MÅNADSKRÖNIKA JANUARI 2016

Det är med stor sorg och saknad, med en tomhet i bröstet jag konstaterar att vännen Ove Allansson är död. Jag kommer att sakna de telefonsamtal vi förde med varandra. De goda råd jag fick. Det sista samtalet blev dagen före julafton. Ingen av oss visste vad som väntade. För mig är det en personlig vän som nu kastat ankar i den sista hamnen. Ove blev 83 år. Samtalet rörde sig inledningsvis som de alltid indexgjorde, att prata om krämpor på ålderns höst. Det blev en femton minuters redovisning av dem. Sedan fortsatte vi med att berätta om gamla skeppskamrater och vårt skrivande i stort. Oves storhet var hans okuvliga engagemang i samhällsdebatten och hans minne för detaljer. Jag berättade att det ibland tog emot att skriva. Ove tröstade mig med att det gjorde det även för honom ibland. Fortsätt du och skriv Stickan var hans uppmuntrande ord. Oves död är en litterär förlust inom arbetarklassen. Han erhöll många fina priser och hos oss i Bokanjärerna var han sedan ett par år hedersmedlem. Att Ove gått ur tiden betyder inte att han är glömd, tvärtom. Han kommer att leva vidare i vårt minne i all tid framöver. Ove var en av oss. Dödsbudet rörde mig djupt, han var den jag vände mig till när jag kört fast i någon formulering, han var min mentor. Ingenting tydde på att telefonsamtalet den 23 december 2015 skulle bli det sista.

I november i år kan föreningen fira tio års jubileum. Det har under resan fram till nu stormat ordentligt i föreningen. Men som för sjöfolk flest gäller det att rida ut stormar och det tycker jag vi har gjort. Vad som är viktigt är att behålla en positiv attityd och lämna negationer bakom sig. Det finns en hel del positivt i föreningen. Bland annat hemsidan som fått ett ordentligt lyft under senare tid. Bara under förra månaden var långt över 500 besökare inne på sidan. Dessutom finns vi nu på sociala medier med jämna mellanrum. Hemsidan är oerhört viktig för föreningen, utan den är vi helt ute ur bilden. Hoppas bara att medlemmarna nu visar ett större intresse med bidrag som gör den än mer intressant. Trots är vi ju en ”skrivande” förening.

Det har under senare tid diskuterats skrivarkurser. Det enklaste sättet för medlemmarna enligt min syn på det är att vända sig till sina lokala kommunala vuxenutbildningar och där gå en skrivarkurs. Men det är en sak för styrelsen att prata sig samman om vad som är bäst för medlemmarna.

Den andra delen som är betydligt svårare är att ge ut en antologi. De är svårsålda och föreningen ligger ännu inne med osålda böcker. Hur gör vi där? En lösning kunde vara att de som medverkar i antologin med noveller förbinder sig att köpa ett antal för produktionspris och sedan sälja dem för marknadspris själva.

Själv är jag medlem i en sluten grupp bestående av enbart sjöfolk – Salén Seglare. Där försöker jag med jämna mellanrum göra PR för föreningen och uppmuntra medlemmarna i gruppen att bli medlem samt skriva. Där finns så otroligt mycket historia från havens sfär.

Miljöproblem! Jag var en av miljöbovarna på 50 – 60 – 70 och 80 talet som sjöman. Vi sjöfolk slängde mot bättre vetande, sopor, målarburkar och oljeprodukter överbord utan urskiljning och utan att fatta att vi bidrog med en gigantisk miljöförstörning. Åtta miljoner plats hamnar ännu idag i havet varje år och dödar allt från plankton till fisk. När Saléns bananjagare Atlantide strandade på Mona Island på 70 – talet kastades 250 000 kartonger bananer överbord. I kartongerna fanns det plast. Men trots allt har miljötänkandet blivit betydligt bättre idag. Men ännu finns det massor att göra för att förhindra att havsmiljön kollapsar totalt.

