Stig Elenius om TILLKOMSTEN AV EN SJÖMANSKLUBB.

Under kungliga ekars beskydd

 Kungliga Djurgården i Stockholm har sitt ursprung i slutet av medeltiden även om det var först under 1860 – talet som grunden lades till dagens Djurgården. På medeltiden fanns i samma område där sjöfartsklubben Kaknäs idag ligger, två små byar, Husarne och Unnanöra. Där fanns även en gård som kallades Kakunas och det var jordbrukande vikingar som bodde i området. Resterna av dem i form av kokkärl och benrester finns i kullen ovanför dagens sjöfartsklubb som på 1950 – talet hette Eken passande nog med tanke på de gamla ekarna som omgärdar området. Här har sjömän kommit och gått sedan 1952. Många av dem har betygat sin tacksamhet över sjömansklubben och dess personal  i de många gästböckerna. Många celebriteter har passerat förbi, bland dem kronprinsessan Victoria, slalomkungen Ingemar Stenmark, tennislegendaren Björn Borg, några har kanske tittat in, som exempelvis den mångfaldige världsmästaren på skridsko Hjallis Andersen och VM bronsmedaljören i fotboll, Thomas Brolin, en gång utsedd i världslaget. Andra har frågat vad detta är för ett ställe. Besökarna har alltid fått svar. I föreningen Bokanjärerna har vi många sjöfarare som kanske vill veta mer om Kaknäs och något om dess historia. Men först en bakgrund.

År 1680 lät Karl Xl – Gråkappan kallad, bygga en jaktpark vilken omgärdades med ett cirka två mil långt staket vars virke hämtades från Åland. Syftet var att förhindra vargen att ta sig in i parken där hjortarna nu stängdes in. Årligen försågs det kungliga hovet med ett trettiotal hjortar som ingick i den kungliga matsedeln. Idag finns inte hjorten eller vargen kvar men istället finns det rådjur, grävling, räv, hare, någon älg och en del andra vilda vänner. Spår av varg har jag själv sett en vintermorgon med nysnö då jag kom till jobbet. Samt mängder av olika små och stora fåglar, och utrotningshotade insekter som bor i de gamla ekarna.

Den stora förändringen inträffade i slutet av 1800 – talet och 1900 – talets början då en annan bebyggelse tog form, då jordbruk och jakt upphörde. Under några år var området övningsfält för militären. År 1952 invigdes sjöfartsklubben Eken, även Sjöfolkets Bollplan kallad, av skeppsredaren Sven Salén. Då hade ett sextiotal granar avverkats på det gamla exercisfältet där nu fotbollsplanerna ligger. Sedan den gången har stora förändringar skett. Den senaste är att sjömanskyrkan i Stockholm flyttat in under senare delen av 2019. Redan i början av 1990 fick sjöfartsklubben, Djurgården Fotboll som närmaste granne. Det samarbetet kom att få stor betydelse för sjöfartsklubbens utveckling. Under årens lopp har klubben besökts av tusentals sjöfarare från hela världen.  Inte bara den brasilianske fotbollslegendaren Pelé har spillt sina svettdroppar här. Det har många andra kända spelare gjort, för att ta två av dem, landslagsspelarna Kim Källström och Andreas Isaksson som tränat här i många år då dom var aktiva i klubben.. Kaknäs har varit matcharena för tusenden av fotbollsspelande sjömän genom åren. Själv fick jag nöjet att döma över ettusen matcher så även mina svettdroppar har vattnat planerna.

När lastfartygstrafiken minskade i början av 1990 talet och flera hamnavsnitt lades ned började den internationella kryssningstrafiken öka explosionsartat. Under högsäsongen april till oktober var det fullt tryck på klubben. Att lösa transportfrågan blev en tuff uppgift, i synnerhet från Stadsgården. Men allt löste sig till det bästa för våra besökande sjöfarare. Vi fann lösningar genom samarbete bland annat.  Från att i mitten av 1985 haft cirka fyratusen besökare kunde klubben några år senare uppvisa ett besöksunderlag på över tiotusen. 

