Húsasnotra. Ett reseminne av Georg I Hindersson

Under en utflykt med ångfartyget S/S Mariefred på Mälarfjärdar hände mig något märkligt.

Det vankades ångbåtsbiff och under desserten började konstiga ord och minnen formas i min hjärna. När fartyget girade så att en solblänk träffade mitt öga blixtrade det till. Där satt det: Ordet Húsasnotra! Orden mitt undermedvetna hade jobbat med var Húsasnotra och Solarsteinn!

Från dessa bygder tog sig vikingarna ut i världen. Bland annat via den urgamla farleden Långhundraleden som mynnade ut i Trälhavet. Lederna passerade Husby Sjuhundra, Husby Långhundra, Husby i Lagga, Husa i Össebygarn med flera.
En blick på Roslagens kartor visar att många gårdar och små samhällen har namn som inkluderar ordet ”hus”. Märkligt! Men bakgrunden är att byar eller gårdar med sådana namn hade administrativa funktioner i det förhistoriska och fram till det medeltida Sverige. Samma beteckning finns i Norge, Danmark, i Slesvig samt också på några av de nordatlantiska öarna. Förmodligen har det fornnordiska uttrycket ”húsasnotra” på en ”solarsteinn” med dessa bygdenamn att göra. Gårdarna beboddes nämligen av hövdingar och stormän.
Enligt sagorna hade vikingatidens stormän i sin ägo en ”sten”, en verklig dyrgrip som de kallade solarsteinn, ibland húsasnotra. Med denna sten kunde de på ett magiskt sätt bestämma riktningen till solen även om det var molnigt, ja även om solen var under horisonten!
Men nu är det inte alls något märkligt med det, i våra dagar vill säga. Solljus är polariserat. Engelsmannen lord Rayleigh beskrev detta redan år 1871 och cirka hundra år senare fick Karl von Frisch nobelpriset för upptäckten att bin och andra insekter använder polariserat ljus i sin navigering. Det är precis vad de gamla sjöfararna använde sin solarsteinn till: Navigering. Man hade inte kompass men gav sig utan tvekan ut på de stora vidderna, och nådde sina mål!

Dessa i deras ögon märkliga stenar var bitar av kristallina mineraler som corderit, andalusit och turmalin som finns i Norge. Kalkspat äger synnerligt goda polariseringsegenskaper och finns på Island. Håller man upp en sådan ”sten” mot ljuset och vrider på den ser man nyansförändringar. Riktningen på himmelljusets polarisering är alltid vinkelrätt mot solens riktning. Stenarna fungerar bra på nordliga breddgrader eftersom polariseringen är starkast med solen i läget 7 grader under till cirka 30 grader över horisonten och tillräckligt bra bara molntäcket i zenit inte är alltför tjockt. I solens riktning spelar det ingen roll hur tjockt det är.

Flygplan som passerar i närheten, eller över jordens poler kan inte använda gyrokompass, ett annat hjälpmedel är då exempelvis Kollmans Skykompass som exakt bygger på solarsteinnens princip. Häpnadsväckande vad de kunde, de gamle!

Kan då människor uppfatta polariserat ljus med blotta ögat? Insekter kan, så varför inte? Vi tar vikingasagan till hjälp: Det berättas att självaste Olof den Helige en gång kom på besök till odalbonden Rödulf som hade en son som hette Sigurd. Pojken Sigurd skröt med att kunna peka ut solens läge även om den var skymd. Olof den Helige ville självklart kontrollera sanningshalten i detta påstående.
”När Sigurd angivit solens läge lät Olof den Helige taga fram sin solarsteinn och såg då hur den strålade mot samma läge som Sigurd angivit.”

Faktum är att inte heller det är särskilt märkvärdigt i våra dagar. Det finns människor som med viss övning kan se en figur i ögonvrån som påminner om ett malteserkors i himlens mest polariserade riktning. Figuren har två gulaktiga och två blåaktiga armar och de gula pekar alltid mot solen. Svårigheten består i, att människoögat anpassar sig oerhört snabbt så att figuren försvinner redan efter någon sekund.
En liknande figur kan ses i centrum på ett snurrande polarisationsfilter. Fenomenet kallas Haidingers borstar och används inom läkarvetenskapen vid undersökning av skelande barn.

Tänk alltså! vad som kan dyka upp i skallen på en som åker båt.

Fågel eller fisk?

Den upphör aldrig att växa. Denna egenskap gör att man ibland påträffar jättelika exemplar. Vissa individer har överlevt många faror och har svårt ärrade men ändå glänsande muskulösa kroppar.

