Sjömansliv…

 

Anders Öhman

Anders Öhman

Floravägen 23

149 31 Nynäshamn

08-520 16719

070-652 888 7

sjomanohman@gmail.com

 

Utdrag ur SJÖFARTSBOK:

Namn: Anders Ivar Öhman

  • Svensk medborgare.
  • Längd: 190 cm. Hår: brunt. Ögon grå. Färgsinne: normalt. Senast vaccinerad: 3/6-57
  • Födelseår, månad, dag: 1940 aug. 29
  • Födelseort: Norrköping, S:t Olai församling, Östergötland.
  • Kyrkobokföringsort: Skeppsholmens församling, Stockholm.
  • Inskriven vid sjömanshuset i Stockholm.
  • Nr A 311
  • Behörighetsbevis: Sjökaptensexamen.
  • Värnpliktsförhållanden; inskrivningsnummer 40 08 29 – 81
  • Tilldelad Flottan. Uppskov till 1/7 1961.
  • Utfärdad den 11/6 1957 i Stockholm

Tjänstgjort i följande fartyg:

  • M/S MARGARET JOHNSON som fartygsbefälselev. Resa från Stockholm till Sydamerikans ostkust från den 11 juni 1957 till och med den 7 januari 1958 och avmönstrad i Aalborg, Danmark. Befälhavare: Harry Holme.
  • M/S CANADA som fartygsbefälselev. Resa från Kiel till Nordamerikas västkust, Hawaii och slutligen till Göteborg, från den 28 januari 1958 till och med den 1 augusti 1959. 1959. Befälhavare: John Näslund.
  • M/S MARGARET JOHNSON som vikarierande övertalig 3:e styrman på resa från Göteborg till Östersjöhamnar och slutligen till Sundsvall från den 14 juli 1960 till den 9 augusti 1960. Befälhavare: Gösta Bodin.
  • M/S MONTEVIDEO som vikarierade 3:e styrman på resa från Göteborg till Svenska Kusten och slutligen till Göteborg från den 12 augusti 1960 till den 29 augusti 1960. Befälhavare: A Lundgren.
  • M/T FRAMNÄS som 3:e styrman på resa från Luleå till svenska hamnar och slutligen till Nynäshamn från den 19 juni 1961 till den 17 juli 1961. Befälhavare: Göran Martinsson.
  • M/S AXEL JOHNSON som vikarierande 3:e styrman på resa från Hamburg till Ryssland och slutligen till Sundsvall från den 22 december 1961 till den 15 januari 1962 . Befälhavare: KG. Blom.
  • M/S CALIFORNIA som 2:e styrman Jr på resa från Göteborg till USA västkusthamnar till Hawaii och slutligen till Stockholm från den 2 juli 1962 till den 9 oktober 1962. Befälhavare: A. Svensson.
  • M/S SEGERÖ som 2:e styrman Jr på resa från Oskarshamn till USA:s ostkusthamnar och slutligen till Stockholm från den 22 oktober 1962 till den 8 maj 1963. Befälhavare: Björling/Poppelmark.
  • HMS ODEN isbrytare som furir 1963-64. Värnplikt 15 månader.
  • M/S LOS ANGELES som 2:e styrman Jr på resa från Göteborg till Nordamerikas västkust och slutligen till Göteborg från den 27 oktober 1964 till den 17 maj 1965. Befälhavare: D. Sjölander.
  • DJURGÅRDSFÄRJAN. Befälhavare. SÅA (Stockholms Ångfartygsaktiebolag). 1965.
  • SIGHTSEEINGBÅT. Befälhavare, Djurgården runt. SÅA. 1965.

Jag var en 16-årig gosse som ville bli sjöman. Därför mönstrade jag på ”M/S Margaret Johnson” den 11 juni 1957 i Stockholms frihamn som fartygsbefälselev.

Hon var ett skolfartyg som ägdes av rederiaktiebolaget Nordstjernan, Johnson Line. Vi var ett 20-tal tonårsfinniga grabbar som hade lockats av sjölivet. Svenska handelsflottan seglade i en högkonjunktur och det var brist på sjöbefäl. Vi fartygsbefälselever lovades dubbel sjötid på skolfartyg för att snabbt kunna söka in till sjöbefälsskolan och läsa till styrman och sjökapten.

Manskapet flinade åt oss gröngölingar, när vi första dan samlades vid fyraluckan, iklädda nya blåställ och en käck sjömansmössa. Jag minns min fars ord ”snuttjullar, nu först blir ni torra bakom öronen”. Far var skeppsgosse, mönstrade i Karlskrona 1910 och hade seglat förmärskorpral i fullriggaren Jarramas och var tatuerad. Min sjövana inskränkte sig till att ro ekan i Långsundaviken på Värmdö och köra snurran ute på ön Marbäling i Stockholms södra skärgård. Sjömansblodet fanns i släkten på fars sida. Far hade långseglat med flottans långresefartyg Fylgia. I tamburen i tvårummaren på Söder i Stockholm hängde en uppstoppad krokodil, som mor motvilligt dammade, men som påminde en gosse om sjömansäventyr i den stora världen.

Min farfar var pråmskeppare vid Oaxens kalkbruk och fiskhandlare i Trosa. Farbror Allan var chief och hade seglat utanför spärren under andra världskriget. Han hade seglat som eldare i steambåtar och slagits i Lissabons glädjekvarter.

Mor var en landkrabba från Norrköping och härstammade från en vallonsläkt som hade invandrat till Bersbo gruvor. Hon accepterade motvilligt att jag skulle gå till sjöss efter avslutad realexamen som privatist. Präst, lärare eller konsertpianist var yrkesval som sannolikt gjort henne lugnare till mods.

Döpt av Båsen

Till ”Blixten”

Starten på min sjömanskarriär blev mödosam. Båsen, en muskulös norrlänning med färgfläckig keps, ropade efter mig: ” Öhman, raska på. Du rör dig på däck som en pigg nittioåring!”

”Blixten” fick jag heta. Det sög i magen när jag klättrade nedför hala lejdare ner i treans underrum för att sopa rent och rensa ströbrädor, som användes för att säkra lasten, och låg slängda huller om buller.

”M/S Margaret Johnson” var ett vackert motorfartyg, byggd på Götaverken år 1928. Maskineriet bestod av två sexcylindriga enkelverkande B&W-motorer. Inredningen var byggd för 50 passagerare och under andra världskriget seglade hon i lejdtrafik mellan den amerikanska kontinenten, Fjärran Östern och Vladivostok i Sovjetunionen.

Vi befälselever bodde i tvåmanshytter i passagerarinredningen en trappa ned. Min hyttkompis hette Walle och var en befaren sjöman som lade beslag på underslafen. Ljus kom in i hytten genom en ventil med uppfällbar stormlucka. Inredningen bestod av en fast brits fylleslaf, ett bord, två garderober och lådor, som blänkte i brun mahogny, och ett tvättställ. Måltiderna intogs i en särskild elevmäss, och vi åt på porslin med rederiets emblem, en tvåtungad blå flagga med gul stjärna och bokstaven J. Maten lagades av skeppskocken i byssan en trappa upp och firades ner till vårt pentry i en gnisslande hiss. Vi turades om att gå backstörn, och dukade in och av, serverade och diskade under kamraternas uppmuntrande glåpord. Käket var gott och rikligt med grötfrukost, tiokaffe, lunch, trekaffe och middag. I kylskåpet fanns kallskuret till sjövakten.

Jag köpte en limpa Chesterfield av en lättmatros. En känsla av övermod och lyx infanns sig när jag sprättade stocken och öppnade första paketet med den blåa etiketten. Det var grejor, efter alla sura John Silverfimpar under skolrasterna.

”Stand bye för och akter – enkla upp till spring och förända!” Styrmans röst dånade genom högtalarna, och det rådde avgångsbrådska ombord. Fallrepet hissades upp. Griffeltavlan med texten bound for Rio de Janeiro togs ned. Överstyrman. Båsen och ett gäng stod klara på backen, andrestyrman och ett gäng var klara akterut på poopen. På bryggvingen i vit uniform och kaptensmössa med lagerblad i guld på skärmen, stod befälhavaren, sjökapten Harry Holme. En matros slängde av trossen från pollaren, och jag snubblade med och drog när trossen skulle läggas an på winschnocken. Loss akter, var ordern och bogserbåten började dra oss ut på Värtan mot den stora världen.

Kustresa och

Las Palmas

Första resan gick på Norrlandskusten till Gustafsviks docka för att bottenmåla. I den ljus sommarnatten dansade vi i Frånös Folkets Park till tonerna av ”See you later alligator”, i nya blå uniformer med guldknappar och båtmössor. Bygdens grabbar blängde och smockan låg i luften. En grogg på renat och Loranga var för mycket och jag slocknade i ett dike. ”Du kan väl skriva till mig från Rio”, sade en tjej i vit kofta, som strök mig över pannan innan jag stapplade ombord. Nästa morgon törnade jag till klockan sju med dunkande tinningar. Båsen flinade åt mig och gav mig största rosthammaren.

Sverige försvann i kölvattnet och ”M/S Margaret Johnson” stävade genom Engelska kanalen mellan Lands End och Ile d Quessant it i Atlanten. Första utländska hamn var Las Palmas på Kanarieöarna där brännolja bunkrades för att räcka den fortsatta resan till Sydamerika. Vi rusade i land till sjappet vid änden av piren och drack spansk Terrykonjak och Pepsi Cola. Luften stank av olja och drinken smakade fotogen.

Värmen mötte oss efter Kanarieöarna mot Kap Verde och ekvatorn, som kallades Linjen. Nätterna var svarta med blixtrande stjärnhimmel och marelden lyste framför stäven när vi kikade över gösstaken under de nattliga utkikarna på backen. Delfiner lekte framför stäven och silverglittrande flygfiskar flög mellan vågtopparna.

