Manuskript för bokanjarerna.se 29/3 2011

 

från Göran C-O Claesson eget@brevet.se

Gripsh1modFörut

 

 

 

 

 

 

 

Gripsholm av år 1927

”Auktioner på fartygsmodeller i skalan 1:1250 lockar män, mönster, stickningskurser och garnaffärer lockar kvinnor.”

Det skrev jag 2010 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken som ett exempel på att kvinnor och män kan ha mycket olika intressen. När jag skrev detta, kände jag mig helt främmande för att själv delta i den manliga hobbyn att samla små vattenlinjemodeller. Dessutom är jag över huvud taget inte någon samlare.

I och med att jag nämnde dessa modeller i boken väckte jag emellertid minnet av hur mycket jag lekt med sådana modeller. Så roligt det var när min lillebror, våra kamrater och jag lekte sjöfart och hamnar. Bremen och Normandie var en dröm för mig, men de hade jag aldrig råd att köpa. De var så stora, och de stora båtarna kostade mycket.Detta minne fick mig att gå till Eskader i Stockholm, nära T-station Karlaplan, och anteckna mig för gamla Gripsholm och Drottningholm om någon av de modellerna skulle komma in. Det var ett barnsligt infall, och jag glömde det snart. Men Eskader kom ihåg! Den 23 mars kom ett mejl från Eskaders Peter Langhorst med beskedet att modeller väntade, och dagen efter var jag i butiken.Det blev en minnesvärd stund. In hade kommit gamla Drottningholm och Gripsholm liksom Stockholm och Andrea Doria som gått ned efter kollisionen med Stockholm. Det var gripande att se hur liten Stockholm var jämfört med Andrea Doria. Allt fanns att köpa men till priser som gjorde det till ren galenskap för mig att göra det. Jag är ju ingen samlare.Men Gripsholm väckte minnen. Mamma hade fått följa med när Pappa tjänstgjorde under den första medelhavskryssningen. Det var 1927 och deras bröllopsresa. Nio månader senare föddes jag. Jag fortsatte se på modellen, alla dess 140 milimetrar.Jag ser Pappa dirigera vid en av lastluckorna när han är ”laststyrman”. Jag ser honom på backen när han dirigerar bogserbåtar. Jag ser honom på kommandobryggan när han skojar med passagerare. Jag tänker på befälets kontor intill. På den stora skrivmaskinen där blev han 1938 färdig med att skriva rent sina minnen från första världskriget. De är nu första tredjedelen av boken Från livbåt till flytande palats, tyvärr slutsåld.

På den maskinen gjorde jag samma år den märkliga upptäckten att bokstäver hamnade på papperet i rimligt rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Det gjorde de aldrig när jag skrev för hand.Jag trädde därmed maskinskrivande ut i livet – och upptäckte att det var kvinnogöra hos landkrabborna. Detta blev en av inspirationskällorna för min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Jag ser det smala däcket omedelbart under kommandobryggan. När jag med hustru och snart treårig son for till New York på Gripsholm 1953, fick vi uppleva orkan. Jag går ut där under kommandobryggan och fotograferar brottsjöarna när de täcker hela förskeppet. När jag kommer in, är min gabardinrock sönderfransad.

 

Jag tänker på hissarna med gallerdörrar och på vår lille Hans när han kommit på en spännande lek. När han såg att hissen var nedanför och på väg upp, stack han in armen mellan spjälorna för att se hur sent det går att rycka tillbaka den innan hissen kommer.

Jag ser milimeter för milimeter och minns. Plösligt hör jag mig köpa modellen. Jag blir totalt överraskad och försöker pruta. Jag framför det humanitära skälet att hustru och döttrar kommer att tro att jag är galen. De tre bakom disken gapskrattar:

Alla våra modellköpare har samma problem! Det händer att köpare ber att få köpbeloppet uppdelat på två olika kvitton för att hemma kunna påstå att de betalat mindre än vad de gjort.
Jag stärks i anden av den upplysningen. Den bekräftar ju min tes att kvinnor och män kan odla mycket olika intressen. Upplysningen väcker också minnet av något som mina nyfikna barnaöron snappade upp i andra hem än mitt eget. Det var prat kvinnor emellan om ”hushållspengar” och hur de kunde smusslas undan till annat än hushållet.

