Resande i väckarklockor och damunderkläder av Stig Elenius

Dagens sjöfolk har svårt att känna igen sig i det vi som var till sjöss förr i tiden berättar. Vi tillbringade månader och år ombord under besvärliga förhållanden. Det enda som är sig likt idag är havet. Vi begär heller inte att man skall förstå oss. Men vi för historien vidare genom att berätta. Jag tänkte berätta om en sjöman från förr, Leroj Karlsson 73 år. Han gick iland 1985 och startade upp en helt ny karriär, den här gången som bildkonstnär. Gifte sig, bildade familj och bosatte sig i spanska Las Playitas, en mindre fiskeby på ön Fuerteventura. Bland palmer, kameler, getter och fiskare, med Atlanten några hundra meter nedan för sitt hus, har Leroj funnit sin fristad i livet. Från kajerna i Stadsgården med gamla tidningar som liggunderlag till sin villa i Las Playitas finner han inspiration för sin konst. Här träffades vi efter många år och pratade minnen med varandra en solig dag i december 2011.  Jag vill återge Lerojs historia med hans egna ord i något förkortad version.  Den han berättade vid hamnen i Las Playitas.

Vi backar bandet till den 11 december 1955. Det var då Leroj tog sin gamla resväska och styrde stegen mot järnvägsstationen i Helsingborg. Dagen innan hade han mönstrat av en båt, en tvåmastad skonare i Råå. Nu skulle han sätta upp sig på törnlistan. Men först ville han hålla sitt löfte till sin mor, att fira julen hemmavid. Leroj var nyss fyllda sexton. Ombord i skonaren hade han varit mönstrad som kockjungman. Där gjorde han sin första törn som sjöman.

Leroj frös där han gick mot väntsalens värme. När han öppnade dörren till väntsalen gick resväskan upp och innehållet i väskan kom in i väntsalen före Leroj. En väckarklocka, en av de få ägodelar han hade i väskan, började ringa och rullade iväg för att stanna under en bänk där det satt en äldre man. Med sin käpp rakade mannen fram uret som fortfarande ringde och sa; Junghans, fint märke, bra signal. Leroj svarade att han köpt klockan i Lybeck. Han tackade mannen och gick för att ta hand om resväskan vars innehåll luktade som i skansen på skonaren han lämnat dagen innan i Råå. Där hade han varit sju månader. Resväskan hade han betalt tre kronor för i en lumpbod innan han mönstrade på skonaren.

Nu gick han till biljettluckan och köpte en enkel biljett till Linköping för att fira jul hemma hos mor som han lovat. Pengarna var nästan slut. Den rutiga sommarkostymen hade han köpt av fartygets bästeman. Den och biljetten slukade avmönstringen.

Ombord på tåget fick Leroj en kupé helt för sig själv. Somnade som en stock och vaknade inte förrän konduktören skulle klippa biljetten. Nu upptäckte han att han inte var ensam i kupén. En vacker kvinna satt på sätet mitt emot honom. Hon log. Kanske fann hon honom löjlig i sin rutiga sommarkostym mitt i vintern. Men tänkte han, jag är i varje fall ren och luktar Aqua Vera och nyrakad är jag. Sin nya himmelsblå skjorta hade han inköpt i Tyskland. Sandalerna hade han gömt under sätet. Det var ju ingen vanlig fotbeklädnad denna årstid men pengarna räckte inte till för att köpa skor som mer lämpade sig för vinterklimat.

Han hoppade till när kvinnan snett emot honom började prata. Vad skönt det är att sitta här i värmen när man ser snöovädret utanför fönstret sa hon. Ja, jag håller med om det svarade Leroj. Men det går ju an så länge man inte behöver jobba utomhus. Det är väl ingen som jobbar frivilligt i en sådan snöstorm replikerade hon.
Jo är man sjöman så gör man det om man vill eller ej svarade Leroj.
Är du sjöman? Jag gissade nästan det.
Nu hade deras blyghet lättat när de väl kommit igång. Han gissade hennes ålder till omkring 25 år.
Vad var det som fick dig att gissa att jag var sjöman?
Jag vet inte. Men jag märkte att du trots din ungdom samtidigt ser så vuxen ut. När jag såg din blick förstod jag.
Leroj  berättade att han precis mönstrat av och nu var på väg hem för att fira jul hos sin mor och styvfar som bodde utanför Linköping. Hon berättade att hon bodde på den skånska landsbygden men där var det ont om jobb så nu reste hon till Stockholm där hon fått jobb på ett sjukhus som kokerska.
De pratade länge med varandra. De lade sig att sova. När Leroj var övertygad om att hon sov reste han sig för att ta ned resväskan för att placera den ute i gången där den inte stod i vägen. Skönt tänkte Leroj. Nu behöver jag i alla fall inte skämmas för den gamla resväskan. Han lade sig ned, drog den rutiga sommarkavajen över huvudet och somnade. Han drömde att han gjorde entré på stationen i Helsingborg. Han hade satt upp ett knä mot resväskan och knuffat upp svängdörren, med resultatet att väskan öppnades och ut rullade massor av väckarklockor som alla ringde i olika tonlägen. Resterande innehåll i väskan bestod av damunderkläder som spreds ut i en vid cirkel på stationen. Allas ögon var riktade mot Leroj när han samlade ihop underkläder och väckarklockor. När han satt där på huk för att samla ihop allt fick han hjälp av en kvinna som också satt på huk. Han såg hennes vita lår.

