ÅTERVÄNDAREN av Stig Elenius och Åkerbacks Stig

En reseberättelse

När jag skrev boken Återvändaren för ett bra tag sedan, som är en historisk tillbakablick över mina ungdomsår på Solens och Sägnernas ö Korpo i sydvästra Åboland inbillade jag mig inte att den skulle bli så eftertraktad där som den blev. Min egen ungdomshistoria och öns historia väckte Korpobornas intresse när ryktet gick att den fanns till utlåning på biblioteket.  Jag blev inbjuden att hålla föredrag på Korpoströms skärgårdscentrum, centrum för havsforskning och vetenskap, tog färjan till Åbo, bilade över till den legendomspunna ön för att göra min tidsresa sjuttiotre år tillbaka i tiden. Med boken Återvändaren i bakluckan på bilen. Under min uppväxt kallades jag för Åkerbacks- Stig och i skolan kallades jag för Sleven. När vi hade slöjd frågade läraren vad jag ville slöjda? En slev svarade jag. Varför en slev? För den skall jag ge till mormor svarade jag. Hon var den som stod mig närmast under min uppväxt.

Jag föddes strax innan kriget 1939 bröt ut och krig var min vardag under mina fem sex första år. När freden så småningom inträdde var Finland krigshärjat och många barn faderslösa. Ryssarna hade dödat deras fäder. Jag som föddes utom äktenskapet gick ständigt hungrig, min mor var fattig och ensamstående och försökte slita ihop till brödfödan så gott det gick. Ibland saknades mat på bordet. Många kvällar låg jag hungrig, vaken och rädd för att ryssarna skulle komma. Jag inbillade mig att de var klädda i långa gråa rockar med gevär över axeln som de skulle skjuta sådana som mig med. Några gånger kunde vi höra ryska bombplan flyga över den lilla stugan i Åkerback och en gång föll också en bomb i närheten. En gång var min mor och jag inne i Åbo då flyglarmet gick och vi fick springa ned i ett skyddsrum medan Åbo bombades. Jag var då fem år.  Det var en uppväxt färgad av rysshat, krig, hunger, fattigdom och kalla vintrar. I ett rum bodde vi upp till fem personer, rummet var iskallt varje vintermorgon. Somrarna var fina med mycket att studera i naturen, palla äpplen och skolka från skolan. Jag jobbade hos bönderna, sommartid hos sommargästerna på ön med trädgårdsarbete, vedhuggning och iordningsställandet av deras fritidsbåtar. Betalningen var skral. Vintertid jobbade jag i skogen med skogsavverkning i meterhöga snödrivor. Höbärgning, tröskning, jakt och fiske, allt fick man delta i som tonåring. Så skulle man gå i skolan också. Sommaren 1952 jobbade jag som butiksbiträde, ett år senare som däckspojke på skärgårdsångaren SS Östern och hösten 1955 gick jag till sjöss i utrikesfart i akt och mening att inte återvända till ön. Jag tog farväl av min bästa vän, valacken Castor, vinkade farväl av mormor och begav mig iväg med en sliten resväska i handen.

Men som finländare kommer man inte undan militärtjänst och år 1959 var det dags att rycka in i den fruktade Nylands Brigad. Där genomgick jag den tuffa utbildningen till kustjägare. När jag blev civil kände jag mig fri för första gången på tjugo år. Under femtiofem år har jag återvänt till ön bara i samband med min mors och hennes mans begravning och bouppteckning. Jag levde ett vagabondliv, bodde än här än där, ibland utan fast adress, utomlands. Jag försvann i många år, i nästan två decennier var jag borta innan jag återsåg Finland igen. Då hade min halvbror gått bort, 21 år gammal och mormor hade också avlidit vid 84 års – ålder. Min mor hade gett upp försöken att få kontakt med mig. Jag hade också bytt medborgarskap och var nu svensk medborgare.

Nu återvände jag, nästan femtiofem år senare, inbjuden av Mogens Lindén, son till världens första kvinnliga sjöman, Lena Ringbom-Lindén samt av Korpoströms skärgårdscentrum där jag höll föredrag.  Jag bodde i mitt barndomshem vid Åkerback, i den lilla stugan inne i skogen. Naturen runt stugan var helt orörd. Dessa dagar på ön väckte många starka känslor hos mig. Runt den lilla röda stugan sågs älg och hjort vandra omkring. Den sista morgonen jag var där gick jag upp på ett högt berg som i folkmun kallas Spelmansklint där älvdrottningen spelar fiol och sägs locka män i fördärvet. Var det därför korpen kraxade illavarslande i talltoppen? Jag kom dock helskinnad därifrån trots att jag gick bort mig i de stora skogarna. Jag irrade omkring i min barndoms skogar och berg en bra stund utan att veta var jag var.

