Bokanjär Stig Elenius om JOE HILL.

JAG DOG ALDRIG

( 1879 – 1915 )

Sjömannen, hamnarbetaren, gruvarbetaren, poeten, IWW kämpen och arbetsgivarnas hatobjekt nummer ett.

     Jag dog aldrig sa han där han stod bredvid min koj den där natten på Stilla Havet. Mitt i natten vaknade jag upp efter en dröm jag haft. Drömmen handlade om Joel Hägglund som senare skulle bli känd som arbetarkämpen  och protestsångaren Joe Hill. Han föddes i Gävle och kom till Amerika år 1902 då han var tjugotre år gammal. Där tog han sig namnet Joseph Hillström som han senare ändrade till Joe Hill. Han hette även Joel Häggström under sin uppväxt.

   Han skulle komma att engagera sig i arbetarnas villkor i synnerhet de som jobbade i gruvor och hamnar. Han organiserade sig i Industrial Workers of the World – IWW. Organisationen grundades 1905och organiserade alla arbetare oavsett ras, nationalitet eller yrke, de kallades syndikalister.  Joe Hill var en av dem som bildade San Pedro avdelningen. Han var  medlem i avdelningen i hela sitt liv fram till avrättningen.

  Joe Hill dömdes för att ha begått två mord i Salt Lake City. Ett av offren var en före detta sheriff. Han råkade just den natten befinna sig i Salt Lake City dit han kommit från gruvorna i norr. Han var en ensamvarg, en vagabond med stor frihetskänsla och var sällan länge på samma plats. Han förflyttade sig långa sträckor genom att tjuvåka på tågen. Hans slutdestination blev centralfängelset i Salt Lake City. Den 19 november 1915 fördes Joe Hill ut på fängelsegården, sattes på en blå köksstol med bindel för ögonen. Hans sista ord på den blå köksstolen var – lägg an, ge fyr.  Tre av fyra kulor från arkebuseringsplutonen gick rakt in i hans hjärta. Många menar att Joe Hill utsattes för ett justitiemord av staten Utah. Inte ens president Woodraw Wilson som vädjade om benådning eller ny rättegång lyckades med det. Utahs guvernör Spry avslog presidentens vädjan om ny rättegång. I sitt sista brev till sina vänner i IWW skrev han de berömda orden ”Spill inte tid på att sörja. Organisera er”. In i det sista visade han ett stoiskt mod och vidhöll sin oskuld. En tid innan Joe Hill kom till staden hade den mördade sheriffen anförtrott sig till närstående att han kände sig hotad av några kriminella som han tidigare fängslat. Joe Hill befann sig då långt från Salt Lake City och kunde inte varit den som hotat den före detta sheriffen som under sin aktiva tid skaffat sig en del fiender i de kriminella kretsarna. Medlemmar i IWW betraktades också som kriminellt slödder , i varje fall i mormonstaten Utah.

   Det finns knappt någon enskild person som jag intresserat mig mer för än Joe Hill. Så till den grad att jag en natt ute på Stilla Havets vattenvidder drömde om honom – att han stod bredvid mig i hytten. Dikten jag då skrev om Joe finns publicerad i boken Solnedgång. Joes främsta vapen i kampen om bättre villkor för arbetarna var han poetiska ådra, hans visor blev berömda kampsånger och dessa kunde ingen arbetsgivare tysta – annat än att mörda honom – enligt staten Utahs lagar. Den mest berömda sången han skrev var den om Casey Jones, då var han 31 år gammal. Han var med och organiserade strejken i hamnen i San Pedro. Där satt han  på samma plats där sjömanskyrkan ligger och skrev sina sånger, på Mission Church , 331 Beacon Street. Jag och mina skeppskamrater har suttit där många gånger – i sjömanskyrkan.  Protestsångerna  publicerades så småningom av IWW i boken Den Lilla Röda Sångboken.  Den kallades även ” The little red devil” och spreds i hundratusentals exemplar  över hela Förenta Staterna och genom förmedling av sjömän ombord i fartyg till varje hamn på jorden.   I Mission Church fanns ett piano och där satt Joe i timmar och komponerade sina kampsånger medan hans kamrater satt på någon bar i närheten och drack öl. Joe var helnykterist, hade aldrig smakat alkohol eller rökt. Han var omtyckt och hjälpsam, var någon i nöd så ställde han alltid upp. Han gick i spetsen för att förbättra arbetarnas villkor.  Joe spelade många instrument men bäst gillade han fiol. Han var en mycket intelligent man som dock blev obekväm i kapitalisternas ögon, organiserade arbetare var inte populära i Amerika på den tiden och han var en mycket god organisatör.

   Joe Hill var sjöman och jobbade på trampångare och segelfartyg mellan Göteborg och England innan han emigrerade till Amerika. Där lade han grunden till sin engelska. Under de första åren i Amerika studerade han språket intensivt och redan efter ett par år skrev han poesi på engelska. Det är lite oklart om hur länge han var till sjöss. Han arbetade en tid i New York med att skura golv på krogar i Bowery bland fattiga och hemlösa. Sedan flyttade han till Chicago och jobbade tolv timmar om dagen för en dollar. Där föddes tanken att bilda en fackförening, att organisera arbetarna. Då svarade arbetsgivaren med att ge honom sparken. När han kom till San Pedro mönstrade han ombord på lastångare som gick på Honolulu. Det var nu han anslöt sig till IWW.

