Ekan

I Karl den femtondes sista regeringsår, just i den första skira junigrönskan, sköt fem furor sina nyväckta skott ur jorden. I norrklovan vid Bovik på Hamburgön i Kville härad. De bröt jorden alldeles bakom ett stort flyttblock och fick stå ifred för betande djur och människors storstövlar och träbottnar.

Åren gick, och sakta men säkert växte de sig slanka och kvistfria i den magra mullen. Härdade av januarifrost och julitorka, spänstiga av sin eviga kamp mot nordanvinden, erhöll de så de egenskaper som beseglade deras framtida öde.
Jämt sextio år fick de stå där och se årstiders och människors envig med livet.
I sin glipa mot nordväst såg de havet och upplevde som tysta väktare mycket som borde varit nertecknat; stadiga makrillgarnsbåtar på väg ut med höga fribord, och in, lastade till relingarna. Pyntade snipor på väg till fest och bolmande skärgårdsångare på traden mellan Göteborg och Strömstad. Drunknade sjömän efter Skagerackslaget och vitskrudade grosshandlarjakter.
Den 20 januari 1932 kom så ödet i skepnad av båtbyggare Karl Olsson i Bovik. Timmersvansens och kvistyxans regelbundna tag, hördes långt i den höga luften och efter knappt ett par timmar låg de där prydligt staplade och ringbarkade i väntan på vad livet skulle bjuda härnäst.
Tolv månader senare for de fem stockarna genom ramsågen hos Karl och ströades noggrant i en kåddoftande stapel under tak. Ny väntan i ännu ett år.
Samtidigt som Fru Olsson började med lutfiskstöket till julen -34 så kom Karl igång med bygget av det som skulle bli en eka.
Bra mallar till en femton fots brukseka hade han ärvt efter far sin och det stod inte länge på förrän sandbordet var på plats och till trettonhelgen var flera spant redan grovyxade. Vid påsk var bordfyllningen klar och alldeles i början av maj var hon klar för sjösättning. Nytjärad och brunglänsande låg hon där under det utskjutande taket vid sidan om själva verkstan. Kopparnitad på modernt sätt och med årtollar för två roddare. Karl hade, som man sa, byggt den på spekulation och räknade kallt med att den, till ett gott pris kunde avyttras till någon av de badgäster som börjat bli synliga i både Hamburgsund och Fjällbacka på den tiden.
En passlig dag för sjösättning blev den tionde maj då Fru Olsson fyllde år och vid middagstid denna dag hjälptes de åt att rulla ekan ut i det stilla vårhavet.
Tät var hon så att man knappt kunnat fylla en tesked med det vatten hon tog in och grannt låg hon i sjön.
Om ekan sedan blev såld till en badgäst eller ej är oklart, men sant är att hon fick göra skäl för sig och blev kvar i skärgården mellan Tjurpannan och Hamburgö.
I början på femtiotalet köptes hon av min far för etthundrafemtio kronor och blev i det sista av sitt liv, till slut, badgästeka på Musö. Varje sommar låg hon där trivsamt guppande innanför bryggan, dock för varje år alltmer gisten och sjösur. Försedd med en osannolikt opålitlig ”Archimedes Marinoped” fungerade hon mest som nätläggningsbåt. Men för mig blev hon ett skepp som i otaliga dagdrömmar, fast väl förtöjd, förde mig ut på ändlösa äventyr.
Till slut kom den fantastiska sommar då jag ansågs mogen att ro henne på eget bevåg och ett intensivt utrustningsarbete tog sin början. Jag och min jämngamla kompis drog med möda upp henne på stranden för en ordentlig överhalning. De värsta sprickorna tätades med bommullsgarn och kokande beck, som vid denna tid, tidigt sextiotal, blivit allt mer förekommande på sommarens stränder. Becket bestod av hopklumpad spillolja från lastfartygen ute på Skagerack och var alltid till allmän förargelse när det fastnade på skor och kläder. Men det är utmärkt att täta gamla ekor med.
En extra planka spikades på som köl och en styråra surrades i akterklyset. Kraftiga bambustänger, som vrakats på ”Musörumpan” fick bli master och med två offrade lakan som råsegel blev hon kallad fullriggare och döpt i Champis till: ”HMS Bounty” Under några gyllene somrar på sextiotalet förde hon oss ut på vådliga expeditioner i havsbandet; Lönnholmen, Skårholmen, Otterö och Stora Borgen och så ofta vi tordes, seglade vi i rännan mellan Lökholmen och Dannholmen bara för att kunna vinka till Isabella och Roberto. Segla gjorde hon ju bäst i medvind och ofta slet vi oss halvt fördärvade med att ro ut till Mormorsgrynnan, mot sydväst, för att sedan under fulla segel kunna länsa hem med bambumasterna böjda som pilbågar i kulingen.
Samma sommar som Pragvårens drömmar krossades under ryska stridsvagnar, gav hon upp. Tyst och utan åthävor vägrade hon att flyta mer. I ett patetiskt försök att rädda vårt flaggskepp drog vi upp henne på stranden varpå hon lät sina nitar lossna och öppnade sina bord för döden. De en gång spänstiga furorna från Bovik hade slutligen kommit till vila. Ett par år låg hon så på stranden och blev alltmer platt och formlös. Bottenborden förenade sig med den sandblandade tången och bara de ännu friska relingarna förmådde upprätthålla ett sken av form.
En sen augustikväll i början på sjuttiotalet förbarmade jag mig och lät henne få en hädanfärd, värdig ett kungaskepp. Elden tvekade först, som i vördnad inför detta offer, men snart brann hon häftigt och snabbt. Stora glödgnistor steg mot kvällshimlen som frisläppta andar och till slut, med ett sista sprakande föll två ståndaktiga spant ihop och slukades av glödhögen. Och jag sörjde mitt första skepp.
Det sista jag gjorde, innan det var dags att återvända till vintervistet, var att strö hennes aska på potatislandet.

