Avmönstringen

Jack Daniels var döpt efter whiskyn med samma namn. Jack var dopnamnet han erhöll av föräldrarna, Daniels efter hans farsa, en försupen engelsk gruvarbetare som tillbringade mesta av sin fritid till att sitta på den lokala puben och dricka, just det, Jack Daniels whisky. Farsan tyckte att det var jäkligt kul namn. Morsan slet som städerska på ett hotell och för att få ekonomin att gå ihop fnaskade hon på lördagarna innan ligamatcherna i fotboll började I den miljön växte Jack upp. Hur det kom sig att han mönstrade till sjöss var inte så konstigt. Alternativet var att gå ned i samma kolgruva som farsan, dricka samma whisky och spänna på gruvarbetarnas döttrar. Det livet lockade inte Jack. Utom brudarna förstås. Jack hade kommit till Sverige som lättmatros ombord i en engelsk båt och blivit akterseglad i Göteborg. Här stannade han kvar och mönstrade så småningom på Clipper Lines ”Stella Polaris” som matros samtidigt som jag. Innan vi mönstrade träffades vi på Röva , eller som landkrabborna kallar den, för Pustervikskällaren och blev polare efter att ha stött på samma brud en kväll. Vi fann varandra istället och kom överens om att hålla ihop i vått och torrt.

Ombord i ”Stella Polaris” hade vi nu varit i ett år. Sista resan i New York beslöt vi att ta ledigt en hel dag och bara kolla på alla sevärdheter som fanns att se i The Big Apple. Vi hade tidigare hunnit med att besöka jazzklubbar och China Town men nu skulle vi kolla den berömda skyskrapan Empire State Building . Vi var ganska trötta på ”Stella Polaris” vid det här laget. Nästa gång skulle vi mönstra på en lastbåt hade vi bestämt. En bidragande orsak var att vår fritid begränsades till dom nedre regionerna ombord. Bland passagerarna rörde sig bara dom ombord som hade med servicen att göra. Det vill säga flunkarna. Rykten gick att dom som inte var bögar även ställde sig till förfogande för annat när det var amerikanska damer ombord. En hyttsteward hade i alla fall fått en bil i Köpenhamn av en äldre amerikansk dam då han mönstrade av. Den stod på kajen och väntade, en splitter ny bil. Man kunde ju undra varför. Men vi som jobbade på däck och i maskin fick nöja oss med varandras sällskap. Och då fick man inga bilar. Jack och jag gick på samma vakt, hundvakten mellan midnatt och 04.00. Det blev mest att styra eller att stå ute på bryggvingen och stirra rakt ut över havet. Den som har gjort det i ett år, dag och natt vet att det är slitsamt och man är i det närmaste hjärndöd. Med fantasins hjälp går det dock att hålla den igång och jag hade bra fantasi.

Nu var vi i alla fall på väg upp i världens största skyskrapa, Empire State Building. Fan vad högt sade vi när vi tittade ned på Manhattan. Måste vara trehundra meter minst sa Jack. Till babord såg vi ”Stella Polaris” vid kajen när vi tittade genom den avgiftsbelagda kikaren. Jag stod och tänkte på vad som skulle hända om man släppte ned ett mynt. Skulle den som träffades kunna dö! Någon hade sagt att om man släppte ned en tiocentare skulle den genom gravitationskraften kunna genomborra en bil. Otroligt. Vi stod nu längst upp och där fanns bara ett skyddsräcke med galler. Jag stod och fumlade efter småmynt i fickan men det enda jag hittade var en svensk femtioöring. Och som jag fumlade, jag tappade femtioöringen genom gallret. En halv krona, inte mycket att snacka om. Lönen var ju inte så bra men en femtioöring kunde man alltid avvara. Synd bara att den inte gick till något bättre ändamål än till gatans parlament. Ja dom som gick därnere var ju inga fattiglappar precis. Det var gräddan av befolkningen kan man förmoda. Och en och annan turist. Kanske till och med någon från båten som tagit ledigt sista resan i Big Apple.

