Nu är hösten snart här. Ny ”Antologi” på väg till tryckeriet…

Hej Bokanjärer

Nu har sommaren snart blommat ut. Vi Bokanjärer siktar nu in oss på höstens aktiviteter. Främst  på dagordningen är att vi inom några veckor har en ny Antologi ute på bokdiskarna.

Som ordförande för föreningen känner jag stor tacksamhet till styrelsen och då främst till Hasse Claesson och Rolf Öström för allt arbete de lagt ned för Dikt Midskepps.. Riktar här till dem ett stort tack de visat i sitt engagemang för föreningen Bokanjärerna.

 

Namn och titlar på dem som finns med i Antologin om Dikt Midskepps:

Kaj Talik                            Yolanda

Hans Claesson                Glöm oss inte / Orkandopet / Jul i sjoen. 

Lars Mellander               Ubåtsincidenten / Cine Atlantico.

Aino Trosell                     Till en undervattensarbetare.

Torbjörn Dalnäs           Poseidon på torra land / God Jul Maria.

Charlie Andreasson    Var är hon?

Reidar Jönsson             En sjöman kommer hem.

Anna Gable                    Holländarens son.

Ingela Sand                     Grabbarna.

Benny Pettersson        Fortsatt resa med Magolina.

Thore Hansson             Den lille havsfruen.

Anders Ekberg              Nyårsnatt säöder om Australien.

Stefan Roxby                 Dikt segelsemester.

Göran Sändare             Skottlossning på Filipinerna.

Mer om bokutgivningen kommer då den är på väg till tryckeriet. Utseendet till bokpärmen är under arbete hos Rolf Öström. Meddelas kan  att denna gång ger vi ut boken med hård pärm vilket ännu mer kommer att utmärka bokens status.

Vad som även kommer att ske i anslutning med bokutgivningen är att vi kommer att hålla boksläpp på Katarina Sjöfartsklubb. Meddelande om tid för detta kommer så fort vi vet när boken kommer att lämna tryckeriet.

I övrigt så har styrelsen beslutat att fortsätta med att ge ut Antologier om sjöfolk och sjöfolkets vedermödor i både glädje och sorg. Styrelsen har även beslutat att vi ska arbeta fram ett projekt som ska sjösättas med innehåll om Skrivarkurser tillsammans med bokutgivning. För att finansiera detta kommer föreningen att söka kulturbidrag från bla annat Statens Kulturråd.

Vidare kommer även Bokanjärerna att som vanligt delta på bokmässan i Göteborg Programmet kan läsa här: Program Sjöfartsmontern

Deltagare i montern från Bokanjärerna är Jörn Hammarstrand och Thore Hansson som berättar om sin bok ”Sorken som blev sjökapten.”

Välkommen som medlem till föreningen. Vi behöver bli fler. Känner du för att skriva om dagens sjöfart och den tid som varit. Hör av dig till ordf per mail krister.lumme@telia.com

Eller tfn 0722116773

Stig Elenius om SKÅDESPELAREN ” KOPPARN” SJÖBERG

Kanske någon frågar sig varför skriva om fotboll och domare ? Men fotboll inom handelsflottan har alltid varit en stor idrott och är det fortfarande. Själv minns jag genom mitt arbete i HKF ( Handelsflottans Kultur  och fritidsråd) många bra spelare och många ”heta” matcher. Själv fick jag förmånen att döma flera hundra av dem och det var ett kul inslag i mitt jobb. Så fotbollen har sedan decennier varit en fråga som tillhör sjömansidrotten. Själv spelade jag när jag var aktiv sjöman i Norge, England,  Australien, Sydamerika, Afrika, Kina och hemma i Sverige. På grusplaner i Afrika, men på Nansen Field i San Pedro, Tre Kronor i Antwerpen samt i Middlesbrough fanns det fullgoda gräsplaner. Och på Kaknäs finns det två planer med allsvenska mått samt en mindre. Men nu var det en domare jag skulle skriva om.

