m/s DAKOTA av Eero Jalmariz

 

m/s GOONAWARRA

omdöpt till

m/s DAKOTA

Vårvinter 1957. Vi ”linkar” ut från Boston. Förmasten knäckt en fot ovanför väderdäck och spretar ut 10 – 15 grader åt styrbord. Mötande trafik undrar säkert över våra gångljus. Det enda säkra med ljusen är att de är relativt (??!*%¤) otillförllitlliga!

Sista lastningsdygnet är hektiskt(läses djävligt). Lasten består av ett mishmash av allting såsom: jättestora fyrkantiga buntar Volvoaxlar, modellbyggsatser för flygplan, hickoryskaft till yxor, hammare och släggor, truckar varav en är en tung rackare på 18 ton. Trucken kräver att vi lyfter ombord den med vår ”tunglyft”.

Det är nu det händer. Utav mastens endast tre månader gamla rätt dimensionerade stag brister babords aktra. Trucken på 18 ton kommer i häftig svängning och hotar riva ner hela masten men ”turligt” nog knäcks bara masten. De skräckslagna winchmännen törs efter dividerande med luckebasen ytterst försiktigt landa slinget på shelterdäck. Minsta felmanöver i det här läget skulle resultera i att masten rasar och trucken påbörjar sin våldsamma resa genom alla däcken och sist brakar igenom fartygsbotten. Kolossen skulle riva med sig allt på sin väg mot undergången. Totala fallhöjden rör sig om cirka 15-18 meter.

Ute på New Foundlandsbankarna möter vi ”gråskäggiga Cap-Hornare” från nordost (jag vet, Cap-Hornare ser man bara i Sydatlanten). Den som inte mött dem tidigare anar inte vilken skrämmande åsyn dessa berg av vatten är. Jag lovar dig broder att de inte är några gossedjur. Våra mötande ”skägg” här på bankarna är ännu ondskefullare än normala gråskägg för vi befinner oss över uppgrundande vatten. Djupet på bankarna är avsevärt grundare än djupet i havet utanför varför gråskäggen bromsas upp och blir livsfarligt branta. Från poophuset akterut syns vågbergen ovanför bryggan!

Vårt lilla nötskal (ca 131 meter) balanserar på vågtopparna och faller efter krönet ner i vågdalen med ett ljud som varje gång låter som om skrovet sprängs. Men trots allt är bryggan den bästa platsen ombord. Här får man åtminstone någon vila. Min koj ombord befinner sig exakt över propellern. I det grymma vädret arbetar den lika mycket i luften som i vattnet när fartyget sätter i sjöarna. Jag själv studsar som en pingpongboll i kojen. När frivakten är slut är jag betydligt tröttare än när jag gick till kojs.

Vindens och havets demoner har ossi sina grepp. Varje våg har kapacitet att kantra vårt lilla skepp. Det gäller att hela tiden hålla stäven upp mot vind och sjö. Problemet är att emellanåt är både vind och sjö tvistande så allt tycks komma från alla håll. Ett enda misstag kan betyda slutet för oss alla. Extrem vaksamhet behövs särskilt nattetid när sikten reducerats till ett minimum, när alla är trötta in i märgen. Ändå är detta bara början av våra svårigheter.

Även nere i lastrummen väntade döden att få slå till. Skulle liemannen få sitt till slut? Stämplingen av lasten klarar inte den våldsamma misshandeln som skeppet utsätts för. Hela besättningen beordrades ner för att stämpla (surra) lasten på nytt. De olika arbetslagen fördelas till ungefär jämnstarka grupper till de fem lastrummen. Trots att vi var blinda nere i rummen om kommande vågor hade vi inget alternativ till de risker som bjuds där nere.

