HUR GÖR MAN FÖR ATT BLI FÖRFATTARE ?

Den frågan ställde Molly, en nittonårig tjej till DN:s Jenny Lindh – fråga bibliotekarien. Svaret Molly erhöll fick mig att gå i taket bokstavligen talat. Jag citerar; viktigast av allt, slå dig inte i slang med äldre skrivarmän. Nej Molly, jag vet att du tänkt tanken, men du ska inte. Skrivarmännen verkar eldigt samhällsomstörtande men under de vinstänkta kavajerna döljer sig ofta en kulturkonservativ självgodhet, vilken de gärna uttrycker genom att stolt klappa på sin mögliga debutbok och säga saker som ”Sån här litteratur skrivs inte längre” medan ögonen flanerar Söderbergskt längs med din urringning. När de övergår till att berätta sövande anekdoter om bokmässan år 1997 alternativt fyllesluddra över förtydligandet av DN Kultur kommer du att pysa, men då är det försent. Din själ är redan såld – till Arthur Lundkvist”. Citat slut. Detta fanns i DN år 2012.

Jenny fortsätter sedan med olika råd om hur man kan bli författare utan att närmare gå in på saker som bland annat upphovsrätten vilket är en viktig del av författandet både när det gäller skrivandet och bildmaterial. Även kostnadsfrågor och utgivning samt hur man marknadsför sina alster är nog så viktiga instrument i författandet. Det är en dyr hobby att skriva, att ge ut en bok om man inte har ett förlag att vända sig till som står för kostnaderna. Man skall då komma ihåg att förlaget aldrig står som ansvarig för innehållet rent juridiskt. Det gör författaren själv.

Jag tog upp frågan i vår styrelse och ville att vi skulle skriva ett inlägg i DN om detta men utan respons. Man ville inte kritisera DN:s bibliotekarie. Själv gjorde jag ett par tappra försök att nå Jenny Lindh utan att lyckas. Hon var bibliotekarie på biblioteket på Plattan i Kulturhuset, Stockholm.  Det var där jag ville träffa henne personligen och konfrontera henne med ”äldre män och  vinstänkta kavajer”. Men av någon anledning undvek hon mig.

I Bokanjärerna är vi författare och skrivande medlemmar stolta över att tillhöra en grupp som Harry Martinsson, Evert Taube och Ove Allansson. Bara för att nämna ett fåtal av de stora som också hade varit sjömän. Att skriva en bok är en lång litterär resa. Det kan ta år och tusentals timmar. Att skriva är en andlig upplevelse och ett mentalt reningsbad. Vi som skriver är en samling äldre män och kvinnor, alltså inte i den ålderskategorin som Jenny Lindh önskar. Men att ge så urbota dumma och subjektiva råd till Molly, nitton år kan få den mest förhärdade av oss att reagera. Själv är jag en no body i sammanhanget och lär aldrig få komma i TV:s morgonsoffa eller i DN:s kulturspalter. Men – ge upp skrivandet – nej.

Noterat av Bokanjär

Stig Elenius

 

 

 

 

HELVETET I DRAGSVIK.

För en tid sedan fick jag ett tips av Anna – Lena Laurén, krönikör i DN,  om en bok som heter Fångläger helvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918. För mig är namnet Dragsvik förknippat med att jag gjorde min fosterlandsplikt där. Men detta handlade också om något helt annat. Skyndade mig att inhandla den och fick mig till livs en otrolig story.

 ”Fångläger helvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918”. utkom 2017. Det är en hemsk och makaber läsning, där författaren delger läsaren hur man behandlade varandra under inbördeskriget 1918 i Finland. Det är en skandal som man försöker mörka – som det aldrig hade hänt. Varför är denna historia så intressant för mig? Eller för er läsare? Jag låg inkallad på samma plats där mina landsmän plågades och svalt till döds fyrtio år tidigare. Vi nittonåriga ynglingar, födda 1939,  hade ju ingen aning om vilken plats historiskt sett vi hamnat på. Av de 10 000 tillfångatagna röda som i maj 1918 vandrade in genom lägerportarna i Dragsvik, omkom 3 000 under vidriga förhållanden. Genom samma port fyrtio år senare vandrade jag också, för att utbilda mig till jägarsoldat i Finlands enda svenskspråkiga militära truppförband, Nylands Brigad. Dessa månader var också ett riktigt helvete. Här bröt man ned oss ynglingar rent psykiskt för att sedan bygga upp oss igen. Alla klarade inte det. Några försökte rymma men blev fasttagna. Under krigstid kallades det desertering och var belagt med dödsstraff.

