Vem sätter punkt?

En betraktelse av Ove Allansson

 

Vem sätter punkt?

Tidningen Sjömannen har bett Ove Allansson att publicera det anförande han höll under bokmässan 2007 i Sjöfartens Kultursällskaps monter.

Många kontakter med läsare, personliga möten, telefonsamtal, brev och mail om mina böcker har fått mig att fundera över vem som sätter den slutliga punkten, författaren eller läsaren. Visst sätter jag en synlig punkt när boken är klar, men sedan? Tar läsaren kontakt lever boken upp på nytt för mig, punkten flyttas. Detta har hänt med böcker som jag skrev för flera decennier sedan, den mentala punkten tycks ännu inte satt.

Olika läsare upplever boken olika. Varje läsning är unik, berättelsen lever sitt eget liv tillsammans med läsaren. Kanske snuddar något en händelse du själv har upplevt, kanske tar min berättelse fram minnen från din inre redd.

Flera av mina läsare har själva skrivit berättelser, några har publicerat böcker, det är klart att jag har uppmuntrat dem.

Hur är det innan publiceringen? Visst finns berättarlust och inspiration, men jobbet kan bli tungt innan jag är nöjd. Texten kanske är lättläst, ingen kan ana att jag emellanåt har tyckt mig sitta tusen meter ned i tvivlets mörka hål. Det gäller att kravla sig upp i ljuset.

Förr när jag hörde erfarna författare säga att deras berättelser och romanpersoner levde sitt eget liv, drog iväg åt oönskade håll, tänkte jag att det var en romantisering av författaryrket. Men nu, efter fyrtio år som författare, är jag inte säker. Hur tygla vad som händer under skapelseprocessen? Det är svårt att ständigt stå med den inre yxan lyft, att hugga av det eller det infallet eller utfallet, att portförbjuda den eller den bipersonen eller den lockande sidoberättelsen. Kill your darlings, heter det, inte lätt.

Mitt författarskap kan indelas i det jag har skrivit från sjölivet och det som utspelar sig iland. Efter trettiotvå böcker är det ungefär fifty-fifty.

De som handlar om sjölivet kan i sin tur delas mellan det mera kritiskt granskande, som tar upp arbetsmiljö, bostäder och sjölagstiftning, och en del där jag vill ta vara på något av sjöfolkets muntliga berättarskatt utan att slå av på mitt eget fabulerande. Sjö gående arbetarlitteratur, visst. Två motpoler är debattromanen ”Ombordarna” och den fabulerande ”I Överrockens kölvatten”. Givetvis är jag stolt över att ”Ombordarna” , som debatterades i flera år, orsakade tre riksdagsmotioner vad gäller förhållanden till sjöss. Även dokumentära ”Sjömän” var ett inlägg i debatten.

Läsare kan bli mer än läsare, vänner eller ovänner. Jag har upplevt att läsare förvandlats till romanpersoner i flera av mina böcker. Så var det med den sjöman jag kallar Manfred i romanen ”Här seglar Manfred Nilsson”. Manfred ville inte vara biperson, krävde en roman för sig själv:

”Du skriver som det är till sjöss, därför ska du få mina råämnen från sjölivet och svarva till” Manfred kallade mej Allemans djävul därför att jag for svarvare eller reparatör.

Manfred var en romanperson som i verkligheten, utanför boken, skrev brev till recensenter, berömde deras tyckande eller skällde på sådana som hade skällt på Ove Allansson. Till slut, när vi blev osams, skrev Manfred under sitt riktiga namn till tidningar och skällde på mig. Innan dess ringde han, tjatade, på många av mina vänner bland sjömän och personer inom sjöfartssektorn och talade om att han var just Manfred Nilsson. – Om detta berättar jag bland annat i boken ”Sjöbröder” i stycket ”Manfredonien” under avdelningen ”I Manfredoniens farvatten.” Det var ju så att Manfred hade kraft att skapa ett men· talt landskap runt sig, Manfredonien.

Manfred ringde till Svensk Sjöfarts Tidning och klagade på att tidningen inte nämnt en befälhavare vid dennes rätta namn, det namn under vilket han var känd av sjöfolket: Lodar-Kalle. En gång i tjocka gav Lodar-Kalle order om lodning när fartyget var halvvägs inne i Nordsjökanalens sluss vid Ijmuiden. Loda här? sa lotsen, i slussen? Det är bäst, sa Lodar-Kalle.

