KRISTEN ELLER HEDNING

Julen är i antågande i vårt land. Det har den varit sedan i oktober med tanke på köpmännens marknadsföring. Jul och påsk är den kristna kalenderns största helger och firas med sedvänjor som har sitt ursprung i hedniska riter långt före Kristi födelse. Julens budskap är ju att fira Jesu födelse. Men än idag är ju ingen människa helt säker på när han egentligen är född.  På 300 – talet fastställde man dock datum till den 25 december. Är det rätt? Inte vet jag.

Och är vi egentligen kristna när vi nästan mangrant firar den hedniska högtiden jul. Jag hetsar i varje fall inte upp mig när julen inträffar. Julen har ju blivit en köpmännens marknad. I år slår vi nya rekord. I år skall den eldrivna cykeln för 15 000 kronor vara årets julklapp enligt handelns spåmän. Få se om dom har rätt. Vi kallar oss kristna men är egentligen hedningar, hur går det ihop? Kanske för att man inte känner till den historiska bakgrunden.

Men något jag däremot kan hetsa upp mig på är språkbruket. Jag vill på inget sätt framhäva mig själv som någon språkvetare men visst reagerar jag på särskrivningar, stavfel och nu det ”nya” språket.  Jag pratar då inte om det som kallas ”Rinkebysvenskan”. Nej då. Nu är det folk som tydligen inte har tid eller lust att skriva eller uttala hela benämningar på saker och ting. Melodifestivalen heter nu ”Mello” baby ”Bäbis” man go bananas, man asgarvar, det är jaba och duba, personligt har blivit ”pers”. Det är askul, det är Oh My God, det är ”shit”och ”fine”.

Av alla levande varelser är vi människor de enda som kan tala, skriva och räkna. Nu kan vi skapa nya ord också. Själv har jag svårt att hänga med i svängarna. Men en sak är säker, trots att de flesta av oss bekänner oss till kristendomen är vi egentligen hedningar. Jag glömde en grupp, ateisterna.

GOD JUL på er Bokanjärer

Stig Elenius

Om sjömansromantik…

SJÖMANSROMANTIK

Man säger att sjömansromantiken är död, den som Evert Taube skaldade om,den som Gösta Werner målade i sin ensamhet.

Men fanns den, sjömansromantiken, finns den här och nu?  Finns den i rationaliseringens försonande ljus? Finns den i dom flytande containerjagarna, i dom små kustbåtarna, nu när segel och ånga ersatts med maskindunk?

Fråga de som slet med kolskyffeln under Afrikas glödande sol, fråga dom som slet med riggen utanför Eldslandets stormpiskade hav, fråga dem.

De viskar med hesa röster från en okänd värld, nej det fanns ingen sjömansromantik, Evert var poet, Gösta var konstnär, men vi andra, vi visste inte vad sjömansromantik var. Det var hårt arbete och förljugen romantik.

Stig Elenius

Stig Elenius om EUGENE HENRY PAUL GAIGUIN (1848 – 1903)

 

Stig Elenius

Paul Gauguin och hans liv har i många år fascinerat mig och hade jag haft några miljoner över så hade det antagligen hängt en oljemålning av honom hemma hos mig.  Men livet är så utformat att några har de miljonerna, andra har dem inte. Jag tillhör den senare kategorin. Gauguin hade heller inga miljoner över. Idag skulle han kunnat vara mångmiljonär. Nu har han varit på andra sidan i 114 år.

Hans äventyrliga liv, kvinnorna han penetrerade, som blev hans öde, är en del av mitt intresse men självfallet också hans konst och sjömansliv. Han skröt ofta och gärna om sin sexuella förmåga och beskrev sig själv som ”en vilde från Peru”.  Första gången han ”syndade” var i Le Havre (vem har inte syndat där) innan han avseglade på sin första sjöresa. Den andra gången var i Rio  (många har också syndat där) då den mycket äldre skådespelerskan, Aimée lärde honom älskandets konstart. På hemresan förfördes han av en äldre kvinna så hemresan blev en sexuell upplevelse för den unge Gauguin.

 Paul var kortväxt, endast 163 centimeter över havet, med rött hår och bruna ögon och en näsa som brutits i slagsmål.  Trots sin småväxthet, kanske därför, råkade han ibland ut för slagsmål men var kapabel att klara sig själv.

 En brand förstörde det hus i Saint – Cloud där han bodde och med den alla hans tillhörigheter. Bland annat konstverk från Peru. Alla minnen från hans förflutna hade förstörts och vid 23 års ålder lämnade han allting bakom sig för att börja om på nytt. Bland annat på Söderhavets paradisöar. Han bodde två år på Tahiti.  

Min berättelse om Gauguin är dock bara brottstycken ur en intressant människas liv och leverne. Han var son till en journalist och mellan tre och sju års ålder bosatt i Lima Peru. Han var fäst vid sin mor men av fadern såg han inte mycket.

 År 1873 gifte han sig med Mette Gad från Danmark och fick fem barn. Sonen Jean René gick i faderns fotspår och blev konstnär. Som gift med Mette bodde han en tid i Köpenhamn. Mette, den storväxte, kraftfulla kvinnan var inte vacker, men tilltalade Paul som gillade starka kvinnor. Mette i sin tur gillade hans livliga sätt och sydländska manér.