Nästa dag var det avgång och båten stävade hemåt mot avmönstring, överresan gick till Göteborg för en gångs skull och några glada dagar på Röva. Det hade Jack och jag kommit överens om. Om vi tappade bort varandra i avmönstringsvimlet skulle vi ses på Röva, det var vi överens om. Vi hade ju ingen fast bostad i Göteborg, själv bodde jag där jag hängde min hatt för tillfället och Jack visste inte om han hade någon familj kvar överhuvudtaget och brydde sig inte heller. Han skulle försöka få rum på sjömanshemmet. Han hade planer på att ansöka om svenskt medborgarskap hade han antytt en gång. Vi var unga och tog dagen som den kom, skötte vårt och gav fan i andra. Nya hamnar och nya brudar var vårt valspråk.

Jag tillbringade många kvällar på ”Röva” utan att se skymten av Jack. Jag hörde mig för på sjömanshemmet men ingen hade sett någon Jack där. Än idag så här femtio år senare vet jag inte vart han tog vägen. Jack Daniels finns inte i några register och inte folkbokförd här i landet heller. Jag bodde inneboende hos en gammal matros som lovat att jag kunde bo där så länge jag väntade på hyra. En morgon satt jag och läste GP på sjömanskyrkan vid Masthugget. Då fångade en rubrik min uppmärksamhet.

Svensk sökes för dödsolycka i New York. En maffiaboss dödades häromdagen då han tillsammans med sina livvakter promenerade nedanför Empire State Building. Den ökände mafioson Salvatore Salvia dödades när ett utländskt mynt träffade hans för en gångs skull otäckta kala hjässa. Myntet, en svensk femtioöring tros ha kastats ut från Empire State Building. Kraften vid nedslaget kan sammanliknas med när en pistolkula träffar en människas oskyddade kroppsdelar. Myntet hade trängt in i Salvatores Salvias huvud och han dog momentant. Värmeböljan den dagen gjorde att Salvatore hade tagit av sig hatten och gått med den i handen. Möjligen kunde den ha skyddat maffiabossen från den momentana död han gick till mötes. Nu söker New York polisen efter en svensk som påstås ha setts uppe i skyskrapan av ett norskt par som hörde honom svära på svenska när han tappade någonting över kanten. Polisen hade utfäst en belöning på en miljon dollar för mafioson död eller levande. Nu söks svensken för att kunna kvittera ut belöningen. Den federala polisen har sökt Salvia i tio år och var nu lättade över att han var oskadliggjord för alltid. Salvia hade en dödsdom hängande över sig.
Va fan tänkte jag. Detta stämde in på mig och vad som hände i New York sista resan. Är jag mångmiljonär nu! I kronor, fem, sex miljoner kronor! Och här sitter jag i en rökig etta som inte ens är min. Men, jag har dödat en människa. Inte fasen heller, det var ju en olyckshändelse. Det kanske inte ens var min femtioöring. Jag var väl inte den enda i New York som hade ett svenskt mynt bland stans tio miljoner invånare. Men dagen stämde. Och det hade varit jävligt varmt den dagen mindes jag. Mitt samvete bearbetade mig dag och natt. Skulle jag ge mig tillkänna eller låta det bero. Samtidigt gjorde min ekonomi sig påmind om att tiden iland snart var tillända och därmed umgänget med damerna på Röva. Jack hade inte visat sig och jag kände inte värst många i stan förutom några brudar som inte var intresserade av en i det närmaste pank sjöman. Men skulle jag tala om att jag var miljonär i dollar så….