Jag vill passa på att tacka Katarina Sjöfartsklubb för ett bra samarbete under 2015. Vi är alltid välkomna och får bra service hos dem. Bara lokalkostnaderna är en stor förmån för oss att njuta av. Billiga luncher ej att förakta. Och damerna som jobbar där, Kicki och Åsa, vilka brudar.

Tills nästa gång – ha det gott allesammans.

Stig Elenius / Redaktör

Ove Allansson 1Minnesstund för Ove Allansson hålls torsdag den 28/1 kl 1630 i Palmhuset, Trädgårdsföreningen i Göteborg. Torbjörn Dalnäs kommer att representera Bokanjärerna som där kommer att lämna en gåva till Hjärt-Lungfonden som alternativ till blommor/blomsterkrans.
Bokanjärer som privat vill lämna en gåva kan göra det på Gåvotelefon: 020-882400.
Vänligen Krister Lumme / ordf.

 

Månadskrönika december 2015

IMG_1439Julen står för dörren, men i ett allt mer sekulariserat samhälle söker många nya former av andlighet. Wicca är en nyhednisk naturinriktad religion som introducerades i England på 1950 – talet och fick genomslag 30 år senare här i landet. Wiccaner tror på magins existens som är direkt kopplade till den fysiska världen och som avspeglar sig i årstidernas förändring som firas med åtta högtider. Wiccanerna upplever den traditionella julen som stressig och det kan jag hålla med om. En stor del av julen härstammar dessutom från hedniska inslag så varför inte bli wiccan… eller ett Jehovas Vittne, de firar heller inte den traditionella julen. Vi är ju ett sekulariserat land i mångt och mycket så det skadar inte med att förändra sig själv. Vi har i alla fall glömt varför julen firas, Jesus föddes då sägs det. Vi glömmer bort födelsedagsbarnet.

Om ett par veckor har året 2015 nått sitt slut och jag hoppas få uppleva ett bättre år 2016 där förhoppningen står till fred i Mellanöstern så att flyktingar kan återvända och leva i fred i sina egna länder. Egentligen vill ingen människa lämna sitt hemland, sin familj eller sina vänner. Samtidigt hoppas jag naturligtvis att de som funnit sin tillflykt till vårt land får en bra framtid här och slipper uppleva förföljelser på grund av hudfärg, religiös åskådning eller liknande. Kan det vara möjligt, kan det vara en rimlig nyårsönskan? Är jag för naiv? Flyktingströmmen från krigets Mellanöstern har fått mörka krafter att krypa upp ur sina kalla källarhålor för att motverka detta förhållande. De med en annan religiös åskådning och hudfärg än är inte önskvärda här i landet. Här bränner man moskéer och flyktingförläggningar för att visa ”här är ni inte önskvärda”. Men det finns också ljusa krafter i samhället som står upp för de svaga tack och lov.

För några veckor sedan firade Salénfamiljen tillsammans med inbjudna gäster att det var 100 år sedan grundaren av en av Sveriges största rederikoncerner köpte sitt första fartyg år 1905. Hans flotta och rederirörelse växte under åren som gick till att bli mycket framgångsrik. Kylrederiet där jag jobbade i 14 år blev ett av världens största. Grundaren, Sven Salén avled i oktober 1969 och hade veckan innan sjösatt Sveriges största fartyg, men även strax innan upplevt något av sina värsta stunder någonsin, tankern Seven Skies hade exploderat utanför Sumatra och sjunkit med förlust av människoliv. Detta tog Sven mycket hårt. Han behövde dock ej uppleva då hans imperium gick omkull om det kan vara någon till tröst.