Klubben och platsen är som synes mäkta populär. Min företrädare Göte Ellemar var den som tillsammans med stadsträdgårdsmästare Holger Blom (Blom, passande namn) hittade platsen för oasen Kaknäs. Jag tror inte de fick den uppskattning de förtjänade. Utan tillmötesgående från staden och Ellemars uppoffrande arbete att  med små medel få till stånd en plats för besökande sjömän att  vistas på hade inte Kaknäs funnits. Jag lyfter på HKF och DIF kepsen för dem. En som också betytt mycket för anläggningens nuvarande skick är före detta målvakten och tränaren i DIF,  Kjell Frisk. Jag fick jobba ihop med Kjelle i många år och bättre arbetskamrat är svår att finna. Som tidigare byggnadssnickare  kan han det mesta inom den branschen.

Ekoparken är ett cirka 27 kvadratkilometer stort område och brukar i folkmun kallas stadens gröna lunga. Den besöks årligen av cirka t5 miljoner besökare, många av dem passerar sjöfartsklubben.   En unik djurkyrkogård ligger granne med klubben och där vilar bland annat en cirkushäst och en polishäst. På den östra sidan, invid basketplanen, kan man se lönnar som prins Wilhelm planterat och ett äppleträd som bör vara från 1952 finns också som har en hästsko inne i trädet som lades runt stammen när trädet planterades. Den tall som växer framför klubbhusets södra sida sägas vara närmare trehundrafemtio år gammal.

På tal om kungligheter berättade en person för mig om att min företrädare Ellemar ibland bjöd in prins Bertil tillsammans med kändiskrögaren Nils Emil på Biff Lindström. Den som berättade storyn jobbade som assistent till Ellemar. Från den tiden och under mina år på anläggningen finns det så många underbara storys att berätta men de ryms inte i denna krönika. På min tid kom många äldre besökare som känt Ellemar och berättade otroliga historier från 1950 – 1960 talen. Bland annat var dåvarande kronprinsen någon enstaka gång på besök med sin svarta hund. Den bands fast vid ett fotbollsmål medan prinsen lånade omklädningsrummet.

På klubbens babordssida finns ett stockankare som bärgades på Safis redd i Marocko. Det var överstyrman Carl Olof Cardholm i Svenska Lloyds ms Scania som år 1971 fick det ett ton tunga ankaret i fartygets ankarkätting och lyckades med konststycket att få upp det på däck och transporterat till Kaknäs. På vilket skepp det ankaret suttit är obekant och även dess ålder. Vid överlämnandet av stockankaret den 30 juli 1971 representerades fartyget av Carl Olof Cardholm, styrman Tore Axelsson och telegrafist Sven Olsson. Ankarets historia kommer att förbli obekant i övrigt. Tyvärr.

På byggnadens styrbordssida sitter namnbrädan San Blas. Den härstammar från Salén fartyget med samma namn, dock den yngre upplagan. Befälhavaren Hans Östberg ville ha den till sin sommarstuga när fartyget såldes men fann att den var för stor. Han donerade den till klubben där han var trogen besökare i många år. Namnbrädan är i och för sig en maritim kulturhistoria från en svunnen svensk storhetstid inom shipping. Än idag kan arbetskamrater från Saléns, under namnet Salén Veteranerna, som besöker klubben stanna till och påminnas om den tiden då Saléns var deras arbetsplats.

Fortsätter man att botanisera bland maritima skatter har det funnits en radar skänkt av Wallenius rederierna, som av okänd anledning kastats på soptippen när sjömanskyrkans tillbyggnad kom till. Undrar vad rederiet säger om det? Det var en maritim skatt värd att bevara. Vilka som tog det beslutet känner jag inte till men kan bara konstatera att den är borta. Hoppas inte namnbrädan San Blas försvinner samma väg. På en maritim plats som Kaknäs skall det finnas maritima skatter, de hör inte hemma på en soptipp.

Själv har jag donerat en mycket gammal koffert som jag tillsammans med ett brev fick av sonen till en äventyrerska vid namn Margreth Holst Tester född 1904 som avled 1996 vid 92 års ålder. Den är fullklistrad med märken från olika länder. Margreth mönstrade på olika fartyg för att ta sig runt i världen. Hon jobbade också i Hollywood och kände de stora filmstjärnorna där. En tid skötte hon också om lejonet Jackie som är  med i MGM:s logon. Hon fotvandrade med kineser långt in i det okända Kina och återvände först efter många år till sin hembygd i staden Rorschach vid Bodensjön. Kofferten som tom väger 35 kilo var således hennes resesällskap under många år innan den fann vägen till sjöfartsklubben. Kanske återkommer jag med hennes och koffertens historia en annan gång. Bara tanken att ha en koffert som tom väger 35 kilo gör mig trött. Den bär man inte i handen utan man måste ha bärhjälp hela tiden.  