På sjömansförmedlingen ropade dom upp Broströmmaren ”Atland”. En matros till ”Atland”. Jag stod först på törn nu och kunde välja. Antingen etablera mig som mångmiljonär på landbacken eller fortsätta till sjöss som lågavlönad matros. Valet blev att jag mönstrade på och gissa vart första resan gick? Jo, just det. Till New York. Vi kom dit en sen kväll i oktober det året och efter pittmönstringen var jag ledig och gick ensam iland.
Till samma gata där Salvatore Salvia gått några månader innan ovetandes att uppe i skyskrapan stod en svensk matros och fumlade med en svensk femtioöring. Jag stod nu på exakt samma plats och funderade över hur livet kan te sig. Ena stunden var Salvia en ökänd fruktad maffiaboss, i nästa ögonblick befann han sig på den andra sidan Och jag får plötsligt en obehaglig känsla av att här skall jag inte stå kvar länge till. Undrar var Jack är just nu tänker jag. Knappt har jag tänkt tanken förrän en röst bakom mig säger, excause me sir, is that your first visit to Big Apple?Can I help you? Bakom mig står en polis och vill hjälpa mig tillrätta. Nej sir svarar jag, jag har varit här förut. Och håller jag på att tillägga, och hjälpt till att döda en maffiaboss som var efterlyst. I sista stund besinnar jag mig. Jag trivs med att vara matros och har ingen som helst strävan efter att ha så mycket pengar som en miljon dollar. Polisen önskar mig fortsatt trevlig vistelse i New York. Men innan dess har han sagt att dom var mycket intresserade av att få tag i en svensk turist som varit dem behjälpliga med att ta fast en viss Salvatore Salvia för några månader sedan. Han kunde kvittera ut en miljon dollar om han hörde av sig. Så om jag visste vem det var så be honom höra av sig till New York police departement, N.Y.P.D. Visst hade jag svarat att det skall jag göra. Sverige är ju inte så stort så ….. Jag saknade Jack Daniels under det år jag var ombord i Atland och det gör jag ännu idag så här femtio år senare. Undrar vart han tog vägen.

Idag är jag bosatt i Stockholm och har glömt min dröm om en miljon dollar. Jag har också glömt att jag medverkat att döda en människa för femtio år sedan. Historien från New York var glömd ända tills en dag jag i en kvällstidning läste om att en svensk hade erhållit en miljon dollar för att han hade råkat tappa en svensk femtioöring från Empire State Building som dödade maffiabossen Salvatore Salvia.för snart femtio år sedan. Det var en svensk medborgare som hette Jan Danielsson som gjort anspråk på den och nu skrev tidningarna om honom och hans enorma tur som så lättvindigt blev mångmiljonär för femtio år sedan. Idag var han enligt tidningen sjukpensionär och bodde på Söder i Stockholm bara ett kvarter från mig. Miljonerna var borta och han levde mer eller mindre i misär. Själv har jag det bra och undrade, kan det vara Jack som jag tappade bort i Göteborg! Hade han planerat att lura till sig dollarmiljonen genom att ta svenskt medborgarskap och åka tillbaka till New York för att hämta en miljon dollar. Ja visst kunde det vara på det sättet men å andra sidan hade det gått så lång tid nu att vårt kamratskap från ”Stalla Polaris” var glömt av oss bägge.

En sommarkväll satt jag på kvarterspuben Blå Dörren och tog en öl som vanligt. En sliten figur kom in, satte sig ned vi bordet bredvid mig och beställde in en öl. Vi nickade till varandra så som man gör så där i förbifarten. Han såg på mina tatuerade underarmar och frågade om jag gått på sjön? Jo svarade jag, men det var längesedan. Jag har också seglat till sjöss sa han. Sista båten jag hade var ”Stella Polaris”, en fin båt. Sedan bodde jag i USA några år. Men jag längtade alltid till Sverige och i många år jobbade jag som statstjänsteman här i stan. Hade det ganska bra ställt men blev lurad på pengarna och förlorade allt jag hade. Spelade bort dom helt enkelt. Nu lever jag på minnen och en liten pension. I Sverige behöver man ju inte svälta även om man är fattig.

Vi träffas ibland på puben och sitter och snackar om allt möjligt. Hans inrökta etta i kvarteret bredvid där jag bor påminner mig om den ettan jag lånade i Göteborg för femtio år sedan. Själv har jag en skapligt inredd trea med antika möbler och den är garanterat rökfri. Gott om pengar har jag inte men pensionen och sparkapitalet räcker till att leva ett gott liv för. Trettio år till sjöss avspeglar sig i lägenheten i form av souvenirer och böcker. Vad mer kan man önska sig. Jo, en sak. Jag kanske skall fråga vilket år han seglade på ”Stella Polaris”. Och vad han hette innan han blev svensk medborgare. Jag tycker han bryter på engelska men det kan ju bero på hans år i USA. Kan det vara Jack Daniels som sitter på samma pub som jag! Men ändå drar jag mig för att fråga om vad han hette på den tiden han var sexton sjutton år och om han är född i England. Jag har inget intresse heller att få veta. Det kan ju vara min fantasi som spelar mig ett spratt. Kanske det är Jack Daniels min gamle kompis som sitter här ibland och tar en bärs. Men jag låter det bero med det. Vi skall snart ”mönstra av för gott” så vad har det för betydelse vem som är vem. Vi är gamla nu. Vi trivs att sitta här ibland och dra en och annan skröna från vårt tidigare liv. Han berättar om livet i USA. Och jag om mina båtar. Så får det vara och så är det. Skymningen sänker sig över Söders höjder när jag sakta vandrar hemåt till mina minnen och min ensamhet. Tänk ändå vad det är bra att ha en fantasi som utvecklats under många år bakom en fartygsratt. Man är aldrig ensam om man har fantasi.