Svettig vaknade han ur drömmen med ett ryck. Tåget måste ha passerat en korsning. Han kunde höra ringsignaler tona bort i fjärran. Det första han såg, sömndrucken som han var, var en kvinnas vackra ben en knapp meter från hans huvud. Ringsignalerna kom från järnvägskorsningen. Det var inte hans väckarklocka som ringt.

Hej säger hon. Sovit gott?
Jodå svarar Leroj, fortfarande i drömmens värld.
När du vaknade så famlade du med armarna. Kanske drömde du nåt? Var det en angenäm dröm?
Inte särskilt svarade Leroj. Jag drömde att jag var handelsresande i klockor. Tyska klockor. Junghans. Han nämnde ingenting om damunderkläder. Jag råkar ha en klocka i resväskan.
Jag trodde du reste utan resväska.
Jag ställde den i gången svarade Leroj, den är så tung.

Att den var gammal, ful och luktade illa ville han inte säga.
Nu började de prata om andra saker. När Leroj satt upp såg han inte längre hennes vackra ben. Tur var väl det, det var längesen han sett så vackra spiror. Senast var det i Lybeck men de benen hade tillhört en annan kategori kvinnor. Maritimt intresserade kvinnor.

Tiden går fort i angenämt sällskap. Alltför fort tyckte Leorj då konduktören ropade, nästa Linköping. När kvinnan gick på toaletten passade han på att ta på sig sina sandaler, han skämdes lite för att hon skulle få syn på dem. Nu dolde i alla fall byxbenen dem. Tåget saktade in och de sa adjö till varandra. De skulle antagligen inte träffas fler gånger.

Nu befann sig Leroj i Linköping där han sökte upp en kusin för att be om sovplats några nätter. Han var inte bara kusin utan också bästa vän, de hade hållit ihop sedan barndomen. Det blev ett kärt återseende. Det firades med var sin öl.

Tidigt följande morgon gick han ut för att söka jobb. Det hade snöat ordentligt under natten och han fick omedelbart jobb i snösvängen. Men herre gud, inte kan du jobba i de kläderna sa basen då han fick se Lerojs klädsel. Vad har du gjort innan du fick jobb här? Jag har varit resande i damunderkläder svarade Leroj.  Han skojade naturligtvis. En av gubbarna kände igen Leroj. Gick inte du till sjöss när du var femton frågade han? Det stämmer svarade Leroj. Jag har nyss mönstrat av men är black och behöver lite pengar.

Han fick ett par stövlar av gubben. Dom passade bättre än de sommarsandaler han hade på sig. Han hade också en gammal överrock, ett såkallat Gandhi skynke, en illröd toppluva och en giftgrön halsduk på sig. Kvarglömda effekter på busscentralen som han fått gratis. Efter fem dagars jobb i snösvängen hade han fått ihop en slant så han kunde köpa julklappar till mor och styvfar. En vecka innan julafton kom han hem. Här var allt så lugnt och stilla jämfört med ombord där man måste hålla i allting så det inte åkte i durken.

Leroj berättade om sin tid ombord för mor och styvfar. Han mindes då han åkte sin väg vad de sagt. Mor hade sagt till honom att ”var rädd om dig”. Styvfars ord kom Leroj att bära med sig genom hela livet. ”Låt ingen jävel trampa dig på tårna”. Mor kramade honom, styvfar gav honom en varm blick och en klapp på axeln. Den blicken värmde mycket. Nu var det Lerojs tur att berätta hur hans första resa varit ombord i skonaren. Han hade fått jobb på den tredje dagen efter att ha besökt sjömansförmedlingen. Skepparen befann sig också där och granskade hans etthundraåttio centimeter och bestämde att han skulle mönstra i hans fartyg.

Av en sjöman som kallades ”Hästen”, hade han fått rådet att begära förskott. Det kallades advance. Leroj klämde fram med att han skulle behöva tjugofem kronor. Vad skall en sådan lite påg med så mycket pengar till var svaret från skepparen. Tjugo kronor får du. Köp dig ett par gummistövlar. Han hade kastat en blick på Lerojs myggjagare. Hyran är tvåhundrafemtio kronor i månaden. Båten skulle avsegla nästa morgon.

Han berättar om ”Hästen”, sjömannen som gav honom goda råd på sjömansförmedlingen. Som bar hans väska till fartyget. Enligt ”Hästen” som fått sitt namn efter sitt hästliknande ansikte, skulle det innebära otur om Leroj själv bar sin väska till sitt första fartyg. Man kom så småningom fram till  den tvåmastade skonaren ”Gefion” af Skillinge. Det stod så i den blänkande akterspegeln. I morgon får du kotletter sa ”Hästen”. Det är kutym på lördagarna till sjöss. Leroj hade tryckt en femma i hans stora hand och sa att, nu kan du också äta kotletter i morgon. ”Hästens” avskedsord var; hej – vi ses på bryggan i Liverpool.

Föräldrarna lyssnade andäktigt när sonen berättade om hamnar och arbetet ombord. Han satt i timmar och berättade.