Vår grupp tilldelas tvåans lastrum. Monstertrucken där sliter i sina bojor. Den är precis lika farlig nu som när den hängde ovanför lastrummet. Den står tjudrad på shelteerdäck men borde enligt alla regler flyttats ner till underrummet. Nere hos kölsvinet rör sig inte skeppet en bråkdel så mycket som uppe på högsta lastdäcket. Där trucken surrats nu är den en mördare. Den har nästan slitit sig loss. En halvtimme senare hade allt varit för sent. Tänk dig en helt lös 18 tons truck nere i det våldsamt krängande och sättande skeppet. Att trucken mosar all annan last gör inte ett skit. Men fartygsskrovet kan möjligen hålla ett par minuter innan trucken försvinner ut mot havsdjupet. Hålet i skrovet som trucken då skapar räcker för en långtradare att ta sig in. Det livsavgörande för fartyget är allt vatten som får fritt tillträde till hela tvåans lastrum. I det ögonblicket är skeppet dödsdömt precis som vi alla ombord. Vi är redan nedlastade till vintermärket. Ytterligare hundratals ton vatten i 2:ans lastrum skulle ge skeppet ett omöjligt trim. Stäven skulle inte kunna hålla sjöarna ifrån sig och hela fördäck skulle se ut som ett ständigt forsande inferno. Den fria vätskeytan i tvåans rum skulle slutligen kantra fartyget. Vid det här laget står det 2 – 0 till besättningen i avvärjda katastrofer.

De manshöga paketen med Volvoaxlar är däremot loss och ”dansar” fritt omkring. Lådorna med olika slag av hickoryskaft har bjudits upp till dans av axlarna men tålde inte kontakten. Resultatet blir att vi vadar omkring bland skaften, med ängsliga ögon på de dansanta axlarna. Skaften ligger i en enda röra i rummet upp till knähöjd. Några sekunders ouppmärksamhet mot axlarna och de krossar oss säkrare än en arkebuseringspluton. Därför avdelas en av männen att ha ständig uppsikt över lastens rörelser Skaften gör ingen skada men de döljer ytterligare en fara, nämligen tunga stålplåtar med måtten 6,0 x 1,5 meter och tjockleken en tum. De ligger inte stilla utan rör sig mot varandra och hugger som hungriga krokodiler efter våra fötter och händer.

Jag berättade nyss att ”uppe på bryggan får man åtminstone någon vila”. Men detta är sant bara tills nedisningsproblematiken sätter in. Under vårt tredje stormdygn blir vädret kallare och vi prövas ytterligare. Däcken blir ishala och säkerhetslinorna som spänts över akterdäcket i ett tidigt skede blir tjocka som låret på en vuxen man. Uppe på bryggan är man djupt oroad för fartygets säkerhet. Till och med bogserbåtar med stor stabilitet (väl tilltagen metacenterhöjd) slår runt vid kraftig nedisning. Men här tillkommer ytterligare en fara. För om bryggan står två pålmaster med en massa stag mellan sig, ett ypperligt hjälpmedel om man vill producera istappar i dåligt väder. Vi vill absolut inte detta men ingen högre makt hör oss! När tapparna vuxit sig tillräckligt stora (och det går fort), blåser orkanvinden av dem och tapparna slår i bryggvingarna och fönstren med fruktansvärd kraft. Att vara på bryggan är nu som att bli beskjuten av ett grovkalibrigt automat-vapen.

Efter fyra olidliga dygn slackar vinden. Ur lastrummen vacklar en spökbesättning. Den har gjort en fantastisk prestation och vi har tillsammans räddat vårt dödsdömda skepp. Inga allvarliga skador kan noteras på fartyget. Den femte dagen är kav lugn!! På ett kusligt sätt är det för tyst, vi har ju vant oss skrika till varandra för att höras över huvud taget. Det enda som finns kvar är en dyning som är nästan lika skrämmande som de tidigare gråskäggen. Men det är ju ingen fara längre. Vad skulle väl kunna hända nu?

Av båtsman får jag order att hämta skrapor och målarfärg förut i färgsjappet under backen. Att tvätta, skrapa och måla är de viktigare jobben ombord. Och nu har vi ju fint väder, eller hur? Glad i hågen gör jag som jag blivit tillsagd. Efter 30 – 40 meters promenad i midskeppsgången råkar jag titta ut mot vattnet. Jo visst finns vattnet där. Det vattnet kommer emot mig med ett expresstågs hastighet. Ett före detta gråskägg var på väg ombord.

