Krönika av Lars Svensson

Tänk att få träffa Elvis.

 

När yngsta dottern flyttade hemifrån, blev katten Tussie kvar. Jag försökte några gånger med, att du måste ta med dig katten.

Katten blev kvar, det är tolv år sedan.

Hon var ganska opålitlig, bet exempelvis svärmor så läkarbesök blev nödvändigt, en annan gång rev hon en gäst, som ansåg att den här katten bör avlivas. Då var det nära.

Men tiden gick och kattens beteende förbättrades, hon blev mer kelen och hon började prata, ja på katters vis förstås.

Hon gillade inte bilåkning så när vi skulle till landet gällde det att ordna kattvakt.

Hon som alltid gått undan när man ville klappa henne, hoppade nu upp i knä för att kela.

Hon var till slut inte en katt hon var en familjemedlem, det var vi som bodde hos henne.

Tiden gick och vår lilla kelgris började må sämre, vid veterinärbesök konstaterades att hon hade sköldkörtelproblem, med livslång medicinering som följd.

Några månader senare började hon dricka väldigt mycket, och även få svårt att gå.

Det svåra beslutet om att katten måste avlivas togs. Veterinär kontaktades, med önskan om avlivning i hemmet.

Jag hade förberett mig på vad som skulle ske, men den på ytan tuffe sjökillen grät floder när vår lille Tussie for till himlen.

Dagen efter skulle barn och barnbarn informeras.

När morfar skulle förklara för Jonathan fem år att Tussie farit upp till katthimlen, svarade han att någon katthimmel inte fanns.

Varför då frågade jag, det finns inga kattänglar svarade han.

När jag sedan sa att hon farit upp till himlen svarade han.

Men morfar då får hon ju träffa Elvis.

Tussie blev arton år frid över hennes minne.

Gästkrönika av Gert-Owe Eriksson

Stor hand – liten penna


Alla människor har något intressant att berätta; en del mera – andra mindre, huvudsakligen beroende på vad som under livets gång passerat. Sjöfolk tillhör den kategori som i regel har mera att berätta, även fast dagens människor i allt större utsträckning rest runt i världen – med intressanta upplevelser som en naturlig följd.

Allmänt känt är väl, på tal om intressanta människor: ju mera prat, desto mindre trovärdighet. Folk som vill göra sig själva intressanta har alltid funnits och varför skulle en och annan sjöman tillhöra undantagen. Men genomgående har det dock slagit mig, att den tyste och försynte sjömannen, ung eller gammal, som knappt yttrar ett ord, i sin sjösäck har otaliga upplevelser att leverera – berättelser som vida överträffar skrävlarens dito.

De upplevelser och livserfarenheter som aldrig blir berättade försvinner en efter en. Ett exempel på detta var en bekant till mig, Per-Olof ”GAIS” Samuelsson. Med tanke på överskriften hade Gaisarn visserligen stora händer, men det var i skrivandet det brast; pennan var så att säga för liten. Det var där jag kom in i bilden. Jag hade tänkt skriva en berättelse om hans sjömansliv som sträckte sig mellan 1948 och 1961, följt av hans arbete som stuvare i Göteborgs hamn ända fram till pensionsåldern. Efter lite övertalning började vi skissa på hans innehållsrika liv – uppväxten i Masthugget, åren till sjöss, åren på kajen och mycket, mycket annat. Fotografier saknades helt, men Gaisarn levandegjorde San Pedro, Jacksonville, Antwerpen och Buenos Aires på sitt eget oefterhärmliga sätt, livligt åskådliggörande händelser, stämningar och intryck hämtade ur sitt outtömliga fotografiska minne.

Gaisarn ansåg sig för liten i denna stora värld för att ägnas en tidskriftsartikel, och skriva själv, det varken ville eller kunde han. Handen på hjärtat, Gaisarn var trots allt en helt vanlig matros, som seglat i helt vanliga linjefartyg, gått på helt vanliga hamnar men med en hel mängd upplevelser i kappsäcken, många av dem utöver det vanliga. Nåja, matros Samuelsson var inte vanlig i allt, han var – med stort N – den störste ”Nevermajndare” jag någonsin träffat.