Våra kroppar blev brunare för varje dag och handflatorna fick valkar. Jobba på och gör ditt bästa, var Båsens motto, och vi lydde honom utan större knot. För att visa sin styrka lyfte han ett vajertopprep över axeln och bar det över däck. Matroserna lappsalvade riggen och vi tittade på. De svängde högt över däck i en båtsmansstol, och kleta en vit sörja på vajrarna.

Båsen delade ut verktyg och målarpytsar varje morgon. Han härskade över ett krypin under backen som kallades ”sjappet”. Ståldörren var brokig av kulörer från penslar som strukits av. Nåde oss om inte penseln var rengjord efter avslutat arbete. Han lärde oss sjömaning på treluckan. Vi trasslade med råbandsknop, skotstek, pålstek och engelsk säckknop att skryta med. Liverpoolare var en vajersplits som krävde starka nypor. Änden på en lina taglades med garn eller med en splits, som kallades spansk tagling eller ”hundkuk”, enligt Båsen.

Dygnets timmar till sjöss varvades med arbete, studier, sjövakt, frivakt och sömn. Sjökapten Gösta Bodin var vår lärare och farsa och höll lektioner i styrbords veranda på båtdäck i navigation, fartygslära och signalering med ljusmorselampa. Kapten Bodin, snarlik filmhjälten Gary Cooper, plågade oss med skriftliga prov. På frivakterna spöade han oss i pingis.

Handstyrning

I slingrig sjö

Sjövaktens fyra timmar delades i rorstörn, utkik och visseltörn. Autopilot saknades och vi styrde för hand över Atlanten. Rorsman stod upphöjd på en teaktrall och greppade en ratt med riktiga pinnar.”Kurs ett-åtta-fyra….kurs ett-åtta-fyra var det,…styrman förfångad till rors ett-åtta-fyra…”Med sömniga ögonlock i nattens mörker gällde det att hålla kursen. Ljudet tick-tick-tick från gyrokompassen varnade att det höll på att gå snett. Då muttrade styrman: ”Öhman du skriver ditt namn i kölvattnet”.

Svårast var att styra i grov låringssjö in snett akter ifrån. Atlantvågorna grep tag i aktern och vred hela fartyget runt en osynlig punkt midskepps. Stäven for iväg och kompassen tickade fort. Styrman var sarkastisk. ”Öhman, varsko när du passerar kursen”.

På natten och i dålig sikt var det utkik förut på backen. Alla fartygsljus varskoddes med klämtningar i skeppsklockan, tre slag ljus föröver. Två slag ljus om babord, och ett slag, ljus om styrbord. Visseltörnen var sjövaktens springpojke. Han sprang upp på bryggan när styrman blåste i pipan och gav order om att purra nästa sjövakt, hämta kaffe, eller spola däck och torka teak. Bryggans och båtdäckets teak torkades varje morgon med färskvatten, för att behålla sin lyster. På kvällarna nattades däcket med sjövatten för att tåla den brännande tropiksolen. Makten över vattnet hade vakthavande maskinisten. Styrman ringde ner i maskinrummet och bad om vatten på däck. Ibland skurades däcket med kaustiksoda och piassavakvastar. Däcket var lent som en barnakind, efter denna behandling.

En badbassäng byggdes vid fyraluckan av träplankor och presenning. En slang kopplades till brandposten, och vi flöt lätt i Atlantens salta vatten. En kväll visade kapten Bodin filmen ”Hon dansade en sommar” från en brummande projektor, på styrbordsverandan. När Ulla Jacobsson visade bröstvårtorna stönade sjömansgossarna från Svedala på kurs mot Rio. Ekvatorn passerades i lugnt väder. I stället för linjedop med de sedvanliga skändningarna bjöd kapten Holme på middag i salongen och delade ut diplom, att vi numera ingick i Kung Neptuns brödraskap, och i fortsättningen seglade under Hans Majestäts nådiga beskydd. Båsen hade en mindre högtidlig syn på linjedopet. ”Nu får du pissa i lovart Blixten!”

I kättingbox

På Rios redd

Mitt ynkliga sjömansliv hängde på ankarspelets kabellarieskriva. Svetten sprutade, ögonen sved och rostflagor regnade ner och det bullrade och gnisslade över våra huvuden. ”M/S Margaret Johnson” låg ankars på redden i Guanabarabukten utanför staden Rio de Janeiro i Brasilien. Hamnkaptenen hade gett klartecken att gå till kaj, och kapten Holme gav order om att lätta ankar. Båsen körde ner två man i boxen under ankarspelet för att stuva ankarkättingen. Vi hade hört blodiga skräckhistorier om stowaways, fripassagerare som hade gömt sig i boxarna och inte hunnit upp på däck innan båsen lossade bromsen och tretonsankaret rasslade ut i fritt fall och plaskade i havet.

Motvilligt kröp vi ner i boxarna och styrde med händerna den tunga lerblöta kättingen som rasslade ner genom kättingröret. De järnkrokar som skulle underlätta stuvningen vågade vi inte använda för risk att de skulle fastna och sedan komma flygande upp när ankaret fälldes. Från ankaret löpte kättingen upp genom klysröret i stäven, genom kättingsstopparna björnarna till ankarspelets kabellarieskiva, som hakade i varje länk, och fungerade som ett drivhjul. Varje länk hade en stolpe för att förhindra ett den kinkade sig. En längd motsvarade 15 famnar (cirka 27 meter) och var förbunden med nästa länk med en schackel. Ankarkättingen var uppstucken så att Båsen kunde läsa av hur många schacklar som rasat i vattnet, efter att han hade lossat på bromsen. Tre slag på skeppsklockan varskodde att 45 famnar kätting var i sjön. När ankaret lättade från sjöbotten och hängde rakt ner från stäven, pinglade Båsen i klockan, för att varsko bryggan att hon låg fritt i vattnet.Plingeling, lät det när ankaret släppte botten. Båsens skarpa röst dånade genom slamret.” Kom upp ur boxen grabbar!” Leriga och blöta tumlade vi ut i det skarpa solskenet och möttes av en dånande utsikt över Rio med Pao de Acucar Sockertoppen och den vita Kristusstatyn på berget Cocovado.

”Cement-Jesus!”, sade matrosen som varit i Rio förut. Det var liv på däck från för till akter. På morgonen hade de fem lastluckorna gjorts klara för lossning. Tio lastbommar hade hivats till väders med hjälp av nockarna på de elektriska vinscharna. En lastbom höjdes och sänktes med ett topprep, vars övre del bestod av stålvajer och undre del av tågvirkestörnar över vinschnocken och bommen spelades till väders i önskad höjd. Två man knep med händerna ihop tågvirket mellan taljorna, medan den lösa änden snabbt lyftes från nocken till en stålknap, där den säkrades med rejäla törnar. Överstyrman ”Försten” gav order.

”Lucka av tvåan, trean och femman!” Försten ansvarade för lasten ombord. Lastplanen visade att godset till Rio låg, i mellandäck, underrum och kylrum. Med en hammare slog timmerman bort luckkilarna, som säkrat de tunga presenningarna och skyddat lastluckorna mot stormar och regn under resan över Atlanten. De saltstela och tunga luckpressarna viktes ihop och bars iväg. Två man i varje ände lyfte sedan luckorna, som lades åt sidan i högar. Det var hundratals tunga träluckor med vassa handtag och ryggbastet värkte. När luckorna var borta lyftes skärstockarna ur. Det var kraftiga tunga stålbalkar, som satt tvärs över luckorna. Ett kättingsling kopplades till stocken, som lyfte ur med lastbommar och sattes ned på däcket.

Det gällde att passa fingrar och fötter, och att hålla sig undan. En matros gav tecken med handen till vinschskötaren. En cirkelrörelse för heave to, och skärstocken lättade. Handflatan upp stopp och en lätt handrörelse nedåt slack upp så vackert. När en lucka var klar för lossning, sattes ett lucktält upp som skyddade lastrummet och lasten mot regn.

”M/S Margaret Johnson” gled långsamt in till kajen i Rio. På masten fladdrade den gröna brasilianska nationsflaggan och den gula signalflaggan Q som betydde ”Mitt fartyg är smittfritt och jag begär rätt till fri samfärdsel med land”. En matros fick iland en kastlina kopplad till en springvajer, som drogs iland av båtmännen på kajen. Nästa kastlina dunkade i kajen, och trossarna gled genom klysen en efter en.

”Håll an på springet!”, ropade kapten Holme på bryggan, och matrosen lade en extra törn på pollaren, och häll an försiktigt. Det knakade och vajern vibrerade av påfrestningen.”Heave away förut!”, kom ordern och spillnocken hivade hem förtrossarna. När trossen skulle flyttas över från nocken till pollaren och göras fast, stoppades den uppmed en särskild stoppknop. Det drogs och slackades till fartyget låg still och befälet på bryggan slog väl i maskin. Fallrepet firades ner på kajen och tull, hamnmyndigheter, immigration och agenten traskade ombord med reservoarpennor i bröstfickorna. ”Societeten”, sade vi i brädgången, och pustade ut med arbetshandskarna i bakfickan och en Chesterfield i mungipan.” Florida Bar väntar, Den har inte varit stängd på 30 år”,sade matrosen som varit i Rio förut.

I famnen

På skön Celita

I Rio mötte jag den stora kärleken. Min korta sjömanskarriär vara nära att sluta i famnen på den sköna Celita Santos med smal midja och en hes stämma, som talade spanska, engelska och några ord svenska.

När det mörknade över Sockertoppen och Copacabanas vita sandstrand, rusade vi iland, en flock rundvaskade sjömansgossar med solblekt hår med kurs mot Florida Bar. Där innanför dörrarna möttes oss en fullpackad spegelbar med en lång bardisk. Borden var belamrade med ölflaskor och drinkar. Tobaksröken låg tät, och sorlet var öronbedövande. Det svartvitrutiga klinkergolvet var täckt med sågspån och på dagarna var det vita dukar på borden.

