Bokanjär Elenius om en författares vedermödor.

EN FÖRFATTARES VEDERMÖDOR.

Att skriva är för mig terapi, att fly vardagens bekymmer och vedermödor i form av negativa tankar. Att läsa andras berättelser är en del av författarens vardag. Jag har skrivit i många år, skrivandet är som en kronisk sjukdom. Man blir inte kvitt den. Ibland har jag haft viss framgång, ibland motgång. Skrivandet kostar rent ekonomiskt. Vi, okända namn, inom författar skrået, bekostar allt själva utan tanke på ekonomisk vinning. Några av mina böcker har fått med beröm godkänt. Artiklar och berättelser har inte fått samma respons. Jag har aldrig krävt ersättning för vad jag skrivit. En känd författare tillhörande vår förening uppmanade mig att ta betalt. Jag gjorde det vid ett enda tillfälle.

Att bli refuserad känns som att bli hånad och förklarad okunnig i skrivkonsten. Själv har jag alltid gått min egen väg när jag skrivit. Inte lektörernas eller korrekturläsarnas pekfinger. Låt vara att något komma eller semikolon tecken blivit fel men har man inte en akademisk examen kan det bli så.  Att skriva innebär att ibland misslyckas. Ordvändare besitter stor makt, statsmän får stora skälvan när journalister och författare använder ordet. Ordet innebär makt.

I Sverige behöver vi som skriver inte känna rädsla och obehag för ordet vi publicerar. Men det finns författare som är bojkottade, ja även satta i fängelse för sina ord. Själv bryr jag mig inte så värst mycket om någon lektör anser mitt skrivande inte är värt att publicera. Jag anser också att lektörer bör vara väl insatta i berättelsen och dess händelser. Nu är inte alltid så fallet. Man skall också skapa sig ett namn och kamratskap i vissa kretsar, då når man framgång. Helst av allt  i TV:s morgonsoffa.

Stickan Elenius

Lämna en kommentar