När sätter en sådan roman person punkt? Visserligen har Manfred avlidit, törnat in för gott, men jag är säker på att han någonstans hittar en telefonkiosk och ringer mig eller er: ”Höhö, påstå inte att ni ska äta nu igen, när jag ringer påstår alla djävlar att dom ska äta\”

Låt mig tillägga att jag skrev varmt och med kärlek om den faderlöse skutpojken, lämparen, eldaren, donkeymannen, maskinisten och chiefen Manfred, som i bandspelaren och på kvarvarande band, uppmanar mig att inte göra honom bättre än han är.

Vem sätter punkt?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Böcker lever som sagt långt bortanför den tid där författaren har satt punkt. Böcker kan vara som ringar på vattnet, sprida sig allt vidare. En bok kan ge upphov till en annan. Några månader efter det ”Här seglar Manfred Nilsson” kommit ut ringde en då för mig obekant person och sa:

– Hej, vet du vem jag är. Nähä. Jag kallas Banan-Johan och är med i din bok om Manfred. Du låter ju Manfred berätta om en episod där han och jag tar oss ett järn på S:t Erik i Göteborg när vi hade klarat andremaskinistexamen.

Ur boken om Manfred steg alltså en livs levande Banan-Johan, som lika gärna kunde kallas Bok-Johan. Han läste latinamerikansk litteratur på orginalspråken, spanska och portugisiska. Banan-Johan, Vilhelm Johansson, var maskinist, kylmaskinist och Johnsonlinjens flaggfrysare och senare su percargo, lastkontrollör.

Banan-Johans telefonsamtal grundlade en lång vänskap. Han berättade på eget initiativ och i sin bandspelare om sitt liv. Tack vare min egen sjöerfarenhet, även från kylbåtar, har jag haft nytta av de bandade berättelserna, i flera noveller och inte minst i kortromanen ”Frysarns värme”.

På ett sätt är det fascinerande att – efter publicerandet – inte kunna vara med och sätta punkt, att inte veta vad som händer med de frön jag har sått i form av ord, berättelser i tidningar och böcker.

År 1984 gav jag tillsammans med fotografen Stefan F. Lindberg ut dokumentära ”Sjömän”, med fotografier, intervjuer med sjömän och med faktarutor om sjölagstiftning, arbetstider, arbetsvillkor, sjömansbibliotek, handelsflottans storlek genom decennierna och mycket annat.

Efter en tid kontaktades vi av tre kvinnor, var för sig, vid olika tillfällen. Två berättade att de äldre foton som fanns i boken av deras pappor var de sista tagna de hade sett, papporna var försvunna. Den tredje kvinnan sa detsamma om sin äldsta broder. Vi försökte hjälpa dem att sätta punkt i deras sökande, men fick inte fram något som kunde skingra de anhörigas ovisshet.

Inte så sällan får författaren en social funktion, telefonsamtal dag som natt. Läsare hör av sig inte bara med beröm eller kritik. Jag har fått ta del av särskilt sjöfolks problem men också glädjeämnen. Vid inte få tillfällen har jag fått fungera som biktfader eller hjälpare, i fackliga frågor, i kontakter med myndigheter. Sjömän har sina amenten önskat att jag skall läsa mina dikter vid begravningar eller vara officiant inte lätt, men jag har ställt upp.

De många läsarekontakterna – även anonyma skällbrev och hot – bevisar att det jag har skrivit inte är likgiltigt. Några mordhot har jag polisanmält: de efter mina debattinlägg om Black Prince i dagspressen.

Mycket av mitt ”sjöskrivande” har skett i tidningen Sjömannen – här har jag medarbetat sedan 1964 med dikter, berättelser, debatt, reportage och artiklar. Även HKF:s tidning ”Utkik” har varit en ”hemmahamn”.

Givetvis har mina åsikter angripits i justa debattartiklar i tidningen Sjömannen, men jag sörjde när några medlemmar i Sjöfolksförbundet angrep mig och sitt eget fack i redarnas Svensk Sjöfarts Tidning. Mitt svar blev en fråga vad de skulle göra vid konflikt, gå med i Sveriges Redareförening?

Vem sätter punkt?

Glädjande motsatser är den uppskattning jag har mött bland sjöfolk, fack, före detta sjöfarare och andra, plus flera stipendier. Mina kontakter med läsande sjömän har bjudit på många ljusa stunder vid besök, brev eller telefonsamtal.

En flitig nattringare, Gunnar, ringde klockan två på natten och sa: ”Kameleonter äter inte kackerlackor, visste du det. Nä. Jo du förstår med en gammal Transmarinan:, Gudrun, låg vi i Alcxanuria och jag köpte två kameleonter och släppte på natten ut dom ur buren för att dom skulle käka upp kackerlackorna. Men det gjorde dom inte.”

