Gäddfiske

Far och son satt vid köksbordet i lägenheten i Malmö och planerade helgens fiske. Sonen var hemma från sitt jobb som sjöman och var ivrig men fick vänta tills arbetsveckan för hans far var slut. Det hade gått rykten om gott gäddfiske i Höllviken där de hade flera båtar och en riktig hodda nere vid sjön. Farfadern hade varit yrkesfiskare och även fadern stundtals när han varit arbetslös, så det fanns rikligt med riktig utrustning. Vid gäddfiske använde man flundregarn och brukade även fånga mycket skrubba. Detta var på 60-talet innan miljögifter och övergödning förstört fiskebeståndet.

På lördagen körde de till farfaderns hem och fick som vanligt en god pratstund med honom. Det var alltid en högtidsstund att prata med farfar tyckte sonsonen även om dålig hörsel började göra det lite besvärligt att nå fram till honom. Snart blev det dags att gå den väl upptrampade stigen från huset över ängen ner till sjön. Stigen slingrade sig och sonsonen kunde aldrig förstå varför. Var det komockor eller att farfar gått i tankar som var orsaken?
Nere vid hoddan tog de ner nyckeln från den plats som alla visste om och öppnade dörren. En spännande lukt med en blandning av tång, tjära, fisk och saltvatten slog emot dem. Det var alltid lika löftesrikt och eggande med de första andetagen.

Overallerna togs på och långstövlarna klevs i. Truen (trågen) med garnen lastades på rullebören (skottkärran) tillsammans med prickar att utmärka garnen och förankra dem med. De nöjde sig med fyra stycken garnlängder, lite rädda att få för mycket fisk. Visserligen hade de sumpar för skrubborna men ibland var det svårt att få avsättning för fångsten. Släkt och vänner fick ofta gratis fisk. De lastade klart rullebören och körde ut den till prammen (en flatbottnad eka) som dragits in till land från sin ankarplats. När prammen var  färdiglastad stakades den ut till den stora båten som var motordriven med en inombordare.Snipan hade fadern själv byggt samma år som sonen föddes. De förtöjde vid den och flyttade över ankarkättingen till prammen. Garnen och övrig utrustning flyttades över. När detta var klart startades motorn efter att ha fått sig några snapsar i pyskranarna. Det fordrades både teknik och styrka att kunna starta genom att tvinga runt svänghjulet med ett fast tag av högerhanden. Motorn gick igång och prammens förtöjning släpptes.

Kursen sattes mot den överenskomna platsen längre in i Höllviken. När de var framme minskades farten till ett minimum och en prick med förankring kastades i vattnet. Nu gällde det att vara snabb i vändningarna och mata ut garnen utan att de hamsades. Då fadern var mest van blev det hans uppgift, medan sonen skötte motorn och backslaget så att farten anpassades. Snart var alla garnen satta och ändpricken kastad överbord. Som vanligt vid detta slags fiske stoppades motorn och de väntade en bra stund medan spänningen steg. Till slut började de sakta ro tillbaka utefter garnen. Redan efter den första garnlängden fick de stoppa tre gånger för att lossa och ta ombord några skapliga gäddor. Detta gjordes för att gäddorna inte skulle slita sig loss och förstöra garnen.

Stämningen steg och på nästa längd såg de ett vilt plaskande. Det måste vara en riktig bjässe var de överens om. När de kom fram fick fadern försöka bärga gäddan medan sonen höll båten på plats. Trots ett vilt snurrande med garnet för att gäddan inte skulle slita sig klarade inte fadern av att få ombord bjässen. Håven hade de glömt iland så sonen fick komma till hjälp. Det var så spännande att de båda började skratta under tiden de kämpade med gäddan. Till slut lyckades de med gemensamma krafter lyfta ombord gäddan. Nu gällde det att få loss den från garnet utan att bli biten. Det var nästan lika spännande det, så skrattandet fortsatte. De blev tvungna att offra en del av garnet och skära itu med en kniv. Gäddan fick sig några slag med en skiftnyckel så den skulle hålla sig lugn, vilket kunde behövas då den vid vägning visade sig vara en bamse på 9kg. Garnet åkte tillbaka i vattnet och de såg nöjt på varandra. De fortsatte till början på garnen och fick två stycken fina gäddor till på 3kg.