    Men var befann sig Joe den natten då John G Morrison blev skjuten till döds? Själv påstod han att han befann sig hos en kvinna som han dock aldrig namngav. En respektabel kvinna som var gift med en högt uppsatt man i staden. När rättegången tog sin början var hon försvunnen. Han sade också att eftersom jag är en luffare och trashank samt agitator blev jag utsedd till syndabock. Bevisen var svaga, troligtvis skulle han med en rättvis rättegång friats. Men svaret blev – skyldig och dömd att dö. Han fick välja, hängas eller skjutas. Han valde det sistnämnda.  Kapitalet vann över agitatorn. Utah polisen skrev till polisen i San Pedro för att försöka ta reda om det fanns något som ytterligare kunde försämra hans sak under rättegången. Polischefen i San Pedro upplyste då sin kollega i Salt Lake City att Hill var en icke önskvärd medborgare i staden , en främling i landet, en luffare och en IWW agitator och författare till IWW sångerna. Därmed var saken avgjord till nackdel för Joe Hill. Rättegången var en fars. Mormonerna ägde fabriker i staten och ville röja undan en sådan som Hill. Han gavs inte en chans att bevisa sin oskuld. Hans gentlemans heder förbjöd honom att namnge kvinnan han befann sig hos den kvällen då den före detta sheriffen och hans son mördades. Hon hade kunnat vittna till Hills fördel men var försvunnen.

   När han kom till Salt Lake City hade han jobbat i koppargruvorna men fick sparken när han blev sjuk. Han inhystes då i svenskkolonin i arbetarstadsdelen Murray.  Lördagen den 19 januari 1914 efter klockan 18.00 lämnade han Murray och när han återvände efter midnatt var han omlindad i sin skuldra efter en skottskada. Tidigare samma kväll , i en speceributik rånmördades John Morrison och hans son av två män. Sonen hann dock avfyra ett skott innan han dog – det menade rätten att det var skottet  Joe träffats av. Själv påstod  han att han fått skottskadan i ett svartsjukedrama.

   Joe Hill arbetade i koppargruvor, som hamnarbetare, som bomullsplockare, på byggen,  och hade varit sjöman.  Syndikalisten Joe Hill dog aldrig. Som en IWW:are var Joe Hill en ständig plågoande för kapitalet och en god organisatör. Man kunde få fängelse upp till tio år för att tillhöra IWW.  Man skall ha i åtanke att i Amerika var det kapitalet som bestämde. Arbetarna slet ont för att företagen skulle bli rika och många dog på sina arbetsplatser. Joe Hill stod upp för dem.

   Vid begravningen av Joe Hill deltog över 30 000 människor och hans aska skulle komma att spridas över hela jorden. En sann arbetarkämpe hade lämnat den fysiska världen men inte den andliga. Där lever han kvar, hans sånger påminner oss ännu idag om orättvisor i världen. För mig kommer han alltid att finnas. Han bad sina vänner att askan av hans kropp skulle föras ut från staten Utah, han menade att den staten inte var värdig hans kvarlevor. Begravningen skedde i Chicago.

   Han skrev ett brev hem till Gävle och berättade om jordbävningen i San Francisco 1906. Han råkade just då befinna sig i staden. Huset där han bodde rasade samman men Joe kröp ut oskadd. Han deltog sedan som frivillig brandman i räddningsarbetet. Myndigheterna instiftade en lag som kallades ”Martial”. Om någon påträffades med stöldgods betydde det att tjuven avrättades på plats. Hans första arbetspass som frivillig brandman omfattade 36 timmar utan mat och dryck innan han blev avlöst. Joe skriver vidare : En officer undersökte mina fickor efter arbetspasset och hade jag påträffats med stöldgods på mig hade jag fått ett extra knapphål i västen. Vidare skriver han ” en hökare som sålde tjuvgods på gatan slogs i bojor och polisen förde bort honom, band fast honom vid en stolpe med en skylt där folk uppmanades att spotta på honom.

   Detta brev hem till födelsestaden var ett av de sista livstecken hans anhöriga hörde från honom. Själv har jag besökt Hill museet i Gävle två gånger. Jag har kunnat känna hans andeväsen vandra med mig i museet. Joe Hill är nog en av de modigaste människor som funnits på denna jord. Uppgifter till krönikan om honom har jag ”snott” från olika böcker, tidskrifter och rättegångsprotokoll.  Och jag tror inte för ett ögonblick på att han mördade någon. Den tjuvaktiga hökaren var nog en större bov än Joe Hill. 

   I den rättegång som behandlade Joe Hills sak kallades han för Joseph Hillström som var hans officiella namn. Hos arbetarna och IWW gick han under namnet Joe Hill. Över hela världen strömmade protesterna in mot att Hillström / Hill skulle avrättas. Men det inverkade inte på mormonstaten Utah. IWW räknades enligt dem som en kriminell organisation bestående av kringvandrande hobos, luffare,  som ingenting var värda annat än att slava för kapitalisterna. 

   Strax före sin avrättning skrev Joe Hill följande dikt: Min sista vilja lättlydd är, ty intet finns att dela här, en sten som ständigt rullar grå, den växer ingen mossa på. Min kropp – om mig min vilja sker, till aska bränner ni den ner, och strö mitt stoft i vindens dans, bland några blommor små nånstans. Kanhända ger den liv på nytt, åt någon stjälk, vars kraft har flytt, så vad allt till sist jag vill, och alla allting gott! / Joe Hill

   Klockan 07.42, tjugotvå minuter efter soluppgången, fredagen den 19 november 1915 arkebuserades Joe Hill. Efter en minut och tio sekunder efter gevärssalvan förklarades han död.

Bokanjär Stig Elenius.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *