Stig Elenius om SKÅDESPELAREN ” KOPPARN” SJÖBERG

Kanske någon frågar sig varför skriva om fotboll och domare ? Men fotboll inom handelsflottan har alltid varit en stor idrott och är det fortfarande. Själv minns jag genom mitt arbete i HKF ( Handelsflottans Kultur  och fritidsråd) många bra spelare och många ”heta” matcher. Själv fick jag förmånen att döma flera hundra av dem och det var ett kul inslag i mitt jobb. Så fotbollen har sedan decennier varit en fråga som tillhör sjömansidrotten. Själv spelade jag när jag var aktiv sjöman i Norge, England,  Australien, Sydamerika, Afrika, Kina och hemma i Sverige. På grusplaner i Afrika, men på Nansen Field i San Pedro, Tre Kronor i Antwerpen samt i Middlesbrough fanns det fullgoda gräsplaner. Och på Kaknäs finns det två planer med allsvenska mått samt en mindre. Men nu var det en domare jag skulle skriva om.

 Nej, han var inte skådespelare men kunde antagligen kvalat in på Dramaten scenen utan problem. Tore Rickard ”Kopparn”Sjöberg var fotbollsdomare på 1950 – talet.  Med långa drillande visselsignaler, hans sätt att att likt en fältherre lyfta armen mot skyn, hans bestämda steg in i straffområdet för en dömd straff, hans rörelseschema, det var ett skådespel att uppleva. Han var den rödhårige och färgstarke allsvenske domaren från Kvarngatan i Stockholm. Med sina spindeltunna ben och sin perfekta mittbena var han en syn för gudar. Snabbare än de flesta av de spelare han dömde. Man kan påstå att han inte levde upp till kategorin ”att verka men inte synas” som domare. Han märktes, ett milt uttryck. I sitt civila arbetet som vaktmästare på tidningen Expressen var han lika färgstark.

 En gång på femtiotalet dömde han en match i Sydamerika där Brasilien var hemmalag. Hundratusen brassar satt på läktarna, för brassar är fotboll en religion. De trodde inte sina ögon då ”Kopparn” blåste straff för motståndarna så han blev lila i ansiktet. I Brasilien är det bara våghalsar och självmordskandidater som vågar göra det – och ”Kopparn” förstås. Han gick fram till straffpunkten, borrade ned armen på straffpunkten och ropade här. Där skulle bollen placeras. Brassarna svärmade som arga bin kring honom men han stod lugnt kvar medan de ropade en massa ord på ett språk han inte förstod. ”Kopparn” pratade söderslang och hemmagjord engelska och fler språk behärskade han inte.  Det blev mål och han överlevde. Han hade gjort allting rätt – som vanligt.

 Det påstås att ”Kopparn” var mer än en domare på plan. Alltid perfekt klädd, norra Europas rakaste mittbena i det röda håret – det som fanns kvar vill säga. Hans pipa var den skarpaste i Europa, han visslade i tio till femton sekunder, kinderna stod som spärrballonger i det högröda ansiktet, och när han blåst färdigt visste spelarna att det inte var värt att ifrågasätta domslutet. En och annan tavla gjorde han också, som så många andra domare , även jag. Landskamp Finland – Norge, norrmännen vann med uddamålet – tack var ”Kopparns” tabbe. Publiken var i uppror, det kastades saker mot honom, bland annat en ansjovisburk som höll på att träffa honom i roten. ”Kopparn” stod lugnt kvar och undrade om det var vanligt att finnarna krubbade ansjovis på matcherna.

 Hans allsvenska karriär omfattade 100 matcher och han var den första domaren i Sverige som dömde i kortbrallor, – nåja korta, de räckte en bra bit nedanför knäna. Han drog publik också, många sökte sig till de matcher ”Kopparn” dömde. Han trivdes i domarrollen. Spelare som gnällde – få vågade göra det – stoppade han med Söderslang. ”Sparkar ingen boll grabben, jag blåser inte för halvblessyer” var ett uttryck. Om det fanns utlänningar på planen plockade han fram sin egen hemmagjorda engelska. När han dömt en match i London frågade journalisterna hur det gick. Bra svarade ”Kopparn”. Jag spände ögonen i dem och sa ”Tessidike”. Take it easy.

