LA BATAIELLE DE DIEN BIEN PUH

Förr i tiden till sjöss fanns det inte tillgång till några terapigrupper som kunde hjälpa dig när du mådde dåligt. Hytten var sjömannens terapi verkstad förr i tiden. Där kunde man över en öl eller två prata om sina känslor öga mot öga. Tanken är det snabbaste sättet att förflytta sig från en plats till en annan – att vara yrkessjöman betydde att man förflyttade sig långsamt över världshaven från ett land till ett annat. Men i tankarna förflyttade vi oss snabbt mellan våra minnen. Jag vill berätta en historia jag fick mig till livs en kväll.

Vi satt en kväll i min hytt då jag berättade för min skeppskamrat Hans om mina planer att sticka från alltsammans och värva mig i den franska främlingslegionen. Jag tyckte att livet var piss. Vi gick ofta på Frankrike och det hade varit lätt för mig att rymma från alltsammans men då jag hörde Hans historia ändrade jag mina planer.  Annars kanske jag inte skrivit dessa rader. Jag fortsatte till sjöss i många år efter detta samtal.

Hans hade förverkligat sina planer och blivit främlingslegionär på 1950 – talet. Han rymde från ett fartyg i Marseille och letade rätt på rekryteringskontoret Fort St. Nicolas. Han förhördes av polisen, genomgick läkarundersökning, fick ett nytt namn och från den stunden var det för sent att ångra sig vilket han skulle göra många gånger. De historier han fick höra av de andra legionärerna, om legionens fängelse Colump Bechar i Sahara avskräckte honom från att rymma. I maj 1953 anlände han till Saigon efter att ha utbildats under tre månader i Sidi bel Abbes och Mascara. I två år skulle döden vara hans följeslagare i den fuktdrypande djungeln där soldaterna från Vietminh gjorde livet till ett helvete för Hans och hans kamrater.

Dien Bien Puh var en liten stad i Indokina, dagens  Vietnam, dit kom totalt cirka 19 000 legionärer för att försvara Frankrikes intressen. Hans från Landskrona var en av dem. De olika befästningspunkterna runt Dien Biens flygfält döptes till kvinnonamn. Högsta chefen för legionens styrkor var general Navarre. Här förde legionärerna en omänsklig kamp mot fiender som kände sig hemma i det gröna djungelhelvetet.   Det hade kunnat sluta med kärnvapenkrig men Frankrike avböjde denna hjälp från USA.

Innan Hans kom till Saigon hade han genomgått en stenhård utbildning och när den var klar ställdes de upp på ett led framför en löjtnant som lät dem förstå att ”legionärer, nu förväntas ni att hålla legionens 130 – åriga tradition i helgd”. Det var första gången Hans blev kallad legionär och nu fick han ta på sig den vita kepin som han haft under högra armen, varje legionärs stolthet. Löjtnanten fortsatte: ”Ni kommer att skeppas över till Saigon och kämpa under trikoloren. Kom ihåg att namnet legionär inte är en beteckning utan en hederstitel”.  Så vrålade han;” legio patria nostra” legion är vårt hem.

I detta hem samlades män från jordens alla hörn. Här lade han grunden för sin alkoholism. Här slogs han för ett främmande land, i ett avlägset främmande land. Han såg kamrater misshandlas, kamrater dö, han upplevde kort sagt det mesta en människa förmår uthärda utan att förlora förståndet. Legionen hade egen poliskår, egen domstol, egna pengar, egna bordeller. Billigt rödvin var vanligare än vatten. Han berättade om platser jag aldrig tidigare hört talas om. Tourane och Dai Puh, Nah Trang och Pan Rang. Ett fruktat ställe var fängelse – ön Ile `de amour, där bara de tuffaste legionärerna överlevde.