Konkursen inträffade i december 1984, då gick Salénkoncernen omkull med buller och bång, tusentals anställda till lands och till sjöss stod utan arbete. För 31 år sedan befann jag mig ombord på Winter Sun då konkursen var ett faktum. Det blev ett sorgset julfirande för många som då stod på bar backe. En del klarade sig bra men saknade sitt älskade rederi och Salénandans kamratskap. Men den berömda Salénandan skulle leva vidare i form av stiftelsen Gevisfonden. Någon fyndig Salénare, osäker på vem, döpte fonden till ”Gamla Vänner i Salén”, därav förkortningen – Gevis. Fonden gör många goda gärningar för sina före detta anställda, bland annat delar man ut bidrag i form av sjukvård, friskvård, resor, sammankomster av olika slag, resor och subventionerade stuguthyrningar. I år väntas fonden dela ut cirka 2,5 miljoner kronor till land- och sjöanställda som var med vid konkursen 1984. Som en underavdelning till Gevis finns Salénveteranerna som arrangerar resor och sammankomster i egen regi. I fonden ingår också en båtklubb och idrottsklubb. Detta torde vara en mycket unik kamratkrets i Sverige med bra ekonomi dessutom.

Salén driver fortfarande rederiverksamhet i form av två svenskflaggade kryssningsfartyg, MS Island Sky och MS Caledonian Sky som opereras från Göteborg. VD är Katarina Salén. Salénfamiljen äger idag ett stort antal bolag. Man kan säga att det inte är hur vinden blåser som avgör din kurs i livet utan hur du sätter segel. Många Salénare satte rätt kurs en gång i tiden. Men andra sämre seglare än saligt avlidne Sven Salén, styrde fel, seglade i motvind på slutet som blev alltför stark. Kanske borde man ha ändrat kurs på 1970 – talet.

På nätet finns en sluten Facebook grupp som heter Salénseglare bestående av enbart sjömän. Hundratals bilder från sjömanslivet ombord, tillsammans med korta berättelser återspeglar sjömanslivet förr i tiden. Man får även veta var ens före detta skeppskamrater befinner sig idag. Några har ”mönstrat av för gott”, andra åter lever som pensionärer, ett fåtal seglar vidare.

Jag har tidigare skrivit om upphovsrätten till andras publicerade verk. Den är lagstiftad, men när sjuttio år har gått efter upphovsmannens död, är deras verk i evärdlig tid fria. Något att beakta för oss som skriver. Detsamma gäller fotografiska konstverk och bilder. Önskar man publicera ett foto skall fotografen tillfrågas och om man får dennes tillåtelse skall fotografens namn sättas ut. Jag har själv använt mig av den möjligheten.

När det gäller årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utmanade hon noblessen på årets prisutdelning och Nobelmiddag i fråga om klädesdräkt. Någon aftonklänning bar hon inte och det med respekt för alla de som lidit och dött i olika krig, de krig hon skriver om i sina böcker. För mig är den motiveringen god nog. Jag lyfter på min hatt för denna orädda kvinna.

En fråga till er Bokanjärer. Har någon fått ersättningen på kronor 1.45 per utlånad bok från Sveriges Författarförbund? Jag har inte fått ett öre och uppfattar det som att ingen lånat mina böcker. Jag har i alla fall skrivit tio stycken och dessa skall naturligtvis finnas på ett eller annat bibliotek. Kanske skall man vara medlem i författarförbundet vilket jag inte är.

Lördagen den 12 december hade Aftonbladet en artikel på två helsidor om att det var på dagen 30 år sedan filmen ”Mitt liv som hund” hade premiär. Det är en av få svenska filmer med världsrykte. Många kända namn förekommer i artikeln men ett saknas, den som skrev boken med samma namn, vår egen Bokanjär Reidar Jönsson. Enligt mig så är det en skam att inte nämna författarens namn. Utan boken hade det inte blivit film. Jag tycker att föreningens ordförande kontaktar den för artikeln ansvarige, Jan – Olov Andersson och ställer frågan varför Reidar Jönsson inte nämns i artikeln? Bäst att kontakta Reidar Jönsson först och höra hans egen åsikt. Adressen till aftonbladets reporter är: janolov.andersson@aftonbladet.se

Uppsnappat i förbifarten av en Bokanjär som påstår, att enligt Strindberg modellen skall en författare flyga som en örn och leva i skiten som en tordyvel. Jag upplever det nästan så. Man har liksom örnen högtflygande planer på de böcker man skriver men upptäcker ganska snart att man hamnat i skiten när fakturan är betald och försäljningen i det närmaste är noll. I bokslutet är siffrorna lika röda som Jonas Sjöstedt.

Från redaktionen önskar jag er medlemmar en God Jul och Ett Gott Nytt År. Låt 2016 bli vårt år med nya medlemmar och en aktiv förening. Det finns många outnyttjade krafter hos medlemmarna som kan hjälpa vår styrelse till att rekrytera fler medlemmar, exempelvis ungdomar och kvinnor, det är de vi saknar i föreningen. Som redaktör saknar jag även en dialog med er på gästboken eller som gästkrönikörer. Måste jag vädja om det fler gånger? Fatta pennan, inte svärdet, kriga med pennan och kasta svärdet. Ta er fantasi till hjälp, plocka fram minnen och upplevelser, sätt det på pränt. Anmäl er till skrivarkurser för att bli motiverade. Hör med föreningen om man planerar skrivarkurser nästa år. Ni kan skriva om släkt och vänner, om sjömanslivet i nutid och i forntid, noveller och romaner, poesi, teckna och måla, ja det finns så många källor att ösa ur. Lycka till…

Med den gamle tänkaren Cicero´s ord” Lucundi acti labores – överståndna mödor är angenäma, så gick 2015 till historien som ett turbulent år för Europas folk.

Stig Elenius

Redaktör

cropped-cropped-cropped-cropped-logga_bokanjarerna12

Månadskrönika november 2015

IMG_1439MÅNADSKRÖNIKA NOVEMBER 2015

Är fredagen den trettonde en otursdag? Eller skrock? Verklighet? Det var bister verklighet i Paris fredagen den trettonde, en svart dag för Europa. Maktgalna mördare döda oskyldiga i islams namn i Paris. Att oskyldiga dödas händer dagligen i världen men då är det ”lagliga krig”. Krig som sanktionerats av de styrande i världen. Jag som föddes mitt under brinnande krig, som hört luftvärnssirenerna ljuda och bomber falla när jag var barn, trodde aldrig jag skulle få uppleva terrorns fasa. Jag som lärde mig kriga som kustjägare i Finland, som haft kamrater som slagits för Frankrike i främlingslegionen i Indokina och Algeriet, som veteraner för USA i Vietnam. Idag tar jag avstånd från allt vad vapen och krig står för, både legala och heliga.

Året har innehållit tre fredagar den trettonde. Ingen som den trettonde november dock. Siffran 13 är betraktad som oturssiffra. Jag har hört, vet ej om det är sant, att många flygbolag saknar stol 13. Nästa gång jag flyger kommer jag att kolla detta. Många hotell saknar våning tretton har jag också hört. Skrock tillhör en förgången tid men ändå undviker jag vissa saker. Jag är nog skrockfull trots allt. En stark olustkänsla infinner sig också när jag sitter med ryggen mot öppna platser. Jag undviker det om jag kan.

VAD VILL VI MED BOKANJÄRERNA

Under denna rubrik samlades tolv stycken föreningsmedlemmar till det utlysta medlemsmötet den 27 september. Innan mötet bjöd föreningen på en god och välfylld silltallrik som Katarinaklubbens Kicki och Åsa ställt samman.IMG_2124

Det noterades att vi var 57 medlemmar och en ny tillkom under mötet, Hans Claesson som höll en föredragning om E – bok utgivning som hans företag sysslar med. Hans har en bakgrund som sjöman och grafiker och kan ses som en tillgång i föreningen. E – bok utgivning och dess fördelar kanske är framtiden.

Fyra medlemmar hade skickat in synpunkter på hur man ser på föreningens framtid. Bara positiva sådana. Man efterlyser novellskrivningar, att återuppta skrivarkurser, en medlem menade att vi ej skulle ha alltför höga målsättningar. All ville dock att föreningen skulle fortsätta med försöken att utvecklas. Hemsidan fick med beröm godkänt.