 Sådana domare som ”Kopparn” hade behövts i dagens fotboll. Frågan är dock om han hunnit uppfatta spelet, det går snabbt idag. Men snacket hade behövts och den gälla visselsignalen. Dagens domare är duktiga, ingen tvekan om det. Men lika publikdragande som ”Kopparn” – nej, det finns inte på domarkartan. Undrar om det fanns löptester på den tiden. Om så var fallet hade han klarat även dem med glans.

 Själv har jag dömt ett stort antal matcher genom åren och det finns många storys från min karriär också. Men som domare var jag inte i närheten av ”Kopparn” Jag kallades Collina, efter den italienska stjärndomaren med den stirrande blicken. Det enda jag och Collina hade gemensamt var nog blicken.

 Exakt när ”Kopparn” lade av att döma vet jag inte. Själv lade jag av efter drygt 1000 matcher i lägre serier samt korpfotboll mellan fartygslag år 2006. Men jag har aldrig dömt inför 100 000 brassar eller i allsvenskan, bara ett par träningsmatcher för Djurgårdens allsvenska lag. Men däremot en vänskapsmatch mellan FC Cafè Opera och ett italienskt stjärnspäckat lag – Marevivo.  Femtusen hade kommit, inte för att se mig men stjärnorna från Italien.  På planen fanns det sju världsmästare, bland dem Paolo Rossi, VM skyttekung 1982 och Claudio Gentile som har kallats världens elakaste back. Det räckte för mig. Matchen filmades av TV 3. Matchen spelades på Kristinebergs IP i Stockholm.

 För övrigt kan sägas att mina domarinsatser uppmärksammats av bland annat dåvarande idrottsminister Bo Ringholm och av Stockholms Fotbollsförbund. Utöver serielunken som domare har jag erhållit guldmedalj av Djurgårdens IF Fotboll för mina insatser i Allsvenskan, Champions League och Royal League i trettio års tid, som matchansvarig, innerplansansvarig och säkerhet, samt domarvärd och lagvärd.  Inte så konstigt att jag känner till ”Kopparn” Sjöberg och andra legendarer inom världens största idrott. Däremot har jag aldrig träffat ”den störste” , Pelé. Men 1958 tränade han på min gamla arbetsplats Kaknäs IP. Det är det närmaste jag kommit honom. Det var det årtiondet som ”Kopparn” var som störst. 

 

Stig Elenius

Stig Elenius om BERÖMDA SJÖKOCKAR.

Kocken påstås vara en av de viktigaste befattningarna ombord. Han kan jämföras med en konstnär som skapar otroliga konstverk, men nu i form av mat. Som min kocklärare på restaurangskolan sa , ”det ögat ser är viktigt”. Då menade han att det var viktigt hur maten presenterades på uppläggningsfaten. Det är minst lika viktigt idag då faten ersatts av uppläggning på tallrik. Den skall se ut som en välkomponerad och färgrik oljemålning.

De kockar jag presenterar här kan jag överhuvudtaget inte jämföras med, de var och är mycket skickligare än jag var under de år jag var proffs kock. Men vi har en sak gemensam, vi har alla varit till sjöss. Det är min gamle vän och gode kamrat Arne Ingemansson, det är Erik Lallerstedt och det är Leif Mannerström. Måste tillägga att nestorn, chef de chef, Thore Wretman också tillhör sjökockarnas skara. Om honom har jag skrivit på ett annat ställe.  Hur kom det sig att jag träffade dessa herrar?

När det gäller Arne så blev jag inbjuden varje år till kockelevernas avslutningslunch på restaurangskolan där Arne var lärare. Efter att vi träffades första gången blev vi goda vänner och gav även ut en bok tillsammans. Erik har jag träffat på Gondolen några gånger , både privat och som gäst. Arne, hans gamle lärare i kockyrket och jag överlämnade boken Sjömansbiff och Stormsoppa som vi gett ut och där Erik fanns med på omslagets baksida. Leif har jag endast pratat med en gång, på restaurang Sjömagasinet i Göteborg. Men jag har närmare studerat dem i de olika böcker de förekommer.