 I Medelhavsstaden Oran väntade SS Pasteur på de 5000 legionärerna. Via Singapore närmade de sig Saigonflodens mynning och i Saigon hälsade legionens militärorkester dem välkomna. När de spelat färdigt tog korpralerna över. Det var rättning här och rättning där, ordet merde hördes många gånger, betyder skit. Skrik och rop, legionärerna var i dessa underofficerares ögon inte mer värda än gatuhundarna.  De såg minst av allt ut som elitsoldater, det var ett gäng trashankar egentligen, men de var främlingslegionärer. Frankrikes legosoldater, de tuffaste, som skickades till olika krigshärdar i länder där Frankrike hade intresse. De stuvades upp på lastbilar och kördes till Base Militaire, legionens egen stad. En dryg vecka tillbringade de här innan det bar ut i djungeln för att kriga. Till en plats som hette Dien Bien Puh, det gröna helvetet.  Att Hans överlevde var rena turen. Många legionärer dog här. Några kom hem skadade för livet. Dien Bien Puh var helvetet på jorden. Dien Bien puh föll efter nästan två månaders belägring.

Efter drygt sex år i legionen var Hans fri. Innan det hade han fått motta Medaille Militaire  vid Coure d Honneur av en hög officer för ”visat mod inför fienden”. Sedan spelade orkestern legionens marsch Le Boudin och de dekorerade legionärerna från Indokinas gröna djungel marscherade med 88 steg i minuten bort från prisutdelningen.  Efter långa och många omvägar kom han tillbaks till Sverige, mönstrade så småningom ut som telegrafist och på så sätt kom jag att lära känna Hans, en av de tusentals främlingslegionärer som tjänstgjorde i Indokina. Han var med om slaget vid Dien Bien Puh. Det gröna helvetet som fransmännen till sist gav upp, där många av hans kamrater blev kvar. I tider som kom efter att han lämnat legionen fick han deras tidning Kepi Blanc regelbundet.

När jag hörde hans historia så har jag ofta tänkt på vad som hade hänt om jag inte seglat med Hans och han hade berättat sin historia för mig. Svaret får jag aldrig. Varför berättade han den för mig? Ingen annan fick höra honom berätta om hans bakgrund. Samtalen i hytten mellan två sjömän var som terapi för oss bägge. Med samtalets hjälp kunde man rädda en kamrat ur hans destruktiva tankar. Det hjälpte Hans att berätta om sina fruktansvärda upplevelser och det hjälpte mig att lyssna till hans berättelse. Jag blev aldrig legionär, mina tankar på att bli det försvann under pratstunderna med honom.

Något år senare träffade jag två andra med liknande bakgrund, Toivo Pullki och Arne Hjemgård. Finländare och norrman. Toivo var matros i ms Cayman och Arne motorman i ms Pajala. Arne berättade också mycket för mig. När jag var hemma hos honom hängde hans vita kepi och två korsslagna svärd ovanför dörren som en påminnelse vad han varit med om. Ett inramat foto där tapperhetsmedaljen var fäst på uniformsjackan fanns på en vägg. Medaljen hade Frankrikes president delat ut till honom. Men det är en annan historia.

  Toivo berättade inte så mycket men han hade också varit i Indokina. Arne deltog i kriget i Algeriet i mitten av 1950 talet.  Jag vill minnas att det var 1961 jag träffade honom, han hade nyss kommit hem till Norge.

Det var när vi lastade fisk i La Rochelle och jag hörde Toivo prata franska med stuvarna som jag frågade var han lärt sig franska. I legionen svarade han kort. Ibland när han tagit sig en slurk vodka kunde man få honom att berätta lite om legionen. Hans och Toivo kände inte varandra men hade befunnit sig i samma gröna helvete.

Det är först under senare tid jag har tänkt på dessa kamrater och tyvärr finns de inte längre kvar hos oss. Då hade det blivit en intervjubok med dem som huvudpersoner. Jag har sökt dem överallt men inte kunnat hitta dem. Under ett inbrott för ett tjugotal år sedan försvann även några foton jag fick av Arne som tagits i legionen. Ganska hemska bilder. De saknar jag trots allt.  Men de var fina skeppskamrater och de skröt aldrig med vad de hade upplevt i den franska främlingslegionen.