Av: Birger Sjöberg

Till Alice!

Läs betraktelsen ”Till Alice” av Elin Dahllöv. Artikeln kommer från tidningen Sjömannen 2/2007.

Klicka här för att läsa artikeln (du behöver Adobe Reader)

”Kaptenen”

”Jag vill bli sjökapten när jag blir stor, för det är ett kul jobb som är lätt att göra. Kaptener behöver inte gå så länge i skolan, dom behöver bara lära sig siffror så dom kan läsa av instrument. Jag tror att dom också måste kunna läsa kartor så dom inte seglar vilse… Kaptener måste vara modiga så dom inte blir rädda när det är så dimmigt att dom inte kan se och när propellern ramlar av ska dom behålla sitt lugn så att dom vet vad dom skall göra. Kaptener måste ha ögon så dom kan se genom molnen och dom får inte vara rädda för åskan och blixten som dom har på närmare håll än vad vi har. Kaptenernas löner är en annan sak jag gillar. Dom tjänar mer än vad dom kan göra av med. Det beror på att dom flesta människor tror att det är farligt att köra en båt, utom kaptener för dom vet hur lätt det är. Det är inte mycket jag ogillar utom det att tjejer gillar kaptener. Alla tjejer vill gifta sig med en kapten så kaptenerna måste alltid jaga iväg dom för att få vara ifred…Jag hoppas att jag inte blir sjösjuk för om jag blir det kan jag inte bli kapten och i så fall måste jag börja arbeta.”

Skrivet av en tioårig brittisk skolpojke.

// Goa vindar. Stickan Elenius.

 

Redaktören har ordet september

Häromdagen upptäckte jag ett nytt ord. ”Nånannanismen”. Så heter det när någon annan löser våra problem. ”Nånannanismen” är en utveckling som alltmer breder ut sig i samhället. Samtidigt lamslår det vår egen förmåga att lösa problemen. I Bokanjärerna har vi också använt oss av detta ”Nånannanismen”. Det gäller vår hemsida där vi skapat en synnerligen värdefull kontakt som heter Susanne Nyström. Så småningom är det ju meningen att redaktionssekreteraren Jörgen Lönn tar över men i inkörningsskedet har Susanne varit den trygga hamnen att förtöja i. Och med hennes hjälp har en helt ny hemsida skapats.

Sakta men säkert håller föreningen på att utvecklas. Vi har skapat nya kontakter via länkar till Klubb Maritim och till Lardex Group, en av Norges största hemsidor för skeppshistorik och berättelser från de sju haven. Vi har lagt ut adresserna till Sjömanskyrkan i Stockholm, till Katarina Sjöfartsklubb och till Sjöfartsklubben Kaknäs där man kan se vad dom har att erbjuda våra medlemmar. Vi har genom styrelseledamoten Kaj Karrento skapat kontakter på Åland och arbetet fortsätter kontinuerligt med utvecklingen. Dessutom har vi lagt ut information om programmet i sjöfartsmontern under Bok och Biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september .