Arne är den minst kände i detta gäng men ändå vill jag göra en presentation av honom. Jag kände Arne bättre än de flesta utanför hans egen familj. Vi umgicks en del privat, han var den mest vänliga människa jag någonsin känt, jag fick många gånger ta del av hans matlagningskonst. Vi delade förutom mat intresset även intresset för idrott. Han hade varit distriktsmästare i brottning och jag hade boxats. Som lärare var han pedagogisk och vänlig, tillrättavisade sina elever, blivande kockar, på ett vänligt undervisande sätt. Han hade varit lärare till bland andra Erik Lallerstedt. Så här skrev Erik i vår gemensamt utgivna bok, Stormsoppa och sjömansbiff som gavs ut 1999.

”Min gamle fina lärare Arne Ingemansson som med stort tålamod lärde mig de grunder inom gastronomin varje kock bör besitta har tillsammans med Stig Elenius skrivit en kokbok från sjön. Hårresande händelser och skrönor som varvas med den goda sjömans maten och givetvis ligger tyngdpunkten på svensk husmanskost”.

Arne föddes i Asarum 1932 och efter fyra år i marinen mönstrade han ut för att sedan utbilda sig till kock 1955. Han seglade i olika rederier för att sedan utbilda sig till lärare på lärarhögskolan. Han tog hälsoinspektörsexamen 1970 / 1971. Arne var en festglad prick. En gång när fartyget befann sig ute på Atlanten, mitt i natten, kom han och andre kocken på att utlösa brandlarmet. Full kalabalik. Det slogs stopp i maskin, ingen brand kunde upptäckas. Men vissa personer kunde misstänkas. Arnes samvete plågade honom ärlig som han var. Ett par dagar senare knallade han upp till kapten och erkände ”brottet”. Det var han ensam som utlöst larmet. Hedersmannen Arne ville inte att någon annan skulle beskyllas för detta. Kapten lät nåd gå före rätt, bättre kock än Arne hade han aldrig seglat med. Andre kocken, Jan,  blev sedan känd som pappa till Carola Häggkvist.

Arne och jag hade haft samma köksmästare som lärare när vi utbildade oss. Arne var en fena på  dragspel och uppträdde ibland. Han älskade stora amerikanska bilar. Hans bullrande skratt tystnade sommaren 2006 och lämnade en stor tomhet efter sig. Under vår livsresa tappade både Arne och jag bort några nycklar men som vi återfann när vi träffade varandra. Inte metalliska nycklar, nej, själsliga nycklar som varje människa har för att kunna öppna sin innersta rumsdörr. Jag skulle kunna skriva en hel bok om vännen Arne men det får räcka med denna krönika över en genomsnäll medmänniska.

ERIK: Det berättas att när Erik och Leif träffade första gången i Östermalmshallen i Stockholm utbrast Erik, ”är det lantisar i stan”. Leif var ju från västkusten som Erik betraktade som landet. Efter den gången blev de bästa kamrater. Bägge var kända för sina ibland burdusa uttryck men var genomhyggliga människor. Erik har kallats ”Krögaren som inte ville vara med i Guide Michelin”. Kanske för att det förknippades med bildäck. Vad vet jag.

Erik var en riktig Djurgårdare och gillade boxning. Det har vi gemensamt förutom att jag också varit kock men inte krögare. Dessutom har vi bägge varit till sjöss. Enligt fadern var det bäst för sonen Erik att han skulle gå till sjöss för att det skulle bli folk av honom. Hans ständiga sänkta betyg i ordning och uppförande var en av orsakerna. Sommaren 1963 mönstrade Erik på M/S Segerö tillhörande Rexbolaget som jungman. Han kom ombord i i kakikostym, mockaskor och vattenkammad. Ingen ombord hade någonsin sett en jungman klädd på detta sätt. Första kvällen ombord skulle en maskinist försökte provocera honom vilket resulterade i en omgång stryk för maskinisten. Sedan var mobbningen över. 