Hans bodde i Narvik, gifte sig med en kvinna som ägde ett hotell. Där satt jag ibland och fick höra fortsättningen på det samtal som utspelade sig i hytten i en malmbåt. Arne bodde i samma stad och honom var jag mycket god kamrat med.  Det var kamrater som inte backade från din sida ifall du behövde hjälp. Legionärsandan fanns kvar. En legionär hjälper alltid en kamrat. Jag kanske hjälpte dem att vara en god lyssnare. Minnesbilder i form av anteckningar jag gjorde hittade jag häromdagen i en bortglömd kartong. Nu kom de till hjälp. 

Fotnot: Den franska främlingslegionen etablerades år 1831. Den har kommit att vara en viktig del av den franska armén men är separerad från den. Legionen är känd som en militär elitkår vars träning inte enbart fokuserar på traditionella militära färdigheter utan även på den starka moral som varje legionär förväntas efterleva. 35 000 legionärer har stupat sedan 1831. Legionen räknas som en av de främsta militära enheterna i världen. Min kamrat Arne tilldelades Croix du Guerre efter att ha tjänstgjort 100 dagar i frontlinjen i Algeriet. Cirka 500 svenskar har tjänstgjort i legionen.

Stig Elenius

Kustjägare i Finland 1959 / 1960

 

Dikt midskepps nu snart i hamn. Boksläpp den 24 oktober…

Hej Bokanjärer.

Då är vi nu inne i årets första höstdagar. Med detta stundar det utgivning av Bokanjärernas femte antologi. Vill med detta visa på att föreningen åter visar på vad vi med små medel åstadkommer. Att med ett sextiotal medlemmar ge ut böcker är en bragd på många sätt. Vill härmed tacka vår utgivningsgrupp Hans Claesson Rolf Öström och Thore Hansson för deras arbete som de bidragit med så att vi kommit i hamn med den femte antologin Dikt midskepps.

Boksläpp kommer nu att hållas på Katarina Sjöfarts klubb den 24 oktober kl 12:00. Program kommer att delges här på vår hemsida. Man kan även i samband med utgivningen köpa boken med signering av författare som bidragit till bokens uppkomst.

När det gäller Bokanjärernas framtid i skrivandets värld har styrelsen diskuterat en ev. sjätte Antologi. Föreningens främsta uppgift är att uppmuntrar till skrivande samtidigt som vi även ska arrangera skrivarkurser för våra medlemmar. Vi återkommer i början på nästa år med planering av detta. Styrelsen har även beslutat att mera inrikta oss på att få ekonomiska bidrag för att utveckla vår verksamhet. Föreningens ekonomi tillåter inte idag att vi kan åka ut på bokmässor och andra evenemang för att göra reklam för oss. Idag förlitar vi oss på att med medel som vi själva bistår med och som gör att vi kan finnas med på bokmässor av dignitet som den t.ex. i Göteborg varje år. De som medverkat har alltid betalt ur egen ficka för att medverka. Vad vi behöver är medel till att mera synas ute  i den litterära världen för att där visa vilken stor tillgång föreningen Bokanjärerna är och som vi i fortsättningen även ska vara.

Vad jag även som Ordförande för föreningen åter vill påpeka är att alla medlemmar borde vara mer aktiva och bidra till att föreningen utvecklas med idéer och skrivande som vi kan delge här på vår hemsida för diskussion. Idag visar det sig att av sextio medlemmar har hälften betalat sin medlemsavgift. Detta med att vår kassör i omgångar har aviserat i omgångar om betalning.

Ställer min åsikt om att när man är med i en förening har man en avgift inlagd i medlemsavgiften för att föreningen ska ha råd med att administrera föreningen. Kan även påpeka att jag hade en diskussion med en medlem som sade upp medlemskapet med motivering av att han ansåg sig inte erhålla något av föreningen. Frågan jag ställer är vad man förväntar sig av medlemskapet? Min åsikt om att finnas med i en förening är medlemskapets värde. Där finns man med för att göra något man anser var viktigt och som man vill bidra med till. Detta gör man tillsammans. Har man inte denna ordning med sig ser man inte medlemskapets värde. Då ser man något annat. Om vi ska utveckla vår förening ska vi göra det tillsammans med idéer och förslag som alla i föreningen ska erhålla nyttan av.