När jul och nyårshelgerna var över blev längtan ut på havet stor. Den andra veckan i januari reste Leroj till Norrköping och satte upp sig på törnlistan som befaren jungman. Efter två dagar fick han hyra på ”Nova”, ett oljeeldat ångfartyg. Den här gången mönstrade han tillsammans med en kamrat som hette Rune. Fartyget var rena lyxen jämfört med skonaren han mönstrat av från. Befäl och manskap var bra och maten enastående. Nu lastade man papper för Rouen. Sedan gick resan vidare till San Malo, Casablanca och så Sverige med gödning till fosfatfabriken i Norrköping. Vintern var rekordkall, hela Östersjön låg frusen och det var en surrealistisk syn att stå på bryggan och se det av snöstorm snötäckta däcket, se himmel och hav mötas utan att kunna urskilja horisonten. Inte heller se något som påminde om hav. Allt täcktes av tjock is med meterhöga vallar av packis som kan skruva sönder ett fartyg som hamnar i dess grepp. Då, i ungdomligt oförstånd, förstod han inte det allvarliga i situationen och befälets oro. Man tyckte det var spännande när han hörde packisens rörelser som åska från underjorden.

En händelse i isen beskriver han så här. En sak som inte får hända till sjöss. Osolidarisk kallar han den. Man hade fastnat i isen och där låg även en ryss som satt fast. Då dök det upp en rysk isbrytare som efter en stund brutit upp isen kring det ryska fartyget så att en ränna öppnade sig. Den ryska ångaren lade sig bakom isbrytaren och så drog de iväg och lämnade så småningom Lerojs fartyg sittandes kvar i isen. Det är den händelsen han kallar osolidarisk. Visst är det så. En vecka tillbringade man i isen innan man genom att dels backa, dels så småningom få hjälp av en annan isbrytare kunde komma loss för att så småningom komma in i hamnen i Sölvesborg.

En vacker försommardag i Holmsund mönstrade Leroj av. Nya äventyr och nya resor, helst till tropikerna lockade. Under tiden ombord hade han lärt sig sy, det blev en egenhändigt tillverkad sjösäck. Vilken skillnad mot den gamla resväskan. Och ingen väckarklocka hade han heller. Vart tog Junghans klockan vägen? Det berättar han inte för mig.

NATTLOGI I STOCKHOLM

Leroj står på bryggvingen på sin sista utkikstimme ombord. Han förnamn de svaga vibrationerna som förorsakades av fartygets ångmaskin. Han filosoferade, undrade hur många jungmän, lättmatroser och matroser som stått vid samma fartygsratt, och utkik på samma bryggvinge högt över havets yta. Tankarna vandrade vidare. Till den varma famnen i Montevideo för några år sedan. Till midsommardansen i finska Mäntyluoto där man lastat trävirke. Om det finns någon sjömansromantik kvar så är det väl i stunder av ensamhet som dessa, när man står utkik och låter tankarna resa iväg. Tanken gick också till en helt annan situation. Till Stadsgården i Stockholm. Det är december.

Han vaknar, han fryser, det är bara 3 plusgrader denna morgon. Leroj och kamraten Pekka hade sovit på kajen i ett par nätter nu. Under en presenning, skavfötters, bland styckegodset på kajen övertäckta av tidningar för att hålla värmen. Leroj hoppar runt på kajen för att få igång blodcirkulationen. När han var något varmare i kroppen fortsatte dock händerna att skaka. Inte av kylan. Nej, det var konsekvenserna av allt för mycket drickande den sista veckan. Huvudet sprängvärkte, spritdemonerna skrek efter en återställare. Pekka började röra på sig. Samtidigt som han gjorde sig fri från alla tidningar kom en man på en truck från Svea presenningsuthyrning som hoppade av trucken och började ryta åt Pekka att ge sig iväg samt ta tidningarna med sig.

Pekka som kom från vårt broderland i öster var en fridens man som slitit hårt på världshaven som lämpare och eldare. Nu spände han ögonen i mannen, ögon som blixtrade som eldfyrar och sa på sin sjungande dialekt; du kan torka dig i arslet med tidningarna. Om du någon gång pissat i saltvatten så kanske du förstått vår situation. Mannen hoppade upp på sin truck och körde sin väg.

En av anledningarna till att Leroj och Pekka valt att sova utomhus var att sjömanshemmet var fullbelagt. Man ville inte sova ppå något härbärge, det vägrade man. Då skall man vara helt nedgången. Pekka och Leroj mådde som dom förtjänade – dåligt. Man fattade ett beslut, nu var det slutfestat. Nu skulle man sätta upp sig på sjömansförmedlingen. Men man ville vänta en dag tills man mådde bättre. Man ville inte visa sig för Svensson på förmedlingen i detta tillstånd – bakfulla. Nu var man på väg till Café Tvåan på Kornhamnstorg. Där tog de var sin öl och tittade ut på snöslasket och på gubben som sålde fisk från sin kärra för att sedan samma kväll supa upp förtjänsten på Söders krogar. En udda figur men han kanske var lycklig med det liv han levde.