 

Tydligen finns det bland både kvinnor och män individer som hellre smyger och luras än att öppet stå för vad de gör. Jag morskar upp mig och går hem och berättar att jag köpt Gripsholm för 1 950 kronor.

Krönika av Göran C-O Claesson

Sveket mot vilda pojkar

 

Min bok ”Från livbåt till flytande palats” om min fars unika

sjömansöde slutar med en vemodig suck. Jag ber alla som läser boken
att fundera över en viktig fråga som gäller vårt samhälle.

Då och då föds en liten pojke som inte kan sitta still utan flänger
omkring. En pojke som gärna rör sig nyfiket i olika miljöer men som
har mycket svårt med skolbänken. En yngling som inte kan uppfatta
begränsningar förrän han kör huvudet i dem och normer förrän han
brutit mot dem. Hur tas han emot idag?

Ännu när jag växte upp uppfattades det vara naturligt att sådana
pojkar finns. De kallades ”vilda”. Både min far och min bror var av
den sorten. Genom att sluta skolan vid 14-15  års ålder kom de i
kontakt med vuxna i alla åldrar och upplevde både avskräckande exempel
och positiva förebilder. De hade till och med möjligheten att gå till
sjöss.

Sedan dess har det utvecklas till en självklarhet att människans hela
uppväxt skall tillbringas med jämnåriga i skolan under år som läggs
till år som läggs till år. Hur klarar den sortens pojkar det?

Allt uslare! Och allt mer stör dessa pojkar sina kamrater i skolan.
Deras egna resultat blir dåliga och de övrigas sjunker. För att inte
tala om att cirka 500 skolor antänds i Sverige varje år. Det är i
allmänhet elever eller före detta elever av manligt kön son svarar för
det.

Alltså tillsatte Regeringen 2008 ”Delegationen för jämställdhet i
skolan” som sedan lagt fram en rad betänkanden och i år sin
slutrapport SOU 2010:99. Förslagen är på temat att göra pojkarna
bättre skolanpassade genom att mera effektivt än förut undervisa dem
om hur förlegade de traditionella könsrollerna är.

”Från livbåt till flytande palats” hade i sitt första manuskript
alltför många sidor. Jag tvingades amputera min fars samspel med sin
familj. Det var svårt men det gick när jag insåg att hans samspel med
familjen också var min uppväxt i ett matriarkat.  De amputerade
delarna blev startmaterialet för en ny bok ”Kvinnan, mannen,
tidsandan och den fria tanken”.

Att skriva den gav några obehagliga överraskningar. Den allra
obehagligaste var denna:  Besluten att skapa en skola som innebär att
hela årskullen tillbringar hela   uppväxten där, dessutom med
samundervisning i alla stadier, var inte grundade på beprövad
erfarenhet och inte på väl belagda forskningsrön.

Den fortsatta forskningen visar dessutom allt tydligare att pojkar och
flickor i genomsnitt utvecklas i radikalt olika takt med flickorna
långt före i den viktiga språkutvecklingen och pojkarna långt efter i
fråga om de förmågor där de bäst gör sig gällande.

Ovanpå detta gavs skolan en konstruktion som råkar passa fler flickor
än pojkar och som frustrerar en ökande minoritet av pojkar. Ett
jämställdhetspolitiskt program för skolan räcker därför inte. Det som
behövs är en ny skola som gör en ny uppväxt möjlig, en uppväxtdär
individen kan växla mellan studier och arbete.

Parallellt med att skolsystemet dunkats in till en självklarhet dunkas
nya modetankar in. En av de mäktigaste är att definiera jämställdhet i
procent och att sänka krav för att det underrepresenterade könet skall
kunna komma  in. De fysiska kraven på brandmän sänks för att
könsfördelningen bland dem skall bli ”jämn”. Av samma skäl sänks på
flera universitetslinjer meritkraven på män för att inte kvinnorna
skall bli för många. De dominerar ju nu på alla linjer utom de fysiskt-
tekniska.

Det kusliga i denna utveckling är att kvinnor och män förväntas
fördela sig jämnt på olika intressen och områden. Fortsätter
utvecklingen av detta tänkande med åtföljande politik kommer kvinnor
att kvoteras in bland sjöfolket.

Göran C-O Claesson

Gästkrönika av Kaj Talik

 Längesedan. (eller bara 50 år sedan)

kaj_kronika

Vår redaktör skriver att det uttryckts oro över den relativt ålderstigna medlemskåren i Bokanjärerna. Visst, med andra ord massor av erfarenhet, perspektiv och upplevelser.