Inne i klubbhuset kan man se två antika lanternor som donerats av sjökapten Kjell Smitterberg och som suttit på ms Patricia. De fann vägen hit ända från Singapore. Lanternorna är maritim kulturhistoria tillverkade i England av William Harvie Co Ltd Ships Lantern and Lighting Eng. Bishop Street Birmingham. Ms Patricia levererades 1951 från Swan Hunter Yard i Newcastle och kom lämpligt nog in till den nybyggda Londonterminalen samma år som den invigdes av statsminister Tage Erlander. Hon ljöt skrot – döden i Kina 1997 under namnet Empress Katerina.

Inomhus kan man se väggmålningar gjorda av matros Ronny de Wall i mitten av 1990 – talet. En stor prissamling från ett av de mest framgångsrika fartygen i fotboll, ms Apollo lll finns att beundra och även av de flerfaldiga världsmästarna, finska ms Silja Serenade. Några fartygsmodeller finns också för beskådande.

På gamla svartvita foton kan man se det första styrelsesammanträdet som avhölls sittandes på nedsågade granar från den blivande fotbollsplanen. I överrockar och hattar diskuterades fortsättningen för Ekens framtid, eller som det också hette på den tiden, Sjöfolkets Bollplan. Under åren har det skett många invigningar på Kaknäs med bland andra prins Bertil närvarande. När jag idag återvänder någon enstaka gång till Kaknäs som var min arbetsplats i tjugotvå år möts jag inte av en nedgången anläggning som jag gjorde 1985 utan av en toppmodern sådan. Det låg mycket arbetet bakom och den största investeringen ekonomiskt har Djurgården fotboll stått för. 

Den mest utvecklande, givande och intressantaste uppgiften förutom byggnationen av Nya Kaknäs var då jag fick i uppdrag att påbörja ett samarbetsprojekt med den internationella sjömansklubben i Jalta på Krim. Förutom att det var en av de mest kulturella platser jag besökt fanns det även potential att utveckla den klubben genom bland annat att arrangera idrottsveckor och seminarier. Många vänner fick jag där och de var oerhört gästfria. Att vara domare mellan ett Team Jalta och kryssningsfartyg på Jalta stadion var kanske det bästa för egen del – fotbollsnörd av högsta karat. Det blev en hel del matcher under de fyra resor jag gjorde dit. Men även mängder av kulturella upplevelser. Besöken på Lidvadia och Voronsov palatsen och Massandra vinmuseum glömmer jag inte. Jag har fortfarande kontakt med två av Jalta klubbens medarbetare, Emma och Tatiana. De har många gånger motarbetats av myndigheterna och maffian men aldrig gett upp. De är mina hjältinnor när det gäller sjömansservice. Med dem som guider fick jag uppleva det kulturella Jalta. Det var på Jalta som Stalin, Churchill och Roosevelt delade på Europa. Det var här som Tjechovs ”Damen med hunden” flanerade och här som Gorbatjov sattes i husarrest. Här finns vindalar, höga berg och Svarta Havet. Upp vid bergtoppen Ai Petri 1100 meter över havet, åt jag samma mat som tatarerna på sin tid. Allt finns på Krim och på Jalta. Även maffian. Jag satt också på samma restaurang som  president Leonid Kutjma (1994 – 2004) åt middag på när han besökte Jalta. Här, på Jalta Stadion träffade jag också hans ekonomiska rådgivare som på sin tid varit tränare åt Ludmilla Engkvist. Tyvärr har jag förlagt hans visitkort så namnet har jag glömt, men tror han hette Nikolaj i förnamn.  Vi åt middag tillsammans med chefen för Jalta stadion, Pavel, Tatiana och Emma.

Dagens vänskapsutbyte känner jag inte till. Kanske upphörde det vid min pensionering 2006. Kanske var Sjöfartsverkets Sjömansservice inte intresserade när man tog över lilla HKF vid årsskiftet 2006/2007. Jag känner inte till det. Måste säga att jag sedan min pensionering aldrig lagt mig i hur anläggningen och verksamheten sköts. Det kan jag vara stolt över idag.