Erik berättar att den första resan gick till Halifax. Kompisen, även han jungman, och Erik, gick iland och ägnade större delen av land tiden åt att dricka Budweiser och Kentucky Wild Turkey. Dagen efter stod de bägge utkik på bryggan när fartyget var till sjöss och turades om att sova medan den andre höll utkik, Ibland sov bägge. Han påstår att i slutbetyget står det att Erik Lallerstedt är oduglig till sjöss och livsfarlig i hamn. Ja att det gick vilt till under Eriks korta sjöbana tvivlar jag inte på. Men mat blev han skicklig på, en mästerkock som idag har överlåtit restaurangrörelsen åt sin dotter.

LEIF: I mitten av 1950 – talet mönstrade Leif Mannerström på M/S Kungsholm. Leifs chef, styckmästaren Nisse, noterade redan första dagen till sjöss att Leif var sjösjuk. Kom med här sa han. I hytten tog han fram en flaska rom, fyllde en tekopp med drycken, drick sa han. Fickljummen rom och sjösjuk, Leif spydde som en kalv. Men det var sista gången han var sjösjuk. I två och ett halvt år var han ombord och blev god vän med en kille som hette Rolf Andersson. Han var en duktig boxare och tillsammans startade de en boxningsklubb ombord. I ett lastrum byggde de upp en ring och där boxades de. Ombord fanns många tyskar, många av dem riktiga översittare men duktiga i köket. En av dem vid namn Piesholt var den jävligaste. Till sist tröttnade Leif och Rolf på mobbingen och slängde tysken ned i ett kar, ett isbad där fryst fisk tinades. När tysken kom upp igen tog Rolf tag i tysken och sa, från och med heter han Leif Mannerström och jag Rolf Andersson. Har du förstått? Efter det förblev tysken överväldigande snäll och ödmjuk.

M/S Kungsholm lade till vid Pier 97 på Manhattan. I New York tog de ledigt och  spenderade hamnliggetiden med att upptäcka staden. De besökte Jack Dempseys restaurang på Broadway och fick träffa den gamle tungviktsmästaren där han gick omkring och hälsade på sina gäster. Med M/S Kungsholm hann han med att besöka Västindien och bland annat Kuba. Det var samtidigt då Castro tog över landet och det sköts skarpt överallt. Han fick besöka Nya Guinea och såg när Ingrid Bergman kom till Oscarsgalan i Los Angeles. Leif råkade befinna sig där utanför och han menar att det var den vackraste kvinna han sett.

Leif var en duktig sjömans idrottare som hoppade 1, 70 i höjde, sprang 100 meter på 11,7 samt stötte kula 14 meter. Han boxades och var inte oäven i den sporten. Men framför allt blev han Göteborgs krögarkung. En av hans bästa polare blev det i Stockholm, Erik Lallerstedt.

Stig Elenius före detta sjöman, kock och ekonomiföreståndare, restaurangchef och kulturarbetare.

 

 

Bokanjär Stig Elenius Om Berömda män och deras bedrifter inom matlagningskonsten.

 Matlagningskonsten har studerats, utvecklats och skapats under sekler. Den har också gett upphov till berömdhet och framförallt gett folk en stor njutning. Att sitta på en gemytlig krog och avnjuta en delikat maträtt med ett glas vältempererat vin tillhör en av livets högtidsstunder. Man skänker kanske aldrig en tanke på vem som står bakom detta livets goda. Men han finns där, kocken, – The chef.

En av dom mest berömda kökscheferna någonsin bör vara Auguste Escoffier som föddes 1847 och dog 88 år gammal år 1935. Han var fransman och en av gastronomins förnämsta representanter och arbetade som kökschef vid flera av dåtidens ledande hotell i Paris och London. Auguste Escoffier komponerade en rad kända rätter och blev med tiden anlitad som kulinarisk skriftställare med bland annat Le guide culinaire .

Man brukar säga att det bästa köket i världen är det franska och den bästa kokboken är den som Escoffier, mästaren bland alla kockar gett oss. Han gav kokkonsten en renässans genom att modernisera många gamla recept och göra dem mindre tunga och mindre kryddade.