Nu gick man till bolaget på Stortorget. Köpte en flaska, tog några smuttar, kände sig bättre. Så gick man till Sjömanshemmet i Peter Myndes Backe, Man hade tur. Det fanns två kojer lediga. Nu slapp de frysa om natten. När de druckit ur resten ur vinflaskan satte man kurs mot Sjömansinstitutet vid Stadsgården. Där vaskade man sig själv och sina skjortor och underkläder. Ingen av dem ägde mer än vad man gick och stod i. Medan kläderna torkade spelade man pingis för att sedan tillbringa resten av dagen i läsrummet. Nästa dag satte de upp sig på törnlistan. Efter ett par dagar fick Pekka jobb eldare. Han betalade för bägge på Sjömanshemmet och gav Leroj några tior av sitt förskott. Så var stylen mellan sjöbröder den gången. Vägarna skiljdes som så många gånger då sjömän reser iväg åt var sitt håll.

Leroj gick omkring i Stockholm i ett par trasiga skor. Smältvattnet rann in i dem och blötte upp de egenhändigt tillverkade pappsulorna inne i skorna. Han kände ett sting av mindervärdighetskomplex då han gick omkring i stan och såg finklädda människor som tittade i de julskyltade fönstren. Men de kanske inte var så lyckliga tänkte Leroj. De hade säkert bekymmer i äktenskapet, bekymmer med skulder och avbetalningar och så vidare. Själv ägde Leroj ingenting men hade heller inga skulder. Han var ung och frisk och hade hela livet framför sig.

Han sov på Sjömanshemmet och dagarna tillbringade han på Sjömansinstitutet. Ärtsoppan kostade 50 öre. En dag noterade sjömansprästen Allan Christiernin att hans skor var trasiga. Han bad Leroj följa med till ett förråd och välja ut ett par andra skor. Prästen gav honom också ett par nya strumpor. Efter några dagar mönstrade Leroj ut.

Leroj minns att han en gång somnade med en bok över ansiktet. När han kände pappret mot huden gick tankarna till denna decembernatt på sena femtiotalet då nattlogiet var under en presenning med tidningar som lakan. Aldrig mer tänker Leroj. Aldrig mer skall jag sova under tidningar. Eller? Vem vet vad ödet har i beredskap. Det är nuet som gäller.

KÖLVATTEN

Leroj hade sedan trettonårsåldern arbetat som bonddräng och på sågverk. Hans mor var sjuklig och han sparade pengar som gick till läkare och medicin till henne. Lönen var inget att skryta med, den var rent ut sagt dålig. Ombord skulle han i alla fall ha gratis kost och logi. Det var en anledning till att gå till sjöss och kunna sända hem pengar. När man tar del av Lerojs historia kan jag inte undgå att känna igen mig. Jag sov visserligen aldrig på kajen i Stadsgården men väl på en parkbänk vid Slussen. Jag bodde på samma Sjömanshem som Leroj. Jag gick på samma sjömansinstitut. Jag besökte samma Sjömansförmedling i Gamla Stan. Vi seglade i samma skrotholkar på världshaven. Vi har jobbat hos snåla bönder. Vi är lika gamla. Vi har många gemensamma nämnare. Med ett undantag, Leroj hade en familj som älskade honom. Det hade inte jag. Å andra sidan skickade jag heller inte pengar hem. De spände jag på barerna i hamnarna.

Det finns mycket mer att berätta om Leroj Karlsson.

LEROJ GIFTER SIG OCH BLIR KONSTNÄR

Leroj lägger ifrån sig penslarna och paletten. Han betraktar den halvfärdiga duken som hänger på staffliet. Han känner tillfredsställelse att han nu kan måla på heltid. Han målar i olja, det hade han gjort länge redan men då i kombination med annat arbete för att försörja sig. Tecknat har han gjort sedan barndomen. Han blickar ut genom ateljéfönstret. Några hundra meter bort från dalen där han och hans familj bor ser han havet. Den väldiga atlanten. Nu har det gått åtta år sedan han beslutade att tillsammans med sin fru flytta till hennes hemby på den karga men soliga ön Fuerteventura nära afrikanska kusten. Det var här han hade träffat henne drygt tio år tidigare när han tillbringade vintern där för att kunna måla till en utställning. Han har bett henne tänka sig för två gånger innan hon bestämde sig för att följa med när han under våren skulle återvända till den kalla Norden. Hon svarade; jag har tänkt tre gånger.

Det blev ett enkelt bröllop i en landsortskyrka. Trots att det var andra gången han stod inför prästen och lovat trohet i nöd och lust så var han nervös. Hans vuxna barn var närvarande tillsammans med hans mor och styvfar samt de närmaste vännerna. De undrade nog vad deras far gav sig in i. Hans dotter och son var bara några år yngre än den kvinna som nu skulle bli hans hustru.  Medan den kvinnliga prästen läste den vanliga ritualen fäste Leroj blicken på altartavlan. Den var målad av Einar Forseth. De var födda i samma stad.