Trots det gedigna jobbet med att rusta upp anläggningen, skapa de nödvändiga kontakterna och tillbringa många oavlönade timmar för anläggningens utveckling var det dock ett av de bästa och intressantaste jobb jag haft. Jag ångrar inte en minut av mina tjugotvå år där. Nu väntar stora förändringar i klubbens närhet då oljehamnen Loudden och containerhamnen läggs ned och ersätts med bostäder. Jag befarar att den hittills lugna oasens fridfulla läge kommer att störas och kanske till och med de gamla vikingarna vaknar och undrar vad som pågår. Jag travesterar ordspråket ”den som lever får se”. Som 80 plus lär jag aldrig få uppleva den förändringen. Jag har då sällat mig till de gamla vikingarna.

Stig Elenius (föreståndare på Kaknäs mellan 1985 – 2006.)

Mer om Sjöfartsklubben Kaknäs HÄR.

LA BATAIELLE DE DIEN BIEN PUH

Förr i tiden till sjöss fanns det inte tillgång till några terapigrupper som kunde hjälpa dig när du mådde dåligt. Hytten var sjömannens terapi verkstad förr i tiden. Där kunde man över en öl eller två prata om sina känslor öga mot öga. Tanken är det snabbaste sättet att förflytta sig från en plats till en annan – att vara yrkessjöman betydde att man förflyttade sig långsamt över världshaven från ett land till ett annat. Men i tankarna förflyttade vi oss snabbt mellan våra minnen. Jag vill berätta en historia jag fick mig till livs en kväll.

Vi satt en kväll i min hytt då jag berättade för min skeppskamrat Hans om mina planer att sticka från alltsammans och värva mig i den franska främlingslegionen. Jag tyckte att livet var piss. Vi gick ofta på Frankrike och det hade varit lätt för mig att rymma från alltsammans men då jag hörde Hans historia ändrade jag mina planer.  Annars kanske jag inte skrivit dessa rader. Jag fortsatte till sjöss i många år efter detta samtal.

Hans hade förverkligat sina planer och blivit främlingslegionär på 1950 – talet. Han rymde från ett fartyg i Marseille och letade rätt på rekryteringskontoret Fort St. Nicolas. Han förhördes av polisen, genomgick läkarundersökning, fick ett nytt namn och från den stunden var det för sent att ångra sig vilket han skulle göra många gånger. De historier han fick höra av de andra legionärerna, om legionens fängelse Colump Bechar i Sahara avskräckte honom från att rymma. I maj 1953 anlände han till Saigon efter att ha utbildats under tre månader i Sidi bel Abbes och Mascara. I två år skulle döden vara hans följeslagare i den fuktdrypande djungeln där soldaterna från Vietminh gjorde livet till ett helvete för Hans och hans kamrater.

Dien Bien Puh var en liten stad i Indokina, dagens  Vietnam, dit kom totalt cirka 19 000 legionärer för att försvara Frankrikes intressen. Hans från Landskrona var en av dem. De olika befästningspunkterna runt Dien Biens flygfält döptes till kvinnonamn. Högsta chefen för legionens styrkor var general Navarre. Här förde legionärerna en omänsklig kamp mot fiender som kände sig hemma i det gröna djungelhelvetet.   Det hade kunnat sluta med kärnvapenkrig men Frankrike avböjde denna hjälp från USA.

Innan Hans kom till Saigon hade han genomgått en stenhård utbildning och när den var klar ställdes de upp på ett led framför en löjtnant som lät dem förstå att ”legionärer, nu förväntas ni att hålla legionens 130 – åriga tradition i helgd”. Det var första gången Hans blev kallad legionär och nu fick han ta på sig den vita kepin som han haft under högra armen, varje legionärs stolthet. Löjtnanten fortsatte: ”Ni kommer att skeppas över till Saigon och kämpa under trikoloren. Kom ihåg att namnet legionär inte är en beteckning utan en hederstitel”.  Så vrålade han;” legio patria nostra” legion är vårt hem.