I boken beskriver författaren Sture Lindholm bakgrunden till hemskheterna som skedde i Dragsvik. Det var inbördeskriget mellan de röda och vita 1918 som var grunden. Bland befolkningen är dödslägret i Dragsvik  relativt okänt och många vill radera ut massgravarna där ur sitt medvetande. I närheten finns en minnessten i röd granit som påminner om en av de mörkaste stunderna i Finlands historia. Minnesmärket fanns där redan 1959 då jag ryckte in i Dragsvik. 

Vi rekryter möttes av rop och skrik av smått hysteriska underofficerare. I min grupp som kom med tåget var vi ett tjugotal. Garnisonen låg cirka tre kilometer bort och alla skulle marschera i takt. En omöjlighet. Därefter blev vi placerade i olika kompanier. Jag hade otur, hamnade i maskingevärskompaniet (MGK) som räknades som det allra tuffaste. Det som kallades kustjägare. Efter aftontapton visades vi in i  våra stugor (rum). Där var vi 12 man i våningssängar. En sergeant kastade en tändsticksask på bordet, så skulle sängen se ut efter bäddning. Bäddningen skulle ske på 1 minut. En omöjlighet trodde alla. Men i den finska armén är allt möjligt. I Nylands Brigad tjänstgjorde cirka 2000 soldater. Nu följde en tid med hård exercis och övningar. Bland annat på ett ställe som hette Syndalen, 27 kilometer från brigaden. Där var det övningar med skarp ammunition. Marsch fram och tillbaka, på tid. I fyra månader drillades vi till soldater och sedan fick vi svära faneden inför den näst högste befälhavaren efter presidenten, generalmajor Simelius. Men innan vi fick rätten att kalla oss jägare var vi tvungna att genomföra en marsch som varade i tre dagar i höstrusk med mat som vi kunde hitta i terrängen när knäckebrödet och smöret tagit slut. Vattnet i våra fältflaskor skulle räcka i tre dygn, vattnet i bäckar och vattendrag fick vi inte dricka det kunde vara förgiftat av fienden. När vi på den tredje dagen återvände till brigaden kände vi oss skitiga och trötta. Och hungriga  – helt urlakade. På Baggby skjutbana övade vi prisskytte. I Syndalen på Hangö Udd tillbringade vi flera dagar i tält och krigsliknande förhållanden. Här fanns det skyttegravar från kriget.

Maten på brigaden var urdålig. Matsalen var en gammal före detta rysk kyrka.  Man kokade gröt på överblivet knäckebröd och blandade i lingonsylt. Halvruttna potatis var daglig kost. Den i Sverige berömda ärtsoppan var av annat slag här, en vattnig grön soppa. En dag tillfrågades vår grupp om någon hade körkort. Stolt räckte jag upp handen – vad hände – jo – fick gå in i diskrummet och köra igång diskmaskinen istället för att få en kort rast innan eftermiddagsexercisen. Jag tillhörde A 1 klassen under hela militärtiden, det var den högsta. Mycket vältränad och lämplig för min militära uppgift. Ett par exempel på det som kallades pimsning, (plågsam mobbing)var att vaktunderofficeren mitt i natten sparkade upp logementsdörren och vrålade – vakna. Då kunde han kontrollera om fötterna var tvättade, han petade med en linjal mellan tårna för att kolla. Eller så kunde man få gå till badrummet och tvätta bort det civila flinet. Med rotborste. Att skratta accepterades inte i den finska armén. Eller så kunde man få straffexercis i Syndalen, genom att springa upp och ned i sandgroparna med tung packning. En av rekryterna avled då hjärtat inte orkade med den hårda exercisen. I mitt soldatpass finns inskrivet de idrottsliga meriterna. Silver i prickskytte, femma i militär femkamp, silver i finska armémästerskapen i fotboll, snabbmarsch 27 kilometer tvåa, och silver i boxning. Man kan säga att här fostrades vi till män och till att försvara vårt fosterland. Men metoderna passar nog inte in idag. Jag har utförligt beskrivit min tid i Dragsvik i boken Återvändaren.