Gunnar berättade att han just hade läst min roman New York Blues, där jag presenterar en talande kackerlacka: Mortimer, veteran och överlevare i det krig som sanitetspatrullerna bedriver.

Varje julafton han var hemma ringde en kockstuert, något julglöggad, och spelade på trumpet Stilla natt eller White Christmas, alltså via luren.

En av kockstuertens upplevelser blev med hans tillåtelse en uppskattad dikt om bland annat falukorv, titeln är ”En kockstuerts klagan” och finns i dikt- och kort- prosasamlingen ”Sjöliv” . ”Motormansklumpen” plåtad på lastlucka i Lejonbukten.

En äldre icke sjöfarande kvinnlig läsenär har ringt några gånger och uppmanat mig att skriva en fortsättning på Hongkong Blues. Hon måste få reda på hur det gick för den maskinist som kallas Matilda efter sitt favoritsjapp Waltzing Matilda, på Kowloonsidan. Klarade han sig ur klisrret där på Mekongfloden i Kambodja? Hon blir inte glad när jag säger att böcker som efterlämnar frågetecken kanske lever längre i läsaren än böcker med facit.

När det gäller romanen ”I Överrockens kölvatten” har fyra läsare gett rätt namn på den unge sjökapten som kallades Överrocken. Inte så konstigt eftersom tre av dem har farit ihop med ”Överrocken”. Flera personer i boken har jag fortfarande konrakt med, några bor kvar i Rio, en i Göteborg.

Jag vet andra läsare som inte vill sätta punkt för ”I Överrockens kölvatten”, en är Per Söderhielm som i höst ger ut den som ljudbok inläst av Clas Sköld.

Sjölivet, skriver Joseph Conrad någonstans, är gynnsamt för tankeverksamheten. Inre så sällan får jag av läsare höra filosofiska utläggningar. Ta bara motorman Ordspråks-Svenssons visdom: Den som inte blir lite tokig till sjöss är inte riktigt klok.

En äldre läsenär sa: Det tar tid att bli gammal… Så sant. Beläste hökaren Jojje Kämpendahl filosoferade: Förr var jag både ung och vacker, nu är jag bara och .. Rasmus-Kock tyckte om långa sjöresor: Då slipper jag handskas med pengar som ställer till så mycket elände i världen.

Jag tycker om att se ut över havet och ha havet som underlag för mina tankar en mässkvinnas ”bekännelse”.

Från Sydkorea ringer ofta per satellit en svensk chief som övervakar de fartyg ett varv bygger där. Han ventilerar mina böcker och egna hågkomster och filosoferar över sjölivet.

Böcker kan som sagt sprida sig som ringar på vattnet – den radiointervju Anders Wällhed gjorde med undertecknad om ”Här seglar Manfred Nilsson” blev ingång till vänskap och samarbete om nya sjömansvisor. Vitaminer för en gammal stöt, liksom framträdanden landet runt med Anders och musikgruppen KAL, inte minst då några veckors havsturne, i ”Musik i Väst” regi, med skonaren Västkust utefter västkusten, ända upp till Koster Öarna.

Emellanåt inbjuds jag till bibliotek för att prata om mitt författarskap. Jag minns en gång i sjöstaden Oskarshamn, vi kom igång klockan sju och skulle avrunda senast nio. Men det blev ännu senare, publiken och jag kom igång att berätta historier från sjön, sanna givetvis. Klockan halv elva sa en stackars bibliotekarie: Nu får ni vara snälla och gå.

På Gävle stadsbibliotek fanns bland åhörarna flera kvinnliga sjöfarare. De hade från ett visst fartyg känr igen den långe förstekocken i min debutbok ”Resan till Honduras” han som samlade kaktusar och hade sin fästmö med som salongsuppasserska och brädades av försyret. Flera decennier efter utgivningen lever boken hos dessa sjökvinnor därför att de genom egna erfarenheter vet vem kocken var eller är. Punkt är ännu inre satt.

Ofta säger jag till åhörarna att ni får avbryta när ni vill med frågor och kommentarer, kritisera gärna. Vid ett framträdande inför pensionärer var det ingen som ställde frågor. Har ni inga frågor. Nej. När jag var klar sa jag, nu har ni väl ändå någon fråga. En farbror räckte upp en hand och sa: ”Dom där goe bulla vi feck till kaffet var var dom köpta.”

Jag vet detaljernas betydelse, inre minst när det gäller sjöskildringar. Det kan gälla inredningar, bryggan, maskinrummet. Min erfarenhet är att sådant vinner tilltro – om jag så önskar kan jag fabulera friare med människor och händelser.