I detta hem samlades män från jordens alla hörn. Här lade han grunden för sin alkoholism. Här slogs han för ett främmande land, i ett avlägset främmande land. Han såg kamrater misshandlas, kamrater dö, han upplevde kort sagt det mesta en människa förmår uthärda utan att förlora förståndet. Legionen hade egen poliskår, egen domstol, egna pengar, egna bordeller. Billigt rödvin var vanligare än vatten. Han berättade om platser jag aldrig tidigare hört talas om. Tourane och Dai Puh, Nah Trang och Pan Rang. Ett fruktat ställe var fängelse – ön Ile `de amour, där bara de tuffaste legionärerna överlevde.

 I Medelhavsstaden Oran väntade SS Pasteur på de 5000 legionärerna. Via Singapore närmade de sig Saigonflodens mynning och i Saigon hälsade legionens militärorkester dem välkomna. När de spelat färdigt tog korpralerna över. Det var rättning här och rättning där, ordet merde hördes många gånger, betyder skit. Skrik och rop, legionärerna var i dessa underofficerares ögon inte mer värda än gatuhundarna.  De såg minst av allt ut som elitsoldater, det var ett gäng trashankar egentligen, men de var främlingslegionärer. Frankrikes legosoldater, de tuffaste, som skickades till olika krigshärdar i länder där Frankrike hade intresse. De stuvades upp på lastbilar och kördes till Base Militaire, legionens egen stad. En dryg vecka tillbringade de här innan det bar ut i djungeln för att kriga. Till en plats som hette Dien Bien Puh, det gröna helvetet.  Att Hans överlevde var rena turen. Många legionärer dog här. Några kom hem skadade för livet. Dien Bien Puh var helvetet på jorden. Dien Bien puh föll efter nästan två månaders belägring.

Efter drygt sex år i legionen var Hans fri. Innan det hade han fått motta Medaille Militaire  vid Coure d Honneur av en hög officer för ”visat mod inför fienden”. Sedan spelade orkestern legionens marsch Le Boudin och de dekorerade legionärerna från Indokinas gröna djungel marscherade med 88 steg i minuten bort från prisutdelningen.  Efter långa och många omvägar kom han tillbaks till Sverige, mönstrade så småningom ut som telegrafist och på så sätt kom jag att lära känna Hans, en av de tusentals främlingslegionärer som tjänstgjorde i Indokina. Han var med om slaget vid Dien Bien Puh. Det gröna helvetet som fransmännen till sist gav upp, där många av hans kamrater blev kvar. I tider som kom efter att han lämnat legionen fick han deras tidning Kepi Blanc regelbundet.

När jag hörde hans historia så har jag ofta tänkt på vad som hade hänt om jag inte seglat med Hans och han hade berättat sin historia för mig. Svaret får jag aldrig. Varför berättade han den för mig? Ingen annan fick höra honom berätta om hans bakgrund. Samtalen i hytten mellan två sjömän var som terapi för oss bägge. Med samtalets hjälp kunde man rädda en kamrat ur hans destruktiva tankar. Det hjälpte Hans att berätta om sina fruktansvärda upplevelser och det hjälpte mig att lyssna till hans berättelse. Jag blev aldrig legionär, mina tankar på att bli det försvann under pratstunderna med honom.

Något år senare träffade jag två andra med liknande bakgrund, Toivo Pullki och Arne Hjemgård. Finländare och norrman. Toivo var matros i ms Cayman och Arne motorman i ms Pajala. Arne berättade också mycket för mig. När jag var hemma hos honom hängde hans vita kepi och två korsslagna svärd ovanför dörren som en påminnelse vad han varit med om. Ett inramat foto där tapperhetsmedaljen var fäst på uniformsjackan fanns på en vägg. Medaljen hade Frankrikes president delat ut till honom. Men det är en annan historia.

  Toivo berättade inte så mycket men han hade också varit i Indokina. Arne deltog i kriget i Algeriet i mitten av 1950 talet.  Jag vill minnas att det var 1961 jag träffade honom, han hade nyss kommit hem till Norge.

Det var när vi lastade fisk i La Rochelle och jag hörde Toivo prata franska med stuvarna som jag frågade var han lärt sig franska. I legionen svarade han kort. Ibland när han tagit sig en slurk vodka kunde man få honom att berätta lite om legionen. Hans och Toivo kände inte varandra men hade befunnit sig i samma gröna helvete.