 

Men hur är det då med minnet? Kan man lita på sina minnesbilder när man berättat en historia för tredje eller trettonde gången? Spelar det någon roll om det är minnet av den senast berättade versionen av historien man tror är ”sann”?

 

Detta är några frågor jag blev tvungen att ställa mig i veckan när jag tog mig ner till Helsingborgs näringslivsarkiv för att studera Sjöförklaringsprotokollen efter olyckan då Transmarins Britta kolliderade med den italienska tankern Mirella d´Amico utanför Dover den 15/2 1961. Alltså i dagarna för exakt 50 år sedan.

 

Som ung jungman stod jag utkik på Brittas back när de båda fartygen i tät dimma kolliderade för mot för och jag hamnade mitt i projektilregnet av glödande nithuvuden som uppstod när de buktande plåtarna skildes från spanten. Jag hade turen att inte träffas av något föremål förutom lite vete som strömmade ut från Mirellas tankar, men också sinnesnärvaron att ta skydd där en vinschplatta, en förstärkning i däcket skyddade mig från att klämmas ihjäl mellan demolerade fartygsplåtar.

 

Dagen efter blev jag intervjuad i Fransk och Belgisk television samt på BBC där jag fick stå och dra i en vajer på sjömäns vis (den satt fast i en pålare) samtidigt som reportern berättade att jag undkommit med livet i behåll ”såsom genom ett under”.

 

Sedan följde ett par månader i London där jag slet gator och parker i väntan på återkommande sjöförklaringar. Ytterligare en sjöförklaring följde i Bremen den 15:onde maj, men då kom jag knappast längre ihåg om mina vittnesmål var ”sanna minnen” eller bara minnen av ord.

 

När jag 50 år senare får handlingarna i min hand, blir jag främst förvånad över alla de viktiga detaljer som jag fullständigt glömt bort. Samtidigt finns det delar som jag klart mins men som av olika anledningar inte kommit med, eller felaktigt refereras i sjöförklaringen. Det starkaste intrycket ger dock den påtagliga närvaron och förflyttning in i det döende 50:talet som dokumenten bjuder på.

Nu är förstås Bokanjärerna inte till för att föra fram den stora sanningen om vad som hänt på våra fartyg genom åren. Dock händer det att jag kan känna ett visst ansvar när jag skriver om namngivna sjömän och fartyg att jag skall kunna stå till svars för vad jag påstår har hänt.

 

Knäred den 14/2-11 Kaj Talik

 

Krönika av Lars Svensson

Tänk att få träffa Elvis.

 

När yngsta dottern flyttade hemifrån, blev katten Tussie kvar. Jag försökte några gånger med, att du måste ta med dig katten.

Katten blev kvar, det är tolv år sedan.

Hon var ganska opålitlig, bet exempelvis svärmor så läkarbesök blev nödvändigt, en annan gång rev hon en gäst, som ansåg att den här katten bör avlivas. Då var det nära.

Men tiden gick och kattens beteende förbättrades, hon blev mer kelen och hon började prata, ja på katters vis förstås.

Hon gillade inte bilåkning så när vi skulle till landet gällde det att ordna kattvakt.

Hon som alltid gått undan när man ville klappa henne, hoppade nu upp i knä för att kela.

Hon var till slut inte en katt hon var en familjemedlem, det var vi som bodde hos henne.

Tiden gick och vår lilla kelgris började må sämre, vid veterinärbesök konstaterades att hon hade sköldkörtelproblem, med livslång medicinering som följd.

Några månader senare började hon dricka väldigt mycket, och även få svårt att gå.

Det svåra beslutet om att katten måste avlivas togs. Veterinär kontaktades, med önskan om avlivning i hemmet.

Jag hade förberett mig på vad som skulle ske, men den på ytan tuffe sjökillen grät floder när vår lille Tussie for till himlen.

Dagen efter skulle barn och barnbarn informeras.

När morfar skulle förklara för Jonathan fem år att Tussie farit upp till katthimlen, svarade han att någon katthimmel inte fanns.

Varför då frågade jag, det finns inga kattänglar svarade han.

När jag sedan sa att hon farit upp till himlen svarade han.

Men morfar då får hon ju träffa Elvis.

Tussie blev arton år frid över hennes minne.