Ett 30-tal öbor hade mött upp för att höra min berättelse och presentationen av min bok Återvändaren. Längst fram i föreläsningssalen satt en äldre man som visade sig vara en av min mors bästa vänner. Det var den förre vice chefen i FN, en gång i tiden Finlands yngste diplomat, Klaus Sahlgren. En annan åhörare var arkitekten Michael Granit, son till professor Ragnar Granit, Nobelpristagare i medicin 1967. Några barndomsvänner fanns på plats, konstnärinnan Antonia Ringbom, syster till min barndomsvän skådespelerskan Susanna Ringbom-Brandt, systrarna Ann- Sofi och Ingegerd Bugge samt många andra skolkamrater som ville träffa mig. Några hade skickat hälsningar att de var bortresta och beklagade att de inte kunde närvara och många hade lämnat oss. En skolkamrat hade begravts en vecka tidigare. Många av de jag en gång i tiden kände befann sig nu i sitt sista vilorum på kyrkogården. Jag hälsade naturligtvis på dem också.  Stod vid gravstenarna, såg deras namn och kände igen deras gestalter och såg ansikten framför mig. De blev plötsligt levande för mig trots att många år hade förflutit sedan de påbörjade sin sista resa.

Jag berättade om berömda personer som hade bott på ön. Släkterna Ringbom och Granit, om hur vänliga de alltid var mot Korpoborna. Jag som kom från fattiga förhållanden märkte inte någon större klasskillnad mellan oss och ”det fina folket”. Visst fanns klassamhället alltid närvarande men ingen brydde sig egentligen.  Min mor och mormor tjänade som pigor hos dem. Jag hjälpte till med allt möjligt. Att vara lat var en dödssynd på ön. På så sätt fick vi pengar till mat. Läkarbesöken var få, vi hade inte råd utan tillfrisknade oftast själva. Som mor sade när vi någon gång hade ramlat och slagit oss illa, hände många gånger under sommaren, vi går till professorn. Han var en berömdhet ute i den stora världen och ännu mer berömd blev han 1967 i samband med Nobelpriset. Men han plåstrade om oss. Han bodde på Korpo sommartid, resten av tiden i Oxford och Stockholm där han arbetade på Karolinska sjukhuset. En av Ringbomssläkten, kompositören Nils Erik Ringbom var god vän med Jean Sibelius som bodde två somrar på Korpo. Jag berättade också om min boxningsdebut på kommunalhuset då jag var fjorton eller femton år. När det var vinter åkte vi grabbar längdskidor och om sommaren var det en del friidrott. Jag var väl inte bäst på idrott i skolan men god tvåa var jag nog. Kanske vann jag också någon gång!

Vid den efterföljande frågestunden fanns det möjlighet att ställa frågor om hur jag såg tillbaka på min ungdomstid på Korpo. Ja den var på både gott och ont. Fattigt, dålig skolgång, frihet, vi fick lära oss respektera äldre människor, vi blev påverkade av prästens ord i kyrkan. Så var uppväxten.

Efteråt signerade jag boken till hugade köpare. Vid den ”eftersittning” i goda vänners lag kom det fler frågor. Mogens visade sig vara en hejare på släkthistoria och kunde berätta om min släkttavla på mors sida. Det visade sig att det fanns människor jag aldrig hört talas om som jag var släkt med.

En för mig något genant fråga väcktes av den tidigare diplomaten Klaus Sahlgren under frågestunden. Han ville att man skulle göra en staty av mig och placera den vid den lilla stugan där jag föddes för 73 år sedan. Jag hade gjort ön mer intressant genom min bok ansåg han och gjorde även en jämförelse mellan mig och Harry Martinsson när det gällde uppväxten.  Jag lyssnade och tog emot berömmet. Varför skulle jag inte göra det? Jag skiter i Jantelagen. Men Nobelpriset kan jag nog glömma.

Med Mogens som guide gjorde vi en båtresa till ytterskärgården i hans snabbgående båt. Vi steg iland på en ö som heter Rågskär som hans syster äger. En tidigare ägare var Fritjof Andersson som seglat med Evert Taube. Kan det vara möjligt? Så har det sagts. Säkert emellertid är att ägaren hette Fritjof Andersson innan Tuva-Stina Ringbom, Mogens syster köpte ön.

Den kända konstnärinnan och världens första kvinnliga sjöman Lena Ringbom-Lindén, god vän med min mor, och bara sjutton år då hon som jungman på barken Viking 1932 gjorde en Australien resa har sagt följande; Korpodet är livets centrum, allt det övriga ett väntrum. Ibland har det känts så även för mig under min långa frånvaro i främmande land. Vi bodde grannar med Lena och hennes familj. En underbart vacker och stark kvinna.

Denna tidsresa 73 år tillbaka i tiden blev för mig en uppgörelse med min uppväxt. Ryggsäcken jag burit på blev lättare. Jag som gjort så många resor här i livet tycker att denna var en av mina bästa. Alla människor jag mötte under dessa dagar på Solens och Sägnernas ö var otroligt gästvänliga och trevliga. Jag kanske återvänder än en gång dit. Framtiden får utvisa om detta är möjligt.

Återvändaren Stig ”Stickan” Elenius alias Sleven och Åkerbacks Stig.