Det är först under senare tid jag har tänkt på dessa kamrater och tyvärr finns de inte längre kvar hos oss. Då hade det blivit en intervjubok med dem som huvudpersoner. Jag har sökt dem överallt men inte kunnat hitta dem. Under ett inbrott för ett tjugotal år sedan försvann även några foton jag fick av Arne som tagits i legionen. Ganska hemska bilder. De saknar jag trots allt.  Men de var fina skeppskamrater och de skröt aldrig med vad de hade upplevt i den franska främlingslegionen.

Hans bodde i Narvik, gifte sig med en kvinna som ägde ett hotell. Där satt jag ibland och fick höra fortsättningen på det samtal som utspelade sig i hytten i en malmbåt. Arne bodde i samma stad och honom var jag mycket god kamrat med.  Det var kamrater som inte backade från din sida ifall du behövde hjälp. Legionärsandan fanns kvar. En legionär hjälper alltid en kamrat. Jag kanske hjälpte dem att vara en god lyssnare. Minnesbilder i form av anteckningar jag gjorde hittade jag häromdagen i en bortglömd kartong. Nu kom de till hjälp. 

Fotnot: Den franska främlingslegionen etablerades år 1831. Den har kommit att vara en viktig del av den franska armén men är separerad från den. Legionen är känd som en militär elitkår vars träning inte enbart fokuserar på traditionella militära färdigheter utan även på den starka moral som varje legionär förväntas efterleva. 35 000 legionärer har stupat sedan 1831. Legionen räknas som en av de främsta militära enheterna i världen. Min kamrat Arne tilldelades Croix du Guerre efter att ha tjänstgjort 100 dagar i frontlinjen i Algeriet. Cirka 500 svenskar har tjänstgjort i legionen.

Stig Elenius

Kustjägare i Finland 1959 / 1960

 

HUR GÖR MAN FÖR ATT BLI FÖRFATTARE ?

Den frågan ställde Molly, en nittonårig tjej till DN:s Jenny Lindh – fråga bibliotekarien. Svaret Molly erhöll fick mig att gå i taket bokstavligen talat. Jag citerar; viktigast av allt, slå dig inte i slang med äldre skrivarmän. Nej Molly, jag vet att du tänkt tanken, men du ska inte. Skrivarmännen verkar eldigt samhällsomstörtande men under de vinstänkta kavajerna döljer sig ofta en kulturkonservativ självgodhet, vilken de gärna uttrycker genom att stolt klappa på sin mögliga debutbok och säga saker som ”Sån här litteratur skrivs inte längre” medan ögonen flanerar Söderbergskt längs med din urringning. När de övergår till att berätta sövande anekdoter om bokmässan år 1997 alternativt fyllesluddra över förtydligandet av DN Kultur kommer du att pysa, men då är det försent. Din själ är redan såld – till Arthur Lundkvist”. Citat slut. Detta fanns i DN år 2012.

Jenny fortsätter sedan med olika råd om hur man kan bli författare utan att närmare gå in på saker som bland annat upphovsrätten vilket är en viktig del av författandet både när det gäller skrivandet och bildmaterial. Även kostnadsfrågor och utgivning samt hur man marknadsför sina alster är nog så viktiga instrument i författandet. Det är en dyr hobby att skriva, att ge ut en bok om man inte har ett förlag att vända sig till som står för kostnaderna. Man skall då komma ihåg att förlaget aldrig står som ansvarig för innehållet rent juridiskt. Det gör författaren själv.

Jag tog upp frågan i vår styrelse och ville att vi skulle skriva ett inlägg i DN om detta men utan respons. Man ville inte kritisera DN:s bibliotekarie. Själv gjorde jag ett par tappra försök att nå Jenny Lindh utan att lyckas. Hon var bibliotekarie på biblioteket på Plattan i Kulturhuset, Stockholm.  Det var där jag ville träffa henne personligen och konfrontera henne med ”äldre män och  vinstänkta kavajer”. Men av någon anledning undvek hon mig.