Åter till 1918. Inbördeskrig mellan vita, där Mannerheim var ledare och de röda, kommunisterna.  Rödgardisterna hade många starka ledare men stod till sist som förlorare. Författaren beskriver fånglägret i Dragsvik som:  ”Inte ens i tsardömets värsta fängelser” kunde man uppleva värre. Totalt omkom närmare 14 000 människor under vidriga förhållanden i hastigt upprättade fångläger varav Dragsvik var ett. Det känns konstigt att jag som nittonåring låg och övade ovanpå dessa massgravar utan att ha den blekaste aning om vad som utspelat sig här. Under oss soldater fanns kvarlevorna av våra förfäder, kanske fanns släktingar till oss där! Militärbasen Dragsvik, två kilometer utanför Ekenäs uppfördes redan 1910 av den ryska militären som en bricka i kejsardömets försvar.

Det känns overkligt att jag tillbringat månader i samma kaserner som 1918 års rödgardister plågades till döds. Många av dem svalt ihjäl. Det gjorde inte vi trots den undermåliga maten. Dagens militära enhet Dragsvik är ett välmående effektivt militärt förband av kustjägare som även övat i Sverige tillsammans med Nato trupper. Det kan behövas. Nu för tiden rycker även kvinnor in och kan bli befäl. På min tid var det helt otänkbart att kvinnor skulle göra militärtjänst och att åka utomlands och öva eller vara i FN tjänst. Ålänningar är befriade från militär tjänst.

Jag minns också vad min gudfar Erik berättade för mig. Han tillhörde de vita. De röda hade jagat honom och han kröp upp på vinden på sin gård och stängde vindsluckan. Med sig hade han sin hagelbössa laddad med två patroner. Det  första skottet  skulle han skjuta rödgardisten med, det andra var för honom själv. Någon öppnade luckan men stängde den igen utan att kontrollera närmare om det fanns någon där. Det kunde till och med varit en granne eller nära släkting som var på röda sidan och som inte ville ta honom av daga och gav upp jakten. Så grymma var tiderna i dåtidens Finland. Jag förstår om mina före detta landsmän skäms idag.  För att förstå historien – läs boken. 

Frågan jag ställer mig idag – har vi lärt av historien? Svaret är NEJ. Det pågår krig runt om i världen, även inbördeskrig.

Stig Elenius 

Stig Elenius om SKÅDESPELAREN ” KOPPARN” SJÖBERG

Kanske någon frågar sig varför skriva om fotboll och domare ? Men fotboll inom handelsflottan har alltid varit en stor idrott och är det fortfarande. Själv minns jag genom mitt arbete i HKF ( Handelsflottans Kultur  och fritidsråd) många bra spelare och många ”heta” matcher. Själv fick jag förmånen att döma flera hundra av dem och det var ett kul inslag i mitt jobb. Så fotbollen har sedan decennier varit en fråga som tillhör sjömansidrotten. Själv spelade jag när jag var aktiv sjöman i Norge, England,  Australien, Sydamerika, Afrika, Kina och hemma i Sverige. På grusplaner i Afrika, men på Nansen Field i San Pedro, Tre Kronor i Antwerpen samt i Middlesbrough fanns det fullgoda gräsplaner. Och på Kaknäs finns det två planer med allsvenska mått samt en mindre. Men nu var det en domare jag skulle skriva om.

 Nej, han var inte skådespelare men kunde antagligen kvalat in på Dramaten scenen utan problem. Tore Rickard ”Kopparn”Sjöberg var fotbollsdomare på 1950 – talet.  Med långa drillande visselsignaler, hans sätt att att likt en fältherre lyfta armen mot skyn, hans bestämda steg in i straffområdet för en dömd straff, hans rörelseschema, det var ett skådespel att uppleva. Han var den rödhårige och färgstarke allsvenske domaren från Kvarngatan i Stockholm. Med sina spindeltunna ben och sin perfekta mittbena var han en syn för gudar. Snabbare än de flesta av de spelare han dömde. Man kan påstå att han inte levde upp till kategorin ”att verka men inte synas” som domare. Han märktes, ett milt uttryck. I sitt civila arbetet som vaktmästare på tidningen Expressen var han lika färgstark.