Auguste Escoffier lärde sig kockyrket från grunden av sin farbror som hade hotell i Nizza. År 1865 blev han anställd på det berömda Moulin Rouge beläget vid Champs Elysées. Han var inkallad under det fransk – tyska kriget 1870 som kökschef för generalstaben. Han blev senare erbjuden chefskapet för Londons förnämsta hotell Savoy efter att först ha arbetat på hotell National i Luzern och Grand hotell i Monte Carlo. Där stannade han till 1919. Under hans chefskap utvecklades köken på berömda hotell såsom Grand hotell i Rom, Hotell Ritz i London och Madrid, Esplanadhotellet i Hamburg och olika hotell i Johannesburg, Buenos Aires, Pittsburg och Philadelphia. Han utformade även köken på fyra stora Atlantångare. Så man kan säga att han hade en viss sjö- anknytning denne berömde kökschef.

Skulle någon mot all förmodan i sin ägo ha Escoffiers kokbok del 1- 2 på originalspråket franska så bör man vara väldigt aktsam om böckerna. Dom är nämligen otroligt värdefulla och en raritet bland samlare i skrået. Själv har jag dem på svenska vilket i och för sig är värdefullt och framförallt kan jag läsa dem.

Hovtraktören Werner Vögeli är också en av berömdheterna inom köksskrået. Han har varit Gustaf Vl Adolfs köksmästare och den nuvarande Carl XVl Gustafs hovtraktör. Vögelis mat har avnjutits av kungar presidenter nobelpristagare ambassadörer men även av ”vanliga” medborgare på Operakällaren. Han var även min svärfars personliga kock vid affärsmiddagar  och själv fick jag förmånen att träffa Vögeli på Operakällaren i samband med ett besök hos nuvarande ägaren Alessandro Cacenacci vars  bror Stefano  idag är  kökschef på Operakällaren  där han har haft Werner Vögeli som mentor.

Verner har sagt att han redan som 8-9 åring visste att han skulle bli kock. Hans mor var nöjd med valet och som hon sade mat behöver alla vart man än kommer i världen. En kock är aldrig arbetslös. Eftersom jag själv har sysslat med kockyrket håller jag med om detta, jag har aldrig varit arbetslös. Men å andra sidan, i motsats till Vögeli, stod min håg till att bli sjökapten och inte kock men det är en annan historia. Jag blev heller aldrig berömd annat än som en viss förebild till Peter Stein enligt någras uppfattning. Peter Stein seglade som förste kock i Johnson Line i början av 1960 talet och har blivit känd genom filmen Kocken.   

Tore Wretman var också hovtraktör, god vän med kungligheter och berömdheter som Evert Taube, Fritjof Nilsson Piraten och Wallenberg .  Men han var också  krigsseglare.Hur kan det komma sig att denne berömde man som trakterade hov och berömdheter från hela världen kunde sälla sig till sjömanskåren!  År 1941 befann sig Wretman i USA och behövde ta sig hem till Sverige. Enda sättet att komma över Atlanten var att mönstra på ett lastfartyg. Någon passagerartrafik fanns inte då på grund av kriget.  I det här fallet blev det en finsk ångare, Winha, som behövde en eldare . Så började det. Winha, lastad med flygbensin och socker var destinerad till Finland. Wretman fick mönstra eldare. En brittisk jagare uppbringade dock den finska ångaren och tvingade in dem till Kirkwall där skotsk prisbesättning påmönstrade.  Där blev man liggande i karantän i flera månader innan Wretman som svensk medborgare lyckades komma iland och fördes till ett uppsamlingsläger utanför London där han senare kom hem till det neutrala Sverige.

Under tiden i karantän blev Wretman mer eller mindre upprörd över hur man behandlade råvarorna i köket och trots den eldare han var så kliade det i fingrarna hos honom att få tillaga den mastiga cote de bouef som man förstörde genom fel tillagningssätt. Tore fick möjligheten att göra en riktig rostbiff av köttbiten och besättningen tyckte att detta var gudaspis som Tore, mästerkocken, kallar rätten för.