Av: Stig Elenius

Ekan

I Karl den femtondes sista regeringsår, just i den första skira junigrönskan, sköt fem furor sina nyväckta skott ur jorden. I norrklovan vid Bovik på Hamburgön i Kville härad. De bröt jorden alldeles bakom ett stort flyttblock och fick stå ifred för betande djur och människors storstövlar och träbottnar.

Åren gick, och sakta men säkert växte de sig slanka och kvistfria i den magra mullen. Härdade av januarifrost och julitorka, spänstiga av sin eviga kamp mot nordanvinden, erhöll de så de egenskaper som beseglade deras framtida öde.
Jämt sextio år fick de stå där och se årstiders och människors envig med livet.
I sin glipa mot nordväst såg de havet och upplevde som tysta väktare mycket som borde varit nertecknat; stadiga makrillgarnsbåtar på väg ut med höga fribord, och in, lastade till relingarna. Pyntade snipor på väg till fest och bolmande skärgårdsångare på traden mellan Göteborg och Strömstad. Drunknade sjömän efter Skagerackslaget och vitskrudade grosshandlarjakter.
Den 20 januari 1932 kom så ödet i skepnad av båtbyggare Karl Olsson i Bovik. Timmersvansens och kvistyxans regelbundna tag, hördes långt i den höga luften och efter knappt ett par timmar låg de där prydligt staplade och ringbarkade i väntan på vad livet skulle bjuda härnäst.
Tolv månader senare for de fem stockarna genom ramsågen hos Karl och ströades noggrant i en kåddoftande stapel under tak. Ny väntan i ännu ett år.
Samtidigt som Fru Olsson började med lutfiskstöket till julen -34 så kom Karl igång med bygget av det som skulle bli en eka.
Bra mallar till en femton fots brukseka hade han ärvt efter far sin och det stod inte länge på förrän sandbordet var på plats och till trettonhelgen var flera spant redan grovyxade. Vid påsk var bordfyllningen klar och alldeles i början av maj var hon klar för sjösättning. Nytjärad och brunglänsande låg hon där under det utskjutande taket vid sidan om själva verkstan. Kopparnitad på modernt sätt och med årtollar för två roddare. Karl hade, som man sa, byggt den på spekulation och räknade kallt med att den, till ett gott pris kunde avyttras till någon av de badgäster som börjat bli synliga i både Hamburgsund och Fjällbacka på den tiden.
En passlig dag för sjösättning blev den tionde maj då Fru Olsson fyllde år och vid middagstid denna dag hjälptes de åt att rulla ekan ut i det stilla vårhavet.
Tät var hon så att man knappt kunnat fylla en tesked med det vatten hon tog in och grannt låg hon i sjön.
Om ekan sedan blev såld till en badgäst eller ej är oklart, men sant är att hon fick göra skäl för sig och blev kvar i skärgården mellan Tjurpannan och Hamburgö.
I början på femtiotalet köptes hon av min far för etthundrafemtio kronor och blev i det sista av sitt liv, till slut, badgästeka på Musö. Varje sommar låg hon där trivsamt guppande innanför bryggan, dock för varje år alltmer gisten och sjösur. Försedd med en osannolikt opålitlig ”Archimedes Marinoped” fungerade hon mest som nätläggningsbåt. Men för mig blev hon ett skepp som i otaliga dagdrömmar, fast väl förtöjd, förde mig ut på ändlösa äventyr.
Till slut kom den fantastiska sommar då jag ansågs mogen att ro henne på eget bevåg och ett intensivt utrustningsarbete tog sin början. Jag och min jämngamla kompis drog med möda upp henne på stranden för en ordentlig överhalning. De värsta sprickorna tätades med bommullsgarn och kokande beck, som vid denna tid, tidigt sextiotal, blivit allt mer förekommande på sommarens stränder. Becket bestod av hopklumpad spillolja från lastfartygen ute på Skagerack och var alltid till allmän förargelse när det fastnade på skor och kläder. Men det är utmärkt att täta gamla ekor med.
En extra planka spikades på som köl och en styråra surrades i akterklyset. Kraftiga bambustänger, som vrakats på ”Musörumpan” fick bli master och med två offrade lakan som råsegel blev hon kallad fullriggare och döpt i Champis till: ”HMS Bounty” Under några gyllene somrar på sextiotalet förde hon oss ut på vådliga expeditioner i havsbandet; Lönnholmen, Skårholmen, Otterö och Stora Borgen och så ofta vi tordes, seglade vi i rännan mellan Lökholmen och Dannholmen bara för att kunna vinka till Isabella och Roberto. Segla gjorde hon ju bäst i medvind och ofta slet vi oss halvt fördärvade med att ro ut till Mormorsgrynnan, mot sydväst, för att sedan under fulla segel kunna länsa hem med bambumasterna böjda som pilbågar i kulingen.
Samma sommar som Pragvårens drömmar krossades under ryska stridsvagnar, gav hon upp. Tyst och utan åthävor vägrade hon att flyta mer. I ett patetiskt försök att rädda vårt flaggskepp drog vi upp henne på stranden varpå hon lät sina nitar lossna och öppnade sina bord för döden. De en gång spänstiga furorna från Bovik hade slutligen kommit till vila. Ett par år låg hon så på stranden och blev alltmer platt och formlös. Bottenborden förenade sig med den sandblandade tången och bara de ännu friska relingarna förmådde upprätthålla ett sken av form.
En sen augustikväll i början på sjuttiotalet förbarmade jag mig och lät henne få en hädanfärd, värdig ett kungaskepp. Elden tvekade först, som i vördnad inför detta offer, men snart brann hon häftigt och snabbt. Stora glödgnistor steg mot kvällshimlen som frisläppta andar och till slut, med ett sista sprakande föll två ståndaktiga spant ihop och slukades av glödhögen. Och jag sörjde mitt första skepp.
Det sista jag gjorde, innan det var dags att återvända till vintervistet, var att strö hennes aska på potatislandet.