Leroj och hans 22 år yngre fru fick två barn tillsammans. Han trivs i sitt nya hemland. Han har haft flera separata utställningar samt också deltagit i kollektiva utställningar. Han har rönt en viss framgång som konstnär. Han har fått många konstnärsvänner på ön. Nu sitter han och skall måla till sin kommande utställning. Han tänder sin pipa och granskar målningen. Den är marin som så många av hans tavlor. Den föreställer en tvåmastad skonare på öppet hav. Han blickar än en gång ut genom fönstret. Ett fartyg avtecknar sig borta i horisonten. Hans tankar går många år tillbaka i tiden. Tiden då han var till sjöss. Då han gick i livets hårda skola. Idag behöver han inte ligga på en kaj längre. Men sitta på en kaj ibland, det gör Leroj idag då han med fjärrskådande ögon blickar ut över atlanten från ön där han bor. Var kan man finna mer inspiration än här?

Leroj har många vänner. Jag är tacksam att få vara en av dem. Kanske återvänder jag till Las Playitas och stannar en längre tid där. Då kanske det dyker upp fler berättelser om denna livskonstnär, Leroj Karlsson.

Stig ”Stickan” Elenius

Fair Orchid av Eero Jalmariz

Fr I
No matter what you say about love
I keep coming back for more
Keep my hand in the fire
Sooner or later I get what I am asking for

Fr Ee

To fair Orchid

I will give what
you are asking for
If you really like it
come back for more!

Burn your heart
and your mind
Everything else
can be left behind

Love is a sensitive
shy little flower
It can’t be conquered
with fire and power

Of love you can
bite more and more
Didn’t I tell you
all that before

Fair lady, save your
hand for caress
Or our meeting ends
in a terrible mess

m/s DAKOTA av Eero Jalmariz

 

m/s GOONAWARRA

omdöpt till

m/s DAKOTA

Vårvinter 1957. Vi ”linkar” ut från Boston. Förmasten knäckt en fot ovanför väderdäck och spretar ut 10 – 15 grader åt styrbord. Mötande trafik undrar säkert över våra gångljus. Det enda säkra med ljusen är att de är relativt (??!*%¤) otillförllitlliga!

Sista lastningsdygnet är hektiskt(läses djävligt). Lasten består av ett mishmash av allting såsom: jättestora fyrkantiga buntar Volvoaxlar, modellbyggsatser för flygplan, hickoryskaft till yxor, hammare och släggor, truckar varav en är en tung rackare på 18 ton. Trucken kräver att vi lyfter ombord den med vår ”tunglyft”.

Det är nu det händer. Utav mastens endast tre månader gamla rätt dimensionerade stag brister babords aktra. Trucken på 18 ton kommer i häftig svängning och hotar riva ner hela masten men ”turligt” nog knäcks bara masten. De skräckslagna winchmännen törs efter dividerande med luckebasen ytterst försiktigt landa slinget på shelterdäck. Minsta felmanöver i det här läget skulle resultera i att masten rasar och trucken påbörjar sin våldsamma resa genom alla däcken och sist brakar igenom fartygsbotten. Kolossen skulle riva med sig allt på sin väg mot undergången. Totala fallhöjden rör sig om cirka 15-18 meter.

Ute på New Foundlandsbankarna möter vi ”gråskäggiga Cap-Hornare” från nordost (jag vet, Cap-Hornare ser man bara i Sydatlanten). Den som inte mött dem tidigare anar inte vilken skrämmande åsyn dessa berg av vatten är. Jag lovar dig broder att de inte är några gossedjur. Våra mötande ”skägg” här på bankarna är ännu ondskefullare än normala gråskägg för vi befinner oss över uppgrundande vatten. Djupet på bankarna är avsevärt grundare än djupet i havet utanför varför gråskäggen bromsas upp och blir livsfarligt branta. Från poophuset akterut syns vågbergen ovanför bryggan!

Vårt lilla nötskal (ca 131 meter) balanserar på vågtopparna och faller efter krönet ner i vågdalen med ett ljud som varje gång låter som om skrovet sprängs. Men trots allt är bryggan den bästa platsen ombord. Här får man åtminstone någon vila. Min koj ombord befinner sig exakt över propellern. I det grymma vädret arbetar den lika mycket i luften som i vattnet när fartyget sätter i sjöarna. Jag själv studsar som en pingpongboll i kojen. När frivakten är slut är jag betydligt tröttare än när jag gick till kojs.

Vindens och havets demoner har ossi sina grepp. Varje våg har kapacitet att kantra vårt lilla skepp. Det gäller att hela tiden hålla stäven upp mot vind och sjö. Problemet är att emellanåt är både vind och sjö tvistande så allt tycks komma från alla håll. Ett enda misstag kan betyda slutet för oss alla. Extrem vaksamhet behövs särskilt nattetid när sikten reducerats till ett minimum, när alla är trötta in i märgen. Ändå är detta bara början av våra svårigheter.

Även nere i lastrummen väntade döden att få slå till. Skulle liemannen få sitt till slut? Stämplingen av lasten klarar inte den våldsamma misshandeln som skeppet utsätts för. Hela besättningen beordrades ner för att stämpla (surra) lasten på nytt. De olika arbetslagen fördelas till ungefär jämnstarka grupper till de fem lastrummen. Trots att vi var blinda nere i rummen om kommande vågor hade vi inget alternativ till de risker som bjuds där nere.