Blixtsnabbt inser jag faran, vänder mig inåt mot fartyget och grabbar tag i grabbräcket som löper längs midskeppsbygget. Sekunden senare vältrar de grönblå vattenmassorna ombord. Jag har inget minne av att jag slits loss från räcket. Däremot vet jag att jag skrapar näsan mot båtdäcket ovanför mig innan jag landar i akterkant av midskeppsbygget. Den landningen kunde lika gärna ha slutat på utsidan. Jag har inte slagit mig över huvud taget men jag är helt utpumpad och orkar knappt röra mig vidare. Då ser jag i ögonvrån ännu ett gråskägg på väg ombord. Får den tag i mig är jag såld för evigt. Med en sista kraftansträngning lyckas jag delvis kravla mig i lä av midskeppsbygget innan dyningen hinner ombord. Den får tag i benen och den sliter och drar i dem för att jag skall följa med på utsidan.

Goonawarra levererades 37-06-15 till rederi AB Transatlantic. Jag själv kom med storken till familjen Turpeinen i Suomusalmi i Finland den 37-05-21. Jag är med andra ord 25 dagar äldre än fartyget. Var detta en tillfällighet, eller skulle jag själv prövas tillsammans med min årssyster?

Här är övriga fakta på Goonawarra/Dakota:

Dimensioner 131,12 x 17,28 x 7,14

Bruttoregisterton 5292

Maskineri Två 8-cyl, B&W- Götaverken dieslar

Effekt 10200 hk

Knop 18,0

1940 upplagd i Uddevalla

1941 – 1945 insatt som lejdfartyg först på Sydamerika, sedan Stilla Havet

1956 Omdöpt till Dakota

1957 03 20 Eero Jonsson/Jalmariz mönstrar på som lättmatros

1962 Såld till Wallenius, omdöpt till Salome

1965 Såld till Grekland omdöpt till Popi P.K

1968 Brand i maskinrummet, bogserad till Port of Spain

1968 Avgår Port Of Spain

1968-1229 Brinner igen besättningen räddas

1968 12 31 Dakota sjunker under bogsering

Detta är min värsta sjöresa någonsin. Efter min vådliga kontakt med dyningen beslutade jag att aldrig någonsin mer ”gå på” Nordatlanten. Skulle jag tvingas att byta yrke? Resan var en pina utan like. Forskning visar på att det vi utsattes för ombord bara kan jämföras med frontsoldaters fasor när de beskjuts med den allra grövsta artillerielden. Min moster i land brukade säga att hon i svåra stunder blev ”alldeles paraplyserad” Det kan man le åt lite överseende. Själv skulle jag välja att hundra gånger hellre bli paraplyserad än att en enda gång till bli paralyserad som hela Goonawarras/Dakotas besättning blev.

Vi förlorade inget folk under den här resan. Det var enbart ren tur. I princip är vi i dödsfara hela hemresan. Dödsfallet kommer först resan efter. Ironiskt nog sker detta en lugn och solig dag när matrosen Lennart Svensson är iland och badar på en allmän badstrand. Han hittas livlös i vattnet och kan inte räddas. Lennart var ett föredöme för oss ombord under farans tid. Han arbetade som en besatt och han uppmuntrade oss andra att ”ge järnet”. Som gammal sjöman förstod han mycket väl hur små chanser vi hade att klara oss, och kanske var det just hans insats som var tungan på vågen (nej detta är sannerligen inget försök att skämta). Minnet av denne sjöbroder lever ljust och levande trots att det är hela 54 år sedan han lämnade det jordiska.