Vi planerar även i år att delta på Julnautikan på Sjöhistoriska i Stockholm i december. Vi inbjuder till en kurs i akvarell målning i Goa i Indien. Men mycket arbete ligger framför oss ännu. Det kommer aldrig att ta slut om vi skall kunna kalla föreningen för levande. Men några av de visioner som vi föredrog på årsmötet i maj har nu genomförts eller håller på att genomföras. Helst skulle vi vilja se många fler yngre medlemmar och framförallt, fler kvinnor. Det är också medlemmarnas eget ansvar att hjälpa till med denna utveckling. Alla känner någon som i sin känner någon som inte känner till vår förening, som kanske tecknar, målar eller skriver.Hjälp till att ta tag i utvecklingen av föreningen. Vi skall vara stolta över att tillhöra det fria ordets mästare i ord och bild i bokanjärerna.

Piratverksamheten som pågick i Karibien på 15- och 1600 talen drabbade nyligen vårt lands kuster, när ett lastfartyg, ”Artic Sea” kapades utanför Öland. Inte nog med pirater till sjöss, dom finns i stor skala på nätet. Här kapas det och kopieras som aldrig förr. Man stjäl helt enkelt upphovsmannens rättigheter till sina enskilda verk. Tidigare i år dömdes ett antal pirater till skadestånd på 30 miljoner kronor för att ha främjat brott mot upphovsrättslagen.Dagens pirater finner alltid nya vägar att komma åt andras ägodelar, vare sig det är i luften, till sjöss eller på land. Hade vi gjort som våra företrädare i Karibien, buckanjärerna gjorde, så hade vi halstrat dessa pirater levande. Men i dagens väluppfostrade samhälle löser vi problemen på annat sätt.

I Malmö har bokbålen brunnit medan bokanjärerna producerar nya böcker. Vi som inte har råd att besöka årets bokmässa för att presentera våra nyutkomna titlar gör det på annat håll. Böckerna finns nu på vår hemsida i form av bokomslag och för beställning. Eftersom vår läsekrets är smal så förväntar man sig ingen köbildning till våra bokbord. Vi som inte suttit i TVs morgonsoffa eller minglat runt på releasepartys med champagneglaset i styrbords karda, vi får göra så gott vi kan på egen hand.

Måndagen den 12 oktober klockan 12:00 kommer föreningens antologi ”Trampa Däck” att presenteras på Katarina sjöfartsklubb. Vår förhoppning är att så många som möjligt av bokens författare deltar, bland annat för signering av boken. Även övriga bokanjärer möter naturligtvis upp. Samma kväll är det meningen att undertecknads senaste titel ”Stryka Flagg” skall presenteras för publiken, liksom Jörn Hammarstrands ”Lössen ombord.” Annonsering på klubbens hemsida kommer att ske: www.katarinasjofartsklubb.com

Som redaktör för hemsidan vill jag gärna ha edra synpunkter. Dessa skickas till redaktionssekreteraren Jörgen Lönn för vidare bearbetning på redaktionen eller i föreningens styrelse. Jag kommer att försöka hålla liv i redaktionen med en viss oregelbundenhet och säger som en viss bokanjär brukar säga: en sjöman kommer när han kan.

Stickan Elenius

Redaktör

Vem sätter punkt?

En betraktelse av Ove Allansson

 

Vem sätter punkt?

Tidningen Sjömannen har bett Ove Allansson att publicera det anförande han höll under bokmässan 2007 i Sjöfartens Kultursällskaps monter.

Många kontakter med läsare, personliga möten, telefonsamtal, brev och mail om mina böcker har fått mig att fundera över vem som sätter den slutliga punkten, författaren eller läsaren. Visst sätter jag en synlig punkt när boken är klar, men sedan? Tar läsaren kontakt lever boken upp på nytt för mig, punkten flyttas. Detta har hänt med böcker som jag skrev för flera decennier sedan, den mentala punkten tycks ännu inte satt.

Olika läsare upplever boken olika. Varje läsning är unik, berättelsen lever sitt eget liv tillsammans med läsaren. Kanske snuddar något en händelse du själv har upplevt, kanske tar min berättelse fram minnen från din inre redd.

Flera av mina läsare har själva skrivit berättelser, några har publicerat böcker, det är klart att jag har uppmuntrat dem.

Hur är det innan publiceringen? Visst finns berättarlust och inspiration, men jobbet kan bli tungt innan jag är nöjd. Texten kanske är lättläst, ingen kan ana att jag emellanåt har tyckt mig sitta tusen meter ned i tvivlets mörka hål. Det gäller att kravla sig upp i ljuset.