Som nyfångad uppvisar den ett vackert färgspel i blågrön ton som på sidorna övergår i silverglans med inslag av rosa. Den har kölad buk men saknar sidolinjer och ögats regnbågshinna glänser också i silver. Redan vid första ögonkastet känner man igen den med de hoptryckta sidorna och stora lättavfallande fjäll.
Arten är havsinnevånare och finns representerad i alla tempererade och kalla delar där den visar stor sällskaplighet och uppträder i väldiga stim. Den finns dokumenterad sedan 400 före Kristus av folk runt Medelhavet som lärt sig uppskatta och även konservera den genom saltning.
De gamla romarna kallade arten Clupea och så heter den ännu på latin.
Clupea är en världsartikel främst i saltad form men är en delikatess även som färsk i flera olika tillagningar. Den har alltid varit synnerligen viktig för de nordeuropeiska folken och i Norden den mest kända sedan de första människorna lärde sig fiska.
Som besläktad med laxen räknas Clupea tillhöra de mera primitiva arterna beroende på vissa egenskaper: Den har inga taggar i fenorna. Bukens fenor ligger långt bakom bröstfenorna och simblåsan har öppen förbindelse med matsmältningskanalen.
Torsk och abborre, som exempel, är mera utvecklade med bukfenor som ligger mycket långt framme, hos vissa arter rentav framför bröstfenorna.
I Östersjön kallar vi Clupea strömming och det är ett kärt nöje för många att under några vårdagar fånga den med pilk.

Av Georg I. Hindersson


Redaktören har ordet i maj

På styrelsens sammanträde den 8 maj i år utsågs Göran ”Persa” Wahlberg till redaktör för hemsidan. Av okänd anledning har ”Persa” avsagt sig uppdraget. Den 12 juni utsågs undertecknad till redaktör efter ”Persa”.

Jag är inte ensam om att försöka göra bokanjärernas hemsida levande som årsmötet tagit beslut om att den skall bli efter att ha legat i träda sedan Georg avslutade sitt uppdrag som webbmaster. Det var ett digert arbete som Georg lagt ned på hemsidan. Vår uppgift nu är att vidareutveckla den. De som skapar den nya hemsidan är Jörgen Lönn med konsulthjälp av Susanne Nyström och redaktör är Stig Elenius. Vidare så har Jörgen Lönn utsetts till redaktionssekreterare. Vi är redaktionskommittén. Formellt sker utnämningarna på styrelsens sammanträde den 31 juli.

Vad är det som är viktig att arbeta med i utvecklingen? Som alla känner till så heter föreningen numera BOKANJÄRERNA och ingenting annat. Namnet sjökultursällskapet tas helt enkelt bort. Vidare kommer vi att städa bort gammalt material som vi anser inte längre är relevant. Vi kommer också att ta kontakt med andra organisationer inom sjöfartsbranschen som exempelvis Klubb Maritim, Kommandobryggan och liknande organisationer i syfte att göra oss kända även i dessa kretsar samtidigt som medlemmarna kan ha nytta av dessa länkar.

Arbetsordningen blir den att Jörgen Lönn kommer att ta emot material som sedan skickas till redaktören för filtrering. Vi skall naturligtvis inte lägga in material som kan verka stötande som exempelvis den krönika som lades in för några veckor sedan och som fått ett negativt mottagande. I framtiden är det tveksamt om det blir fler krönikor.

Utvecklingsfrågorna kommer att diskuteras på styrelsens sammanträde den 31 juli. Men redan nu är arbetet i full gång med hemsidan. Som redaktör vill jag naturligtvis också ha synpunkter från medlemmarna vad som bör tas in eller inte på hemsidan.

Vår önskan är att författarna som säljer sina alster på hemsidan också signerar dem. Konstverken har ännu inte prissatts och det är en fråga som bör tas upp. Skall dom prissättas eller ej?

Redaktören har också uppmärksammat den senaste tidens debatt om upphovsmannarätten. Detta är en sak som om den upphävs även drabbar våra medlemmar. Rätten till eget material, det som vi lagt ned hundratals timmar på att förverkliga måste vi få behålla. Om det nu skall vara till sjuttio år efter vår död är en annan fråga. Men så länge vi lever så är det en självklarhet att den rätten tillhör oss.

Vi på redaktionen önskar medlemmarna en fortsatt bra och skön sommar. Efter regn kommer sol. Och en uppmaning. Försök att sprida budskapet om vår förening över land och hav. Isynnerhet vill vi ha fler yngre medlemmar. Vi själva tillhör den gamla stammen och en föryngring är nödvändig. Nu är det ”full speed ahead” som gäller. Kannhalningen är gjord och från byssan luktar det ris och curry. Kapten Hammarstrand står på bryggan. Nu är kursen lagd.

Stig ”Stickan” Elenius