Gästkrönika av Hasse Fredriksson

 Kommunikation med komplikationer

 

Ångfartygens intåg inom världshandelsflottan i början av förra seklet var uppenbarligen något mycket frusterande för de oldtimers som såg övergången från segelfartyg till ångditon som något negativt som de hade svårt att acceptera. En som uttryckte detta var sjökaptenen Pehr W. Sundström, alias ”Bill Shark”, som han kallade sig när han i ett antal böcker publicerade sina sjöminnen.

Så här skrev han för snart 80 år sedan:
”Det är med en känsla av djupt vemod, som större delen av oss gamla sjömän blicka tillbaka på gången tid. Av det gamla, ärorika sjömansyrket, så som det utövas i segelfartyg, finnes numera icke mycket kvar. Det har till oigenkännlighet förändrats i ångans – turbinmaskinernas, dieselmotorernas och radioapparaternas tidevarv.
Men ännu fordras det dådkraft och framåtanda av de sjöfarande i farans stund. Meningarna kunna vara delade, men helt visst är det vår åsikt, att dessa egenskaper framdanades bättre på segelfartygens tid än nu. Över det gamla sjömansyrket låg även ett visst skimmer av poesi, som den nya tiden alldeles tagit bort.
Det rastlösa jäktandet från hamn till hamn medger ingen tid till studier av olika länders folk och natur, som förr stod en för dessa saker vaken och intresserad sjöman till buds. Den efter flera års bortavaro hemkomne berättande sjömannen är därför snart blott en myt.”

Att ”Bill Shark” var alltför pessimistisk inför framtiden framgår med stor tydlighet av innehållet i nyutkomna Sjölivets berättare. Där presenteras många röster som har haft oändligt mycket att berätta om sjölivet såväl ombord som i hamn även från den senare hälften av 1900-talet trots att segelfartygen då tillhörde en förgången tid.
”Bill Shark” nämnde också radioapparaterna som en dåtida nyhet vid ångfartygens inträde på världshaven. Som gammal telegrafist kan jag inte undgå att känna mig något nostalgisk över att ha fått vara utövare av detta sjömansyrke som både tillkom och avvecklades under 1900-talet. Den omvälvande förändringsprocessen inom radioområdet kan sägas vara signifikativ för utvecklingen inom sjöfarten i stort. I dagens sjöfartsvärld kan sjömannen snart med en enkel knapptryckning vara aktiv med bloggar, sms, mejl, facebook, twitter och allt vad nymodigheterna kallas.

Hela världen ligger ett knapptryck bort och allt vi vill ha och inte ha finns tillgängligt dygnet om, året om. Även sjömannen förväntar sig omedelbara svar från landbacken på skickad e-post och ivägknappade sms-meddelanden.

Risken är stor att den framtida psykosociala miljön ombord utarmas dels genom de numera kraftigt reducerade besättningsstorlekarna dels genom att den enskilde sjömannen i den egna hytten ägnar åtskilliga timmar åt mailkontakter i stället för att umgås med sina skeppskamrater. Vilka har numera tid att sitta på ljugarbänken och dra skrönor för varandra? När finns nu tid för whistgänget att samlas i dagrummet? Hur känns det att alltid träna helt ensam i motionsrummet?
Vem kommer att skriva om sjömännens vardagsförhållanden ombord och iland av årgång 2008? Fältet ligger fritt för att berätta om till exempel om hur ISPS-koden tillämpas i världshamnarna. Du, dagens sjöfarare, fatta pennan eller sätt dig framför tangentbordet, låt tankarna flöda och bokstäverna glöda! Du är efterfrågad och det är många som vill ta del av dina erfarenheter!