 Nej, han var inte skådespelare men kunde antagligen kvalat in på Dramaten scenen utan problem. Tore Rickard ”Kopparn”Sjöberg var fotbollsdomare på 1950 – talet.  Med långa drillande visselsignaler, hans sätt att att likt en fältherre lyfta armen mot skyn, hans bestämda steg in i straffområdet för en dömd straff, hans rörelseschema, det var ett skådespel att uppleva. Han var den rödhårige och färgstarke allsvenske domaren från Kvarngatan i Stockholm. Med sina spindeltunna ben och sin perfekta mittbena var han en syn för gudar. Snabbare än de flesta av de spelare han dömde. Man kan påstå att han inte levde upp till kategorin ”att verka men inte synas” som domare. Han märktes, ett milt uttryck. I sitt civila arbetet som vaktmästare på tidningen Expressen var han lika färgstark.

 En gång på femtiotalet dömde han en match i Sydamerika där Brasilien var hemmalag. Hundratusen brassar satt på läktarna, för brassar är fotboll en religion. De trodde inte sina ögon då ”Kopparn” blåste straff för motståndarna så han blev lila i ansiktet. I Brasilien är det bara våghalsar och självmordskandidater som vågar göra det – och ”Kopparn” förstås. Han gick fram till straffpunkten, borrade ned armen på straffpunkten och ropade här. Där skulle bollen placeras. Brassarna svärmade som arga bin kring honom men han stod lugnt kvar medan de ropade en massa ord på ett språk han inte förstod. ”Kopparn” pratade söderslang och hemmagjord engelska och fler språk behärskade han inte.  Det blev mål och han överlevde. Han hade gjort allting rätt – som vanligt.

 Det påstås att ”Kopparn” var mer än en domare på plan. Alltid perfekt klädd, norra Europas rakaste mittbena i det röda håret – det som fanns kvar vill säga. Hans pipa var den skarpaste i Europa, han visslade i tio till femton sekunder, kinderna stod som spärrballonger i det högröda ansiktet, och när han blåst färdigt visste spelarna att det inte var värt att ifrågasätta domslutet. En och annan tavla gjorde han också, som så många andra domare , även jag. Landskamp Finland – Norge, norrmännen vann med uddamålet – tack var ”Kopparns” tabbe. Publiken var i uppror, det kastades saker mot honom, bland annat en ansjovisburk som höll på att träffa honom i roten. ”Kopparn” stod lugnt kvar och undrade om det var vanligt att finnarna krubbade ansjovis på matcherna.

 Hans allsvenska karriär omfattade 100 matcher och han var den första domaren i Sverige som dömde i kortbrallor, – nåja korta, de räckte en bra bit nedanför knäna. Han drog publik också, många sökte sig till de matcher ”Kopparn” dömde. Han trivdes i domarrollen. Spelare som gnällde – få vågade göra det – stoppade han med Söderslang. ”Sparkar ingen boll grabben, jag blåser inte för halvblessyer” var ett uttryck. Om det fanns utlänningar på planen plockade han fram sin egen hemmagjorda engelska. När han dömt en match i London frågade journalisterna hur det gick. Bra svarade ”Kopparn”. Jag spände ögonen i dem och sa ”Tessidike”. Take it easy.

 Sådana domare som ”Kopparn” hade behövts i dagens fotboll. Frågan är dock om han hunnit uppfatta spelet, det går snabbt idag. Men snacket hade behövts och den gälla visselsignalen. Dagens domare är duktiga, ingen tvekan om det. Men lika publikdragande som ”Kopparn” – nej, det finns inte på domarkartan. Undrar om det fanns löptester på den tiden. Om så var fallet hade han klarat även dem med glans.

 Själv har jag dömt ett stort antal matcher genom åren och det finns många storys från min karriär också. Men som domare var jag inte i närheten av ”Kopparn” Jag kallades Collina, efter den italienska stjärndomaren med den stirrande blicken. Det enda jag och Collina hade gemensamt var nog blicken.