Förr när jag hörde erfarna författare säga att deras berättelser och romanpersoner levde sitt eget liv, drog iväg åt oönskade håll, tänkte jag att det var en romantisering av författaryrket. Men nu, efter fyrtio år som författare, är jag inte säker. Hur tygla vad som händer under skapelseprocessen? Det är svårt att ständigt stå med den inre yxan lyft, att hugga av det eller det infallet eller utfallet, att portförbjuda den eller den bipersonen eller den lockande sidoberättelsen. Kill your darlings, heter det, inte lätt.

Mitt författarskap kan indelas i det jag har skrivit från sjölivet och det som utspelar sig iland. Efter trettiotvå böcker är det ungefär fifty-fifty.

De som handlar om sjölivet kan i sin tur delas mellan det mera kritiskt granskande, som tar upp arbetsmiljö, bostäder och sjölagstiftning, och en del där jag vill ta vara på något av sjöfolkets muntliga berättarskatt utan att slå av på mitt eget fabulerande. Sjö gående arbetarlitteratur, visst. Två motpoler är debattromanen ”Ombordarna” och den fabulerande ”I Överrockens kölvatten”. Givetvis är jag stolt över att ”Ombordarna” , som debatterades i flera år, orsakade tre riksdagsmotioner vad gäller förhållanden till sjöss. Även dokumentära ”Sjömän” var ett inlägg i debatten.

Läsare kan bli mer än läsare, vänner eller ovänner. Jag har upplevt att läsare förvandlats till romanpersoner i flera av mina böcker. Så var det med den sjöman jag kallar Manfred i romanen ”Här seglar Manfred Nilsson”. Manfred ville inte vara biperson, krävde en roman för sig själv:

”Du skriver som det är till sjöss, därför ska du få mina råämnen från sjölivet och svarva till” Manfred kallade mej Allemans djävul därför att jag for svarvare eller reparatör.

Manfred var en romanperson som i verkligheten, utanför boken, skrev brev till recensenter, berömde deras tyckande eller skällde på sådana som hade skällt på Ove Allansson. Till slut, när vi blev osams, skrev Manfred under sitt riktiga namn till tidningar och skällde på mig. Innan dess ringde han, tjatade, på många av mina vänner bland sjömän och personer inom sjöfartssektorn och talade om att han var just Manfred Nilsson. – Om detta berättar jag bland annat i boken ”Sjöbröder” i stycket ”Manfredonien” under avdelningen ”I Manfredoniens farvatten.” Det var ju så att Manfred hade kraft att skapa ett men· talt landskap runt sig, Manfredonien.

Manfred ringde till Svensk Sjöfarts Tidning och klagade på att tidningen inte nämnt en befälhavare vid dennes rätta namn, det namn under vilket han var känd av sjöfolket: Lodar-Kalle. En gång i tjocka gav Lodar-Kalle order om lodning när fartyget var halvvägs inne i Nordsjökanalens sluss vid Ijmuiden. Loda här? sa lotsen, i slussen? Det är bäst, sa Lodar-Kalle.

När sätter en sådan roman person punkt? Visserligen har Manfred avlidit, törnat in för gott, men jag är säker på att han någonstans hittar en telefonkiosk och ringer mig eller er: ”Höhö, påstå inte att ni ska äta nu igen, när jag ringer påstår alla djävlar att dom ska äta\”

Låt mig tillägga att jag skrev varmt och med kärlek om den faderlöse skutpojken, lämparen, eldaren, donkeymannen, maskinisten och chiefen Manfred, som i bandspelaren och på kvarvarande band, uppmanar mig att inte göra honom bättre än han är.

Vem sätter punkt?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Böcker lever som sagt långt bortanför den tid där författaren har satt punkt. Böcker kan vara som ringar på vattnet, sprida sig allt vidare. En bok kan ge upphov till en annan. Några månader efter det ”Här seglar Manfred Nilsson” kommit ut ringde en då för mig obekant person och sa:

– Hej, vet du vem jag är. Nähä. Jag kallas Banan-Johan och är med i din bok om Manfred. Du låter ju Manfred berätta om en episod där han och jag tar oss ett järn på S:t Erik i Göteborg när vi hade klarat andremaskinistexamen.