Vår grupp tilldelas tvåans lastrum. Monstertrucken där sliter i sina bojor. Den är precis lika farlig nu som när den hängde ovanför lastrummet. Den står tjudrad på shelteerdäck men borde enligt alla regler flyttats ner till underrummet. Nere hos kölsvinet rör sig inte skeppet en bråkdel så mycket som uppe på högsta lastdäcket. Där trucken surrats nu är den en mördare. Den har nästan slitit sig loss. En halvtimme senare hade allt varit för sent. Tänk dig en helt lös 18 tons truck nere i det våldsamt krängande och sättande skeppet. Att trucken mosar all annan last gör inte ett skit. Men fartygsskrovet kan möjligen hålla ett par minuter innan trucken försvinner ut mot havsdjupet. Hålet i skrovet som trucken då skapar räcker för en långtradare att ta sig in. Det livsavgörande för fartyget är allt vatten som får fritt tillträde till hela tvåans lastrum. I det ögonblicket är skeppet dödsdömt precis som vi alla ombord. Vi är redan nedlastade till vintermärket. Ytterligare hundratals ton vatten i 2:ans lastrum skulle ge skeppet ett omöjligt trim. Stäven skulle inte kunna hålla sjöarna ifrån sig och hela fördäck skulle se ut som ett ständigt forsande inferno. Den fria vätskeytan i tvåans rum skulle slutligen kantra fartyget. Vid det här laget står det 2 – 0 till besättningen i avvärjda katastrofer.

De manshöga paketen med Volvoaxlar är däremot loss och ”dansar” fritt omkring. Lådorna med olika slag av hickoryskaft har bjudits upp till dans av axlarna men tålde inte kontakten. Resultatet blir att vi vadar omkring bland skaften, med ängsliga ögon på de dansanta axlarna. Skaften ligger i en enda röra i rummet upp till knähöjd. Några sekunders ouppmärksamhet mot axlarna och de krossar oss säkrare än en arkebuseringspluton. Därför avdelas en av männen att ha ständig uppsikt över lastens rörelser Skaften gör ingen skada men de döljer ytterligare en fara, nämligen tunga stålplåtar med måtten 6,0 x 1,5 meter och tjockleken en tum. De ligger inte stilla utan rör sig mot varandra och hugger som hungriga krokodiler efter våra fötter och händer.

Jag berättade nyss att ”uppe på bryggan får man åtminstone någon vila”. Men detta är sant bara tills nedisningsproblematiken sätter in. Under vårt tredje stormdygn blir vädret kallare och vi prövas ytterligare. Däcken blir ishala och säkerhetslinorna som spänts över akterdäcket i ett tidigt skede blir tjocka som låret på en vuxen man. Uppe på bryggan är man djupt oroad för fartygets säkerhet. Till och med bogserbåtar med stor stabilitet (väl tilltagen metacenterhöjd) slår runt vid kraftig nedisning. Men här tillkommer ytterligare en fara. För om bryggan står två pålmaster med en massa stag mellan sig, ett ypperligt hjälpmedel om man vill producera istappar i dåligt väder. Vi vill absolut inte detta men ingen högre makt hör oss! När tapparna vuxit sig tillräckligt stora (och det går fort), blåser orkanvinden av dem och tapparna slår i bryggvingarna och fönstren med fruktansvärd kraft. Att vara på bryggan är nu som att bli beskjuten av ett grovkalibrigt automat-vapen.

Efter fyra olidliga dygn slackar vinden. Ur lastrummen vacklar en spökbesättning. Den har gjort en fantastisk prestation och vi har tillsammans räddat vårt dödsdömda skepp. Inga allvarliga skador kan noteras på fartyget. Den femte dagen är kav lugn!! På ett kusligt sätt är det för tyst, vi har ju vant oss skrika till varandra för att höras över huvud taget. Det enda som finns kvar är en dyning som är nästan lika skrämmande som de tidigare gråskäggen. Men det är ju ingen fara längre. Vad skulle väl kunna hända nu?

Av båtsman får jag order att hämta skrapor och målarfärg förut i färgsjappet under backen. Att tvätta, skrapa och måla är de viktigare jobben ombord. Och nu har vi ju fint väder, eller hur? Glad i hågen gör jag som jag blivit tillsagd. Efter 30 – 40 meters promenad i midskeppsgången råkar jag titta ut mot vattnet. Jo visst finns vattnet där. Det vattnet kommer emot mig med ett expresstågs hastighet. Ett före detta gråskägg var på väg ombord.

Blixtsnabbt inser jag faran, vänder mig inåt mot fartyget och grabbar tag i grabbräcket som löper längs midskeppsbygget. Sekunden senare vältrar de grönblå vattenmassorna ombord. Jag har inget minne av att jag slits loss från räcket. Däremot vet jag att jag skrapar näsan mot båtdäcket ovanför mig innan jag landar i akterkant av midskeppsbygget. Den landningen kunde lika gärna ha slutat på utsidan. Jag har inte slagit mig över huvud taget men jag är helt utpumpad och orkar knappt röra mig vidare. Då ser jag i ögonvrån ännu ett gråskägg på väg ombord. Får den tag i mig är jag såld för evigt. Med en sista kraftansträngning lyckas jag delvis kravla mig i lä av midskeppsbygget innan dyningen hinner ombord. Den får tag i benen och den sliter och drar i dem för att jag skall följa med på utsidan.