 En gång på femtiotalet dömde han en match i Sydamerika där Brasilien var hemmalag. Hundratusen brassar satt på läktarna, för brassar är fotboll en religion. De trodde inte sina ögon då ”Kopparn” blåste straff för motståndarna så han blev lila i ansiktet. I Brasilien är det bara våghalsar och självmordskandidater som vågar göra det – och ”Kopparn” förstås. Han gick fram till straffpunkten, borrade ned armen på straffpunkten och ropade här. Där skulle bollen placeras. Brassarna svärmade som arga bin kring honom men han stod lugnt kvar medan de ropade en massa ord på ett språk han inte förstod. ”Kopparn” pratade söderslang och hemmagjord engelska och fler språk behärskade han inte.  Det blev mål och han överlevde. Han hade gjort allting rätt – som vanligt.

 Det påstås att ”Kopparn” var mer än en domare på plan. Alltid perfekt klädd, norra Europas rakaste mittbena i det röda håret – det som fanns kvar vill säga. Hans pipa var den skarpaste i Europa, han visslade i tio till femton sekunder, kinderna stod som spärrballonger i det högröda ansiktet, och när han blåst färdigt visste spelarna att det inte var värt att ifrågasätta domslutet. En och annan tavla gjorde han också, som så många andra domare , även jag. Landskamp Finland – Norge, norrmännen vann med uddamålet – tack var ”Kopparns” tabbe. Publiken var i uppror, det kastades saker mot honom, bland annat en ansjovisburk som höll på att träffa honom i roten. ”Kopparn” stod lugnt kvar och undrade om det var vanligt att finnarna krubbade ansjovis på matcherna.

 Hans allsvenska karriär omfattade 100 matcher och han var den första domaren i Sverige som dömde i kortbrallor, – nåja korta, de räckte en bra bit nedanför knäna. Han drog publik också, många sökte sig till de matcher ”Kopparn” dömde. Han trivdes i domarrollen. Spelare som gnällde – få vågade göra det – stoppade han med Söderslang. ”Sparkar ingen boll grabben, jag blåser inte för halvblessyer” var ett uttryck. Om det fanns utlänningar på planen plockade han fram sin egen hemmagjorda engelska. När han dömt en match i London frågade journalisterna hur det gick. Bra svarade ”Kopparn”. Jag spände ögonen i dem och sa ”Tessidike”. Take it easy.

 Sådana domare som ”Kopparn” hade behövts i dagens fotboll. Frågan är dock om han hunnit uppfatta spelet, det går snabbt idag. Men snacket hade behövts och den gälla visselsignalen. Dagens domare är duktiga, ingen tvekan om det. Men lika publikdragande som ”Kopparn” – nej, det finns inte på domarkartan. Undrar om det fanns löptester på den tiden. Om så var fallet hade han klarat även dem med glans.

 Själv har jag dömt ett stort antal matcher genom åren och det finns många storys från min karriär också. Men som domare var jag inte i närheten av ”Kopparn” Jag kallades Collina, efter den italienska stjärndomaren med den stirrande blicken. Det enda jag och Collina hade gemensamt var nog blicken.

 Exakt när ”Kopparn” lade av att döma vet jag inte. Själv lade jag av efter drygt 1000 matcher i lägre serier samt korpfotboll mellan fartygslag år 2006. Men jag har aldrig dömt inför 100 000 brassar eller i allsvenskan, bara ett par träningsmatcher för Djurgårdens allsvenska lag. Men däremot en vänskapsmatch mellan FC Cafè Opera och ett italienskt stjärnspäckat lag – Marevivo.  Femtusen hade kommit, inte för att se mig men stjärnorna från Italien.  På planen fanns det sju världsmästare, bland dem Paolo Rossi, VM skyttekung 1982 och Claudio Gentile som har kallats världens elakaste back. Det räckte för mig. Matchen filmades av TV 3. Matchen spelades på Kristinebergs IP i Stockholm.

 För övrigt kan sägas att mina domarinsatser uppmärksammats av bland annat dåvarande idrottsminister Bo Ringholm och av Stockholms Fotbollsförbund. Utöver serielunken som domare har jag erhållit guldmedalj av Djurgårdens IF Fotboll för mina insatser i Allsvenskan, Champions League och Royal League i trettio års tid, som matchansvarig, innerplansansvarig och säkerhet, samt domarvärd och lagvärd.  Inte så konstigt att jag känner till ”Kopparn” Sjöberg och andra legendarer inom världens största idrott. Däremot har jag aldrig träffat ”den störste” , Pelé. Men 1958 tränade han på min gamla arbetsplats Kaknäs IP. Det är det närmaste jag kommit honom. Det var det årtiondet som ”Kopparn” var som störst. 