Hasse Fredriksson

Avmönstringen

Jack Daniels var döpt efter whiskyn med samma namn. Jack var dopnamnet han erhöll av föräldrarna, Daniels efter hans farsa, en försupen engelsk gruvarbetare som tillbringade mesta av sin fritid till att sitta på den lokala puben och dricka, just det, Jack Daniels whisky. Farsan tyckte att det var jäkligt kul namn. Morsan slet som städerska på ett hotell och för att få ekonomin att gå ihop fnaskade hon på lördagarna innan ligamatcherna i fotboll började I den miljön växte Jack upp. Hur det kom sig att han mönstrade till sjöss var inte så konstigt. Alternativet var att gå ned i samma kolgruva som farsan, dricka samma whisky och spänna på gruvarbetarnas döttrar. Det livet lockade inte Jack. Utom brudarna förstås. Jack hade kommit till Sverige som lättmatros ombord i en engelsk båt och blivit akterseglad i Göteborg. Här stannade han kvar och mönstrade så småningom på Clipper Lines ”Stella Polaris” som matros samtidigt som jag. Innan vi mönstrade träffades vi på Röva , eller som landkrabborna kallar den, för Pustervikskällaren och blev polare efter att ha stött på samma brud en kväll. Vi fann varandra istället och kom överens om att hålla ihop i vått och torrt.

Ombord i ”Stella Polaris” hade vi nu varit i ett år. Sista resan i New York beslöt vi att ta ledigt en hel dag och bara kolla på alla sevärdheter som fanns att se i The Big Apple. Vi hade tidigare hunnit med att besöka jazzklubbar och China Town men nu skulle vi kolla den berömda skyskrapan Empire State Building . Vi var ganska trötta på ”Stella Polaris” vid det här laget. Nästa gång skulle vi mönstra på en lastbåt hade vi bestämt. En bidragande orsak var att vår fritid begränsades till dom nedre regionerna ombord. Bland passagerarna rörde sig bara dom ombord som hade med servicen att göra. Det vill säga flunkarna. Rykten gick att dom som inte var bögar även ställde sig till förfogande för annat när det var amerikanska damer ombord. En hyttsteward hade i alla fall fått en bil i Köpenhamn av en äldre amerikansk dam då han mönstrade av. Den stod på kajen och väntade, en splitter ny bil. Man kunde ju undra varför. Men vi som jobbade på däck och i maskin fick nöja oss med varandras sällskap. Och då fick man inga bilar. Jack och jag gick på samma vakt, hundvakten mellan midnatt och 04.00. Det blev mest att styra eller att stå ute på bryggvingen och stirra rakt ut över havet. Den som har gjort det i ett år, dag och natt vet att det är slitsamt och man är i det närmaste hjärndöd. Med fantasins hjälp går det dock att hålla den igång och jag hade bra fantasi.

Nu var vi i alla fall på väg upp i världens största skyskrapa, Empire State Building. Fan vad högt sade vi när vi tittade ned på Manhattan. Måste vara trehundra meter minst sa Jack. Till babord såg vi ”Stella Polaris” vid kajen när vi tittade genom den avgiftsbelagda kikaren. Jag stod och tänkte på vad som skulle hända om man släppte ned ett mynt. Skulle den som träffades kunna dö! Någon hade sagt att om man släppte ned en tiocentare skulle den genom gravitationskraften kunna genomborra en bil. Otroligt. Vi stod nu längst upp och där fanns bara ett skyddsräcke med galler. Jag stod och fumlade efter småmynt i fickan men det enda jag hittade var en svensk femtioöring. Och som jag fumlade, jag tappade femtioöringen genom gallret. En halv krona, inte mycket att snacka om. Lönen var ju inte så bra men en femtioöring kunde man alltid avvara. Synd bara att den inte gick till något bättre ändamål än till gatans parlament. Ja dom som gick därnere var ju inga fattiglappar precis. Det var gräddan av befolkningen kan man förmoda. Och en och annan turist. Kanske till och med någon från båten som tagit ledigt sista resan i Big Apple.

Nästa dag var det avgång och båten stävade hemåt mot avmönstring, överresan gick till Göteborg för en gångs skull och några glada dagar på Röva. Det hade Jack och jag kommit överens om. Om vi tappade bort varandra i avmönstringsvimlet skulle vi ses på Röva, det var vi överens om. Vi hade ju ingen fast bostad i Göteborg, själv bodde jag där jag hängde min hatt för tillfället och Jack visste inte om han hade någon familj kvar överhuvudtaget och brydde sig inte heller. Han skulle försöka få rum på sjömanshemmet. Han hade planer på att ansöka om svenskt medborgarskap hade han antytt en gång. Vi var unga och tog dagen som den kom, skötte vårt och gav fan i andra. Nya hamnar och nya brudar var vårt valspråk.