Tore Wretman blev utnämnd till hedersdoktor, var känd från TV, radio och som författare till kokböcker. Han arbetade sig upp från starten som hunsad kökspojke vid en glödhet spis till gastronomins allra högsta topp. Wretman har starkt bidragit till att sätta Sverige på den gastronomiska världskartan. Den finska ångaren var dock ej det enda fartyg Tore var mönstrad i. Redan 1938 blev han kontrakterad av Axel Wenner – Gren som kökschef på dennes lustyacht, Southern Cross med fyrtio mans besättning och passagerare. Men där var han bara ett par veckor innan den ordinarie kökschefen kom ombord.

Tore Wretman har kallat Escoffier för den störste systematiker som någonsin funnits inom köksvetenskaperna men inte ens hans kulinariska matlagningskonster räckte till för att tillbereda stekarnas stek. Wretman och Escoffier har olika uppfattningar om rostbiffen som maträtt. Själv håller jag med Tore om att en rätt tillagad rostbiff är gudaspis. Men jag har upplevt många fel tillagade rostbiffar för att förstå att det är två saker som skall till för att få det rätta resultatet. Rostbiffens kvalité samt känslan och inlevelsen i tillagningen. Annars blir resultatet en grå seg köttbit i det närmaste oätlig. Läsarna har säkert upplevt samma resultat. Tunna grå genomstekta köttskivor. Att kalla det för rostbiff är att förnedra en köttbit av den finaste cote du bouef. 

Att plocka fram något enstaka recept som dessa herrar Wögeli och Wretman komponerat låter sig inte göra. Dom är otaliga. Dom är berömda. Dom är kulinariska mästerverk som kan jämföras med, mästerverk i storleksordningen som Picassos, Michelangelos och Gauguin inom målarkonsten. När jag seglade förste kock i ett fartyg så fanns där en dansk hökare som hade arbetat som kock på Operakällaren under Wretmans ledning. Han var en mycket duktig köksmänniska och jag fick bland annat under hans ledarskap lära mig hur en oxfilé Wellington tillagades. Jag hade missat denna rätt på kockskolan liksom filé Oscar som den gode dansken lärde mig. Naturligtvis fick inte besättningen denna mat utan det var några av rederiets passagerare samt befälet i salongen som avnjöt dessa maträtter. Någon ordning fick det vara.

Kockyrket och att gå på krogen.

 Förr i tiden började man som diskare kökspojke smörgåsnisse och städare innan man avancerade till mannen i vitt bakom spisen. Hade man tur fick man så småningom praktisera utomlands kanske på en restaurangskola och efter många år av slit i andras kök kanske man fick ett eget som kökschef. Idag möter man helt andra personer i TV rutan, det kan vara jurister och reklamfolk som visar sina matlagningskonster i rutan. Populära är också de matlagningskurser som företagen anordnar där en välkänd kock undervisar i finare matlagning. Idag tävlar man i SM, EM och VM för kockar och Sverige är rankade högt upp på listan över skickliga kockar. Själv har jag förmånen att känna en av dessa, kökschefen på Operakällaren, Stefano Catenaci, som med framgång deltagit i olika mästerskap och fått avnjuta hans matlagningskonster.

Sverige har en lång kroghistoria som är över sjuhundra år gammal. Man påstår att grunden lades av Magnus Ladulås genom Alsnö stadga 1279. Där förbjöds våldsgästning av bönderna och istället skulle det i varje by finnas en person som kunde sälja vad vägfarande behövde. Det var bönderna som blev dom första krögarna i Sverige. I städerna öppnades många krogar där öl och brännvin flödade. I Gamla Stan i Stockholm har många krogar fått sina namn efter  tyska källarmästare som arbetade här. Till exempel Hamburger Börs och Zum Fransiskanen. Den senare en av Stockholms äldsta krogar. Den internationella restaurang kulturen infördes av fransmannen Régis Cadier som öppnade Grand Hotell i Stockholm 1874.

Under senare år har Sverige genom sina mångkulturella inslag fått en världsomfattande matkultur. I varje stad, i varje liten byhåla finns det krogar som representerar olika delar av vår värld. Själv besöker jag mer än gärna en indisk krog för att avnjuta en riktigt tillagad ris och curry med en källarsval öl till, gärna av märket Marieberg. Hamburger ställen undviker jag genom att inte närma mig stället.