M/S DAKOTA

På bankarna

tappra Dakota

får sitt livs

match i det våta

Hela skeppet

kämpade och led

så även männen ombord

med besked

Oddsen att det

skulle gå

var dessvärre

mycket små

Seg kamp bjöds

från för till akter

utan hjälp från

högre makter

Hela tiden kom

nya farligare hot

Det gällde att stå

dem alla emot

Till sist kom dagen

när vinden dröjde

då vi glada som barn

mot Götet plöjde

Ankomsten dit blev

fem dygns försening

Var månne detta

gudarnas mening

Strängnäs 2011-12-08

Eero Jalmariz

Jörn Hammarstrand – Rapport från Benaulim december 2011

BENAULIM – EN LITEN FISKEBY I GOA

Byggboomen i min lilla fiskeby Benaulim verkar inte gå att stoppa. För fem år sedan såg jag de första tecknen. Nu byggs det nästan överallt. För turister. Framför min våning ska det byggas en nattklubb. Den har gudskelov stoppats. Tillsvidare i alla fall.

Grisarna, tupparna, korna får det allt svårare att hitta områden att vara på. Fiskarna, en gång ursprungsbefolkningen, ser allt ledsnare ut. Det finns knappast någon fisk längre. Utfiskat. Man måste ge sig långt ut med sina utriggade kanoter för att få någon fångst. Betalar knappt bränslekostnaderna.

Bönderna har arrenderat ut sina risfält till folk från grannstaten Karnataka. De tjänar bättre på att hyra ut sin övervåning till turisterna än att själva odla.

Regionplanen 2021 som är ute på remiss går hårt åt den ursprungliga miljön. Gamla risfält, stranden, snart sagt varje grönområde ska bebyggas. Nästan alla kommuner har protesterat, men det är få som tror att deras protester får någon effekt. Möjligtvis några mindre justeringar.

När byggandet väl börjat, (läs när bönderna säljer sin mark för otroligt höga markpriser) verkar hänsynen till miljön inte längre finnas.

Sopbergen växer också hela tiden. Den kamp som min gode vän Clinton för, räcker inte på långa vägar. Folk slänger sina hushållssopor längs vägrenarna och rätt ut i naturen, på stranden. Med folk menar jag medelklass indier huvudsakligen från Bombay. Men det gör också min värd. Han slänger skräp utan en minsta tvekan på grannens tomt. Och vice versa. En stor del brännbart avfall eldas upp. Det märks på kakelgolvet i min våning. Där sopar jag upp sot varje morgon. Och andas in den farliga röken från brinnande plastpåsar hela dagarna. Soporna eldas från morgon till kväll.

Varför återvänder jag år efter år?

Den frågan har jag ställt mig allt oftare den senaste tiden. Nu när Benaulim håller på att förvandlas till en rysk koloni.

Det är fortfarande mycket billigt att leva här, trots prishöjningarna. Rupien har förlorat kraftigt i värde så prisökningar märks inte. Jag går fortfarande runt på 3000 kronor i månaden, inklusive allt. Rent ekonomiskt är det fortfarande lönsamt att bo i Benaulim, fast Goa tillhör en av de dyraste staterna.

Det luktar fortfarande koskit och bondgårdar på vissa ställen.

Det finns fortfarande små insprängda gårdar kvar, med grisar, höns och kossor. Min ena granne har en sådan gård. Hans tupp vaknar klockan halv fyra på morgonen. Sedan väcker han mig och alla övriga tuppar i byn. Vid ungefär den tidpunkten, lite beroende på tidvattnet, går fiskarna ner till stranden för att möta båtarna. Då vaknar hundarna. När solen börjar gå upp vid sextiden sätter kråkorna igång. Sedan håller man gemensam orkester ett tag.

När jag går ut på min motionsrunda halv sju har de flesta djuren tystnat. Trafiken kommer igång. Tidningsmannen på cykel är den första jag brukar möta. Sedan brödmannen med tuta och jättestor korg därbak. Sedan mjölkmannen.

Som goansk husmor får man det mesta till sin dörr. Lite senare kommer fiskmannen och grönsaksmannen. Det är praktiskt taget bara män i servicebranschen. I den som ger pengarna. I den obetalda arbetar kvinnorna. Och som kroppsarbetare vid sidan av hemmets skötsel.