 

Stig Elenius

Stig Elenius om BERÖMDA SJÖKOCKAR.

Kocken påstås vara en av de viktigaste befattningarna ombord. Han kan jämföras med en konstnär som skapar otroliga konstverk, men nu i form av mat. Som min kocklärare på restaurangskolan sa , ”det ögat ser är viktigt”. Då menade han att det var viktigt hur maten presenterades på uppläggningsfaten. Det är minst lika viktigt idag då faten ersatts av uppläggning på tallrik. Den skall se ut som en välkomponerad och färgrik oljemålning.

De kockar jag presenterar här kan jag överhuvudtaget inte jämföras med, de var och är mycket skickligare än jag var under de år jag var proffs kock. Men vi har en sak gemensam, vi har alla varit till sjöss. Det är min gamle vän och gode kamrat Arne Ingemansson, det är Erik Lallerstedt och det är Leif Mannerström. Måste tillägga att nestorn, chef de chef, Thore Wretman också tillhör sjökockarnas skara. Om honom har jag skrivit på ett annat ställe.  Hur kom det sig att jag träffade dessa herrar?

När det gäller Arne så blev jag inbjuden varje år till kockelevernas avslutningslunch på restaurangskolan där Arne var lärare. Efter att vi träffades första gången blev vi goda vänner och gav även ut en bok tillsammans. Erik har jag träffat på Gondolen några gånger , både privat och som gäst. Arne, hans gamle lärare i kockyrket och jag överlämnade boken Sjömansbiff och Stormsoppa som vi gett ut och där Erik fanns med på omslagets baksida. Leif har jag endast pratat med en gång, på restaurang Sjömagasinet i Göteborg. Men jag har närmare studerat dem i de olika böcker de förekommer.

Arne är den minst kände i detta gäng men ändå vill jag göra en presentation av honom. Jag kände Arne bättre än de flesta utanför hans egen familj. Vi umgicks en del privat, han var den mest vänliga människa jag någonsin känt, jag fick många gånger ta del av hans matlagningskonst. Vi delade förutom mat intresset även intresset för idrott. Han hade varit distriktsmästare i brottning och jag hade boxats. Som lärare var han pedagogisk och vänlig, tillrättavisade sina elever, blivande kockar, på ett vänligt undervisande sätt. Han hade varit lärare till bland andra Erik Lallerstedt. Så här skrev Erik i vår gemensamt utgivna bok, Stormsoppa och sjömansbiff som gavs ut 1999.

”Min gamle fina lärare Arne Ingemansson som med stort tålamod lärde mig de grunder inom gastronomin varje kock bör besitta har tillsammans med Stig Elenius skrivit en kokbok från sjön. Hårresande händelser och skrönor som varvas med den goda sjömans maten och givetvis ligger tyngdpunkten på svensk husmanskost”.

Arne föddes i Asarum 1932 och efter fyra år i marinen mönstrade han ut för att sedan utbilda sig till kock 1955. Han seglade i olika rederier för att sedan utbilda sig till lärare på lärarhögskolan. Han tog hälsoinspektörsexamen 1970 / 1971. Arne var en festglad prick. En gång när fartyget befann sig ute på Atlanten, mitt i natten, kom han och andre kocken på att utlösa brandlarmet. Full kalabalik. Det slogs stopp i maskin, ingen brand kunde upptäckas. Men vissa personer kunde misstänkas. Arnes samvete plågade honom ärlig som han var. Ett par dagar senare knallade han upp till kapten och erkände ”brottet”. Det var han ensam som utlöst larmet. Hedersmannen Arne ville inte att någon annan skulle beskyllas för detta. Kapten lät nåd gå före rätt, bättre kock än Arne hade han aldrig seglat med. Andre kocken, Jan,  blev sedan känd som pappa till Carola Häggkvist.

Arne och jag hade haft samma köksmästare som lärare när vi utbildade oss. Arne var en fena på  dragspel och uppträdde ibland. Han älskade stora amerikanska bilar. Hans bullrande skratt tystnade sommaren 2006 och lämnade en stor tomhet efter sig. Under vår livsresa tappade både Arne och jag bort några nycklar men som vi återfann när vi träffade varandra. Inte metalliska nycklar, nej, själsliga nycklar som varje människa har för att kunna öppna sin innersta rumsdörr. Jag skulle kunna skriva en hel bok om vännen Arne men det får räcka med denna krönika över en genomsnäll medmänniska.