Hur ser då en klassisk brigad ut i det franska köket som sägs vara förebilden till det mesta inom krogbranschen. Chef de cuisine ansvarar för inköp, ledning, menyskrivning, gastronomisk kontinuitet och förnyelse. Sous – chef är köksmästarens högra hand. Chef saucier  är såskock, chef poissonier är fiskkokck, chef entrémétier ansvarar för grönsaker och garnityrer , chef potager gör alla soppor och äggrätter, chef rottiseur är stek- kock, chef garde- manger kan översättas till kallskänka, chef patissier lagar desserter och bakverk, Commis de cuisine är yngre medhjälpare till förste kocken och chef tournant är en all – round kock som kan vikariera för vilken förste kock som helst vid spisen. Detta var den gamla köks – brigaden som idag luckras upp alltmer. På gott eller ont? Ja, det kan inte jag avgöra men att rationalisera bort yrkesmän och kvinnor har visat sig vara av ondo i många fall. Det gäller inte minst i svenska lastfartyg där kock – stewarden även måste städa och tvätta fartygstvätten ja till och med städa toaletter.

Fartygskockarna förtjänar en egen historia och har jobbat och jobbar under helt andra förhållanden än kockar på land. Men en sak är säker – alla måste äta och någon är det som lagar mat. I går var det Escoffier idag är det någon annan. Vi som seglade minns Pelle med Örat, FN Poeten och Gröt Olle bättre än legendarerna Escoffier och Wretman. Dom kom aldrig in i historieböckerna men kämpade väl mot havet och kritiska besättningar som klagade på  maten, eller som vi sa till sjöss kickade på käket.

Idag seglar dom på för oss okända oceaner och mot okänd hamn. I deras kabyss så finns det Guld Tuborg och en och annan klar OP Andersson, en dryck känd från fartyget SS Marta där redaren hette O.P Andersson. Änglakören lovprisar torsdagens ärtsoppa och söndagsfrukostens ägg och bacon. Enkelt men nödvändigt för en sjöman. Godare än cote du bouef.

 Stig Elenius.

 

     

 

 

                    

KRISTEN ELLER HEDNING

Julen är i antågande i vårt land. Det har den varit sedan i oktober med tanke på köpmännens marknadsföring. Jul och påsk är den kristna kalenderns största helger och firas med sedvänjor som har sitt ursprung i hedniska riter långt före Kristi födelse. Julens budskap är ju att fira Jesu födelse. Men än idag är ju ingen människa helt säker på när han egentligen är född.  På 300 – talet fastställde man dock datum till den 25 december. Är det rätt? Inte vet jag.

Och är vi egentligen kristna när vi nästan mangrant firar den hedniska högtiden jul. Jag hetsar i varje fall inte upp mig när julen inträffar. Julen har ju blivit en köpmännens marknad. I år slår vi nya rekord. I år skall den eldrivna cykeln för 15 000 kronor vara årets julklapp enligt handelns spåmän. Få se om dom har rätt. Vi kallar oss kristna men är egentligen hedningar, hur går det ihop? Kanske för att man inte känner till den historiska bakgrunden.

Men något jag däremot kan hetsa upp mig på är språkbruket. Jag vill på inget sätt framhäva mig själv som någon språkvetare men visst reagerar jag på särskrivningar, stavfel och nu det ”nya” språket.  Jag pratar då inte om det som kallas ”Rinkebysvenskan”. Nej då. Nu är det folk som tydligen inte har tid eller lust att skriva eller uttala hela benämningar på saker och ting. Melodifestivalen heter nu ”Mello” baby ”Bäbis” man go bananas, man asgarvar, det är jaba och duba, personligt har blivit ”pers”. Det är askul, det är Oh My God, det är ”shit”och ”fine”.

Av alla levande varelser är vi människor de enda som kan tala, skriva och räkna. Nu kan vi skapa nya ord också. Själv har jag svårt att hänga med i svängarna. Men en sak är säker, trots att de flesta av oss bekänner oss till kristendomen är vi egentligen hedningar. Jag glömde en grupp, ateisterna.

GOD JUL på er Bokanjärer

Stig Elenius