Ur boken om Manfred steg alltså en livs levande Banan-Johan, som lika gärna kunde kallas Bok-Johan. Han läste latinamerikansk litteratur på orginalspråken, spanska och portugisiska. Banan-Johan, Vilhelm Johansson, var maskinist, kylmaskinist och Johnsonlinjens flaggfrysare och senare su percargo, lastkontrollör.

Banan-Johans telefonsamtal grundlade en lång vänskap. Han berättade på eget initiativ och i sin bandspelare om sitt liv. Tack vare min egen sjöerfarenhet, även från kylbåtar, har jag haft nytta av de bandade berättelserna, i flera noveller och inte minst i kortromanen ”Frysarns värme”.

På ett sätt är det fascinerande att – efter publicerandet – inte kunna vara med och sätta punkt, att inte veta vad som händer med de frön jag har sått i form av ord, berättelser i tidningar och böcker.

År 1984 gav jag tillsammans med fotografen Stefan F. Lindberg ut dokumentära ”Sjömän”, med fotografier, intervjuer med sjömän och med faktarutor om sjölagstiftning, arbetstider, arbetsvillkor, sjömansbibliotek, handelsflottans storlek genom decennierna och mycket annat.

Efter en tid kontaktades vi av tre kvinnor, var för sig, vid olika tillfällen. Två berättade att de äldre foton som fanns i boken av deras pappor var de sista tagna de hade sett, papporna var försvunna. Den tredje kvinnan sa detsamma om sin äldsta broder. Vi försökte hjälpa dem att sätta punkt i deras sökande, men fick inte fram något som kunde skingra de anhörigas ovisshet.

Inte så sällan får författaren en social funktion, telefonsamtal dag som natt. Läsare hör av sig inte bara med beröm eller kritik. Jag har fått ta del av särskilt sjöfolks problem men också glädjeämnen. Vid inte få tillfällen har jag fått fungera som biktfader eller hjälpare, i fackliga frågor, i kontakter med myndigheter. Sjömän har sina amenten önskat att jag skall läsa mina dikter vid begravningar eller vara officiant inte lätt, men jag har ställt upp.

De många läsarekontakterna – även anonyma skällbrev och hot – bevisar att det jag har skrivit inte är likgiltigt. Några mordhot har jag polisanmält: de efter mina debattinlägg om Black Prince i dagspressen.

Mycket av mitt ”sjöskrivande” har skett i tidningen Sjömannen – här har jag medarbetat sedan 1964 med dikter, berättelser, debatt, reportage och artiklar. Även HKF:s tidning ”Utkik” har varit en ”hemmahamn”.

Givetvis har mina åsikter angripits i justa debattartiklar i tidningen Sjömannen, men jag sörjde när några medlemmar i Sjöfolksförbundet angrep mig och sitt eget fack i redarnas Svensk Sjöfarts Tidning. Mitt svar blev en fråga vad de skulle göra vid konflikt, gå med i Sveriges Redareförening?

Vem sätter punkt?

Glädjande motsatser är den uppskattning jag har mött bland sjöfolk, fack, före detta sjöfarare och andra, plus flera stipendier. Mina kontakter med läsande sjömän har bjudit på många ljusa stunder vid besök, brev eller telefonsamtal.

En flitig nattringare, Gunnar, ringde klockan två på natten och sa: ”Kameleonter äter inte kackerlackor, visste du det. Nä. Jo du förstår med en gammal Transmarinan:, Gudrun, låg vi i Alcxanuria och jag köpte två kameleonter och släppte på natten ut dom ur buren för att dom skulle käka upp kackerlackorna. Men det gjorde dom inte.”

Gunnar berättade att han just hade läst min roman New York Blues, där jag presenterar en talande kackerlacka: Mortimer, veteran och överlevare i det krig som sanitetspatrullerna bedriver.

Varje julafton han var hemma ringde en kockstuert, något julglöggad, och spelade på trumpet Stilla natt eller White Christmas, alltså via luren.

En av kockstuertens upplevelser blev med hans tillåtelse en uppskattad dikt om bland annat falukorv, titeln är ”En kockstuerts klagan” och finns i dikt- och kort- prosasamlingen ”Sjöliv” . ”Motormansklumpen” plåtad på lastlucka i Lejonbukten.

En äldre icke sjöfarande kvinnlig läsenär har ringt några gånger och uppmanat mig att skriva en fortsättning på Hongkong Blues. Hon måste få reda på hur det gick för den maskinist som kallas Matilda efter sitt favoritsjapp Waltzing Matilda, på Kowloonsidan. Klarade han sig ur klisrret där på Mekongfloden i Kambodja? Hon blir inte glad när jag säger att böcker som efterlämnar frågetecken kanske lever längre i läsaren än böcker med facit.