 Vad jag även här som ordförande vill påminna om är att vi nu om någon månad åter går in i ett nytt år. Detta medför att vi åter ska ha ett årsmöte och där välja medlemmar till styrelsen för fortsatt verksamhet. Härmed uppmanar jag alla medlemmar att även bidra till förslag om namn till styrelsen till vår valberedning. Vad jag även lägger till är från mitt inlägg här är att det är medlemmarna som är föreningen. Styrelsen verkställer medlemmarnas förslag. Vid förra årsmötet åtog sig styrelsen att verkställa beslut om ny Antologi. Uppdraget är nu fullgjort till stora delar. Med dessa rader önskar jag alla välkomna till Boksläppet av Dikt midskepps.

Ordf. Krister Lumme

HUR GÖR MAN FÖR ATT BLI FÖRFATTARE ?

Den frågan ställde Molly, en nittonårig tjej till DN:s Jenny Lindh – fråga bibliotekarien. Svaret Molly erhöll fick mig att gå i taket bokstavligen talat. Jag citerar; viktigast av allt, slå dig inte i slang med äldre skrivarmän. Nej Molly, jag vet att du tänkt tanken, men du ska inte. Skrivarmännen verkar eldigt samhällsomstörtande men under de vinstänkta kavajerna döljer sig ofta en kulturkonservativ självgodhet, vilken de gärna uttrycker genom att stolt klappa på sin mögliga debutbok och säga saker som ”Sån här litteratur skrivs inte längre” medan ögonen flanerar Söderbergskt längs med din urringning. När de övergår till att berätta sövande anekdoter om bokmässan år 1997 alternativt fyllesluddra över förtydligandet av DN Kultur kommer du att pysa, men då är det försent. Din själ är redan såld – till Arthur Lundkvist”. Citat slut. Detta fanns i DN år 2012.

Jenny fortsätter sedan med olika råd om hur man kan bli författare utan att närmare gå in på saker som bland annat upphovsrätten vilket är en viktig del av författandet både när det gäller skrivandet och bildmaterial. Även kostnadsfrågor och utgivning samt hur man marknadsför sina alster är nog så viktiga instrument i författandet. Det är en dyr hobby att skriva, att ge ut en bok om man inte har ett förlag att vända sig till som står för kostnaderna. Man skall då komma ihåg att förlaget aldrig står som ansvarig för innehållet rent juridiskt. Det gör författaren själv.

Jag tog upp frågan i vår styrelse och ville att vi skulle skriva ett inlägg i DN om detta men utan respons. Man ville inte kritisera DN:s bibliotekarie. Själv gjorde jag ett par tappra försök att nå Jenny Lindh utan att lyckas. Hon var bibliotekarie på biblioteket på Plattan i Kulturhuset, Stockholm.  Det var där jag ville träffa henne personligen och konfrontera henne med ”äldre män och  vinstänkta kavajer”. Men av någon anledning undvek hon mig.

I Bokanjärerna är vi författare och skrivande medlemmar stolta över att tillhöra en grupp som Harry Martinsson, Evert Taube och Ove Allansson. Bara för att nämna ett fåtal av de stora som också hade varit sjömän. Att skriva en bok är en lång litterär resa. Det kan ta år och tusentals timmar. Att skriva är en andlig upplevelse och ett mentalt reningsbad. Vi som skriver är en samling äldre män och kvinnor, alltså inte i den ålderskategorin som Jenny Lindh önskar. Men att ge så urbota dumma och subjektiva råd till Molly, nitton år kan få den mest förhärdade av oss att reagera. Själv är jag en no body i sammanhanget och lär aldrig få komma i TV:s morgonsoffa eller i DN:s kulturspalter. Men – ge upp skrivandet – nej.

Noterat av Bokanjär

Stig Elenius