Goonawarra levererades 37-06-15 till rederi AB Transatlantic. Jag själv kom med storken till familjen Turpeinen i Suomusalmi i Finland den 37-05-21. Jag är med andra ord 25 dagar äldre än fartyget. Var detta en tillfällighet, eller skulle jag själv prövas tillsammans med min årssyster?

Här är övriga fakta på Goonawarra/Dakota:

Dimensioner 131,12 x 17,28 x 7,14

Bruttoregisterton 5292

Maskineri Två 8-cyl, B&W- Götaverken dieslar

Effekt 10200 hk

Knop 18,0

1940 upplagd i Uddevalla

1941 – 1945 insatt som lejdfartyg först på Sydamerika, sedan Stilla Havet

1956 Omdöpt till Dakota

1957 03 20 Eero Jonsson/Jalmariz mönstrar på som lättmatros

1962 Såld till Wallenius, omdöpt till Salome

1965 Såld till Grekland omdöpt till Popi P.K

1968 Brand i maskinrummet, bogserad till Port of Spain

1968 Avgår Port Of Spain

1968-1229 Brinner igen besättningen räddas

1968 12 31 Dakota sjunker under bogsering

Detta är min värsta sjöresa någonsin. Efter min vådliga kontakt med dyningen beslutade jag att aldrig någonsin mer ”gå på” Nordatlanten. Skulle jag tvingas att byta yrke? Resan var en pina utan like. Forskning visar på att det vi utsattes för ombord bara kan jämföras med frontsoldaters fasor när de beskjuts med den allra grövsta artillerielden. Min moster i land brukade säga att hon i svåra stunder blev ”alldeles paraplyserad” Det kan man le åt lite överseende. Själv skulle jag välja att hundra gånger hellre bli paraplyserad än att en enda gång till bli paralyserad som hela Goonawarras/Dakotas besättning blev.

Vi förlorade inget folk under den här resan. Det var enbart ren tur. I princip är vi i dödsfara hela hemresan. Dödsfallet kommer först resan efter. Ironiskt nog sker detta en lugn och solig dag när matrosen Lennart Svensson är iland och badar på en allmän badstrand. Han hittas livlös i vattnet och kan inte räddas. Lennart var ett föredöme för oss ombord under farans tid. Han arbetade som en besatt och han uppmuntrade oss andra att ”ge järnet”. Som gammal sjöman förstod han mycket väl hur små chanser vi hade att klara oss, och kanske var det just hans insats som var tungan på vågen (nej detta är sannerligen inget försök att skämta). Minnet av denne sjöbroder lever ljust och levande trots att det är hela 54 år sedan han lämnade det jordiska.

M/S DAKOTA

På bankarna

tappra Dakota

får sitt livs

match i det våta

Hela skeppet

kämpade och led

så även männen ombord

med besked

Oddsen att det

skulle gå

var dessvärre

mycket små

Seg kamp bjöds

från för till akter

utan hjälp från

högre makter

Hela tiden kom

nya farligare hot

Det gällde att stå

dem alla emot

Till sist kom dagen

när vinden dröjde

då vi glada som barn

mot Götet plöjde

Ankomsten dit blev

fem dygns försening

Var månne detta

gudarnas mening

Strängnäs 2011-12-08

Eero Jalmariz

Jörn Hammarstrand – Rapport från Benaulim december 2011

BENAULIM – EN LITEN FISKEBY I GOA

Byggboomen i min lilla fiskeby Benaulim verkar inte gå att stoppa. För fem år sedan såg jag de första tecknen. Nu byggs det nästan överallt. För turister. Framför min våning ska det byggas en nattklubb. Den har gudskelov stoppats. Tillsvidare i alla fall.

Grisarna, tupparna, korna får det allt svårare att hitta områden att vara på. Fiskarna, en gång ursprungsbefolkningen, ser allt ledsnare ut. Det finns knappast någon fisk längre. Utfiskat. Man måste ge sig långt ut med sina utriggade kanoter för att få någon fångst. Betalar knappt bränslekostnaderna.

Bönderna har arrenderat ut sina risfält till folk från grannstaten Karnataka. De tjänar bättre på att hyra ut sin övervåning till turisterna än att själva odla.

Regionplanen 2021 som är ute på remiss går hårt åt den ursprungliga miljön. Gamla risfält, stranden, snart sagt varje grönområde ska bebyggas. Nästan alla kommuner har protesterat, men det är få som tror att deras protester får någon effekt. Möjligtvis några mindre justeringar.

När byggandet väl börjat, (läs när bönderna säljer sin mark för otroligt höga markpriser) verkar hänsynen till miljön inte längre finnas.

Sopbergen växer också hela tiden. Den kamp som min gode vän Clinton för, räcker inte på långa vägar. Folk slänger sina hushållssopor längs vägrenarna och rätt ut i naturen, på stranden. Med folk menar jag medelklass indier huvudsakligen från Bombay. Men det gör också min värd. Han slänger skräp utan en minsta tvekan på grannens tomt. Och vice versa. En stor del brännbart avfall eldas upp. Det märks på kakelgolvet i min våning. Där sopar jag upp sot varje morgon. Och andas in den farliga röken från brinnande plastpåsar hela dagarna. Soporna eldas från morgon till kväll.