” En cerveca åt Blixten”, sade en röst och jag drogs ner på en stol och såg Båsens svettiga ansikte bakom en parad av bruna ölflaskor. ”En sak måste du lära dig, Blixten – sätt dej aldrig på första sjappet!”, sade han och ställde en ölflaska framför mig. Blåsan tryckte på och jag stapplade ut på toaletten. För en månad sedan hade vi sagt adjö av släkt och vänner på kajen i Stockholms frihamn. Nu stod vi gossar på ett svajande led och pissade ut ölet i en rostfri ränna på Florida Bar i Rio.” Ska ni ha nån glädje av dom där kottarna måste ni skaffa pincett och sockerbit”, sade matrosen som varit i Rio förut. Sorlet, ölet och för många Chesterfield bedövade sinnena, och jag nickade till över bordet. Men väcktes av en sval hand i nacken. Där stod den vackraste flickan jag sett i mitt 16-åriga liv.

” Sueco marinero, una cerveca por favor?”, sade hon med lockande röd mun och vackra vita tänder.Hon drog upp mig från stolen mot en jukebox och förde mig ut på bargolvets sågspån i en dunkande, brasiliansk sambarytm. Jag kände en hand på ryggen under skjortan och nackhåren reste sig.” Svenske sjöman, make love to Celita all night?”” I don´t know”, rosslade jag med blossande kinder på en realskolengelska inövad på Enskilda Gymnasiet vid Jarlaplan i Stockholm.Hon drog mig ut genom bardörren till den svarta natten. Hotellrummet fönster var öppet mot en neonskylt, och på trottoaren utanför hörde skratt och skål. Jag stod utan byxor vid fotändan av sängen, och det snurrade i huvudet. Det drog kallt om arslet.“ Sorry, I have never done this before”, försökte jag. Celita Santos skrattade med sin röda mun och vita tänder.“ Too much beer for you”, sailor. Next time love for sympatia.”

I gryningen låg vi I Copacabanas vita sand och solen reste sig over Rio. Jag önskade att tiden stod still, och funderade på att bli akterseglad. Celita Santos hade fräknar och skrattrynkor och små ljusa fjun på armarna.Nästa dag avseglade ”M/S Margaret Johnson” mot Santos och jag kände en klump i halsen.”Kom igen nu Blixten. Hjälp till att skalka fyraluckan!”, sade Båsen.

Ett brev hem

från en sailor

Resan fortsatte efter den sydamerikanska ostkusten. Efter att ha anlöpt hamnstäderna Santos. Montevideo och Buenos Aires sattes kursen nordvart mot Europa. Då skrev jag hem.

M/S Margaret Johnson den 17/9 1957

Kära mor och far!

   Hjärtligt tack för brev, kort och gratulationer på min födelsedag. Jag sitter just nu på väg ut från Antwerpen och försöker plita ihop några rader. Vi är nu på väg till Rotterdam och anländer dit ungefär klockan 5 i morgon bitti. Jag har 4-8 vakten så det blir jag som purrar för och akter. Ett trevligt jobb. Alla se så glada ut när dom stiger upp i den råa morgonluften.

Resan över Atlanten gick fint. Vi hade storm utanför Kanarieöarna och 4 knops ström in på styrbords låring så då var det babord dikt hela tiden.

Ja far, jag har lärt mig en del om sjömansyrket den här resan. Jag kan långsplits. Kortsplits, vajersplits Liverpoolare, pålstek, timmerstek, Engelsk säckknop och treslagen valknop. Jag kan också toppa en bom, låta en bom, springgast, är nästan en utbildad målare, vaskare, stuvare och renhållningsarbetare. Men jag har ännu mycket kvar att lära.

En vecka före Las Palmas hade vi skrivningar på allt vi läst. Resultatet för mig var hyfsat. Navigation 10 poäng, signalering tog 19 av 20 morseteckan i 80-takt, ett fel i fartygsläran, glömde låstappen på ett enkelt plåtroder. Men jag har också gjort mina fel men av skadan blir man ju vis.

Efter Rotterdam blir det Hamburg, Malmö, Gdynia och sedan någon Norrlandshamn. Sedan kommer jag hem…….

Vad spriten beträffar så har jag bara druckit ett par rom och Coca Cola i Buenos Aires då vi varit och ätit biff. Tänk en stor saftig biff med ägg och pommes frites, en karaff rödvin, kaffe, två rom och coca cola och en argentinsk cigarr, 90 pesos för två man. Ungefär 10 kronor i Sverige och det var en fin restaurang med uppträdande dans och musik.

Nu skall jag gå och duscha och krypa till kojs för att jag skall upp klockan 4 till rors och då måste man vara pigg när lots och hela societeten är där.

Jag sänder mina varma hälsningar till er alla

Eder blivande sjöman

Anders

Rostknackning

Och Pampasritt

I kanten av den blåa Atlanten knackade vi utsidan ren från rost. På kvällarna red vi i Rönnerdahls fotspår på Pampas, men såg aldrig någon Carmencita med en ros vid sin barm. En bastant matrona skrek ”sueco banditos” efter oss och stängde fönsterluckorna till haciendan.

”M/S Margaret Johnson” låg i Bahia Blanca i Argentina söder om huvudstaden Buenos Aires. När floden vände till ebb blev en liten flodfåra kvar av Atlanten. Vi befann oss på sydliga breddgrader på samma latitud som västvindsbältena, The Roaring Forties.I väntan på lastning skulle skrovets utsida knackas ren från gammal färg, skrapas, stålborstas och rostskyddas med zinkromatprimer och slutmålas med grå färg. Utrustade med kulhammare, skrapa och stålborste satte vi igång. Två man satt med dinglande brev på en träställning och bankade färg så att flagorna yrde. Ställningen firades från däck. Larmet från kulhamrarna var bedövande. Färgflisorna sved mot skinnet och singlade ner i vattnet. Svårast var att banka under stäven. Ställningarna hivades in close till utsidan med hjälp av en göling, en lång lina som drogs runt stäven. Det var typisk för erfaret sjöfolk.

Matroserna skrapade och målade den röda vattenlinjen. De stod på en flotte av två pontoner som vrickades framåt eller bakåt med en åra fäst i en årklyka. Det krävdes konstnärlig skicklighet att få lastmärket och djupgåendets ”åmningens” vita siffror snygga.Lastmärket midskepps kallades ”plimsollmärke” efter en engelsk politiker Samuel Plimsoll, som på 1870-talet gick i spetsen för en opinion, som krävde ökad sjösäkerhet. År 1865 lagstiftades om ett lastmärke, som visade hur djupt ett fartyg fick lastas. Det kallades ”plimsollmärke”. Upphovsmannens roll som sjösäkerhetens reformator har senare omvärderats. Hans efternamn används av sjöfolk i nedsättande syfte för mindre sjövärdiga fartyg så kallade ”flytande likkistor” eller ”plimsollare”.

Båsen var på gott humör och gav oss beting som lät oss törna in för dagen när ett stycke plåt var renbankad och mönjad en gång. På kvällarna red vi på Pampas och hyrde hästarna av en ranchero, som parkerat sina kusar vid fallrepet. Det var som när Evert Taube sjöng om Rönnerdahl på Pampas. I visan red han sin häst Alazán, ensam mellan fjäll och ocean med lasso, dolk och gitarr och sin lilla tös från Pampas.

Jag hade ingen bindel kring håret och pistol på låret och min Alazán var en mager kuse, som struntade i mina tafatta ryck i tyglarna, när jag studsade ut på Pampas i en sned galopp. När vinden drog sval från Rio Saladó var jag inte så praktfull att skåda.Mörket föll och både hästar och ryttare var utschasade. Min häst tog plötsligt en väg till vänster bort från hopen och stannade på en gårdsplan. Han var hemma i stallet, och vägrade röra sig mer. Men öm bakdel stapplade jag ombord för att sova några timmar inför nästa dags rostknackarpass på ställningen.

Tatuerad

I Honolulu

En svidande smärta pressade fram tårarna. Tatuerarnålens blåa tuschrand formade örnens vingpennor på min högerarm, och det gavs ingen återvändo.” Nu blir inte morsan glad,” sade överstyrman Willy Ringström  på ”M/S Canada” när jag stapplade ombord men en svullen högerarm.

I hamnstaden Honolulu på Oahu, en av de större Sandwichöarna Hawaii i Stilla havet lade jag upp sju dollar och högerarmen i knäet på en japansk tatuerare. Jag var nyss fyllda 18 år och var stolt över tatueringen. De flesta sailors jag mött hade tatuerat sig hos Tattoo-Jack i Köpenhamn.En tatuering var ett kvitto på sjömanslivet. En sjömansgrav ”Sailors Grave” var den vanligaste. En motorman hade tatuerat Jesus och Djävulen dragande fingerkrok och han skröt med en tatuerad abborre på kuken med fenor som reste sig när han fick stånd.

Min landgångsdress var amerikansk silkeskhaki och färggrann kortärmad och brokigt mönstrad Hawaii-skjorta. Frisyren var yankee flat top, med snaggad platt överdel, rakt och kort vid sidorna. Vi var sailors från Svedala som trängdes på barerna med sjömän från US Navy, som låg stationerade i Pearl Harbour. Miljön var lik filmen Härifrån till Evigheten med Burt Lancaster, Frank Sinatra och Montgomery Cliff. Strandremsan där en nybadad ”Burtan” pussade Deborah Kerr såg mindre ut i verkligheten än på filmen.

Vi tog ut fridagar och hyrde bil för att se hulahuladans och surfa på Waikiki Beach. En variant på stranddrink var att spruta in vodka i en kyld ananasfrukt och sedan kapa toppen så pass att en sugrör kunde stickas ned i fruktköttet. Vi upplevde glada dagar på beachen men hulahulatjejerna var oåtkomliga.