En av hans mest berömda målningar heter ”Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi? Den hänger idag på Museum of Fine Arts i Boston. Långt efter hans död är hans tavlor värda mångmiljonbelopp. Den dyraste tavlan som nyligen såldes till ett museum i Qatar betingade ett pris på 300 miljoner dollar.  Tavlan, Nafea Faa Ipoipo är målad 1892. Gauguin representerar den moderna konsten.

Många känner till Paul Gauguin som konstnär, få vet att han varit sjöman i handelsflottan och i marinen. Det påstås, felaktigt, att han startade sin yrkeskarriär som bankman och aktiemäklare. Men hans första steg in i yrkeslivet var som jungman i handelsflottan.  Sjutton år gammal, den 6 december 1865 mönstrade han på den tremastade skonaren Luzitano. I oktober 1866 befordrades han till andre styrman med fyrtio francs i lön. Troligtvis behövdes ingen annan utbildning än erfarenhet av ett knappt år som jungman för att bli befäl den tiden.  Om hans sjömansliv finns inte mycket skrivet annat än att hans längtan att bli konstnär överskuggade sjömanslivets hårda tillvaro. Det tuffa livet ombord i handelsflottan passade inte honom.  Det slutade med att han tog värvning i flottan 1869 som matros. Där var sjömanslivet bekvämare. Trots allt var han till sjöss i några år. Han kan med all rätt kalla sig en fullbefaren sjöman.

Mellan tre och sex års ålder bodde familjen i Lima, Peru. Som bosatt i Polynesien, bland annat på Tahiti var han mycket förtjust i unga flickor, så unga att han idag hade blivit straffad för pedofili. Mycket av hans efterlämnade dokumentation av honom själv handlar om sex.

Han beskriver ett möte med en ung flicka i Faaone så här när modern erbjöd honom sin dotter: Är hon ung? AE- Är hon vacker? AE- Är hon frisk- AEBra, gå och hämta henne åt mig.  AE betyder ja.  Gauguin ville försäkra sig om att hon inte led av någon av de könssjukdomar som hans föregångare infört på ön.

Som konstnär nådde han sin berömmelse först efter sin död 1903. Han var god vän med Vincent van Gogh vid tiden då han bodde i Arles i södra Frankrike.  Men en konflikt mellan de två slutade med att van Gogh skar av sig sitt ena öra. Så var det med den vänskapen.

Han blev så stor och erkänd att han så småningom fick en krater uppkallad efter sig på Merkurius. De flesta konstnärer får vänta i åratal på att vinna erkännande, Gauguin var inget undantag. Han slutade sina dagar på ön Atuona i franska Polynesien svårt märkt av syfilis som han lidit av i många år. En på den tiden svårbehandlad könssjukdom.  Sjukdomen drabbade hans hjärta och en hjärtinfarkt ändade hans liv.

Familjen Gauguin, modern Aline, Paul och hans syskon kom till Frankrike år 1855. Då var Paul sju år. Han började i skolan men gillade alls inte den disciplin som rådde där. Några uppgifter om betyg har jag inte kunnat hitta. Men det är inte alltid som stora män och kvinnor utmärker sig i skolan utan mer för det de brinner för. Gauguin brann för konsten.

På hans gravsten i Atuona finns ingraverat CI – GIT Paul Gauguin Artiste Francais Juin 1843 Mai 1903 Sociéte´ Des Etuedes Océaniennes . Den observante noterar att födelsedatum är ett annat! Jag vet ej vilket är det rätta, 1843 eller 1848. Troligtvis det sistnämnda årtalet.

Bredvid Gauguin vilar en annan storhet, den franske sångaren Jaques Brel.

R.I.P du vilde sjöman från Peru  och store franske konstnär.

Bokanjär Elenius om en författares vedermödor.

EN FÖRFATTARES VEDERMÖDOR.

Att skriva är för mig terapi, att fly vardagens bekymmer och vedermödor i form av negativa tankar. Att läsa andras berättelser är en del av författarens vardag. Jag har skrivit i många år, skrivandet är som en kronisk sjukdom. Man blir inte kvitt den. Ibland har jag haft viss framgång, ibland motgång. Skrivandet kostar rent ekonomiskt. Vi, okända namn, inom författar skrået, bekostar allt själva utan tanke på ekonomisk vinning. Några av mina böcker har fått med beröm godkänt. Artiklar och berättelser har inte fått samma respons. Jag har aldrig krävt ersättning för vad jag skrivit. En känd författare tillhörande vår förening uppmanade mig att ta betalt. Jag gjorde det vid ett enda tillfälle.

Att bli refuserad känns som att bli hånad och förklarad okunnig i skrivkonsten. Själv har jag alltid gått min egen väg när jag skrivit. Inte lektörernas eller korrekturläsarnas pekfinger. Låt vara att något komma eller semikolon tecken blivit fel men har man inte en akademisk examen kan det bli så.  Att skriva innebär att ibland misslyckas. Ordvändare besitter stor makt, statsmän får stora skälvan när journalister och författare använder ordet. Ordet innebär makt.

I Sverige behöver vi som skriver inte känna rädsla och obehag för ordet vi publicerar. Men det finns författare som är bojkottade, ja även satta i fängelse för sina ord. Själv bryr jag mig inte så värst mycket om någon lektör anser mitt skrivande inte är värt att publicera. Jag anser också att lektörer bör vara väl insatta i berättelsen och dess händelser. Nu är inte alltid så fallet. Man skall också skapa sig ett namn och kamratskap i vissa kretsar, då når man framgång. Helst av allt  i TV:s morgonsoffa.

Stickan Elenius