Av: Birger Sjöberg

Till Alice!

Läs betraktelsen ”Till Alice” av Elin Dahllöv. Artikeln kommer från tidningen Sjömannen 2/2007.

Klicka här för att läsa artikeln (du behöver Adobe Reader)

”Kaptenen”

”Jag vill bli sjökapten när jag blir stor, för det är ett kul jobb som är lätt att göra. Kaptener behöver inte gå så länge i skolan, dom behöver bara lära sig siffror så dom kan läsa av instrument. Jag tror att dom också måste kunna läsa kartor så dom inte seglar vilse… Kaptener måste vara modiga så dom inte blir rädda när det är så dimmigt att dom inte kan se och när propellern ramlar av ska dom behålla sitt lugn så att dom vet vad dom skall göra. Kaptener måste ha ögon så dom kan se genom molnen och dom får inte vara rädda för åskan och blixten som dom har på närmare håll än vad vi har. Kaptenernas löner är en annan sak jag gillar. Dom tjänar mer än vad dom kan göra av med. Det beror på att dom flesta människor tror att det är farligt att köra en båt, utom kaptener för dom vet hur lätt det är. Det är inte mycket jag ogillar utom det att tjejer gillar kaptener. Alla tjejer vill gifta sig med en kapten så kaptenerna måste alltid jaga iväg dom för att få vara ifred…Jag hoppas att jag inte blir sjösjuk för om jag blir det kan jag inte bli kapten och i så fall måste jag börja arbeta.”

Skrivet av en tioårig brittisk skolpojke.

// Goa vindar. Stickan Elenius.

 

Redaktören har ordet september

Häromdagen upptäckte jag ett nytt ord. ”Nånannanismen”. Så heter det när någon annan löser våra problem. ”Nånannanismen” är en utveckling som alltmer breder ut sig i samhället. Samtidigt lamslår det vår egen förmåga att lösa problemen. I Bokanjärerna har vi också använt oss av detta ”Nånannanismen”. Det gäller vår hemsida där vi skapat en synnerligen värdefull kontakt som heter Susanne Nyström. Så småningom är det ju meningen att redaktionssekreteraren Jörgen Lönn tar över men i inkörningsskedet har Susanne varit den trygga hamnen att förtöja i. Och med hennes hjälp har en helt ny hemsida skapats.