”M/S Canada” hade sju lastluckor, med två kylrum i lucka tre och fyra. Två elektriska kranar betjänade varje lucka och kranarna underhölls av en elektriker.Besättning bestod av 45 man och 12 passagerare som bodde i enkel- och dubbelhytter med badrum, luftiga fönster och eget passagerardäck. Vi var strängt förbjudna att umgås med passagerarna.

Livet ombord i denna ”kranbåt” var noga inrutat och präglat av dåtidens traditionella klasstänkande. Befälet levde för sig, åt i en befälsmäss, och umgicks i eget dagrum. Manskapet åt midskepps i särskild mäss och hade sitt dagrum akterut. Däcksmanskap och maskinpersonal åt vid separata bord.Vi ”präntisar” åt i befälsmässen vilket vi avskydde. Senare flyttade vi till manskapsmässen där vi kände oss mer hemma.

Femmaluckan strax utanför byssan var en mötesplats för hela besättningen där vi slappnade av och umgicks. Ibland visades film och arrangerades boxningsmatcher.Vi elever bodde i ”Belsen” en gång på babordssidan nära maskinrummet en trappa ner. Det var olidligt hett på värmen, och kompisen Krook och jag sökte svalka genom att öppna ventilen och då kunde ”Sjöberg” titta in och blöta ner hytten med saltvatten. Hytten bredvid var fartygets sjukhytt men vi såg aldrig några patienter.

En rundresa

På hundra dygn.

”M/S Canada” seglade stadigt på Hawaii under de 19 månader jag var fartygsbefälselev ombord. En rundresa kunde ta etthundra dygn och började med lastning på Norrlandskusten och Finland. Sedan följde Köpenhamn, Hamburg , London och Antwerpen som var sista hamn i Europa. Sedan korsades Atlanten visa öguppen Azorerena som skymtade i fjärran. Första anlöpshamn av Curacao, största ön bland Nederländska Antillerna utanför Venezuela. I Willemstadt, öns huvudort, bunkrades olja för den fortsatta redan. Korta uppehåll gjorde sedan i La Guaira i Venezuela och Cartagena i Colombia och sedan Cristobal vid norra infarten till Panama-kanalen.

Efter passage genom kanalen anlöptes hamnarna Puenta Arenas i Costa Rica, La Libertad i Salvador och San José i Guatemala. I dessa små centralamerikanska hamnar ankrade ”M/S Canada” upp på redden och godset lossades i läktare, små flatbottnade pråmar som hissade upp och ner efter fartygets utsida i takt med dyningen.

Lasten till Centralamerika och USA bestod av tidningspapper, pappermassa, wallboard, tändstickor, kullager, kylskåp, kontorsmaskiner, bilar och annat styckegods och i kylrummen stuvades livsmedel och ibland sprit.

Ibland skrev jag hem till Svedala.

M/S Canada den 10 mars 1958

Kära allesammans!

Hjärtligt tack för brev. Jag mår prima hoppas ni gör detsamma. Vi ligger nu i Stilla Havet halvvägs till San Diego. Resan har gått fint men vilken värme. Vi hade plus 42 grader i skuggan när vi låg i Curacao.

Resan genom Panamakanalen var ibland de vackraste i naturväg jag sett med bara exotiska djungler med krokodiler, apor, papegojor och mycket annat. Precis som på film.

Här ombord går det fint. Jag har hundvakten tillsammans med 2:e styrman junior. Vi har lektioner på natten i navigering, radar och andra detaljer som hör till bryggtjänsten.

Jag har lärt mig mycket må ni tro. Jag fick beröm av överstyrman när jag lossade buren i Cartagena. Varenda dugg kom iland. Det brukar annars vara en stötesten för styrmännen på grund av de många olika kollina.

Vi kommer nu till San Diego som är huvudbas för den amerikansk Stilla Havs-flottan. Bara ”navykepsar” så att säga. Ni har väl det kallt hemma i Stockholm förstår jag. Tänk då ibland på mig som går här och svettas……..

 Första resan

med Elvis

I Stilla Havet i slutet av 50-talet med Elvis och omöjlig kärlek. En salt ljum vind blåste in genom den öppna ventilen på nedre däck. Med svettiga fingrar knopade jag fast radioantennen på en av stormluckans bultar. Det var 40 grader varmt i hytten. ”M/S Canada” låg på nordvästlig kurs i arton knop utanför Mexico med destination San Pedro, hamnstaden till Los Angeles. På denna resa blev Elvis Presley min skeppskamrat på allvar.

En radio hade jag tjingsat till mig för ett par stockar Chesterfield-cigarretter i Panamakanalen. En brun bakelitlåda med vita tryckknappar av märket Radiola. Elektrikern ”Trikan” fixade kontakter. Jag sökte på mellanvågsbandet. Från Mexico knastrade spansk musik genom högtalaren. Fylleslafens plastöverdrag klibbade.

Så bröt han igenom:”I need your love tonight”Elvis hade ett särskilt hummande i rösten, ”ahahahaum” som fastnade i sinnet. Medan skeppet rörde sig stilla i tropiknattens dyning stod jag genomsvettig i bara mässingen och spelade luftgitarr – med kokosmattan kittlande under fotsulorna.”Oh baby let me be….”” Won´t you wear my ring , around your neck…”

På morgonvaktens utkik vid pejlkompassen på bryggvingen kunde jag inte hålla mig. ”Ahahahahum..” utbrast jag och slog ett luftackord samtidigt som jag vinglade försiktigt med högra knäet. Andrestyrman såg frågande ut. ”Hur är det fatt sjöman?” ”Ljus om styrbord, styrman!”Det var första resan med Elvis på Nordpacific. I San Pedro köpte jag blåa dongerijeans hos klädeshandlaren och en blå cowboyjacka med vita stripes och pärlemoknappar. Tog bussen till det jättelika nöjesfältet vid Long Beach. Rullskridskor var nöjet. Där fanns de oåtkomliga högbröstade amerikanska familjeflickorna. De åkte rullskridskor i korta utsvängda kjolar och vita sockor. I pausen åt vi möjligen en milkshake och spelade Elvis i jukeboxen, ”Love me tender, love me true..”Kvällsbussen hem till waterfronten och en sjöman med pärlemoknappar i jackan satt ensam längst bak. Han hade sagt adjö till flickan i röd jumper och sett henne försvinna i en vit cab i sällskap med en yngling i blänkande svart hår. Alltid dessa förbannade avsked. ”Are you lonesome tonight….”Dagen efter på norska sjömanskyrkan i San Pedro drack vi kaffe och skrev vykort.

Nästa hamn var San Fransisco med sevärdheter som Golden Gatebron och fängelseön Alcatraz. Vi låg nära Fishermans Warf som serverade utsökta seaplates för någon dollar. Ibland förhalade vi till Oakland eller fortsatte på inre vatten upp till Stockton.

Kustresan fortsatte till Portland i staten Oregon och Seattle i staten Washington och sedan över gränsen till hamnstaden Vancouver i Canada vars insegling påminde om Stockholms skärgård. Vi var nu i resan vändpunkt för att efter lossning och lastning åter vända sydvart. Enstaka gånger sattes kursen från Vancouver till Hawaii.

Till rors

I kanalen

Panamakanalen passerades två gånger på varje resa på Nord Pacific-traden. Den 80 km långa sjöfartsleden från Atlanten till Stilla Havet byggdes under stora svårigheter och öppnades 1914.

Under åren 1958-65 passerade jag kanalen ett 30-tal gånger med olika Johnsonbåtar. I början av 1960-talet steg den politiska spänningen i kanalzonen mellan Panama och USA med våldsamma antiamerikanska demonstrationer. Panama krävde suveränitet över zonen. Fartygen genomsöktes med minsökare och pansarbilar stod på kajen.

Panamalotsen var en sjöman som stod över Båsen, Försten och Skepparn. Han embarkerade i kanalzonen dressad i vita nystrukna shorts, färgglad kortärmad skjorta med cigarr i mungipan och doftade Old Spice.

På ”M/S Canada” hade jag hamnrodret och styrde genom hela kanalen. Jag stod på en trätrall inne på bryggan och höll i ratten som inte var större än hjulet på en barncykel. En roderskvallra på förkant visade rodervinkeln. Lotsen gav order: ”Steady as she goes” ”Plenty of power – deadslow ahead! ”.

Att styra i kanalen innebar att noga ha koll på styrmärken oftast markerade enslinjer. Sakta gled vi in mot Gatunslussen och möttes av standbyegäng i vita hjälmar. De kopplade vajrar till små elektriska tåg som drog fartyget in i slussarna. Dessa kanalproffs var mycket skickliga med sina kastlinor och träffade för det mesta rakt in i klysen vid första kastet. Tre slussar lyfte oss sedan 25 meter upp i luften. Gatunsjön är en sötvattenssjö ungefär lika stor som Hjälmaren. Sjövakten passade på att spola fartyget rent från salt och frivakten vaskade mattor i den stora tillgången på färskvatten. Slussarna Pedro Miguel och Mira Flores tog ut oss i Stilla Havet.

Panama-lotsen åt lunch och middag på bryggan. Menyn var densamma som för passagerarna. En hovmästare i bländvit kavaj och serverade på en bricka övertäckt med en vit linneduk. En kall immig Tuborg stod bredvid en kaffekanna av silver som hade Johnsons rederiflagga ingraverad.

I Panamakanalen fick vi alltid post. Breven var efterlängtade men jag var allmänt dålig på att besvara hälsningarna hemifrån. Här ändå ett utdrag ur ett brev hem skrivet i Karibiska havet den 17 april 1958.

Kära allesammans!

Här ombord är det fint men varmt. Vi har inte haft en dag under plus 30 grader i skuggan. Men det är skönt att svettas ibland. Huvudsaken är att man inte dricker för mycket vatten.

