Där stod namnet. Mankell har alltid gått sin egen väg och det gör han nu också trots sin allvarliga sjukdom. Han ger oss ordet.

Vi som arbetar med konst och böcker måste vara medvetna om vilka skyldigheter vi har vid publicering. Det kan låta oskyldigt när det står att; ”författaren ansvarar själv för text och bild”. Men det är minst av allt oskyldigt. Här skall man vara uppmärksam på vad exempelvis upphovsrätten säger om detta.

Inom våra egna led finns författare, poeter, filmare, fotografer, konstnärer och satirtecknare. Alla kämpar vi med vår konst och få av oss får det att gå ihop ekonomiskt. Tvärtom, vi lägger nog ut en del av vår magra pension för att kunna ge ut en bok. I varje fall gör jag det. Har man inte de rätta kontakterna så blir det röda siffror i bokslutet. Samtidigt finns det de som förvaltat sina kontakter inom branschen väl och inte själva behöver punga ut med surt förvärvade slantar. Som Daniel till exempel. Kanske vi skulle försöka värva honom, vad säger styrelsen? Och årsmötet? Det är upp till var och en att förvalta sitt pund på rätt sätt. Jag har nog inte gjort det.

Den 11 augusti släpper jag min senaste bok i trilogin om mitt liv, på ett bibliotek i Finland. ”Från parkbänkarna i Stockholm – ett liv i mellanmjölkens land”.

Till sist ett boktips: Samlade berättelser med tillhörande visor och ballader av Evert Taube 1967. Evert Taube är en gudabenådad berättare, poet och nationalskald. Hans språk är något att avundas, hans ord har betytt mycket för mig. Och naturligtvis Mankells bok, Kvicksand.

Lev väl, önskar redaktören/ krönikören

Redaktören har ordet i juni 2015-06-21

IMG_1439Redaktören har ordet i juni 2015-06-21

Så var midsommar över för denna gång. De enda som var riktigt belåtna med vädret var polisen. Själv var jag på landet, och naturligtvis, sill och nubbe blev det.

Strax innan midsommar hade föreningen sitt styrelsemöte på Katarina Sjöfartsklubb. Åtta styrelsemedlemmar närvarade när Krister Lumme öppnade mötet. Många frågor stod på agendan. Det konstaterades att vi nu är 56 medlemmar och det är illavarslande att medlemsantalet minskar. Framtidsfrågor diskuterades, en av dem var ansökan om uppgående i Författarförbundet. Styrelsen ansåg att ett medlemskap inte var till nytta för oss och dessutom dyrt.

Sjöfartens Kultursällskap som vi vill inleda samarbete med visar ett lamt intresse för ett samgående. Men man kommer att fortsätta bearbeta dem för att kunna få till stånd ett samgående på ett eller annat sätt.

Styrelsen var enig om att sociala medier var framtidens instrument när det gäller att nå ut till folk. Själv anser jag att det är absolut nödvändigt att utnyttja detta förträffliga instrument som dessutom är gratis. Vi är redan ute på Facebook med jämna mellanrum.

Beslut togs att delta i Stockholms Kulturvecka och bord skall bokas så nu är det upp till medlemmarna att komma och sälja böcker samt marknadsföra föreningen, söndagen den 16 augusti.

Styrelsen informerade om att krigsseglarmonumentet nu flyttats från Stenpiren i Göteborg till Lilla Bommen.

Under hösten planerar jag att ha en föreläsning på biblioteket på min födelse ö i Åbolands skärgård. Jag blev inbjuden redan för två år sedan och nu skall det bli av. Jag kommer att även presentera vår förening under detta framträdande. För två år sedan var jag där och höll en föreläsning på det stora skärgårdscentrumet på södra Korpo. Då var det cirka fyrtio personer som mött upp. Bland annat kom en gammal vän till min mor och lyssnade. Klaus Sahlgren, en gång i tiden FN:s ”executive secretary of the UN centre for transnational corporation” åren 1975 – 1983, och Finlands yngsta diplomat. Efteråt satt jag i hans villa trädgård och drack sherry tillsammans med honom och hans hustru denna vackra augustikväll.

Nästa antologi föranledde en hel del diskussioner. Själv menade jag att boktiteln som tidigare föreslagits heta Dikt Midskepps inte bör användas. Det finns inget ”dikt midskepps” som används ombord.

Trevlig sommar önskar redaktören