Redaktören har ordet i augusti

Låt mig först av allt klargöra några saker så att inga missförstånd uppstår. I egenskap av redaktör är mina åsikter inte desamma som styrelsens. Jag sitter ju i dagsläget på två stolar och det är viktigt att skilja på stolarna så man inte hamnar mitt emellan. Ansvarig utgivare är föreningens ordförande. E-post som skall in på hemsidan, skickas till redaktionssekreteraren, i det här fallet Jörgen Lönn. Beslut om detta har fattats på styrelsens sammanträde den 31 juli.

Efter månader av hårt arbete ser det nu ut som att hemsidan skall komma igång. Under hösten tror vi att hemsidan skall fungera till belåtenhet. Detta har kunnat ske genom den kontakt Krister Lumme skapade åt oss för en tid sedan och som nu anlitas på konsultativ basis av den nya webbmastern Jörgen Lönn.

Att värna om sjömanskulturen är en av föreningens främsta uppgifter. Nu har ett stort steg tagits genom att antologin TRAMPA DÄCK är färdig och kommer ut lagom till årets Bok & Biblioteksmässa i Göteborg där Reidar Jönsson kommer att presentera den i Sjöfartsmontern. Många grynnor har passerats under resans gång, men kunniga navigatörer har sett till att ingen grundstötning skett. Många bra berättare träder fram i boken. Goda berättare överlever alltid, även dom som trampat däck. en av bokanjärerna, Claes-Göran Wetterholm, är dessutom pristagare i år då han tilldelats Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris 2009 och kommer att få motta sin utmärkelse i Sjöfartsmontern den 25 september. Bokanjärerna är stolta över sin medlem.

För att lyckas i bokbranschen bör man ha goda relationer till läsekretsen, förlag, marknadsförare, formgivare och korrekturläsare. Även om författaren är kung, är kontakterna viktiga. Det gäller också att ha järnkoll på ekonomin och det har antologins arbetsutskott haft med råge vill jag påstå. När man skriver böcker finns det en hel del annat som man skall tänka på. Ett exempel är upphovsrätten till materialet. Vem har den rätten? Detta är viktigt att hålla reda på innan utgivning.

Jag vill förmedla några webbadresser inom sjöfartssfären till föreningens medlemmar. Börjar i den kungliga huvudstaden. På Glasbruksgatan på Söder, invid Scandic Sjöfartshotell, ligger Katarina Sjöfartsklubb www.katarinasjofartsklubb.com Gå in på den sidan och se vad klubben erbjuder när ni är i närheten. En annan adress är www.sjomanskyrkan.nu som förutom information om den egna verksamheten även har länkar till andra intressanta sjömärken i stan som exempelvis Seafarers Service där också den populära Sjöfartklubben Kaknäs www.seatime.se, mitt inne i Nationalstadsparken finns med. Den anläggningen ligger mig varmt om hjärtat. Den som känner för det kan anmäla sig som medlem i Sjöfolkets Pensionärsförening i Stockholm. Se information om detta på annan plats på denna hemsida.

Slutligen vill jag säga, att den krönika jag skrev som ett tidigare inlägg och som fick några att reagera negativt på, ja nästan att hoppa överbord i frustration, och kallade den för politiskt svammel, nu är borttagen. Självfallet för denna förening inte någon politisk flagg, däremot som författare och poet gör jag det, i likhet med många andra inom genren. Som krönikör återkommer jag ej i dagsläget, kanske någon gång i framtiden, men ser gärna att någon vill axla krönikörens uppgift. Det finns en länk skapad just för det ändamålet. Det är upp till er medlemmar att vara krönikörer, så sätt igång. Låt tankarna flöda, sätt dem på pränt i en krönika. Det skrivna ordet är vårt instrument.

Jag återkommer under hösten med fler nyheter så håll ut.

Stig Elenius

Bryggdebut

Jag har en väldigt fin båt. Det är den finaste båten i sandlådan. Den heter Saga. En annan grabb i sandlådan har också en båt men den är mycket mindre, och den är ihålig. Den går att ösa sand med — det är ju fel! Min Saga går på London.