Ja, vi är snart halvvägs till London. Vi anländer till Curacao natten till lördag. Resan ner för kusten gick fint. Vi fick påsken i Los Angeles och jag tog ut hel fridag. Tredjemaskinisten och jag hyr en bil Ford Customline och åkte ut till Hollywood och Disneyland. Jag såg förresten filmskådespelerskan Jane Mansfield personligen i Hollywood. Vilken pangbrud!

Jag har jobbat mycket med kyllasten. Förstestyrman tyckte vi skötte oss bra så vi fick lasta hela kylrumsanläggningen tillsammans ungefär 3 000 ton apelsiner och grapefrukt. Roligt med mycket att ha i huvudet.

Jag hade 100 timmar i övertid sista månaden. Det ger över 300 kronor med amerikatillägg. Bra, men vi fick minsann jobba för slantarna. De kör ganska hårt med oss men jag trivs med det. Vi pluggar också. Andre styrman satte ihop en engelsk skrivning och den klarade vi fint.…

Grundstötning

Och dödsolycka.

Ibland inträffade allvarliga olyckor. Den 13 januari 1959 gick ”M/S Canada” på grund efter att ha lämnat Antwerpen. I tät dimma grundstötte hon i Scheldemynningen. Vi hade lots och jag stod till rors när grundstötningen inträffade. Inte nog med det – några dagar senare ramlade en sjöman ner i ett lastrum och omkom. Sex dagar efter grundstötningen skrev jag hem:

M/S Canada

Flushing 19/1 1959

Kära allesammans!

Den här resan har vi haft verklig otur. Först gick vi på grund och igår föll en lättmatros ner i ettans lucka och bröt nacken. Han avled på sjukhuset klockan åtta i morse så idag var vi sorg ombord. Det var en fin grabb. Jag kände honom ganska väl för vi gick vakt tillsammans. Det är synd om hans föräldrar.

Vi får nog ligga här ett bra tag för vi måste lossa lasten innan vi går i docka. Vi tappade hela rodret och babords propeller är också skadad. Vi skall sedan gå till Göteborg och lasta 600 bilar och sedan gå direkt till Staterna.

Jag hoppas det är slut med olyckorna nu. Det är så att man nästan är rädd för att gå ut på däck………

 

Befälhavare ombord under större delen av min törn i ”M/S Canada” var sjökapten John Ferdinand Näslund. Han höll uppsikt över oss från sin hytt när vi jobbade på fördäck och slöade vi så sände hann fram förstestyrman att skälla ut oss.Han trivdes bäst på bryggan inte minst när vi körde om nåt fartyg i Engelska Kanalen eller på ingång till San Fransisco. ”M/S Canada” hade en toppfart över 20 knop. Kapten hördes då muttra;” Han ser ut att ha ankrat upp den stackarn!”

Överstyrman var ansvarig för lasten med upp till 30 hamnar under en rundresa. Han slapp sjövakten och satt nedgrävd på däckskontoret i lastpapper och tallysedlar. Ibland stämde inte siffrorna och det var svinn eller skador.

Steward öppnade slabbkistan en gång i veckan och sålde cigaretter, sprit, öl och godis. Tre starköl i veckan och en limpa cigaretter var vår ranson. Ingen sprit fick köpas och sjötiden var genomgående nykter. När det söps så skedde det iland. Om någon var bakfull och driftade så brev det avdrag på lön. I svåra fall höll kapten domstol och loggade syndaren på en veckas lön.

Båsen och timmerman ”Flis-Jesus” var underbefäl och fick köpa en flaska ibland i sjön. Det hände att vi elever blev inbjudna i Båsens hytt på en drink. En sådan inbjudan var en ynnest, vi satte oss på fyllsoffan och svarade bara på tilltal. Båsen berättade om fartyg och hamnar han upplevt under sitt långa sjönansliv. När han fått ett par groggar brukade han sätta betyg på oss. ”Blixten, du är en jävel på att köra kran – men ibland rör du dig som en sömngångare”

Båsen på ”M/S Canada” var en skinntorr sailor i svart basker, som alltid höll oss om ryggen. Bättre farsa kunde vi inte ha, självupptagna och dumdristiga artonåringar, som trodde vi begrep allt.

I augusti 1959 mönstrade jag av ”M/S Canada” i Göteborg för att söka in till styrmansklassen i Stockholm.

Argentinska får

bland sputnikar

På nyåret 1962 låg vi i Riga i Lettland och lossade avelsfår från Argentina som skulle till Ryssland. Vi firade nyår på Interclub till tonerna av rockmusik kopierad från piratfartyget Radio Nord på internationellt vatten i Östersjön.

Resan började en dimmig morgon i slutet av december 1961 då jag stod i lotsbåten på den tyska floden Elbe på väg ut till ”M/S Axel Johnson” för att mönstra ombord som vikarierande tredjestyrman. Hon låg på Hamburgs redd och väntade på att få gå till kaj.

Jag klättrade efter hamnlotsen uppför lotslejdaren och möttes av en frän doft från fördäck. ”Bääääää..” lät det från bås som fyllde fördäcket vid sidan om lastluckorna. En matros förklarade: ”Sheep mister mate, plenty of them”

”M/S Axel Johnson” hade haft tre veckor i sjön från Argentina med flera hundra får på däck som köpts av Sovjetunionen till ett fårprojekt. Sex får hade dött under resan över Atlanten. Ett lamm hade fötts, en blivande bagge som döptes till ”Lill-Axel” och som fick en uppvärmd plats under ett par solar tillsammans med sin mamma på fyraluckan.

Tätt packade stod fåren i sina bås och bligade ut genom springorna i trävirket. Två argentinska fåraherdar rastade dem två gånger om dagen. Övre mellandäck var fyllt med halm och foder åt fåren. Det luktade får överallt. ” Välkommen ombord på denna småländska torvmosse, styrman!”

Det var kapten som talade, en reslig man men snofsig halsduk ”Charlie Flower” alias kapten Blom, legendarisk Johnsonskeppare. ”M/S Axel Johnson” var en trotjänare, byggd på Götaverken i Göteborg år 1925 med inredning för 50 passagerare, 20 i första klass, 28 i tredje klass och två i redarsviten. Under andra världskriget tidsbefraktades hon av det brittiska krigsministeriet, och driften sköttes av Cunard-rederiet. Hon var på drygt 7 000 dödviktston och hade kylrum. Sedan slutet av 1950-talet var hon skolfartyg för maskinbefälselever.

Tredjestyrman tog adjö för att åka hem och fira jul i Svedala. Jag fick bo i fartygsläkarens hytt där det luktade svagt av något desinfektionsmedel. Utanför hytten låg damsalongen och i trapphallen hängde en oljemålning av en okänd socitetsdam. Matsalen hade ett svart piano, som var förankrat i durken med ett par stadiga vantskruvar.

Efter lossning i Hamburg fortsatte resan genom Kielkanalen till Östersjön och upp efter kusten mot Ösel in i Rigabukten till Lettlands huvudstad Riga vid floden Dyna. Dagarna var vintermörka och disiga. Kajen i Riga var dåligt upplyst och ur högtalare strömmade tal och musik. På torgen stod repliker av Sputnikar då Sovjetunionen levde i rymdextas, efter att flygmajoren Jurij Gagarin under våren blivit den första människan i rymden.

Att loss argentinska avelsfår blev en svår nöt för den sovjetiska byråkratin. Slutligen krävde myndigheterna att varje får måste besiktigas av veterinär. Ett får åt gången leddes över landgången till en järnvägsvagn. Ryssarna lovade ta väl hand om ”Lill-Axel”.

På kvällarna var det hålligång i staden. Vi svenska sailors var förbjudna att röra oss fritt och hämtades med buss som körde oss till Inter Club. Där serverades champagne och rökt kaviar, och det var dans till en bompabompaorkester som spelade cello, fiol, bastuba och piano, Trummisen slog takten på en bastrumma som var lagad med tejp.

Orkesterledaren hade tjuvlyssnat på piratskeppet Radio Nord som sände utanför svenska ostkusten och vars radiotrafik av någon anledning inte hade blockerats av sovjetiska störningssändare. Orkestern spelade rocklåtar av Bill Haley och Elvis. Vi sailors dansade till en piratkopia av låten ”Rock around the clock”med tjejer i kortkort och angorajumpers. När musiken tystnat föstes vi ut bussen som körde oss ombord. Varje kväll upprepades samma procedur.

En blond rysk kvinna tolken Jelena höll ett öga på oss. Hon hade aldrig varit i Svedala men talade flytande svenska. På nyårsafton bjöd vi henna på sill och några rejäla svenska nubbar i befälsmässen och försökte charma henne och visa hur oemotståndlig en svensk sailor bara kunde vara.

Jelena höll tappert stånd mot våra förförelsekonster. I stället hamnade vi i ett ideologiskt praktgräl om den ryske författaren Boris Pasternak, som förvägrats ta emot nobelpriset i litteratur tre år tidigare. ”Boris Pasternak är en klassfiende” Jelena gick inte att rubba. Hon vill hellre tala om kommunismens framtid och att Nikita Chrustjev och John Kennedy mötts i Wien och att världsfreden var räddad.

”M/S Axel Johnson” avseglade från Riga två veckor in på det nya året och jag mönstrade av i Sundsvall för att inställa mig sista läsåret i sjökaptensklassen vid Stockholms Sjöbefälsskola.

Käken avslagen

i New York

En rak vänster på Nordatlanten. Med päronboll i solåsen tränade vi boxning på båtdäcket, medan ”M/S Segerö” rullade i den grova sjön på kurs från Pentland Firth mellan Skottland och Orkneyöarna i storcirkeln mot Nantucket Island utanför New York på den nordamerikanska ostkusten.