Nu finns inte Per-Olof ”GAIS” Samuelsson längre och av hans livshistoria blev inte en enda rad nedtecknad. Därför sänder jag en hälsning till alla Er som skriver – författar – eller varför inte – tänker börja skriva: anteckna allt ni hör berättas, lagra texterna i pärmar, i textfiler eller vad som helst, anteckna stödord, skriv hela berättelser – bara skildringarna blir bevarade. Den dag Ni skall börja bearbeta materialet kan det vara bra att gå tillbaka till ursprungskällan – och då kan det vara för sent. Man behöver heller inte leta upp någon ny kapten Kurt Carlsen – hos alla människor finns något intressant och ju mer man börjar lyssna in, desto mer fångas man av – just det, berättarens inlevelse. Uppmaningen gäller inte bara avseende andra människors berättelser; skriv om Ditt eget sjömansliv också. En dag kan det vara för sent.

Jag vill avsluta denna krönika med att önska alla Bokanjärer och alla andra med för den delen en riktigt God Jul och ett riktigt Gott Nytt Författarår.

Ni kan vara lugna – jag sitter just nu och tecknar ned min egen bild av Gaisarn, hans liv och hans leverne och vem vet, en vacker dag kanske vår egen Gaisare återkommer – åtminstone i skrift.

Gert-Owe Eriksson

 

 

Gästkrönika av Hasse Fredriksson

 Kommunikation med komplikationer

 

Ångfartygens intåg inom världshandelsflottan i början av förra seklet var uppenbarligen något mycket frusterande för de oldtimers som såg övergången från segelfartyg till ångditon som något negativt som de hade svårt att acceptera. En som uttryckte detta var sjökaptenen Pehr W. Sundström, alias ”Bill Shark”, som han kallade sig när han i ett antal böcker publicerade sina sjöminnen.

Så här skrev han för snart 80 år sedan:
”Det är med en känsla av djupt vemod, som större delen av oss gamla sjömän blicka tillbaka på gången tid. Av det gamla, ärorika sjömansyrket, så som det utövas i segelfartyg, finnes numera icke mycket kvar. Det har till oigenkännlighet förändrats i ångans – turbinmaskinernas, dieselmotorernas och radioapparaternas tidevarv.
Men ännu fordras det dådkraft och framåtanda av de sjöfarande i farans stund. Meningarna kunna vara delade, men helt visst är det vår åsikt, att dessa egenskaper framdanades bättre på segelfartygens tid än nu. Över det gamla sjömansyrket låg även ett visst skimmer av poesi, som den nya tiden alldeles tagit bort.
Det rastlösa jäktandet från hamn till hamn medger ingen tid till studier av olika länders folk och natur, som förr stod en för dessa saker vaken och intresserad sjöman till buds. Den efter flera års bortavaro hemkomne berättande sjömannen är därför snart blott en myt.”

Att ”Bill Shark” var alltför pessimistisk inför framtiden framgår med stor tydlighet av innehållet i nyutkomna Sjölivets berättare. Där presenteras många röster som har haft oändligt mycket att berätta om sjölivet såväl ombord som i hamn även från den senare hälften av 1900-talet trots att segelfartygen då tillhörde en förgången tid.
”Bill Shark” nämnde också radioapparaterna som en dåtida nyhet vid ångfartygens inträde på världshaven. Som gammal telegrafist kan jag inte undgå att känna mig något nostalgisk över att ha fått vara utövare av detta sjömansyrke som både tillkom och avvecklades under 1900-talet. Den omvälvande förändringsprocessen inom radioområdet kan sägas vara signifikativ för utvecklingen inom sjöfarten i stort. I dagens sjöfartsvärld kan sjömannen snart med en enkel knapptryckning vara aktiv med bloggar, sms, mejl, facebook, twitter och allt vad nymodigheterna kallas.

Hela världen ligger ett knapptryck bort och allt vi vill ha och inte ha finns tillgängligt dygnet om, året om. Även sjömannen förväntar sig omedelbara svar från landbacken på skickad e-post och ivägknappade sms-meddelanden.

Risken är stor att den framtida psykosociala miljön ombord utarmas dels genom de numera kraftigt reducerade besättningsstorlekarna dels genom att den enskilde sjömannen i den egna hytten ägnar åtskilliga timmar åt mailkontakter i stället för att umgås med sina skeppskamrater. Vilka har numera tid att sitta på ljugarbänken och dra skrönor för varandra? När finns nu tid för whistgänget att samlas i dagrummet? Hur känns det att alltid träna helt ensam i motionsrummet?
Vem kommer att skriva om sjömännens vardagsförhållanden ombord och iland av årgång 2008? Fältet ligger fritt för att berätta om till exempel om hur ISPS-koden tillämpas i världshamnarna. Du, dagens sjöfarare, fatta pennan eller sätt dig framför tangentbordet, låt tankarna flöda och bokstäverna glöda! Du är efterfrågad och det är många som vill ta del av dina erfarenheter!

Hasse Fredriksson