Hans pappa kör gräsklippare. Det är nog svårt för ibland sticker han ut tungan när han styr. Min pappa kör Gripsholm. Han sticker inte ut tungan. Gripsholm går på Nyork och på kryssningar. När pappa är hemma ligger den nedanför Sjöfartsmuseet. Då har jag fått följa med mamma och hälsa på. Pappa har en fin mössa och fina kläder med ränder på.
Gripsholm är större än hus. Där finns fina hissar med konstiga dörrar som man kan se igenom. Dom ser ut som en massa långa ärtrör. Man får inte sticka in handen mellan dom, säger mamma. När vi åker med hissen, drar mamma bort rören precis som mormors draperi. Det är roligt att åka hiss.
Högst upp finns det något som heter kommandobrygga. Där finns pappa och en massa konstiga saker, men jag har inte fått känna på dom för mamma har hållit mig hårt i handen när vi har varit där. När vi var där, pratade mamma och pappa om någon som hette Kollega. Han var kapten på en kanalbåt.
Och så pratade dom om mig. Pappa ville visst ha med mig när han hälsade på Kollega. Mamma tyckte inte alls det var bra. Hon sa: du vill skryta med pojken men han kan ställa till med något. Pappa sa: du säger ju själv att pojken är lugn och förståndig! Jo, han är ju det, sa mamma. Jag tycker om när de vuxna säger att jag är förståndig.
Jag fick nog följa med, för jag kommer ihåg en sak som hände. Pappa och jag var då på en liten kommandobrygga men pappa hade inte sina fina kläder med ränder på sig. Det var en annan man som hade det. Det var nog Kollega, och han var väl kapten. Pappa pratade och pratade och pratade med honom. Ibland tittade de ned i vattnet. Det bubblade.
Då började väggar av sten komma upp på sidorna och en trävägg rakt fram, högre och högre. Det var såna väggar av sten som finns vid Sjöfartsmuseet, men här rann det vatten på dom. Det var konstigt.
Så började jag se närmare på en stor sak som såg ut som pappas guldklocka men som hade liksom en stång som stack ut från mitten. Förut hade kaptenen dragit i den stången fram och tillbaka, och då hade det plingat. Så jag försökte själv. Stången stod högt uppe men jag klarade att få tag i den och drog ner den. Pling, sa det.
Då hör jag någon alldeles bakom mig ropa: Har I blitt galna på brygga? Slå full back rätt inne i en sluss!
Jag såg inte den som skrek men jag hörde att han var arg och jag såg att pappa och kaptenen blev lika förskräckta som jag. Kaptenen sprang fram och drog kvickt upp stången. Pappa sprang fram och tog mig hårt i handen. Sedan började både kaptenen och pappa att skratta, och kaptenen gick fram till ett hål i väggen och talade in i hålet.
När vi kom hem, sa pappa till mamma att pojken talar förståndigt men att han är lika klåfingrig som andra ungar. Han blir nog en bra sjöman, sa pappa.

Göran C-O Claesson

Húsasnotra. Ett reseminne av Georg I Hindersson

Under en utflykt med ångfartyget S/S Mariefred på Mälarfjärdar hände mig något märkligt.

Det vankades ångbåtsbiff och under desserten började konstiga ord och minnen formas i min hjärna. När fartyget girade så att en solblänk träffade mitt öga blixtrade det till. Där satt det: Ordet Húsasnotra! Orden mitt undermedvetna hade jobbat med var Húsasnotra och Solarsteinn!

Från dessa bygder tog sig vikingarna ut i världen. Bland annat via den urgamla farleden Långhundraleden som mynnade ut i Trälhavet. Lederna passerade Husby Sjuhundra, Husby Långhundra, Husby i Lagga, Husa i Össebygarn med flera.
En blick på Roslagens kartor visar att många gårdar och små samhällen har namn som inkluderar ordet ”hus”. Märkligt! Men bakgrunden är att byar eller gårdar med sådana namn hade administrativa funktioner i det förhistoriska och fram till det medeltida Sverige. Samma beteckning finns i Norge, Danmark, i Slesvig samt också på några av de nordatlantiska öarna. Förmodligen har det fornnordiska uttrycket ”húsasnotra” på en ”solarsteinn” med dessa bygdenamn att göra. Gårdarna beboddes nämligen av hövdingar och stormän.
Enligt sagorna hade vikingatidens stormän i sin ägo en ”sten”, en verklig dyrgrip som de kallade solarsteinn, ibland húsasnotra. Med denna sten kunde de på ett magiskt sätt bestämma riktningen till solen även om det var molnigt, ja även om solen var under horisonten!
Men nu är det inte alls något märkligt med det, i våra dagar vill säga. Solljus är polariserat. Engelsmannen lord Rayleigh beskrev detta redan år 1871 och cirka hundra år senare fick Karl von Frisch nobelpriset för upptäckten att bin och andra insekter använder polariserat ljus i sin navigering. Det är precis vad de gamla sjöfararna använde sin solarsteinn till: Navigering. Man hade inte kompass men gav sig utan tvekan ut på de stora vidderna, och nådde sina mål!