ERIK: Det berättas att när Erik och Leif träffade första gången i Östermalmshallen i Stockholm utbrast Erik, ”är det lantisar i stan”. Leif var ju från västkusten som Erik betraktade som landet. Efter den gången blev de bästa kamrater. Bägge var kända för sina ibland burdusa uttryck men var genomhyggliga människor. Erik har kallats ”Krögaren som inte ville vara med i Guide Michelin”. Kanske för att det förknippades med bildäck. Vad vet jag.

Erik var en riktig Djurgårdare och gillade boxning. Det har vi gemensamt förutom att jag också varit kock men inte krögare. Dessutom har vi bägge varit till sjöss. Enligt fadern var det bäst för sonen Erik att han skulle gå till sjöss för att det skulle bli folk av honom. Hans ständiga sänkta betyg i ordning och uppförande var en av orsakerna. Sommaren 1963 mönstrade Erik på M/S Segerö tillhörande Rexbolaget som jungman. Han kom ombord i i kakikostym, mockaskor och vattenkammad. Ingen ombord hade någonsin sett en jungman klädd på detta sätt. Första kvällen ombord skulle en maskinist försökte provocera honom vilket resulterade i en omgång stryk för maskinisten. Sedan var mobbningen över. 

Erik berättar att den första resan gick till Halifax. Kompisen, även han jungman, och Erik, gick iland och ägnade större delen av land tiden åt att dricka Budweiser och Kentucky Wild Turkey. Dagen efter stod de bägge utkik på bryggan när fartyget var till sjöss och turades om att sova medan den andre höll utkik, Ibland sov bägge. Han påstår att i slutbetyget står det att Erik Lallerstedt är oduglig till sjöss och livsfarlig i hamn. Ja att det gick vilt till under Eriks korta sjöbana tvivlar jag inte på. Men mat blev han skicklig på, en mästerkock som idag har överlåtit restaurangrörelsen åt sin dotter.

LEIF: I mitten av 1950 – talet mönstrade Leif Mannerström på M/S Kungsholm. Leifs chef, styckmästaren Nisse, noterade redan första dagen till sjöss att Leif var sjösjuk. Kom med här sa han. I hytten tog han fram en flaska rom, fyllde en tekopp med drycken, drick sa han. Fickljummen rom och sjösjuk, Leif spydde som en kalv. Men det var sista gången han var sjösjuk. I två och ett halvt år var han ombord och blev god vän med en kille som hette Rolf Andersson. Han var en duktig boxare och tillsammans startade de en boxningsklubb ombord. I ett lastrum byggde de upp en ring och där boxades de. Ombord fanns många tyskar, många av dem riktiga översittare men duktiga i köket. En av dem vid namn Piesholt var den jävligaste. Till sist tröttnade Leif och Rolf på mobbingen och slängde tysken ned i ett kar, ett isbad där fryst fisk tinades. När tysken kom upp igen tog Rolf tag i tysken och sa, från och med heter han Leif Mannerström och jag Rolf Andersson. Har du förstått? Efter det förblev tysken överväldigande snäll och ödmjuk.

M/S Kungsholm lade till vid Pier 97 på Manhattan. I New York tog de ledigt och  spenderade hamnliggetiden med att upptäcka staden. De besökte Jack Dempseys restaurang på Broadway och fick träffa den gamle tungviktsmästaren där han gick omkring och hälsade på sina gäster. Med M/S Kungsholm hann han med att besöka Västindien och bland annat Kuba. Det var samtidigt då Castro tog över landet och det sköts skarpt överallt. Han fick besöka Nya Guinea och såg när Ingrid Bergman kom till Oscarsgalan i Los Angeles. Leif råkade befinna sig där utanför och han menar att det var den vackraste kvinna han sett.

Leif var en duktig sjömans idrottare som hoppade 1, 70 i höjde, sprang 100 meter på 11,7 samt stötte kula 14 meter. Han boxades och var inte oäven i den sporten. Men framför allt blev han Göteborgs krögarkung. En av hans bästa polare blev det i Stockholm, Erik Lallerstedt.

Stig Elenius före detta sjöman, kock och ekonomiföreståndare, restaurangchef och kulturarbetare.