Svettiga och flåsande skuttade vi runt med boxhandskar och försökte slå varandra på käften med Nordatlantens fräsande gråa vågberg i bakgrunden. Andre styrman senior Bertil Bjertsjö, gladlynt skåning från Tåstorp, och lovande mellanviktare i sin ungdom hejade på träningen. Vi joggade i hamnarna och sparrade till sjöss. De slag som övades var rak vänster, vänsterkrok, rak höger och ronden avslutades med armhävningar i någon av båtdäckets solåsar.

I lasten på ”M/S Segerö” fanns svenska Saab-bilar till USA och den lätta lasten fick fartyget att slänga och kasta i sjön. Året var 1962 och jag mönstrade på i Oskarhamns samtidigt som USA:s president berättade i TV att Sovjetunionen placerat kärnvapenmissiler på Kuba. Världsfreden var hotad.

En stor sorg drabbade oss filmtokiga sailors när filmskådespelerskan Marilyn Monroe tog livet av sig. Hon prydde mitt hyttskott tillsammans med fransyskan Brigitte Bardot.

22 år gammal seglade jag andrestyrman junior i Rex-bolagets nybygge ”M/S Segerö” byggd i Oskarshamn. I sju månader seglade vi mellan Europa och USA:s ostkusthamnar med bilar och styckegods. Hon var en bakladdare med moderna patentluckor och elektriska lastkranar. En kranvajer kopplades via ett block till lastluckorna som drog av som ett dragspel.

Manskap och befäl bodde akterut. Jag hade egen hytt om styrbord med väggfast koj, skrivbord, bord och fyllesoffa och åt i befälsmässen. Bryggan var ljus och öppen med snedställda fönster på förkant och två mindre bryggvingar med pejlkompasser. Gyrokompassen var liten och stod inne på bryggan. Navigationshytten låg bakom en skjutbar vägg.

Jag var yngste styrman och gick hundvakten mellan tolv och fyra på natten, och hade ansvar för sjökorten. I lampans sken plitade jag med svart och röd tusch i in bojar som seglats ned eller fyrar som släckts.

Nordatlanten dominerades av två vädertyper – dimma eller storm. Bilarna i lastrummen surrades med tampar, för att stå stadigt. Första resan lossade vi i Port Newark på andra sidan Hudson River i New York och gick sedan till Newport News i Virginia. Där fyllde vi underrummen med svart stenkol som skulle till Malmö. Hon förvandlades från ett nymålat renvaskat fartyg till en sotig koltramp. Befälhavaren sjökapten Gunnar Björling såg inte glad ut och kommenterade eländet:”Vi har fått order från rederiet att testa dödvikten!”I Malmö var det sträng vinter, och där koldammet efter lossning spolades bort frös spoldammet och det krävdes specialgäng från land för att få rent.

Det var mycket köra båt på ”M/S Segerö”. Ut och in i hamnarna med korta liggetider. Astronomisk navigation hjälpte oss över Nordatlanten. Solhöjden togs på bryggvingen med tidtagarur i hamnen och så snabbt in i karthytten och läsa av kronometern. Höjden räknades ut med det amerikanska tabellverket HO 214 som var en förenklad metod utan logaritmer och sfärisk trigonometri. Det stämde för det mesta.

I gryningen plockade vi stjärnor, ofta Polstjärnan, för en enkel latitudbestämning. Det var en ovanlig känsla att vara beroende av universum för att ta reda på positionen. Skeppare Björling förlitade sig på oss nyutexaminerade ungtuppars briljerande med formler och tabeller. Han var en vänlig kapten, som seglat länge i Nordsjöfart för Rex-bolaget.

En resa hamnade vi i en orkan med vindstyrkor upp emot 50 meter per sekund och våghöjder på ca 15 meter, enligt de amerikanska väderskeppen. Hon rullade så våldsamt att min hyttfåtölj lade sig på ryggen och reste sig igen vid en överhalning. Skepparn var på bryggan ett par dygn i sträck och vi stävade sjön med full maskinstyrka, och låg nästan stilla.

Kapten var orolig för lasten av tyska lyxbilar Mercedes och Porsche som ägdes av amerikanska soldater som rest hem från Europa. När vi kom till kaj besannades skepparens oro. Ett däck hade gett vika och lagt sig ovanpå bilarna. De påminde om skrotpaket från en bilpress när de hivades upp ur lastrummet. Det var mycket spring av försäkringsagenter och inspektörer, och skeppsdagboken kollades.

Senare blev det strejk i Newarks hamn, och vi slog ihjäl fritiden på Manhattan. En kväll råkade jag i slagsmål med två sjömän på kajen och fick käken avslagen. De närmaste dagarna låg jag i en sjuksäng med igenspikad käke och matades med sugrör av snälla nunnor. Andren försökte muntra upp mig. ” Fan, sjöman Öhman ,du som har en bra vänster”!

Enformig isbrytning

i Bottenviken

Sommaren 1963 inställde jag mig vid bataljon Sparre för att göra min värnplikt i flottan. Jag hamnade i en grupp sjöbefäl som skulle fullgöra 15 månaders tjänst.

Det skedde samtidigt som kryssaren ”Göta Lejon” mönstrade ny besättning enligt en tradition från 1500-talet. Fartygschefen Roland Engdahl höll tal till den 500 man starka besättningen medan flottans musikkår spelade och flagga, gös och befälstecken hissades.

Efter avslutad grundutbildning i Karlskrona mönstrade jag som värnpliktig furir på isbrytaren ”Oden” i Stockholm. Hon var byggd 1957. Fartygschef var kommendörkapten Sten Hjortzberg. Min hyttkompis var sjökapten Lars Erik –Genberg. Besättningen var på 65 man varav 40 värnpliktiga. Odens senaste vinter 1962-63 hade varit svår och inte sedan vintern 1946 hade det varit så mycket is, enligt fartygschefen.

Det ställs särskilda krav på en isbrytarens skrov- det skall vara starkt och motstå hårda påfrestningar. ”Oden” var byggd i kraftig stålplåt och i ett isförstärkt bälte sträckte sig från för till akter. Stävarna var isförstärkta. Odens största längd var 83,25 meter och bredden 19,40 meter. Största medeldjupgående var 7,00 meter och deplacementet 5 260 ton.

På femtiotalet betraktades Oden som en bjässe i isbrytarsammanhang, hon var störst bäst och starkast. För första gången skulle man på allvar trotsa isarna i Bottenhavet. Oden ansågs vara världens modernaste isbrytare. Wärtsilä hade tidigare byggt fyra likadana isbrytare, en finsk och tre ryska, men konstruktionen med två förpropellrar var ny i Sverige. Förpropellrarna var mindre än de båda akterpropellrarna och roterade inåt. De vägde 8,5 ton vardera och hade en diameter av 3,5 meter. De spolade fartygssidorna och minskade därigenom friktionen mellan skrov och is. Förpropellrarna kastade dessutom den sönderbrutna isen under fartyget och ökade på så sätt framkomligheten. De båda akterpropellrarna vägde 10 ton vardera. Diametern var 4,2 meter och de roterade utåt…

I två månader under vintern 1963 låg isbrytare ”Oden” stilla uppe i norr och väntade på den vita kylan. Steamkassar och paragrafbåtar puttrade för sig själva efter kusten och i skärgårdar. Den nattgamla isen dog varje morgon när solen gick upp och värmde havsytan. Isbrytaren vassa stäv behövdes inte. Så en natt kom kylan och bet sig fast med friska tänder. Havet stelnade och blev tyst.

En natt kom plötsligt en nödrop ur radions högtalare: ”This is the captain on the greek ship Danaholm. I require immediate assistance…

Besättningen på båten därute i det kalla mörkret var rädd att gå själv. Ett fartyg kan försvinna på en timme i skruvis om det vill sig illa. Så kom ett lugnande svar från ”Oden”:” I see you are in trouble captain””Oden” buffade sig fram till det nödställda fartyget och efter några timmar log hon tryggt förtöjd till kaj. En anteckning i loggboken och så ut igen.

De fartyg som behövde assistans var rostiga plimsollare med solkig flagga, små hästkraftsfattiga paragrafare och stora vita linjefartyg. De mindre båtarna kämpade tappert med sin svaga maskinstyrka och avflagnade stävar. De vita linjefartygen snobbade sig fram med sina skarpa stävar och kaptener med guldgaloner på bryggan. Ibland samlades de olika fartygen i en konvoj. I täten gick ”Oden” likt en andmamma och efter henne följde båtarna i en rad.

Isbrytartjänsten i Bottenviken är enformig. Upp och ner, upp och ner efter kusten dag efter dag, vecka efter vecka. Sjökortet blev solkigt av alla positioner och passarstick. Ljudet av isen förstörde nattsömnen. Sjuttiofem sjömän väntade på öppet vatten så att det blev tyst. TV-apparatens ljudvolym stod i högsta ljudläge och några kamrater försökte sova med bomull i öronen. Skägg anlades och ansades.

Det är vår i Bottenhavet. Isen ligger svart med ruttna tänder. Där sticker en säl upp nosen. En stare sitter på brädgången och pickar på ett stycke gammal limpa. Kjoff, kjoff, kjoff. Det svarta skrovet rustar på sig i isrännan och staren flaxar förskräckt iväg. I navigationshytten stegar vakthavande officer distansen i sjökortet med stålpassare och stannar vid en kaj som legat öde hela vintern.Nu skuttar inte isbitarna längre framför stäven. De tjocka overallerna har stuvats in. Tredjeofficeren går runt och ser till att alla mössor har vita kapell. Isen är svart och seg som tuggummi.En morgon är trötta stadsbor ilar till sina arbeten glider isbrytaren ”Oden” in till kajen på Galärvarvet i Stockholm med solblänk i sin blanknötta stäv. Isbrytarsäsongen är slut för den här gången..