Jag tillbringade många kvällar på ”Röva” utan att se skymten av Jack. Jag hörde mig för på sjömanshemmet men ingen hade sett någon Jack där. Än idag så här femtio år senare vet jag inte vart han tog vägen. Jack Daniels finns inte i några register och inte folkbokförd här i landet heller. Jag bodde inneboende hos en gammal matros som lovat att jag kunde bo där så länge jag väntade på hyra. En morgon satt jag och läste GP på sjömanskyrkan vid Masthugget. Då fångade en rubrik min uppmärksamhet.

Svensk sökes för dödsolycka i New York. En maffiaboss dödades häromdagen då han tillsammans med sina livvakter promenerade nedanför Empire State Building. Den ökände mafioson Salvatore Salvia dödades när ett utländskt mynt träffade hans för en gångs skull otäckta kala hjässa. Myntet, en svensk femtioöring tros ha kastats ut från Empire State Building. Kraften vid nedslaget kan sammanliknas med när en pistolkula träffar en människas oskyddade kroppsdelar. Myntet hade trängt in i Salvatores Salvias huvud och han dog momentant. Värmeböljan den dagen gjorde att Salvatore hade tagit av sig hatten och gått med den i handen. Möjligen kunde den ha skyddat maffiabossen från den momentana död han gick till mötes. Nu söker New York polisen efter en svensk som påstås ha setts uppe i skyskrapan av ett norskt par som hörde honom svära på svenska när han tappade någonting över kanten. Polisen hade utfäst en belöning på en miljon dollar för mafioson död eller levande. Nu söks svensken för att kunna kvittera ut belöningen. Den federala polisen har sökt Salvia i tio år och var nu lättade över att han var oskadliggjord för alltid. Salvia hade en dödsdom hängande över sig.
Va fan tänkte jag. Detta stämde in på mig och vad som hände i New York sista resan. Är jag mångmiljonär nu! I kronor, fem, sex miljoner kronor! Och här sitter jag i en rökig etta som inte ens är min. Men, jag har dödat en människa. Inte fasen heller, det var ju en olyckshändelse. Det kanske inte ens var min femtioöring. Jag var väl inte den enda i New York som hade ett svenskt mynt bland stans tio miljoner invånare. Men dagen stämde. Och det hade varit jävligt varmt den dagen mindes jag. Mitt samvete bearbetade mig dag och natt. Skulle jag ge mig tillkänna eller låta det bero. Samtidigt gjorde min ekonomi sig påmind om att tiden iland snart var tillända och därmed umgänget med damerna på Röva. Jack hade inte visat sig och jag kände inte värst många i stan förutom några brudar som inte var intresserade av en i det närmaste pank sjöman. Men skulle jag tala om att jag var miljonär i dollar så….

På sjömansförmedlingen ropade dom upp Broströmmaren ”Atland”. En matros till ”Atland”. Jag stod först på törn nu och kunde välja. Antingen etablera mig som mångmiljonär på landbacken eller fortsätta till sjöss som lågavlönad matros. Valet blev att jag mönstrade på och gissa vart första resan gick? Jo, just det. Till New York. Vi kom dit en sen kväll i oktober det året och efter pittmönstringen var jag ledig och gick ensam iland.
Till samma gata där Salvatore Salvia gått några månader innan ovetandes att uppe i skyskrapan stod en svensk matros och fumlade med en svensk femtioöring. Jag stod nu på exakt samma plats och funderade över hur livet kan te sig. Ena stunden var Salvia en ökänd fruktad maffiaboss, i nästa ögonblick befann han sig på den andra sidan Och jag får plötsligt en obehaglig känsla av att här skall jag inte stå kvar länge till. Undrar var Jack är just nu tänker jag. Knappt har jag tänkt tanken förrän en röst bakom mig säger, excause me sir, is that your first visit to Big Apple?Can I help you? Bakom mig står en polis och vill hjälpa mig tillrätta. Nej sir svarar jag, jag har varit här förut. Och håller jag på att tillägga, och hjälpt till att döda en maffiaboss som var efterlyst. I sista stund besinnar jag mig. Jag trivs med att vara matros och har ingen som helst strävan efter att ha så mycket pengar som en miljon dollar. Polisen önskar mig fortsatt trevlig vistelse i New York. Men innan dess har han sagt att dom var mycket intresserade av att få tag i en svensk turist som varit dem behjälpliga med att ta fast en viss Salvatore Salvia för några månader sedan. Han kunde kvittera ut en miljon dollar om han hörde av sig. Så om jag visste vem det var så be honom höra av sig till New York police departement, N.Y.P.D. Visst hade jag svarat att det skall jag göra. Sverige är ju inte så stort så ….. Jag saknade Jack Daniels under det år jag var ombord i Atland och det gör jag ännu idag så här femtio år senare. Undrar vart han tog vägen.