I Bokanjärerna är vi författare och skrivande medlemmar stolta över att tillhöra en grupp som Harry Martinsson, Evert Taube och Ove Allansson. Bara för att nämna ett fåtal av de stora som också hade varit sjömän. Att skriva en bok är en lång litterär resa. Det kan ta år och tusentals timmar. Att skriva är en andlig upplevelse och ett mentalt reningsbad. Vi som skriver är en samling äldre män och kvinnor, alltså inte i den ålderskategorin som Jenny Lindh önskar. Men att ge så urbota dumma och subjektiva råd till Molly, nitton år kan få den mest förhärdade av oss att reagera. Själv är jag en no body i sammanhanget och lär aldrig få komma i TV:s morgonsoffa eller i DN:s kulturspalter. Men – ge upp skrivandet – nej.

Noterat av Bokanjär

Stig Elenius

 

 

 

 

HELVETET I DRAGSVIK.

För en tid sedan fick jag ett tips av Anna – Lena Laurén, krönikör i DN,  om en bok som heter Fångläger helvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918. För mig är namnet Dragsvik förknippat med att jag gjorde min fosterlandsplikt där. Men detta handlade också om något helt annat. Skyndade mig att inhandla den och fick mig till livs en otrolig story.

 ”Fångläger helvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918”. utkom 2017. Det är en hemsk och makaber läsning, där författaren delger läsaren hur man behandlade varandra under inbördeskriget 1918 i Finland. Det är en skandal som man försöker mörka – som det aldrig hade hänt. Varför är denna historia så intressant för mig? Eller för er läsare? Jag låg inkallad på samma plats där mina landsmän plågades och svalt till döds fyrtio år tidigare. Vi nittonåriga ynglingar, födda 1939,  hade ju ingen aning om vilken plats historiskt sett vi hamnat på. Av de 10 000 tillfångatagna röda som i maj 1918 vandrade in genom lägerportarna i Dragsvik, omkom 3 000 under vidriga förhållanden. Genom samma port fyrtio år senare vandrade jag också, för att utbilda mig till jägarsoldat i Finlands enda svenskspråkiga militära truppförband, Nylands Brigad. Dessa månader var också ett riktigt helvete. Här bröt man ned oss ynglingar rent psykiskt för att sedan bygga upp oss igen. Alla klarade inte det. Några försökte rymma men blev fasttagna. Under krigstid kallades det desertering och var belagt med dödsstraff.

I boken beskriver författaren Sture Lindholm bakgrunden till hemskheterna som skedde i Dragsvik. Det var inbördeskriget mellan de röda och vita 1918 som var grunden. Bland befolkningen är dödslägret i Dragsvik  relativt okänt och många vill radera ut massgravarna där ur sitt medvetande. I närheten finns en minnessten i röd granit som påminner om en av de mörkaste stunderna i Finlands historia. Minnesmärket fanns där redan 1959 då jag ryckte in i Dragsvik. 

Vi rekryter möttes av rop och skrik av smått hysteriska underofficerare. I min grupp som kom med tåget var vi ett tjugotal. Garnisonen låg cirka tre kilometer bort och alla skulle marschera i takt. En omöjlighet. Därefter blev vi placerade i olika kompanier. Jag hade otur, hamnade i maskingevärskompaniet (MGK) som räknades som det allra tuffaste. Det som kallades kustjägare. Efter aftontapton visades vi in i  våra stugor (rum). Där var vi 12 man i våningssängar. En sergeant kastade en tändsticksask på bordet, så skulle sängen se ut efter bäddning. Bäddningen skulle ske på 1 minut. En omöjlighet trodde alla. Men i den finska armén är allt möjligt. I Nylands Brigad tjänstgjorde cirka 2000 soldater. Nu följde en tid med hård exercis och övningar. Bland annat på ett ställe som hette Syndalen, 27 kilometer från brigaden. Där var det övningar med skarp ammunition. Marsch fram och tillbaka, på tid. I fyra månader drillades vi till soldater och sedan fick vi svära faneden inför den näst högste befälhavaren efter presidenten, generalmajor Simelius. Men innan vi fick rätten att kalla oss jägare var vi tvungna att genomföra en marsch som varade i tre dagar i höstrusk med mat som vi kunde hitta i terrängen när knäckebrödet och smöret tagit slut. Vattnet i våra fältflaskor skulle räcka i tre dygn, vattnet i bäckar och vattendrag fick vi inte dricka det kunde vara förgiftat av fienden. När vi på den tredje dagen återvände till brigaden kände vi oss skitiga och trötta. Och hungriga  – helt urlakade. På Baggby skjutbana övade vi prisskytte. I Syndalen på Hangö Udd tillbringade vi flera dagar i tält och krigsliknande förhållanden. Här fanns det skyttegravar från kriget.