Några gånger har jag fått detaljer kritiserade. I ”Här seglar Manfred Nilsson”, berättar Manfred, från dåtida vedhamnen Stava i Vättern, hur två hästskjutsar möttes på piren, en med tom vagn och en som var på väg till skutan Tuno med vedlast. En äldre läsare vid Vätterns strand skrev att piren i Stava var så smal att där kunde inre två hästskjutsar mötas. Det där borde författaren ha undersökt och inte litat på Manfreds berättelse.

Slutligen vill jag påminna om att jag har ”uppfunnit” ordet läsenär, därför att läsa är det enklaste sättet att resa in i andra människor, andra kulturer, andra yrken, och även rent geografiskt till och i andra länder. Vi har ju bara ett enda liv, genom böcker och läsning kan vi leva parallella liv, få vetskap om andras liv och erfarenheter.

Redaktören har ordet i augusti

Låt mig först av allt klargöra några saker så att inga missförstånd uppstår. I egenskap av redaktör är mina åsikter inte desamma som styrelsens. Jag sitter ju i dagsläget på två stolar och det är viktigt att skilja på stolarna så man inte hamnar mitt emellan. Ansvarig utgivare är föreningens ordförande. E-post som skall in på hemsidan, skickas till redaktionssekreteraren, i det här fallet Jörgen Lönn. Beslut om detta har fattats på styrelsens sammanträde den 31 juli.

Efter månader av hårt arbete ser det nu ut som att hemsidan skall komma igång. Under hösten tror vi att hemsidan skall fungera till belåtenhet. Detta har kunnat ske genom den kontakt Krister Lumme skapade åt oss för en tid sedan och som nu anlitas på konsultativ basis av den nya webbmastern Jörgen Lönn.

Att värna om sjömanskulturen är en av föreningens främsta uppgifter. Nu har ett stort steg tagits genom att antologin TRAMPA DÄCK är färdig och kommer ut lagom till årets Bok & Biblioteksmässa i Göteborg där Reidar Jönsson kommer att presentera den i Sjöfartsmontern. Många grynnor har passerats under resans gång, men kunniga navigatörer har sett till att ingen grundstötning skett. Många bra berättare träder fram i boken. Goda berättare överlever alltid, även dom som trampat däck. en av bokanjärerna, Claes-Göran Wetterholm, är dessutom pristagare i år då han tilldelats Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris 2009 och kommer att få motta sin utmärkelse i Sjöfartsmontern den 25 september. Bokanjärerna är stolta över sin medlem.

För att lyckas i bokbranschen bör man ha goda relationer till läsekretsen, förlag, marknadsförare, formgivare och korrekturläsare. Även om författaren är kung, är kontakterna viktiga. Det gäller också att ha järnkoll på ekonomin och det har antologins arbetsutskott haft med råge vill jag påstå. När man skriver böcker finns det en hel del annat som man skall tänka på. Ett exempel är upphovsrätten till materialet. Vem har den rätten? Detta är viktigt att hålla reda på innan utgivning.

Jag vill förmedla några webbadresser inom sjöfartssfären till föreningens medlemmar. Börjar i den kungliga huvudstaden. På Glasbruksgatan på Söder, invid Scandic Sjöfartshotell, ligger Katarina Sjöfartsklubb www.katarinasjofartsklubb.com Gå in på den sidan och se vad klubben erbjuder när ni är i närheten. En annan adress är www.sjomanskyrkan.nu som förutom information om den egna verksamheten även har länkar till andra intressanta sjömärken i stan som exempelvis Seafarers Service där också den populära Sjöfartklubben Kaknäs www.seatime.se, mitt inne i Nationalstadsparken finns med. Den anläggningen ligger mig varmt om hjärtat. Den som känner för det kan anmäla sig som medlem i Sjöfolkets Pensionärsförening i Stockholm. Se information om detta på annan plats på denna hemsida.

Slutligen vill jag säga, att den krönika jag skrev som ett tidigare inlägg och som fick några att reagera negativt på, ja nästan att hoppa överbord i frustration, och kallade den för politiskt svammel, nu är borttagen. Självfallet för denna förening inte någon politisk flagg, däremot som författare och poet gör jag det, i likhet med många andra inom genren. Som krönikör återkommer jag ej i dagsläget, kanske någon gång i framtiden, men ser gärna att någon vill axla krönikörens uppgift. Det finns en länk skapad just för det ändamålet. Det är upp till er medlemmar att vara krönikörer, så sätt igång. Låt tankarna flöda, sätt dem på pränt i en krönika. Det skrivna ordet är vårt instrument.

Jag återkommer under hösten med fler nyheter så håll ut.

Stig Elenius