De var mycket nöjda med fångsten, motorn startades och de satte kurs hemåt. Snart låg de långsides prammen igen. De lastade över gäddorna och lämnade truen till morgonen. Förtöjningarna skiftades. När de kom iland rensades gäddorna och måsarna blev glada och visade det med vanligt skränande. Overaller och storstövlar klevs ur. De beslöt att spara storgäddan åt sig själv och ge bort de övriga. Farfadern fick naturligtvis en och myste vid tanken på middagen nästa dag. De blev alla överens om att storgäddan var den största på mycket lång tid. Knappast att farfar kunde minnas en sådan bjässe. De övriga gäddorna togs med i bilen och på väg hem fördelades de på släkt och vänner.

Tidigt nästa morgon steg de upp och efter en snabb frukost körde de ner till hoddan igen. På med overaller och storstövlar. Prammen stakades ut till storbåten och förtöjningen skiftades igen. Motorn startade villigt efter den vanliga behandlingen med snapsar. De styrde mot sina garn och var snart framme. Upp med första pricken och fadern började ta upp garnen medan sonen skötte motorn. De fick rikligt med skrubbor men inga fler gäddor. Det fanns spår efter några som slitit sig, vilket innebar jobb för fadern med lagning när garnen var torkade och befriade från tång. När alla garnen var uppe styrde de hemåt igen. Prammen angjordes och garnen flyttades över. Ankarkättingen flyttades tillbaka till storbåten. Prammen stakades till land och rullebören lastades. Väl på land hängdes garnen upp för torkning och skrubborna togs loss. Ett femtiotal skrubbor blev det sammanlagt. De flesta sumpades för att säljas vid ett senare tillfälle men några togs hem att ätas under veckan. Med detta lyckade fiske hade de middagsmat för åtminstone halva veckan.

Det här fisket och speciellt kampen med storgäddan skulle bli ett av sonens bästa minnen av fadern. Spänningen, skrattandet och det lyckade slutet. Kan det bli bättre?

Av Bengt Larsson

Hur slabben föddes

indexDet pratas mycket bland sjöfolk om slabben. Men hur många känner till dess bakgrund! Jag tror det inte är så många som gör det om jag skall vara ärlig.

Den första kända slabben härstammare från 1700 talet då segelfartygens kaptener hade kosthållet på entreprenad ombord. Han hade då en viss summa per man och dag att köpa in varor för. Det delades då ut en halv liter rom per man och dag, eller så mycket som behövdes för att besättningen skulle glömma maten till fördel för den för skepparen mycket billigare rommen. Systemet hade även den fördelen att besättningen minskade under resan vilket ökade skepparens vinst för varje dag som gick. Tyvärr medförde allt större kritik från godhjärtat folk iland att redaren ansåg sig tvingad att ändra på förhållandena. Man anställde istället matlagningskunniga slabbförsäljare, såkallade hökare, som mot lön och en del i vinsten skötte slabben.

Hökaren fann att trots uniformstillägg, lön, slabbprocent, passagerartillägg, skeppshandlartillägg, mutor, tvättgubbars faktureringar med kraftiga påslag som hökaren tog hand om och sex mans tillägg hade svårt att klara sin försörjning, då föddes det som kallades extra slabb”. Om man mitt i veckan inhandlade 10 tandborstar, 2 kahkiställ, 5 kilo choklad och några T tröjor samt jeans för dubbelt pris mot vad det kostade iland kunde man som premie få glädjen att inhandla en extra butelj till tredubbelt pris på söndagen och en låda öl. Beroende på kundens status kunde priset till och med fyrdubblas.

I vissa fartyg har man i modern tid försökt att ta död på slabben genom att förbjuda den med resultatet att den letade sig ombord under hamnuppehållet i oanade mängder.

Det fanns också det som kallades ”vita båtar”. Dessa ”torra” fartyg brukade nyktra till en vecka efter avgång från hamn. Olaglig slabb är tydligen starkare än ombord inhandlad. Ibland händer det att överbliven slabb försäljes till tredje man iland. Mottagaren av dylik slabb är av två slag, de som tar flaskan och ger 100 kronor och de som tar flaskan och tar100 kronor. De sistnämnda är statligt anställda och har haft svårigheter med att skaffa sig ett ärligt arbete. Man kallar dem för tullare, ibland för tullsnokar. Aldrig har man hört en sjöman kalla dem för tulltjänstemän. Det är en titel som landkrabbor hittat på.

Slabbens inverkan, den såkallade slabbeffekten är ett område som lyder under Archimedes tredje princip, ”när en vätska nedsänkes i en kropp förlorar kroppen det undanträngda förnuftets vikt”. Slabbkunder blir ofta snabbt mycket talträngda och får en gummiliknande kroppskondition och kanar iväg som om de hade såpa under skosulorna. Är slabbkunden dum ombord blir han avstängd, är han dum iland blir han instängd. Är slabbkunden en kvinna yttrar det sig ofta i form av ökad villighet att ta av sig för trivseln hindrande intima plagg. Manliga slabbkunder tar ofta en tablett dagen efter för att lindra den rekylerande slabbeffekten. Kvinnliga slabbkunder som tar tabletten dagen efter får ofta ångra detta. Det kan resultera i att en ny slabbkund ser dagens ljus till slabbförsäljarens stora glädje.

Trots detta lever slabben vidare och det märkligt nog av säkerhetsskäl. Man har nämligen funnit att alla larm och all automatik till trots finns det inget snabbare sätt att sammankalla en fartygsbesättning än att viska i korridoren ” det är slabb”.

De senaste åren har skepparen återtagit slabbförsäljningen, den han en gång i tiden hade men tappade till hökaren. Nu är ordningen återställd. Skepparen arbetar vidare med sin slabb medan de gamla hökarna njuter sin pension med att glida omkring i silverglänsande Mercedes bilar eller smuttandes på en 21 årig Chivas Royal Salute inslagen i grön sammetspåse med guldtränsar. Ha det gott gubbar, kaptener, maskinchefer och andra sjöfarare. ”Den enes död den andres bröd”.

”Stickan”, hökare 1964 – 1985.

 

Julafton a’ la Bolivia

Ombord på samtliga Johnsonfartyg jag seglade i var det tradition att befälet bjöds upp till salongen under jul, nyår, midsommar och andra stora helger. Normalt var det bara skepparen och maskinchefen som fick beblanda sig med eventuella passagerare. Julresorna var alltid speciella, då det hände en hel del på grund av de många helgdagarna med tillfälle till festande.

Ombord på M/S Bolivia tillbringade jag Julen 1968 som skulle bli minnesrik. Jag var mönstrad andremaskinist och hade 4-8 vakten. Det innebar matavlösning på kvällsvakten och mesta delen av vakterna utan dagmän. Detta var skönt då man kunde dona som man ville mellan rutinerna med diverse småreparationer, underhåll, vaskning och rengöring.Varje vakt hade ju sitt eget område att ansvara för. För min del gällde manöverdurken med diverse pumpar och huvudmaskinernas manöverplatser.

Då allt befäl var uppbjudet till salongen skippades matavlösningen så tredjemaskinsten kunde njuta av julmiddagen. Jag skulle bli avlöst av frysmaskinisten som vanligt 20:30 för att sedan duscha och rusa upp och få mig lite käk tillsammans med flunkarna. När avlösningen närmade sig, började jag otåligt kika uppför lejdarna för att få syn på min avlösare. Frysmaskinisten var en äldre herre som aldrig brukade missa en avlösning. När tiden gått över rejält skickade jag upp motorman för att purra en gång till. Han kom tillbaka med besked att avlösning var på gång. När klockan blivit 21:00 skickades motorman upp en gång till. Han kom tillbaka med samma besked. Jag väntade ett par minuter och stack sedan själv upp till frysarhytten för att kolla läget. När jag öppnar hyttdörren ser jag frysmaskinisten sittandes på fylleslafen med kakiskjortan på plats och byxorna nere vid anklarna. Ögonen var slutna men han rörde på sig så han sov inte. Under tiden jag stod där försökte han flera gånger få upp byxorna på plats, men kom inte längre än till att han var tvungen att resa på sig. Då tappade han både balansen och taget om byxorna. Han tog nya tag men misslyckades hela tiden. Jag fattade att avlösningen var i stor fara och gick ner i maskin igen. Rejält förbannad.

Till min stora glädje kommer maskinchefen ner och avlöser mig efter en stund. Han hade saknat mig och sett frysmaskinistens tillstånd. Jag rusar upp och duschar med en jäkla fermitet. På med uniformen och en rökare upp till salongspentryt där flunkarna just börjat duka av allt käk. Jag lyckades få tag i lite skinka och sill som tillsammans med potatis snabbt slukades. Inte mycket till julmiddag, men snaps fanns och öl också. Snapsglasen var av den gamla modellen som innehöll 10cl. Första snapsen fick inte bitas av, så det blev en ordentlig stjärnsmäll i kista och hjärna. När detta var avklarat gick jag in till salongen där skepparen, passagerarna, övriga befälet och sist men inte minst STÄDERSKAN var samlade. Städerskan avvek från Johnson-Lines standard och var både ung och snygg. Åtminstone relativt sett efter snapsarna. Grammofon fanns och det började dansas. Jag lyckades få till det riktigt bra med städerskan och allt såg ut att ordna sig till det bästa. Vi gick ut på promenaddäck för att ta en paus och röka. Där sysslade vi också med annat så det tog en bra stund innan det blev aktuellt med rökandet. Det visade sig att cigaretterna var slut så jag skulle bara rusa ner till hytten efter förstärkning.

När jag kommer till hytten var det strax efter midnatt och tredjemaskinisten skulle redan ha avlöst frysarn som hade kvicknat till. Det hördes ett jäkla oväsen och protesterande från tredjemaskinist-hytten. Jag gick in dit och fick se hyttinnehavaren liggande på fylleslafen med finkläderna på. Motorman försökte få upp honom men han vägrade. Nu började jag förstå att min natt med städerskan var i farozonen. Detta då jag var den bland maskinbefälen som var nyktrast. Undantagandes maskinchefen. Jag gick in i hytten och försökte ruska liv i tredjemaskinisten och övertala honom att törna till. Han hade en mycket duktig motorman på vakt som var nykter och skulle klarat det hela. Då han bara låg kvar på fylleslafen med ett saligt leende och totalvägrade rann sinnet på mig. Jag gav honom ett par ordentliga råsopar så han tuppade av ordentligt. Då städerskan bara var att glömma gick jag in i hytten och dressade om till arbetskläder. Frysarn blev avlöst och jag hade att se fram emot 8 timmars vakt och ingen städerska.

Efter cirka 30 minuter ringde det i maskinrumstelefonen. Jag svarade och det var skepparen som ville jag skulle komma upp på bryggan. Tredjemaskinisten hade beklagat sig hos skepparen och nu skulle det skipas rättvisa. Jag stack upp på bryggan och där stod han med blått öga, tillknycklad näsa och blod på skjortan. Efter att jag förklarat mig och skepparen insett att jag var den mest lämpade att ta vakten gick jag ner i maskin igen. Det blev inga efterräkningar för någon vad jag vet, men tredjemaskinisten var lite tillstukad ett par dagar. Både bildligt och bokstavligt.

Vakten fram till 08:00 blev en pärs då det var svårt att hålla sig vaken. Det blev att ta till det gamla knepet med en stor skiftnyckel i handen. När man nickade till föll skiftnyckeln i durken och av smällen brukade man vakna till igen. Med ytterligare hjälp av motorman och mycket kaffe gick det bra.
Efter denna Julafton kallade skepparen mig alltid för ”champ” när vi träffades. Vad jag minns blev nyåret betydligt lugnare utan någon speciell dramatik.

.
Bengt Larsson