Klockan kvart i sju har jag hunnit till stranden. Här möts jag av hundarna. Danny, som jag har döpt min hund för säsongen, kommer som en raket och vill bli klappad. Åt de andra hundarna morrar han. Hundarna har tidigare varit en plåga på stranden och i hela Goa. De förökade sig fritt och deras tillstånd var ofta bedrövligt. Loppfulla, rabiessmittade, hungriga, arga jagande i flock. Man försökte hålla sig undan när de kom. Nu verkar man ha fått bukt med problemet. De flesta hundarna är steriliserade och rabiesvaccinerade.De flesta är i gott skick. Klappbara.

Jag möter den lilla strandförsäljerskan, som jag aldrig kan lära mig namnet på. Hon kommer mot mig på andra sidan gatan med en stor vit säck full med tomma plastflaskor. Hon haltar svårt på höger sida. Säcken är nästan lika stor som hon själv och hon småspringer med den. Hela vägen till uppsamlingsstationen i Colva, dryga sju kilometer från Benaulim. Och tillbaka igen. För flaskorna får hon 20 ruppar kilot. På en vecka får hon ihop nästan 2000 ruppar. Det är en bra månadsinkomst i Indien. Medelinkomsten ligger nu på 54.000 rupies om året.

Jag möter ”generalen”. En indier, som iklädd vadderad jacka, långbyxor, yllemössa med tofs neddragen långt över öronen, marscherar fram med en vit käpp i handen.

I snabb takt passerar några scootrar med förare som fortfarande borstar tänderna. Tänk er en svensk som borstar tänderna på tunnelbanan. Det som är fullständigt otänkbart hemma är helt möjligt i Indien. Vid vattenbrynet på stranden hukar alltid några fiskare och skiter. Helt ogenerade liksom fiskartanterna som står och pissar genom byxorna vid busstationen.

Alla hälsar på varandra på morgonen. Nästan alla. Några lägger till ”love Jesus!”. Kustremsan i Goa består nästan enbart av katoliker med portugisiska namn. Fundamentalistiskt troende skulle jag vilja påstå. Indierna är i högsta grad ett andligt folk. Här torde alla gudar vara representerade. De egna hinduiska rör sig om några tusen.

Jag har räknat ut att jag har hälsat på i genomsnitt 25 personer på min morgonpromenad. Hur många hälsar jag på hemma? Kanske en. Om jag bortser från frugan.

I närheten av schacket Hawaii brukar det stå ett par äldre indiska damer i sari och kasta vatten över sina huvuden. Samtidigt ber de till solen som precis har nått ovanför palmtopparna.

Klockan 07.05 passerar jag Jack´s Corner. Det var förut ett fennyställe, där byns alkisar kunde få sin ranson mellan 11.00 och 12.00. Numera är Jack´s Corner en vanlig restaurang och en busstation.

Vid den här tidpunkten på morgonen står en massa barn i skoluniform och väntar på bussen. Några föräldrar kör barnen på scooter till skolan. Fem sex stycken brukar kunna få plats. Bara föraren har i bästa fall hjälm.

Tjugo över sju är jag vid Kadars Supermarket. Här köper jag min Herald, en av fyra engelsk-språkiga lokaltidningar.

Klockan halv åtta är jag hemma i våningen igen. Det är dags för quigong, taichi och lite styrketräning.

Glömde berätta det viktigaste. Klockan halv fem går jag upp och sätter mig och skriver. Det är det roligaste med Goa. För mig i all fall.

 

Manuskript för bokanjarerna.se 29/3 2011

 

från Göran C-O Claesson eget@brevet.se

Gripsh1modFörut

 

 

 

 

 

 

 

Gripsholm av år 1927

”Auktioner på fartygsmodeller i skalan 1:1250 lockar män, mönster, stickningskurser och garnaffärer lockar kvinnor.”

Det skrev jag 2010 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken som ett exempel på att kvinnor och män kan ha mycket olika intressen. När jag skrev detta, kände jag mig helt främmande för att själv delta i den manliga hobbyn att samla små vattenlinjemodeller. Dessutom är jag över huvud taget inte någon samlare.