Varför återvänder jag år efter år?

Den frågan har jag ställt mig allt oftare den senaste tiden. Nu när Benaulim håller på att förvandlas till en rysk koloni.

Det är fortfarande mycket billigt att leva här, trots prishöjningarna. Rupien har förlorat kraftigt i värde så prisökningar märks inte. Jag går fortfarande runt på 3000 kronor i månaden, inklusive allt. Rent ekonomiskt är det fortfarande lönsamt att bo i Benaulim, fast Goa tillhör en av de dyraste staterna.

Det luktar fortfarande koskit och bondgårdar på vissa ställen.

Det finns fortfarande små insprängda gårdar kvar, med grisar, höns och kossor. Min ena granne har en sådan gård. Hans tupp vaknar klockan halv fyra på morgonen. Sedan väcker han mig och alla övriga tuppar i byn. Vid ungefär den tidpunkten, lite beroende på tidvattnet, går fiskarna ner till stranden för att möta båtarna. Då vaknar hundarna. När solen börjar gå upp vid sextiden sätter kråkorna igång. Sedan håller man gemensam orkester ett tag.

När jag går ut på min motionsrunda halv sju har de flesta djuren tystnat. Trafiken kommer igång. Tidningsmannen på cykel är den första jag brukar möta. Sedan brödmannen med tuta och jättestor korg därbak. Sedan mjölkmannen.

Som goansk husmor får man det mesta till sin dörr. Lite senare kommer fiskmannen och grönsaksmannen. Det är praktiskt taget bara män i servicebranschen. I den som ger pengarna. I den obetalda arbetar kvinnorna. Och som kroppsarbetare vid sidan av hemmets skötsel.

Klockan kvart i sju har jag hunnit till stranden. Här möts jag av hundarna. Danny, som jag har döpt min hund för säsongen, kommer som en raket och vill bli klappad. Åt de andra hundarna morrar han. Hundarna har tidigare varit en plåga på stranden och i hela Goa. De förökade sig fritt och deras tillstånd var ofta bedrövligt. Loppfulla, rabiessmittade, hungriga, arga jagande i flock. Man försökte hålla sig undan när de kom. Nu verkar man ha fått bukt med problemet. De flesta hundarna är steriliserade och rabiesvaccinerade.De flesta är i gott skick. Klappbara.

Jag möter den lilla strandförsäljerskan, som jag aldrig kan lära mig namnet på. Hon kommer mot mig på andra sidan gatan med en stor vit säck full med tomma plastflaskor. Hon haltar svårt på höger sida. Säcken är nästan lika stor som hon själv och hon småspringer med den. Hela vägen till uppsamlingsstationen i Colva, dryga sju kilometer från Benaulim. Och tillbaka igen. För flaskorna får hon 20 ruppar kilot. På en vecka får hon ihop nästan 2000 ruppar. Det är en bra månadsinkomst i Indien. Medelinkomsten ligger nu på 54.000 rupies om året.

Jag möter ”generalen”. En indier, som iklädd vadderad jacka, långbyxor, yllemössa med tofs neddragen långt över öronen, marscherar fram med en vit käpp i handen.

I snabb takt passerar några scootrar med förare som fortfarande borstar tänderna. Tänk er en svensk som borstar tänderna på tunnelbanan. Det som är fullständigt otänkbart hemma är helt möjligt i Indien. Vid vattenbrynet på stranden hukar alltid några fiskare och skiter. Helt ogenerade liksom fiskartanterna som står och pissar genom byxorna vid busstationen.

Alla hälsar på varandra på morgonen. Nästan alla. Några lägger till ”love Jesus!”. Kustremsan i Goa består nästan enbart av katoliker med portugisiska namn. Fundamentalistiskt troende skulle jag vilja påstå. Indierna är i högsta grad ett andligt folk. Här torde alla gudar vara representerade. De egna hinduiska rör sig om några tusen.

Jag har räknat ut att jag har hälsat på i genomsnitt 25 personer på min morgonpromenad. Hur många hälsar jag på hemma? Kanske en. Om jag bortser från frugan.

I närheten av schacket Hawaii brukar det stå ett par äldre indiska damer i sari och kasta vatten över sina huvuden. Samtidigt ber de till solen som precis har nått ovanför palmtopparna.

Klockan 07.05 passerar jag Jack´s Corner. Det var förut ett fennyställe, där byns alkisar kunde få sin ranson mellan 11.00 och 12.00. Numera är Jack´s Corner en vanlig restaurang och en busstation.

Vid den här tidpunkten på morgonen står en massa barn i skoluniform och väntar på bussen. Några föräldrar kör barnen på scooter till skolan. Fem sex stycken brukar kunna få plats. Bara föraren har i bästa fall hjälm.

Tjugo över sju är jag vid Kadars Supermarket. Här köper jag min Herald, en av fyra engelsk-språkiga lokaltidningar.

Klockan halv åtta är jag hemma i våningen igen. Det är dags för quigong, taichi och lite styrketräning.

Glömde berätta det viktigaste. Klockan halv fem går jag upp och sätter mig och skriver. Det är det roligaste med Goa. För mig i all fall.