På det efterföljande styrelsesammanträdet var Tore Hansson, valberedningens föredragande inbjuden liksom redaktören. Tore föredrog rutinerat sin syn på stadgar och styrelsesammansättningen samt skulle snarast påbörja arbetet med sondering till styrelse för nästa mandatperiod. Två suppleanter aviserade sin avgång och detsamma hade föreningens revisor gjort.

Föreningens ekonomi är god och pengar avsätts till en ny antologi ifall den blir skriven. Problemet är att det är en hel del arbete som skall göras för att den skall komma ut. Den senaste hade inte sålts i någon större utsträckning. Ärendet ajournerades tillsvidare.

Ordförande uppmanade styrelsen att gå hem och jobba vidare i sin egen kammare så att en verksamhetsplan skall kunna presenteras till årsmötet 2016. Nu är det upp till samtliga medlemmar att höra av sig till ordföranden med förslag.

Mötet konstaterade även att något intresse från Sjökultursällskapet för ett samgående inte finns. I övrigt var det en givande dag. Återstår att se hur framtiden artar sig men de flesta vill att vi skall fortsätta att existera som en förening som arbetar med sjökultur i en eller annan form.

IMG_2116

SJÖMANKULTUR

Stiftelsen Sveriges Sjömanshus delade traditionsenligt ut årets litteraturpris under årets bokmässa i Göteborg, denna gång gick priset till fackboksförfattaren Thomas Taro Lennerfors. Han börjar bli välkänd i sjömanskretsar. Thomas är, trots sin unga ålder, en mångsidig vetenskapsman, docent i teknikvetenskap och engagerad i etikfrågor i vid bemärkelse. Stiftelsen motiverad priset till Thomas med:” han förenar akademisk noggrannhet med en intresseväckande presentation”. Han har gett ut två böcker om rederier, och arbetar nu på en ny bok som skall handla om kylfart. Thomas är en lysande föredragshållare, det kan jag vidimera efter att ha lyssnat på två av hans föredrag.

Den 18 november höll vår styrelseledamot Torbjörn Dalnäs ett föredrag om Japan, ett land han är väl bekant med. Torbjörn är dessutom gift, sedan länge, med en förtjusande japanska. Föredraget kallade han ”Mitt Japan” och Katarina Sjöfartsklubb var välbesökt. Det serverades lax på japanskt vis.

SJÖFART   

Det är inte endast i Adenviken det föregår piratverksamhet. Även i Malackasundet ökar attackerna mot civila handelsfartyg. Nu varnar IMB(International Maritime Bureau) för att 2015 kan bli ett rekordår i antal attacker och ett allvarligt hot mot internationell sjöfart . Hittills har 250 sjömän tagits som gisslan. Man har också orsakat förluster för redarna i form av stulet bränsle till ett värde uppgående till drygt tio miljoner dollar. Flera hundra sjömän försmäktar dessutom i grottor i Somalia. Som vanligt görs inga större ansträngningar från svensk media att upplysa om dessa fruktansvärda förhållanden våra sjöbröder och sjösystrar lever under.

Vad gäller den svenska handelssjöfarten och dess framtid återstår att se. I budgetpropositionen som lades fram i september föreslår regeringen att ett tonnageskattesystem skall införas. Tio års väntan är då över. Men regeringen reserverar sig med att: ”tidigast vid halvårsskiftet 2016.” Betyder detta då ett stopp för utflaggning? Kommer vi att få uppleva en in – flaggning? Jag tror det inte. Det blir samma politiska svammel som tidigare – som hållit på i fyra decennier nu – minst. TAP – avtalet fortsätter som tidigare så svenska besättningar lär det heller inte bli ombord med några få undantag. Jag hoppas att mina pessimistiska synpunkter är helt fel. Om de årliga skatteintäkterna kommer att minska med 50 miljoner så skall detta kompenseras med krona för krona principen. Så har det uttryckts från politiskt håll. Tydliga signaler hörs från större rederier att de förlorar på detta och att man funderar på att flagga ut sina nybyggen.