Idag är jag bosatt i Stockholm och har glömt min dröm om en miljon dollar. Jag har också glömt att jag medverkat att döda en människa för femtio år sedan. Historien från New York var glömd ända tills en dag jag i en kvällstidning läste om att en svensk hade erhållit en miljon dollar för att han hade råkat tappa en svensk femtioöring från Empire State Building som dödade maffiabossen Salvatore Salvia.för snart femtio år sedan. Det var en svensk medborgare som hette Jan Danielsson som gjort anspråk på den och nu skrev tidningarna om honom och hans enorma tur som så lättvindigt blev mångmiljonär för femtio år sedan. Idag var han enligt tidningen sjukpensionär och bodde på Söder i Stockholm bara ett kvarter från mig. Miljonerna var borta och han levde mer eller mindre i misär. Själv har jag det bra och undrade, kan det vara Jack som jag tappade bort i Göteborg! Hade han planerat att lura till sig dollarmiljonen genom att ta svenskt medborgarskap och åka tillbaka till New York för att hämta en miljon dollar. Ja visst kunde det vara på det sättet men å andra sidan hade det gått så lång tid nu att vårt kamratskap från ”Stalla Polaris” var glömt av oss bägge.

En sommarkväll satt jag på kvarterspuben Blå Dörren och tog en öl som vanligt. En sliten figur kom in, satte sig ned vi bordet bredvid mig och beställde in en öl. Vi nickade till varandra så som man gör så där i förbifarten. Han såg på mina tatuerade underarmar och frågade om jag gått på sjön? Jo svarade jag, men det var längesedan. Jag har också seglat till sjöss sa han. Sista båten jag hade var ”Stella Polaris”, en fin båt. Sedan bodde jag i USA några år. Men jag längtade alltid till Sverige och i många år jobbade jag som statstjänsteman här i stan. Hade det ganska bra ställt men blev lurad på pengarna och förlorade allt jag hade. Spelade bort dom helt enkelt. Nu lever jag på minnen och en liten pension. I Sverige behöver man ju inte svälta även om man är fattig.

Vi träffas ibland på puben och sitter och snackar om allt möjligt. Hans inrökta etta i kvarteret bredvid där jag bor påminner mig om den ettan jag lånade i Göteborg för femtio år sedan. Själv har jag en skapligt inredd trea med antika möbler och den är garanterat rökfri. Gott om pengar har jag inte men pensionen och sparkapitalet räcker till att leva ett gott liv för. Trettio år till sjöss avspeglar sig i lägenheten i form av souvenirer och böcker. Vad mer kan man önska sig. Jo, en sak. Jag kanske skall fråga vilket år han seglade på ”Stella Polaris”. Och vad han hette innan han blev svensk medborgare. Jag tycker han bryter på engelska men det kan ju bero på hans år i USA. Kan det vara Jack Daniels som sitter på samma pub som jag! Men ändå drar jag mig för att fråga om vad han hette på den tiden han var sexton sjutton år och om han är född i England. Jag har inget intresse heller att få veta. Det kan ju vara min fantasi som spelar mig ett spratt. Kanske det är Jack Daniels min gamle kompis som sitter här ibland och tar en bärs. Men jag låter det bero med det. Vi skall snart ”mönstra av för gott” så vad har det för betydelse vem som är vem. Vi är gamla nu. Vi trivs att sitta här ibland och dra en och annan skröna från vårt tidigare liv. Han berättar om livet i USA. Och jag om mina båtar. Så får det vara och så är det. Skymningen sänker sig över Söders höjder när jag sakta vandrar hemåt till mina minnen och min ensamhet. Tänk ändå vad det är bra att ha en fantasi som utvecklats under många år bakom en fartygsratt. Man är aldrig ensam om man har fantasi.

Av: Stig Elenius