I och med att jag nämnde dessa modeller i boken väckte jag emellertid minnet av hur mycket jag lekt med sådana modeller. Så roligt det var när min lillebror, våra kamrater och jag lekte sjöfart och hamnar. Bremen och Normandie var en dröm för mig, men de hade jag aldrig råd att köpa. De var så stora, och de stora båtarna kostade mycket.Detta minne fick mig att gå till Eskader i Stockholm, nära T-station Karlaplan, och anteckna mig för gamla Gripsholm och Drottningholm om någon av de modellerna skulle komma in. Det var ett barnsligt infall, och jag glömde det snart. Men Eskader kom ihåg! Den 23 mars kom ett mejl från Eskaders Peter Langhorst med beskedet att modeller väntade, och dagen efter var jag i butiken.Det blev en minnesvärd stund. In hade kommit gamla Drottningholm och Gripsholm liksom Stockholm och Andrea Doria som gått ned efter kollisionen med Stockholm. Det var gripande att se hur liten Stockholm var jämfört med Andrea Doria. Allt fanns att köpa men till priser som gjorde det till ren galenskap för mig att göra det. Jag är ju ingen samlare.Men Gripsholm väckte minnen. Mamma hade fått följa med när Pappa tjänstgjorde under den första medelhavskryssningen. Det var 1927 och deras bröllopsresa. Nio månader senare föddes jag. Jag fortsatte se på modellen, alla dess 140 milimetrar.Jag ser Pappa dirigera vid en av lastluckorna när han är ”laststyrman”. Jag ser honom på backen när han dirigerar bogserbåtar. Jag ser honom på kommandobryggan när han skojar med passagerare. Jag tänker på befälets kontor intill. På den stora skrivmaskinen där blev han 1938 färdig med att skriva rent sina minnen från första världskriget. De är nu första tredjedelen av boken Från livbåt till flytande palats, tyvärr slutsåld.

På den maskinen gjorde jag samma år den märkliga upptäckten att bokstäver hamnade på papperet i rimligt rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Det gjorde de aldrig när jag skrev för hand.Jag trädde därmed maskinskrivande ut i livet – och upptäckte att det var kvinnogöra hos landkrabborna. Detta blev en av inspirationskällorna för min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Jag ser det smala däcket omedelbart under kommandobryggan. När jag med hustru och snart treårig son for till New York på Gripsholm 1953, fick vi uppleva orkan. Jag går ut där under kommandobryggan och fotograferar brottsjöarna när de täcker hela förskeppet. När jag kommer in, är min gabardinrock sönderfransad.

 

Jag tänker på hissarna med gallerdörrar och på vår lille Hans när han kommit på en spännande lek. När han såg att hissen var nedanför och på väg upp, stack han in armen mellan spjälorna för att se hur sent det går att rycka tillbaka den innan hissen kommer.

Jag ser milimeter för milimeter och minns. Plösligt hör jag mig köpa modellen. Jag blir totalt överraskad och försöker pruta. Jag framför det humanitära skälet att hustru och döttrar kommer att tro att jag är galen. De tre bakom disken gapskrattar:

Alla våra modellköpare har samma problem! Det händer att köpare ber att få köpbeloppet uppdelat på två olika kvitton för att hemma kunna påstå att de betalat mindre än vad de gjort.
Jag stärks i anden av den upplysningen. Den bekräftar ju min tes att kvinnor och män kan odla mycket olika intressen. Upplysningen väcker också minnet av något som mina nyfikna barnaöron snappade upp i andra hem än mitt eget. Det var prat kvinnor emellan om ”hushållspengar” och hur de kunde smusslas undan till annat än hushållet.

 

Tydligen finns det bland både kvinnor och män individer som hellre smyger och luras än att öppet stå för vad de gör. Jag morskar upp mig och går hem och berättar att jag köpt Gripsholm för 1 950 kronor.