Motorsågsmassakern

På ”Schanker Hill”

Skuggan kom fram ur dunklet under backen och smet in i Båsens schapp. I kikaren skymtade jag en böjd gestalt smyga ut genom ståldörren och glida in i mörkret under backen till däcket nedanför ettaluckan. Jag slog numret på fartygstelefonen till skepparhytten.”Kapten, jag tror vi har en fripassagerare ombord!”24 år gammal år 1965 var jag andrestyrman junior med färskt styrmansbrev ombord i ”M/S Los Angeles” på väg mellan Buenaventura i Colombia till Panamakanalen, och gick fyraåttavakten denna heta morgon, när havet låg blankt. Jag var klädd i vita shorts, kortärmad skjorta med en bred och en smal guldgalon på axelklaffarna, och med amerikanska solglasögon. Kikade jag mot horisonten då plötsligt skuggan dök upp under backen. Skepparn kom upp och bad oss få fram och titta. Vi hittade honom bakom kaffesäckarna på ettans mellandäck, en mager kille i urblekta kläder med skräckslagna ögonvitor. ”My name is Raol Sanches, senior official!”Han fick stanna I lotshytten och fick mat, kläder och cigaretter. Skepparn var i Gnistens hytt och talade via radio med agenten i Panamakanalen. Fripassagerare Sanches skrev på ett rutat papper och tecknade siluetter av berg och träd med brinnande ljus vid sidan. Han skrev:”Remember the day! Tre poliser hämtade honom i första slussen efter Balboa.

I Latinamerika rådde under 1965 en växande social oro med antiamerikanska stämningar. USA hade under året intervenerat med 30 000 soldater i Dominikanska Republiken. Che Guevara, hjälte i den kubanska revolutionen, hade som mål att upprätta nya antiimperialistiska fronter i världen, för att avlasta USA:s motståndare i Vietnam, ett krig som eskalerade.

I Colombia, där Johnson Line bedrev reguljär linjefart, rådde samma oro i ett land som hade en blodig tradition. En colombiansk präst Camillo Torres sökte samla vänsteroppositionen i en gemensam front innan han anslöt sig år 1965 till en gerillagrupp.

USA utbildade i Panama specialtrupper i antigerillakrigföring för de latinamerikanska staterna. De skulle spåra upp och söka strid med gerillagrupperna.

Det var en ny tid för den rika världens sjömän. Vi var transportarbetare i en värld där kampen mellan rik och fattig skärptes. Sjömän var bra på att jobba hårt till sjöss och slå runt i hamnarna men vi var politiska oskulder.

Senaste hamnen Buenaventura var en gudstförgäten håla av sailors döpt till ”Schanker Hill”. Könssjukdomarna härjade på bordellerna där fattiga familjers tonårsdöttrar sålde sina kroppar för några dollar.

De veneriska sjukdomarna var ett växande problem till sjöss. I kylrummet fanns engångssprutor med pencillin från amerikanska armén. Styrman gav sprutorna intramuskulärt i stjärten mot gonorré, och delade ut Nicholssons profylax, en vit och en röd tub, vid landgången. Salvan skulle sprutas in i urinröret efter samlag och kondom var inte att tänka på.

USA hade sträng kontroll på oss sjömän med kukmönstring i första hamn efter Centralamerika. En läkare kollade våra organs ollon med lupp. En sjöman kördes iland med misstänkt spansk krage och bodde isolerade på ett motell och käkade hamburgare och drack iskall amerikansk öl av märket Budweiser. Falsk alarm! De spanska kragen var en inflammerad variant av förträngd förhud.

Det var en regnig afton i Buenaventura när vi ankrade upp på redden i väntan på hamnlotsen som skulle lotsa oss till kaj. När ett standbygäng anlände med hamnbogseraren för att lucka av stod plötsligt timmerman Juhu vid fallrepet och ville följa med iland. Han var välkammad i nystruken pilotskjorta och kakibrallor. Det var en ovanlig syn, för Juhu brukade inte gå iland. Innan han klev ombord i barkassen muttrade han: ”Las Camelias…”

Det var namnen på en av bordellerna som låg i husen utspridda efter stranden. De flesta var byggda på höga rangliga pålar för att inte dränkas i de våldsamma skyfall som drabbade denna del av kusten under regnperioden.

Hamnlotsen kom ombord och vi lättade ankar och gick till kaj och riggade omedelbart solar för att kunna lasta i mörket. För om oss låg en västtysk amerikafarare ”Hornblåsare” som timmerman Juhu brukade säga. Han hade seglat ute under kriget och hade ett ont öga till tyskarna.

Några timmar senare kom en ömklig figur stapplande över fallrepet. Det var Juhu som hade fått rejält med stryk. Ansiktet var svullet, skjortan av sönderriven och läppen hade ett blodigt jack. Han försvann föröver under backen utan att säga ett ord. Efter någon minut kom han tillbaks med ett föremål under armen. Det var motorsågen ”Mac Culloch”.

Detta knattrande tvåtaktsmonster han fått för att kunna bygga slingerskott för att säkra lasten. Juhu var stolt över sin motorsåg som han vårdade ömt. Sågtänderna slipade han skarpa med en fil och han blev snabbt en mästare på att kapa tjocka plankor.

Denna kväll försvann Juhu iland i den mörka natten med motorsåg. Vakthavande styrman gjorde inget försök att stoppa honom. En stund senare bröts det stillsamma surret av insekter i den tropiska natten av ett knattrande ljud och därpå följde ett våldsamt brak. Luften genomfors av gälla skrik och sedan hörde polissirener.

Polisen kom ombord morgonen därpå och berättade att en av staden bordeller och barer under kvällen hade rasat ihop av okänd anledning. Tre personer hade förts till sjukhus med lättare skador efter att ha fallit från övervåningen ner i ett buskage. Samtliga skadade var tyska sjömän. Strax innan huset rasade ihop hade det utbrutit ett slagsmål mellan de tyska sjömännen och en annan sjöman som blivit utkastad. Polisen undrade om det möjligen fanns någon samband med denna incident och om sjömannen som var i slagsmål fanns ombord.

Vi skakade på huvudet och polisen troppade iland. Ingen hade sett Juhu gå ombord med vid avgång inställde han sig som vanligt vid sin station akterut vid spelet. När vi långsamt lämnade kaj såg jag ett belåtet flin sprida sig över hans svullna läppar.

Sista resan

I en ny tid

Linjesjöfarten på Sydamerika drabbades av 1960-talets politiska oro. Inflationen var hög och den ekonomiska politiken ryckig med ökande utlandsskulder. U-ländernas seglation med sina handelsflottor stärktes genom en FN-resolution som gav dessa länder rätt att flaggdiskriminera andra länders handelsfartyg till förmån för sina egna.

Ett linjefartyg låg normalt hälften av årets dagar i hamn. Godshanteringen kostade för mycket och hamnarna var för små för att kunna ta emot de allt större godsmängderna. Container-fartyget blev lösningen för sjötransporterna, ett fartyg som låg kort tid i hamn och lång tid till sjöss. Sjömannen blev en ombordanställd transportarbetare och i denna förändringens tid, så bleknade det sorglösa, romantiska sjömanslivet sakta bort.

Johnson Lines linjefart på Sydamerika drabbades av den sjöfartspolitiska utvecklingen med vikande tillgång på laster och sämre ekonomi. Samarbete inleddes med andra linjerederier. Nordpacifictraden där jag seglade som mest gick bättre och under mitten av 1960-talet uppehöll rederiet veckotrafik med 13 fartyg.

1965 var mitt sista år i transocean sjöfart. Jag minns denna sista tid slitsam med mycket övertid då vi seglade en styrman kort. Med 9 000 kronor på fickan mönstrade jag av i Göteborg. Samma år började jag på Poppius Journalistskola i Stockholm och finansierade studierna med att vikariera som skeppare på Djurgårdsfärjan, som tillhörde Stockholms Ångslups AB . Rederiet undrade om jag var straffad för något brott när jag sökte jobbet. Personalchefen förstod inte hur jag kunde lämna ett så fint rederi som Johnson Line.

Ångkraft, kajstöt

Och glada tillrop

Att vara befälhavare på en ångdriven Djurgårdsfärja på Stockholms ström var en svår uppgift. Det krävde gott sjömanskap och förmåga att utstå smädelser från glädjerusiga passagerare som druckit vin och på restaurang Tyrolen.

Jag var vikarierande skeppare en tid på ångfärjan ”Djurgården 3” på traden Slussen – Allmänna gränd. Första morgonen jag törnade till på Djurgårdsvarvet stod Chiefen i brädgången i sotig singlet med en grå svettragg runt halsen och stirrade barskt på mig. Han blick varslade om vem som bestämde på ångfärjan ”Djurgården 3”.

Första resan var en mardrömstripp. Vid Slussen låg Finlandsbåtarna och varmkörde och deras propellerström drog med ett par knops fart förbi färjans landningspunkt. Jag stod vid ratten, som jag höll med vänster hans och manövrerade maskintelegrafen med höger hand. Strategin var stopp i maskin i god tid och så glida in till kaj med en kraftig backmanöver.

Chiefen nere i ångmaskin slog stopp. Fartyget stod nästan still när hon träffades av den starka propellerströmmen. Med ett brak slog ”Djurgården 3” babords sida i pontonen där strömmingsryckarna höll till. Tre meter kvar till kaj. Plingeling – back på maskintelegrafen – ingenting hände.

När jag tittade ut ur styrhytten stod chiefen på däck och blängde på mig.” Vad gör du pojke?”

Sedan denna snöpliga incident retts ut förstod jag att Chiefen var van vid ett ”stopp” och ett ”back” på maskintelegrafen, därpå skulle ångfärjan vara på plats i färjeläget. I nödfall kunde han acceptera två ”back”. Sedan var ångan slut, sade han.

