Augusti månadskrönika 2015

IMG_1439För några år sedan fick jag kritik av en icke medlem, men som hade tanke på att bli medlem hos oss men på grund av mina inlägg inte gjorde det på grund av att mina inlägg var av politisk art. Nu är det så att som författare, krönikör i föreningen så kommer jag inte att sluta att ha åsikter om landets politik. Det är min skyldighet helt enkelt. Så låt mig börja med det. Som fristående utan uppdrag i styrelsen är jag inte bunden av föreningsbeslut. Skulle å andra sidan årsmötet besluta om att byta ut mig är det ju medlemmarnas demokratiska rättighet att så göra.

Vi är på väg in i en otäck politisk situation nu när SD växer så det knakar och snart är landets största parti. Vi är inte ensamma om detta i Norden. Både i Danmark, Norge och Finland gör de invandrarfientliga partierna stora framsteg. På 90 – talet anordnade sverigedemokraterna bokbål och framträdde i nazistuniformer, idag har de bytt ut uniformen till kostym. Att SD vinner framgångar beror på den stora invandringen, det ger dem bränsle att växa. Deras människosyn är skrämmande. Att inte vilja se de som flyr krig och förtryck, som har en annan religion som medmänniskor är skrämmande.

Lika skrämmande är regeringens långbänk när det gäller sjöfartspolitiken. Anna Johansson, börja agera nu och gör det med krafttag så att våra ungdomar på sjömansskolor och högskolor kan mönstra på fartyg med svensk flagg och svenska avtalsvillkor. Långbänken har varat i flera decennier och bänken är ganska sliten vid det här laget. Kanske bör vi som den kulturella förening inom sjöbranschen vi är slå oss ihop med redare och fackföreningar för att nå ut med vårt budskap; en svensk handelsflotta med svenska besättningar.

Staten går till reträtt på så gott som alla områden, grundläggande basservice läggs ned. Nätet fungerar inte i många av Norrlandslänen, bankerna hanterar inte längre kontanter, polisen har dragit ned, i synnerhet i Norrland där en utryckning kan handla om 25 mil innan man kommer till en brottsplats. Sjukvård och akutvård fungerar inte i Västerbottens inland där akutvård och akutambulanser dragits in. Personer som brutit benet så illa att benpipor stack ut fick rådet att gå hem och lägga sig och vänta till nästa dag. Det finns många fler graverande exempel. De flesta slutar med att det tillsätts en utredning som efter ett par år inte leder till några konkreta åtgärder.

Nätet är fegisarnas egen bakgård. Dessa personer som är rädda för sin egen skugga kan här i anonymitetens tecken ge uttryck för sitt hat till andra människor. Asylsökande beskrivs som parasiter och så snart det begås brott hänger man ut personer med utländsk bakgrund. Pressetiken har också mer eller mindre förlorats och bisarra konspirationsteorier skapar rubriker i dagspressen.

Hur är det ställt med föreningslivet i dagens Sverige? Illa vill jag påstå. Dagens aktiva föreningsmänniskor är oftast äldre personer. Färre och färre yngre människor är medlemmar i ideella föreningar och än mindre ägnar de sin fritid till styrelsearbete. I vår egen förening är medelåldern hög och om inte yngre människor engagerar sig dör den ut om några år. Men visst finns det organisationer som fungerar. En av dessa är Missing People. När Lisa Holm försvann dök mellan 600 och 1400 personer upp för att leta efter henne. Här spelar sociala medier in som till exempel Facebook. På ett ögonblick kan hundratusentals människor se inlägget. När det gällde Lisa Holm var det fyra miljoner som läste efterlysningen på nätet.

Att vår förening finns på Facebook är viktigt. Nuvarande styrelse och framför allt vår styrelseordförande har lagt ned många timmar av ideellt arbete för att få en hemsida som fungerar. Vad man saknar är information om hur man arbetar med marknadsföring ut i medlemsleden och varför man inte syns i inlägg på hemsidan. Lägg ut föreningsfoldern på de bibliotek ni besöker.

IMG_1936Månadens höjdpunkt för vår förening var bokbordet på Drottninggatan i Stockholm. Världens längsta bokbord fyllde 25 år. Över 600 bord bredde ut sig på Drottninggatan. Bokbordet är en del av Stockholms kulturfestival och arrangerades av Stockholms stadsbibliotek och kulturförvaltningen. Information med bilder har redan varit ute på nätet. Själv var jag inte där. Jag var just då bortrest, bland annat var jag i Finland, på ön Korpo i Åbolands sydvästra skärgård där jag är född. Där presenterade jag dels mina egna två senaste titlar, dels Bokanjärerna. I samband med detta överräckte jag föreningens tre antologier till biblioteket på ön. Jag tror att besöket var uppskattat både på öns bibliotek och på skärgårdscentrumet för havsforskning där jag nu var för andra gången och höll föredrag. Nu finns våra tre antologier till utlåning på biblioteket. Tyvärr krockade mitt biblioteksbesök med ett veteranbilsrally som drog mer publik än jag trots att jag är relativt välkänd på ön vid det här laget.

Att inte vara känd författare genererar ekonomisk förlust. Är man så kallad kändis kan man ge ut vilken innehållslös roman som helst. Deckare skall det vara, TV soffan är en bra marknadsförare. Nu är de flesta av oss i föreningen relativt okända och måste slåss för varje exemplar vi trycker upp. E – böcker säljs idag för under 30 kronor och på stormarknaderna runt om i landet säljs pocket under hundralappen. Vi är nog de absolut sista entusiasterna inom författarbranschen i sjöfartssfären. För egen del tycker jag om att skriva, att ge orden en betydelse i bokform så jag kanske fortsätter att skriva trots att det kostar mig stora pengar. När jag avslutade min senaste bok för några veckor sedan: Parkbänkarna i Stockholm tänkte jag sätta punkt för skriverierna. Vi får se hur det blir!

I tidningen Expressen ( 4/8 ) läste jag att Björn Dahlin var döende i cancer. Varför berörde den artikeln mig? Jo av den anledningen att jag lärde känna Björn och hans amerikanska hustru Sherri i mitten av 80 – talet. Björn var prickskytt i Vietnamn 1967 och jag skrev om honom i en av mina böcker. Han var liksom jag en orolig och vilsekommen människa en gång i tiden. Jag tänkte ta värvning i främlingslegionen men hoppade av. Björn tog värvning i den amerikanska armén och stred i Vietnamns djungel. Hans historia är fylld med både sorg men även av glädje.

Medlemmen Ingvar Henricson från Gävle påträffades den 11 juni 2015 drunknad. Han blev 71 år. Han har under åren gett ut många böcker, bland annat om Gävles förflutna som en av rikets största rederi – och varvsstäder.

 

Stig Elenius / krönikör

Lämna en kommentar