 Exakt när ”Kopparn” lade av att döma vet jag inte. Själv lade jag av efter drygt 1000 matcher i lägre serier samt korpfotboll mellan fartygslag år 2006. Men jag har aldrig dömt inför 100 000 brassar eller i allsvenskan, bara ett par träningsmatcher för Djurgårdens allsvenska lag. Men däremot en vänskapsmatch mellan FC Cafè Opera och ett italienskt stjärnspäckat lag – Marevivo.  Femtusen hade kommit, inte för att se mig men stjärnorna från Italien.  På planen fanns det sju världsmästare, bland dem Paolo Rossi, VM skyttekung 1982 och Claudio Gentile som har kallats världens elakaste back. Det räckte för mig. Matchen filmades av TV 3. Matchen spelades på Kristinebergs IP i Stockholm.

 För övrigt kan sägas att mina domarinsatser uppmärksammats av bland annat dåvarande idrottsminister Bo Ringholm och av Stockholms Fotbollsförbund. Utöver serielunken som domare har jag erhållit guldmedalj av Djurgårdens IF Fotboll för mina insatser i Allsvenskan, Champions League och Royal League i trettio års tid, som matchansvarig, innerplansansvarig och säkerhet, samt domarvärd och lagvärd.  Inte så konstigt att jag känner till ”Kopparn” Sjöberg och andra legendarer inom världens största idrott. Däremot har jag aldrig träffat ”den störste” , Pelé. Men 1958 tränade han på min gamla arbetsplats Kaknäs IP. Det är det närmaste jag kommit honom. Det var det årtiondet som ”Kopparn” var som störst. 

 

Stig Elenius

Stig Elenius om BERÖMDA SJÖKOCKAR.

Kocken påstås vara en av de viktigaste befattningarna ombord. Han kan jämföras med en konstnär som skapar otroliga konstverk, men nu i form av mat. Som min kocklärare på restaurangskolan sa , ”det ögat ser är viktigt”. Då menade han att det var viktigt hur maten presenterades på uppläggningsfaten. Det är minst lika viktigt idag då faten ersatts av uppläggning på tallrik. Den skall se ut som en välkomponerad och färgrik oljemålning.

De kockar jag presenterar här kan jag överhuvudtaget inte jämföras med, de var och är mycket skickligare än jag var under de år jag var proffs kock. Men vi har en sak gemensam, vi har alla varit till sjöss. Det är min gamle vän och gode kamrat Arne Ingemansson, det är Erik Lallerstedt och det är Leif Mannerström. Måste tillägga att nestorn, chef de chef, Thore Wretman också tillhör sjökockarnas skara. Om honom har jag skrivit på ett annat ställe.  Hur kom det sig att jag träffade dessa herrar?

När det gäller Arne så blev jag inbjuden varje år till kockelevernas avslutningslunch på restaurangskolan där Arne var lärare. Efter att vi träffades första gången blev vi goda vänner och gav även ut en bok tillsammans. Erik har jag träffat på Gondolen några gånger , både privat och som gäst. Arne, hans gamle lärare i kockyrket och jag överlämnade boken Sjömansbiff och Stormsoppa som vi gett ut och där Erik fanns med på omslagets baksida. Leif har jag endast pratat med en gång, på restaurang Sjömagasinet i Göteborg. Men jag har närmare studerat dem i de olika böcker de förekommer.

Arne är den minst kände i detta gäng men ändå vill jag göra en presentation av honom. Jag kände Arne bättre än de flesta utanför hans egen familj. Vi umgicks en del privat, han var den mest vänliga människa jag någonsin känt, jag fick många gånger ta del av hans matlagningskonst. Vi delade förutom mat intresset även intresset för idrott. Han hade varit distriktsmästare i brottning och jag hade boxats. Som lärare var han pedagogisk och vänlig, tillrättavisade sina elever, blivande kockar, på ett vänligt undervisande sätt. Han hade varit lärare till bland andra Erik Lallerstedt. Så här skrev Erik i vår gemensamt utgivna bok, Stormsoppa och sjömansbiff som gavs ut 1999.

”Min gamle fina lärare Arne Ingemansson som med stort tålamod lärde mig de grunder inom gastronomin varje kock bör besitta har tillsammans med Stig Elenius skrivit en kokbok från sjön. Hårresande händelser och skrönor som varvas med den goda sjömans maten och givetvis ligger tyngdpunkten på svensk husmanskost”.