Sakta men säkert håller föreningen på att utvecklas. Vi har skapat nya kontakter via länkar till Klubb Maritim och till Lardex Group, en av Norges största hemsidor för skeppshistorik och berättelser från de sju haven. Vi har lagt ut adresserna till Sjömanskyrkan i Stockholm, till Katarina Sjöfartsklubb och till Sjöfartsklubben Kaknäs där man kan se vad dom har att erbjuda våra medlemmar. Vi har genom styrelseledamoten Kaj Karrento skapat kontakter på Åland och arbetet fortsätter kontinuerligt med utvecklingen. Dessutom har vi lagt ut information om programmet i sjöfartsmontern under Bok och Biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september .

Vi planerar även i år att delta på Julnautikan på Sjöhistoriska i Stockholm i december. Vi inbjuder till en kurs i akvarell målning i Goa i Indien. Men mycket arbete ligger framför oss ännu. Det kommer aldrig att ta slut om vi skall kunna kalla föreningen för levande. Men några av de visioner som vi föredrog på årsmötet i maj har nu genomförts eller håller på att genomföras. Helst skulle vi vilja se många fler yngre medlemmar och framförallt, fler kvinnor. Det är också medlemmarnas eget ansvar att hjälpa till med denna utveckling. Alla känner någon som i sin känner någon som inte känner till vår förening, som kanske tecknar, målar eller skriver.Hjälp till att ta tag i utvecklingen av föreningen. Vi skall vara stolta över att tillhöra det fria ordets mästare i ord och bild i bokanjärerna.

Piratverksamheten som pågick i Karibien på 15- och 1600 talen drabbade nyligen vårt lands kuster, när ett lastfartyg, ”Artic Sea” kapades utanför Öland. Inte nog med pirater till sjöss, dom finns i stor skala på nätet. Här kapas det och kopieras som aldrig förr. Man stjäl helt enkelt upphovsmannens rättigheter till sina enskilda verk. Tidigare i år dömdes ett antal pirater till skadestånd på 30 miljoner kronor för att ha främjat brott mot upphovsrättslagen.Dagens pirater finner alltid nya vägar att komma åt andras ägodelar, vare sig det är i luften, till sjöss eller på land. Hade vi gjort som våra företrädare i Karibien, buckanjärerna gjorde, så hade vi halstrat dessa pirater levande. Men i dagens väluppfostrade samhälle löser vi problemen på annat sätt.

I Malmö har bokbålen brunnit medan bokanjärerna producerar nya böcker. Vi som inte har råd att besöka årets bokmässa för att presentera våra nyutkomna titlar gör det på annat håll. Böckerna finns nu på vår hemsida i form av bokomslag och för beställning. Eftersom vår läsekrets är smal så förväntar man sig ingen köbildning till våra bokbord. Vi som inte suttit i TVs morgonsoffa eller minglat runt på releasepartys med champagneglaset i styrbords karda, vi får göra så gott vi kan på egen hand.

Måndagen den 12 oktober klockan 12:00 kommer föreningens antologi ”Trampa Däck” att presenteras på Katarina sjöfartsklubb. Vår förhoppning är att så många som möjligt av bokens författare deltar, bland annat för signering av boken. Även övriga bokanjärer möter naturligtvis upp. Samma kväll är det meningen att undertecknads senaste titel ”Stryka Flagg” skall presenteras för publiken, liksom Jörn Hammarstrands ”Lössen ombord.” Annonsering på klubbens hemsida kommer att ske: www.katarinasjofartsklubb.com

Som redaktör för hemsidan vill jag gärna ha edra synpunkter. Dessa skickas till redaktionssekreteraren Jörgen Lönn för vidare bearbetning på redaktionen eller i föreningens styrelse. Jag kommer att försöka hålla liv i redaktionen med en viss oregelbundenhet och säger som en viss bokanjär brukar säga: en sjöman kommer när han kan.

Stickan Elenius

Redaktör