Krönika av Göran C-O Claesson

Sveket mot vilda pojkar

 

Min bok ”Från livbåt till flytande palats” om min fars unika

sjömansöde slutar med en vemodig suck. Jag ber alla som läser boken
att fundera över en viktig fråga som gäller vårt samhälle.

Då och då föds en liten pojke som inte kan sitta still utan flänger
omkring. En pojke som gärna rör sig nyfiket i olika miljöer men som
har mycket svårt med skolbänken. En yngling som inte kan uppfatta
begränsningar förrän han kör huvudet i dem och normer förrän han
brutit mot dem. Hur tas han emot idag?

Ännu när jag växte upp uppfattades det vara naturligt att sådana
pojkar finns. De kallades ”vilda”. Både min far och min bror var av
den sorten. Genom att sluta skolan vid 14-15  års ålder kom de i
kontakt med vuxna i alla åldrar och upplevde både avskräckande exempel
och positiva förebilder. De hade till och med möjligheten att gå till
sjöss.

Sedan dess har det utvecklas till en självklarhet att människans hela
uppväxt skall tillbringas med jämnåriga i skolan under år som läggs
till år som läggs till år. Hur klarar den sortens pojkar det?

Allt uslare! Och allt mer stör dessa pojkar sina kamrater i skolan.
Deras egna resultat blir dåliga och de övrigas sjunker. För att inte
tala om att cirka 500 skolor antänds i Sverige varje år. Det är i
allmänhet elever eller före detta elever av manligt kön son svarar för
det.

Alltså tillsatte Regeringen 2008 ”Delegationen för jämställdhet i
skolan” som sedan lagt fram en rad betänkanden och i år sin
slutrapport SOU 2010:99. Förslagen är på temat att göra pojkarna
bättre skolanpassade genom att mera effektivt än förut undervisa dem
om hur förlegade de traditionella könsrollerna är.

”Från livbåt till flytande palats” hade i sitt första manuskript
alltför många sidor. Jag tvingades amputera min fars samspel med sin
familj. Det var svårt men det gick när jag insåg att hans samspel med
familjen också var min uppväxt i ett matriarkat.  De amputerade
delarna blev startmaterialet för en ny bok ”Kvinnan, mannen,
tidsandan och den fria tanken”.

Att skriva den gav några obehagliga överraskningar. Den allra
obehagligaste var denna:  Besluten att skapa en skola som innebär att
hela årskullen tillbringar hela   uppväxten där, dessutom med
samundervisning i alla stadier, var inte grundade på beprövad
erfarenhet och inte på väl belagda forskningsrön.

Den fortsatta forskningen visar dessutom allt tydligare att pojkar och
flickor i genomsnitt utvecklas i radikalt olika takt med flickorna
långt före i den viktiga språkutvecklingen och pojkarna långt efter i
fråga om de förmågor där de bäst gör sig gällande.

Ovanpå detta gavs skolan en konstruktion som råkar passa fler flickor
än pojkar och som frustrerar en ökande minoritet av pojkar. Ett
jämställdhetspolitiskt program för skolan räcker därför inte. Det som
behövs är en ny skola som gör en ny uppväxt möjlig, en uppväxtdär
individen kan växla mellan studier och arbete.

Parallellt med att skolsystemet dunkats in till en självklarhet dunkas
nya modetankar in. En av de mäktigaste är att definiera jämställdhet i
procent och att sänka krav för att det underrepresenterade könet skall
kunna komma  in. De fysiska kraven på brandmän sänks för att
könsfördelningen bland dem skall bli ”jämn”. Av samma skäl sänks på
flera universitetslinjer meritkraven på män för att inte kvinnorna
skall bli för många. De dominerar ju nu på alla linjer utom de fysiskt-
tekniska.

Det kusliga i denna utveckling är att kvinnor och män förväntas
fördela sig jämnt på olika intressen och områden. Fortsätter
utvecklingen av detta tänkande med åtföljande politik kommer kvinnor
att kvoteras in bland sjöfolket.

Göran C-O Claesson