Maten på brigaden var urdålig. Matsalen var en gammal före detta rysk kyrka.  Man kokade gröt på överblivet knäckebröd och blandade i lingonsylt. Halvruttna potatis var daglig kost. Den i Sverige berömda ärtsoppan var av annat slag här, en vattnig grön soppa. En dag tillfrågades vår grupp om någon hade körkort. Stolt räckte jag upp handen – vad hände – jo – fick gå in i diskrummet och köra igång diskmaskinen istället för att få en kort rast innan eftermiddagsexercisen. Jag tillhörde A 1 klassen under hela militärtiden, det var den högsta. Mycket vältränad och lämplig för min militära uppgift. Ett par exempel på det som kallades pimsning, (plågsam mobbing)var att vaktunderofficeren mitt i natten sparkade upp logementsdörren och vrålade – vakna. Då kunde han kontrollera om fötterna var tvättade, han petade med en linjal mellan tårna för att kolla. Eller så kunde man få gå till badrummet och tvätta bort det civila flinet. Med rotborste. Att skratta accepterades inte i den finska armén. Eller så kunde man få straffexercis i Syndalen, genom att springa upp och ned i sandgroparna med tung packning. En av rekryterna avled då hjärtat inte orkade med den hårda exercisen. I mitt soldatpass finns inskrivet de idrottsliga meriterna. Silver i prickskytte, femma i militär femkamp, silver i finska armémästerskapen i fotboll, snabbmarsch 27 kilometer tvåa, och silver i boxning. Man kan säga att här fostrades vi till män och till att försvara vårt fosterland. Men metoderna passar nog inte in idag. Jag har utförligt beskrivit min tid i Dragsvik i boken Återvändaren.

Åter till 1918. Inbördeskrig mellan vita, där Mannerheim var ledare och de röda, kommunisterna.  Rödgardisterna hade många starka ledare men stod till sist som förlorare. Författaren beskriver fånglägret i Dragsvik som:  ”Inte ens i tsardömets värsta fängelser” kunde man uppleva värre. Totalt omkom närmare 14 000 människor under vidriga förhållanden i hastigt upprättade fångläger varav Dragsvik var ett. Det känns konstigt att jag som nittonåring låg och övade ovanpå dessa massgravar utan att ha den blekaste aning om vad som utspelat sig här. Under oss soldater fanns kvarlevorna av våra förfäder, kanske fanns släktingar till oss där! Militärbasen Dragsvik, två kilometer utanför Ekenäs uppfördes redan 1910 av den ryska militären som en bricka i kejsardömets försvar.

Det känns overkligt att jag tillbringat månader i samma kaserner som 1918 års rödgardister plågades till döds. Många av dem svalt ihjäl. Det gjorde inte vi trots den undermåliga maten. Dagens militära enhet Dragsvik är ett välmående effektivt militärt förband av kustjägare som även övat i Sverige tillsammans med Nato trupper. Det kan behövas. Nu för tiden rycker även kvinnor in och kan bli befäl. På min tid var det helt otänkbart att kvinnor skulle göra militärtjänst och att åka utomlands och öva eller vara i FN tjänst. Ålänningar är befriade från militär tjänst.

Jag minns också vad min gudfar Erik berättade för mig. Han tillhörde de vita. De röda hade jagat honom och han kröp upp på vinden på sin gård och stängde vindsluckan. Med sig hade han sin hagelbössa laddad med två patroner. Det  första skottet  skulle han skjuta rödgardisten med, det andra var för honom själv. Någon öppnade luckan men stängde den igen utan att kontrollera närmare om det fanns någon där. Det kunde till och med varit en granne eller nära släkting som var på röda sidan och som inte ville ta honom av daga och gav upp jakten. Så grymma var tiderna i dåtidens Finland. Jag förstår om mina före detta landsmän skäms idag.  För att förstå historien – läs boken. 

Frågan jag ställer mig idag – har vi lärt av historien? Svaret är NEJ. Det pågår krig runt om i världen, även inbördeskrig.

Stig Elenius