Dessa i deras ögon märkliga stenar var bitar av kristallina mineraler som corderit, andalusit och turmalin som finns i Norge. Kalkspat äger synnerligt goda polariseringsegenskaper och finns på Island. Håller man upp en sådan ”sten” mot ljuset och vrider på den ser man nyansförändringar. Riktningen på himmelljusets polarisering är alltid vinkelrätt mot solens riktning. Stenarna fungerar bra på nordliga breddgrader eftersom polariseringen är starkast med solen i läget 7 grader under till cirka 30 grader över horisonten och tillräckligt bra bara molntäcket i zenit inte är alltför tjockt. I solens riktning spelar det ingen roll hur tjockt det är.

Flygplan som passerar i närheten, eller över jordens poler kan inte använda gyrokompass, ett annat hjälpmedel är då exempelvis Kollmans Skykompass som exakt bygger på solarsteinnens princip. Häpnadsväckande vad de kunde, de gamle!

Kan då människor uppfatta polariserat ljus med blotta ögat? Insekter kan, så varför inte? Vi tar vikingasagan till hjälp: Det berättas att självaste Olof den Helige en gång kom på besök till odalbonden Rödulf som hade en son som hette Sigurd. Pojken Sigurd skröt med att kunna peka ut solens läge även om den var skymd. Olof den Helige ville självklart kontrollera sanningshalten i detta påstående.
”När Sigurd angivit solens läge lät Olof den Helige taga fram sin solarsteinn och såg då hur den strålade mot samma läge som Sigurd angivit.”

Faktum är att inte heller det är särskilt märkvärdigt i våra dagar. Det finns människor som med viss övning kan se en figur i ögonvrån som påminner om ett malteserkors i himlens mest polariserade riktning. Figuren har två gulaktiga och två blåaktiga armar och de gula pekar alltid mot solen. Svårigheten består i, att människoögat anpassar sig oerhört snabbt så att figuren försvinner redan efter någon sekund.
En liknande figur kan ses i centrum på ett snurrande polarisationsfilter. Fenomenet kallas Haidingers borstar och används inom läkarvetenskapen vid undersökning av skelande barn.

Tänk alltså! vad som kan dyka upp i skallen på en som åker båt.

Fågel eller fisk?

Den upphör aldrig att växa. Denna egenskap gör att man ibland påträffar jättelika exemplar. Vissa individer har överlevt många faror och har svårt ärrade men ändå glänsande muskulösa kroppar.

Som nyfångad uppvisar den ett vackert färgspel i blågrön ton som på sidorna övergår i silverglans med inslag av rosa. Den har kölad buk men saknar sidolinjer och ögats regnbågshinna glänser också i silver. Redan vid första ögonkastet känner man igen den med de hoptryckta sidorna och stora lättavfallande fjäll.
Arten är havsinnevånare och finns representerad i alla tempererade och kalla delar där den visar stor sällskaplighet och uppträder i väldiga stim. Den finns dokumenterad sedan 400 före Kristus av folk runt Medelhavet som lärt sig uppskatta och även konservera den genom saltning.
De gamla romarna kallade arten Clupea och så heter den ännu på latin.
Clupea är en världsartikel främst i saltad form men är en delikatess även som färsk i flera olika tillagningar. Den har alltid varit synnerligen viktig för de nordeuropeiska folken och i Norden den mest kända sedan de första människorna lärde sig fiska.
Som besläktad med laxen räknas Clupea tillhöra de mera primitiva arterna beroende på vissa egenskaper: Den har inga taggar i fenorna. Bukens fenor ligger långt bakom bröstfenorna och simblåsan har öppen förbindelse med matsmältningskanalen.
Torsk och abborre, som exempel, är mera utvecklade med bukfenor som ligger mycket långt framme, hos vissa arter rentav framför bröstfenorna.
I Östersjön kallar vi Clupea strömming och det är ett kärt nöje för många att under några vårdagar fånga den med pilk.

Av Georg I. Hindersson