Sjömanskulturen hänger ju samman med hur stor den svenska besättningen är ombord. Det har en stor betydelse även för oss i föreningen. Så inte ser det ljust ut vid horisonten där molnen tornar upp sig för svensk sjöfart med svenska besättningar. Då faller mörkret även över föreningen. Kanske dags att söka sig till fritidsseglarna nu!

Julhelgen närmar sig. Marknadsföringen av den har pågått sedan oktober och man siktar på nya rekord i form av försäljning. Man har helt glömt av varför vi firar jul. Julen är köpmännens högtid. Förra året omsatte julhandeln ofattbara 70 miljarder. En siffra som antagligen slås med råge. Utöver det kommer vi att käka julbord för cirka 3 miljarder kronor.

Kanske är det dags att vakna upp och fråga, varför firas julen egentligen? För min egen del är det för att fira Kristi födelse, det är en fest för honom. Tänk om vi skulle delta i ett födelsedagsfirande utan att vi brydde oss om födelsedagsbarnet. Man skulle bli betraktad som något som katten släpat in. I dagspress och sociala medier läser man om att det är barnens högtid! Ja, vad säger Jesus? Låten barnen komma till mig. Men det verkar nästan som om att tala om Jesus är förbjudet. Varför är det så känsligt? Är de flesta av oss ateister… det skrämmer mig. Jag är inte speciellt religiös av mig men inte heller ateist. Jag har något mer, en andlighet.

En sak till. Jag har upptäckt ett nytt ord i dagens moderna språkbruk. Preggo, det skall betyda gravid, någon konstig översättning från engelskans pregment.

De som har synpunkter på mina krönikor är välkomna att höra av sig. Antingen till mig eller till föreningens ordförande.

Stig Elenius

Redaktör

 cropped-cropped-cropped-cropped-logga_bokanjarerna12

Månadskrönika Oktober 2015

indexMÅNADSKRÖNIKA OKTOBER 2015

Den senaste tidens rykten om att sjömanskyrkan i Stockholm skall täcka över bilden av Jesus på korset och istället inrätta en bönehörna för muslimer gjorde att jag ringde upp biskop Eva Brunne för att höra vad som låg i dessa rykten. För tio månader sedan, i februari i år hade frågan väckts på ett styrelsemöte i sjömanskyrkan dit hon var inbjuden. Vem som väckte frågan kunde hon inte minnas. Enligt vad jag har hört var det hon själv.

Scenariot var att ett fartyg som anländer till Stockholm med muslimer ombord inte kunde ta sig till en moské var att då kunde kyrkan ställa upp och tillfälligt lyfta ut kristna symboler samt märka ut riktningen mot Mecka. Både sjömansprästen och chefen för kyrkan var kritiska till förslaget. Få se hur ärendet fortlöper. Biskopen har fått både ris och ros för sitt förslag. Själv anser jag att de kristna symbolerna inte skall lyftas ut eller täckas över, sjömanskyrkan är de kristnas kyrka, tillhörande den svenska kyrkan. Att sedan sjömän med andra trosuppfattningar besöker sjömanskyrkan har jag inget emot. Jag kan umgås med alla religioner. Men jag är kristen och går inte till moskén och täcker över deras symboler. Så enkelt är det för mig och det framförde jag till biskopen. För mig är alla människor av kött och blod. Hon hade förståelse för mina synpunkter vill jag tillägga.

Oavsett detta gillar jag inte gycklar snåljåpar och manipulativa människor. Att baktala någon och sprida lögner om en person är också under min värdighet även om jag kan ha åsikter om någon. Vänskap är för mig en viktig faktor i mitt liv. Har man en vän måste man värna om vänskapen det gäller från bägge håll.