Arne föddes i Asarum 1932 och efter fyra år i marinen mönstrade han ut för att sedan utbilda sig till kock 1955. Han seglade i olika rederier för att sedan utbilda sig till lärare på lärarhögskolan. Han tog hälsoinspektörsexamen 1970 / 1971. Arne var en festglad prick. En gång när fartyget befann sig ute på Atlanten, mitt i natten, kom han och andre kocken på att utlösa brandlarmet. Full kalabalik. Det slogs stopp i maskin, ingen brand kunde upptäckas. Men vissa personer kunde misstänkas. Arnes samvete plågade honom ärlig som han var. Ett par dagar senare knallade han upp till kapten och erkände ”brottet”. Det var han ensam som utlöst larmet. Hedersmannen Arne ville inte att någon annan skulle beskyllas för detta. Kapten lät nåd gå före rätt, bättre kock än Arne hade han aldrig seglat med. Andre kocken, Jan,  blev sedan känd som pappa till Carola Häggkvist.

Arne och jag hade haft samma köksmästare som lärare när vi utbildade oss. Arne var en fena på  dragspel och uppträdde ibland. Han älskade stora amerikanska bilar. Hans bullrande skratt tystnade sommaren 2006 och lämnade en stor tomhet efter sig. Under vår livsresa tappade både Arne och jag bort några nycklar men som vi återfann när vi träffade varandra. Inte metalliska nycklar, nej, själsliga nycklar som varje människa har för att kunna öppna sin innersta rumsdörr. Jag skulle kunna skriva en hel bok om vännen Arne men det får räcka med denna krönika över en genomsnäll medmänniska.

ERIK: Det berättas att när Erik och Leif träffade första gången i Östermalmshallen i Stockholm utbrast Erik, ”är det lantisar i stan”. Leif var ju från västkusten som Erik betraktade som landet. Efter den gången blev de bästa kamrater. Bägge var kända för sina ibland burdusa uttryck men var genomhyggliga människor. Erik har kallats ”Krögaren som inte ville vara med i Guide Michelin”. Kanske för att det förknippades med bildäck. Vad vet jag.

Erik var en riktig Djurgårdare och gillade boxning. Det har vi gemensamt förutom att jag också varit kock men inte krögare. Dessutom har vi bägge varit till sjöss. Enligt fadern var det bäst för sonen Erik att han skulle gå till sjöss för att det skulle bli folk av honom. Hans ständiga sänkta betyg i ordning och uppförande var en av orsakerna. Sommaren 1963 mönstrade Erik på M/S Segerö tillhörande Rexbolaget som jungman. Han kom ombord i i kakikostym, mockaskor och vattenkammad. Ingen ombord hade någonsin sett en jungman klädd på detta sätt. Första kvällen ombord skulle en maskinist försökte provocera honom vilket resulterade i en omgång stryk för maskinisten. Sedan var mobbningen över. 

Erik berättar att den första resan gick till Halifax. Kompisen, även han jungman, och Erik, gick iland och ägnade större delen av land tiden åt att dricka Budweiser och Kentucky Wild Turkey. Dagen efter stod de bägge utkik på bryggan när fartyget var till sjöss och turades om att sova medan den andre höll utkik, Ibland sov bägge. Han påstår att i slutbetyget står det att Erik Lallerstedt är oduglig till sjöss och livsfarlig i hamn. Ja att det gick vilt till under Eriks korta sjöbana tvivlar jag inte på. Men mat blev han skicklig på, en mästerkock som idag har överlåtit restaurangrörelsen åt sin dotter.

LEIF: I mitten av 1950 – talet mönstrade Leif Mannerström på M/S Kungsholm. Leifs chef, styckmästaren Nisse, noterade redan första dagen till sjöss att Leif var sjösjuk. Kom med här sa han. I hytten tog han fram en flaska rom, fyllde en tekopp med drycken, drick sa han. Fickljummen rom och sjösjuk, Leif spydde som en kalv. Men det var sista gången han var sjösjuk. I två och ett halvt år var han ombord och blev god vän med en kille som hette Rolf Andersson. Han var en duktig boxare och tillsammans startade de en boxningsklubb ombord. I ett lastrum byggde de upp en ring och där boxades de. Ombord fanns många tyskar, många av dem riktiga översittare men duktiga i köket. En av dem vid namn Piesholt var den jävligaste. Till sist tröttnade Leif och Rolf på mobbingen och slängde tysken ned i ett kar, ett isbad där fryst fisk tinades. När tysken kom upp igen tog Rolf tag i tysken och sa, från och med heter han Leif Mannerström och jag Rolf Andersson. Har du förstått? Efter det förblev tysken överväldigande snäll och ödmjuk.