När det gäller romanen ”I Överrockens kölvatten” har fyra läsare gett rätt namn på den unge sjökapten som kallades Överrocken. Inte så konstigt eftersom tre av dem har farit ihop med ”Överrocken”. Flera personer i boken har jag fortfarande konrakt med, några bor kvar i Rio, en i Göteborg.

Jag vet andra läsare som inte vill sätta punkt för ”I Överrockens kölvatten”, en är Per Söderhielm som i höst ger ut den som ljudbok inläst av Clas Sköld.

Sjölivet, skriver Joseph Conrad någonstans, är gynnsamt för tankeverksamheten. Inre så sällan får jag av läsare höra filosofiska utläggningar. Ta bara motorman Ordspråks-Svenssons visdom: Den som inte blir lite tokig till sjöss är inte riktigt klok.

En äldre läsenär sa: Det tar tid att bli gammal… Så sant. Beläste hökaren Jojje Kämpendahl filosoferade: Förr var jag både ung och vacker, nu är jag bara och .. Rasmus-Kock tyckte om långa sjöresor: Då slipper jag handskas med pengar som ställer till så mycket elände i världen.

Jag tycker om att se ut över havet och ha havet som underlag för mina tankar en mässkvinnas ”bekännelse”.

Från Sydkorea ringer ofta per satellit en svensk chief som övervakar de fartyg ett varv bygger där. Han ventilerar mina böcker och egna hågkomster och filosoferar över sjölivet.

Böcker kan som sagt sprida sig som ringar på vattnet – den radiointervju Anders Wällhed gjorde med undertecknad om ”Här seglar Manfred Nilsson” blev ingång till vänskap och samarbete om nya sjömansvisor. Vitaminer för en gammal stöt, liksom framträdanden landet runt med Anders och musikgruppen KAL, inte minst då några veckors havsturne, i ”Musik i Väst” regi, med skonaren Västkust utefter västkusten, ända upp till Koster Öarna.

Emellanåt inbjuds jag till bibliotek för att prata om mitt författarskap. Jag minns en gång i sjöstaden Oskarshamn, vi kom igång klockan sju och skulle avrunda senast nio. Men det blev ännu senare, publiken och jag kom igång att berätta historier från sjön, sanna givetvis. Klockan halv elva sa en stackars bibliotekarie: Nu får ni vara snälla och gå.

På Gävle stadsbibliotek fanns bland åhörarna flera kvinnliga sjöfarare. De hade från ett visst fartyg känr igen den långe förstekocken i min debutbok ”Resan till Honduras” han som samlade kaktusar och hade sin fästmö med som salongsuppasserska och brädades av försyret. Flera decennier efter utgivningen lever boken hos dessa sjökvinnor därför att de genom egna erfarenheter vet vem kocken var eller är. Punkt är ännu inre satt.

Ofta säger jag till åhörarna att ni får avbryta när ni vill med frågor och kommentarer, kritisera gärna. Vid ett framträdande inför pensionärer var det ingen som ställde frågor. Har ni inga frågor. Nej. När jag var klar sa jag, nu har ni väl ändå någon fråga. En farbror räckte upp en hand och sa: ”Dom där goe bulla vi feck till kaffet var var dom köpta.”

Jag vet detaljernas betydelse, inre minst när det gäller sjöskildringar. Det kan gälla inredningar, bryggan, maskinrummet. Min erfarenhet är att sådant vinner tilltro – om jag så önskar kan jag fabulera friare med människor och händelser.

Några gånger har jag fått detaljer kritiserade. I ”Här seglar Manfred Nilsson”, berättar Manfred, från dåtida vedhamnen Stava i Vättern, hur två hästskjutsar möttes på piren, en med tom vagn och en som var på väg till skutan Tuno med vedlast. En äldre läsare vid Vätterns strand skrev att piren i Stava var så smal att där kunde inre två hästskjutsar mötas. Det där borde författaren ha undersökt och inte litat på Manfreds berättelse.

Slutligen vill jag påminna om att jag har ”uppfunnit” ordet läsenär, därför att läsa är det enklaste sättet att resa in i andra människor, andra kulturer, andra yrken, och även rent geografiskt till och i andra länder. Vi har ju bara ett enda liv, genom böcker och läsning kan vi leva parallella liv, få vetskap om andras liv och erfarenheter.