Häromdagen läste jag i en tidning att Putin och Berlusconi, två gamla polare, den ena ryss, den andra italienare med makt som sitt signum hade besökt Krim och vinmuseet Massandra och beordrat fram en flaska Jerez de la Frontera från år 1775 som kostade 750 000 kronor. Själv har jag besökt Massandra två gånger under mina besök i Jalta på Krim men aldrig fått smaka på så dyrt vin. Däremot avsmakade jag andra goda viner. Bland annat världens kanske bästa altarvin enligt chefen på museet den enväldiga bastanta damen. Här finns tsarens favoritviner bakom skottsäkert glas och även hans livsmedikus munken Rasputins favoritmadeira. Dessa fick jag bara titta på inte smaka.

För femtioelfte gången skall föreningens framtid diskuteras på ett medlemsmöte den 27 november. Frågorna är många, svaren få. Är skutan på väg att sjunka? Ja det verkar så eftersom besättningen mönstrar av. Snart är det bara minimibesättningen kvar. Jag hoppas medlemmarna nu tar tag i frågan om vår framtid och tar fram konkreta förslag till ett åtgärdsprogram. Det positiva är att besökarna på hemsidan sedan ett halvår ökat kraftigt. Hoppas den utvecklingen fortsätter. Det skall bli spännande att ta del av styrelsens förslag till åtgärdsprogram. Om plan A misslyckas finns alltid resten av alfabetet kvar. Men självklart är att styrelsen måste fånga upp vad medlemmarna tycker och därefter forma programmet för vår fortlevnad. Och det måste ske till 27 november.

Så har årets stora kulturhändelse utspelat sig i Stockholm, då Jörn Hammarstrand släppte sin senaste bok den 14 oktober, Snedseglarna, en mycket lyckad release för boken. Ett stort antal intresserade hade mött upp på Katarina Sjöfartsklubb där det även bjöds på fisksoppa. Jag har läst Jörns bok och måste säga att han klär av sig naken i boken.

Annars var bokmässan i Göteborg en stor händelse liksom då årets Nobelpristagare i litteratur utsågs. Det blev som alla vet vid det här laget, vitryskan Svetlana Aleksijevitj som förutom ära och berömmelse även belönades med en ordentlig slant. Samt äran att ta emot diplom och medalj av Hans Majestät konungen. Svetlana kanske jag kommer att läsa så småningom när hysterin lagt sig.

Hoppas vår ledamot Dalnäs rapporterar från årets bokmässa i Göteborg. Han har ju direkt inblick i sjöfartsmontern. Undrar hur många av våra medlemmar i övrigt som deltog! Nu väntar en åländsk bokmässa på oss i Mariehamn. Hoppas några får lust att åka dit. Vår ordförande är kontaktman.

Torsdagen den 22 oktober uppträdde vår medlem Lasse Svensson på Katarina Sjöfartsklubb med musik och sång samt en gripande berättelse om när han jobbade i Indonesien för många år sedan och blev adoptivpappa till Linda då 1 månad gammal.

En sak jag än en gång vill påpeka är att man inte behöver vara av årsmötet utsedd krönikör för att skriva krönikor. Det kan vem som helst göra. Jag är utsedd av medlemmarna – årsmötet, att vara föreningens redaktör och därför skriver jag krönikor som redaktör. Detta sagt med ackuratess. Så välkomna med krönikor av alla de slag.

”Låt sanden vina in i dina fienders tält och göra deras samlag till ett helvete”. Vem är poeten som skaldat detta? Att önska sina fiender detta är tortyr anser jag. Tortyr är vanligt i dagens moderna samhälle precis som det var på medeltiden. Vad har vi lärt oss under dessa år som förflutit? Ingenting, absolut nothing, nada.

Slutligen, julen närmar sig med stormsteg och då skall man ge julklappar till sina vänner och familj. Om någon är intresserad säljer jag ut följande böcker till reapris – 100 kronor plus 49 kronor i porto. ”Det fanns en värld utanför min dörr” ” Återvändaren” samt ”Parkbänkarna i Stockholm”. Böckerna handlar till stora delar om mitt innehållsrika liv till sjöss och i land, möten med människor och intressanta platser. Böckerna kan beställas på e – postadressen; johancash03@gmail.com

Stig Elenius

Redaktör

1502459_397599287084415_6364768455114428336_o