M/S Kungsholm lade till vid Pier 97 på Manhattan. I New York tog de ledigt och  spenderade hamnliggetiden med att upptäcka staden. De besökte Jack Dempseys restaurang på Broadway och fick träffa den gamle tungviktsmästaren där han gick omkring och hälsade på sina gäster. Med M/S Kungsholm hann han med att besöka Västindien och bland annat Kuba. Det var samtidigt då Castro tog över landet och det sköts skarpt överallt. Han fick besöka Nya Guinea och såg när Ingrid Bergman kom till Oscarsgalan i Los Angeles. Leif råkade befinna sig där utanför och han menar att det var den vackraste kvinna han sett.

Leif var en duktig sjömans idrottare som hoppade 1, 70 i höjde, sprang 100 meter på 11,7 samt stötte kula 14 meter. Han boxades och var inte oäven i den sporten. Men framför allt blev han Göteborgs krögarkung. En av hans bästa polare blev det i Stockholm, Erik Lallerstedt.

Stig Elenius före detta sjöman, kock och ekonomiföreståndare, restaurangchef och kulturarbetare.

 

 

Ordf önskar alla en skön sommar tillsammans med lite info….

Hej Bokanjärer.

Så har nu sommaren kommit och står där ute i full blom. I morgon är det midsommarafton. Då ska det firas som vi alltid gjort. Sjömän och f.d. sjömän minns säkerligen många midsommrar ute i andra länders vatten. Själv var jag ombord i ett fartyg då vi råkade ut för en storm som sköljde midsommarfirandet ut i havet då detta begav sig.

För oss Bokanjärer går vi nu in för att till hösten ladda för utgivning av vår femte antologi Dikt Midskepps. Vi har fått in 31 berättelser som en lektör nu håller på och arbetar med. Beräknad utgivning kan bli före Bokmässan i Göteborg eller så blir det någon gång då höstrusket kommer och läsarlusten blir mer frekvent hos bokmalar som läser våra berättelser.

Så långt detta. Då det gäller oss som förening vill jag idag åter påminna om att det är våra medlemmar som gör att vi kan fortsätta som förening. Vad som idag åter kan konstateras är att många av medlemmarna inte har betalt den medlemsavgift som vi finansierar vår verksamhet med. Vi är idag en krympande skara. Medlemsantalet ligger idag på ett femtiotal medlemmar. Med kalkyl om att vi ska ge ut en ny antologi är det så att vi finansierar utgivningen med en stor del av medlemsavgiften. Får vi inte in medlemsavgiften ligger vi dåligt till. Därför ber jag er åter att skicka in avgift  för vår fortsatta existens som förening.

När det gäller hösten aktivitet inom Styrelsen har vi diskuterat att söka medel för fortsatt utgivning från Kulturrådet. Vi avser att diskutera ett projekt som vi i styrelsen ska ta ställning till hösten. Projektet kan innehålla en skrivarkurs där medverkande får lära sig skriva och sedan efter detta skriver ett manus till en sjätte antologi. Vad detta handlar om med kulturrådet i fonden är att vi ska begära medel till detta för att därmed hålla kurser som då blir gratis för den som vill var med och lära sig författandets hemligheter och kunskap. Är det någon som redan här som räknar med ett intresse.   Maila mig på krister.lumme@telia.com.

Med detta inlägg här önska jag alla medlemmar och övriga som läser här en skön och fin midsommar med sedan fortsatt likadan skön sommar fram till hösten då vi åter tar på oss varmare kläder…

Med vänlig hälsning

Krister Lumme ordf.