Denna ångkutym på ”Djurgården 3” krävde i fortsättningen ett visst mått av mod hos mig som påmönstrad tillfällig ångfartygsbefälhavare. Det gällde att våga hålla farten nästan in till kaj och sedan hoppas på att Chiefen hade tillräckligt med ånga för att få full backeffekt. Ibland stötte ångfärjan hårt i kaj så att det glädjerusiga gänget från Gröna Lund rasade omkull i en tjoande hög. Kommentarerna lät aldrig vänta på sig. ”Du skulle inte ha tagit den där sista!” ” Hallå skepparn – har du nåt att bjuda på?”

Minnesresa till Åland

med 10 sjökaptener

En junidag år 1962 avlade 17 elever sjökaptensexamen vid sjöbefälsskolan i Stockholm. De spred sig sedan över de sju haven. De seglade i olika båtar fram till pensionen eller gick iland tidigare och valde en annan jobbkarriär.

På dagen 50 år senare i juni 2012 samlades 10 av de 17 sjökaptenerna och de flesta av sina sina respektive vid Tullhus 1 i Stockholm för att embarkera Änedinlinjen båt ”Birger Jarl” för att tillbringa ett dygn till sjöss och umgås.

De som hörsammat inbjudan till återvändarträff var Björn Elfström, Lars Jönsson, Christer Kappel, Benkt Lindblad, Walter Lindbom, Ingvar Lindström. Ivar Rosen, Thorleif Rubin, Stig Rönngren och Anders Öhman samtliga i sjuttioårsåldern och däröver.

Ånedinlinjens ”Birger Jarl” sjösattes 1953 och har sedan dess seglat med passagerare mellan Stockholm och Finland.. Nu 2012 går hon på pensionärskryssningar till Mariehamn på Åland och åter till Stockholm och Skeppsbron där hon har sin kaj mitt emot fullriggaren af Chapman på Skeppsholmen.

Det var en stämning från förr som mötte detta maritima sällskap när de embarkerade båten. ”Birger Jarl” är vad många äldre kallar för ”en riktig båt” med glänsande inredning i mahogny, nåtade däcksplankor, höga trösklar och branta lejdare. Tyvärr är inredningen inte anpassad för funktionshindrade och vi som var ombord fick ta den lugnt i de lejdare som frestade på knäna.

När det begav sig för ett drygt halvsekel sedan år sedan så for vi upp och ner som skottspolar från brygga och båtdäck när vi hade visseltörn på sjövakten. Det skulle bara vara så. Visseltörnens uppgift var att vara handräckning åt vakthavande styrman och en av uppgifterna var att sätta på kaffe och purra avlösande sjövakt som i bästa fall kände glädje över att få lämna den varma kojen och krypa i sjöstället.

Efter incheckning samlades vi båtens skybar akterut för en välkomstdrink. Innan samtalstonen blev glättigare så höll vi en kort minnesstund över vår navigationslärare från 1962 – sjökaptenen och navigationsläraren Bo Ossian Ericsson. Han var inbjuden till detta 50-års jubileum tillsammans med hustru Ulla Britt – men lämnade strax innan jordelivet 84 år gammal. Sjömän säger gärna ”mönstrar av för gott” när någon kollega och vän avlider. Bo Ossian – kallad ”Ossian” eller som elevtidningen skrev ”Tigern från Santa Fé” hade satt djupa avtryck i 1962 år sjökaptensklass.

Vi var den första kullen som tog oss igenom tre års sjöbefälsutbildning – ett år till styrman och två år till sjökapten – och det var Bo Ossian som med stor energi och pedagogisk skicklighet – lotsade oss igenom terrester och astronomisk navigation, radarnavigering, tidvattentabeller, kompasslära med mera.. Det senare ämnet var en intellektuell utmaning som handlade om alla mystiska krafter som påverkade en magnetkompass och fick den att visa fel. Observera detta var före satellitnavigationen och GPS-ns tid och sextanten och gyrokompassen var sjöbefälets bästa vänner – men magnetkompassens kurs noterades för säkerhets skull i loggboken efter varje avslutat sjövakt.

En sjöman som inte vet var han är tar inge risker utan återvänder i besticket till den senaste positionen, var en regel han präntade i våra huvuden.

Bo Ossian var en glad humoristisk person och flera av hans elever hade haft fortsatt kontakt med honom genom åren. Vi var hans första sjökaptensklass 1962 och den allmänna uppfattningen var att han ville att vi alla skulle klara oss. Han arbetade på sjöbefälsskolan från år 1960 till dess att skolan upphörde 1983.

Efter parentationen över Bo Ossian så gled samtalet över till de lärare och klasskamrater som genom åren mönstrat av för gott. Vi hade alla ett levande minne av dessa även om många år har gott och kontakterna bleknat. För 10 år sedan år 2002 i augusti avled Hadar Högberg som undervisade oss i svenska och engelska med stor bravur och integritet. Ibland kunde debatterna under hans lektioner hetta till.   Hadar betonade att utan en närhet till språket så skulle vi som blivande sjöbefäl få problem i den sjöfarten som höll på att internationaliseras.

En annan lärarprofil var Hjalmar Hammarström kallad ”Bam-Bam” som avled i augusti 1982. Vi hade honom som lärare i navigation i styrmansklassen och minns särskilt ur han kunde ändra på uppgifter på svarta tavlan under skrivningarna vilket orsakade en del huvudbry hos oss som försökte lösa uppgifterna.

En profil var Maj J:son-Iggström som var assistent hos rektorn senare utnämnd till hedersstyrman av Bo Ossian. I det påtagligt manliga klimat som präglade andan på sjöbefälsskolan var hon vår morsa i vått och torrt.

En person som stod nära sjöbefälsskolan var Göthe Ellemar som avled 1998, 84 år gammal. Han var välfärdssekreterare kallad ”Greven av Kaknäs”, som var en samlingspunkt på Djurgården för idrottsutbyte mellan sjöfolk. Vart år hölls tävlingar i fotboll, rodd, fri idrott och segling bland annat med Ålands sjöfartsläroverk och ibland var dusterna hårda särskilt kapprodden med flottans tiohuggare som krävde armstyrka och samarbetsförmåga. Ålänningarna skulle vinna rodden annars var tiden ur led.

Sjömän har en förmåga att gilla läget vilket möjligen kan styra sanningshalten i de skrönor som berättas. En bra skepparhistoria behöver inte vara sann i varje detalj för att vara bra. Ibland är också sjöhistorierna så sanna att ingen riktigt vill tro på dem.

Vi minns till exempel särskilt vår dust med ålänningarna som elevtidningen kallade ”Slaget om Åland”. Vi bodde på Societetshuset och efter hård kamp så vann ”svenskarna” och inte minst en av våra lärares dyblöta jollesegling i kostym har gått till historien. Flera av våra klasskamrater var duktiga i idrott och det var inte ovanligt att befälhavare rekryterade duktiga fotbollsspelare till sina båtar. Kampandan i handelsflottande internationella fotbollsmatcher gick inte att ta miste på. Samma nit gällde pingisturneringarna då vi som gillade spelet och lärde oss att parera servarna medan pingisbordets yta vinglade i takt med båtens rullningar i havssjön.

Samtalet och sjöhistorierna fortsatte när vi med god aptit tog oss an smörgårdsbordet i Remmaren en av salongerna i Birger Jarl. Det fanns mycket att prata om. Våra kära respektive som var med satte sig tillsammans och möjligen språkade om sjömanshustruns lott. Att vara ”gift med en dragsedel” innebar att sällan se sin make som bara gjorde sig påmind när pengarna till hushållet flöt in varje månad. Numera har det ombordanställda sjöbefälet större möjligheter att få vara hemma hos familjen och ta sin del av det vardagliga bestyret. Sjömanshustruns lott som ensam ansvarig för hem och barn är värd en särskild historia. Flaggan i topp!

Under de 50 år som gott så har sjöfarten ändrats dramatiskt. ” Höjdpunkten i min karriär var när jag med fyra galoner som befälhavare gick till Stockholm genom Stockholms skärgård. Sedan blev båtarna bara mindre för att till slut försvinna helt”, sade en klasskamrat som seglat befälhavare i Johnsonlinjen med lätt ironi i rösten.

Numera är alla de legendariska svenska rederierna Broströms, Salén, Johnson, Svea, Salén – ingen nämnd ingen glömd – ett minne blott. Båtarna har flaggats ut i takt med sjöfartens internationalisering. Ett nära exempel är de före detta Gotlandsbåtar – Nynäshamn – Visby – seglar nu för Polens Polferrys med Bahamaflagg. Det krävs numera mycket granskning för att utreda vem egentligen som äger en båt.

Media rapporterar traditionellt om sjöfart bara när något gått åt pipsvängen och naturligtvis kom passagerarfartyget Costa Concordias grundstötning på italienska syndkusten till diskussion och inte minst befälhavarens uppträdande. Sjömän spar inte på kritiken när det egna gjort bort sig.

Den fortsatta kvällen fortsatte i salongen och historierna avlöste varandra, Det kändes om vi hade mycket att tala om ”it is time the Valrus said to talk of many things” – som det heter. Vi kojade kring midnatt och morgonen därpå samlades vi vid frukosten och fortsatte sjösnacket.

Strax innan anlöp Stockholm besökte vi bryggan och sedan blev det det traditionella gruppfotot om babordssidan. Vi fick sitta på stolar medan våra kära respektive fick stå bakom. Kommentarerna lät inte vänta på sig!

”Bakom varje duktig sjöman står en förvånad kvinna!” ” Vid nästa träff får vi välja en båt som klarar rullatorer!”

Efter anlöp Skeppsbron i Stockholm skildes vi åt med blanka ögon med hopp om att snart ses igen.

Tack Thorleif och Björn för att ni fixade denna 50 års jubileumsfest!

Tack Ånedinlinjen för att vi fick segla med ”Birger Jarl” och de fina priser ni ställde upp med till lotteriet. Överskottet går till Sjöräddningssällskapet.

 

cropped-cropped-cropped-cropped-logga_bokanjarerna12

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 tankar på “Sjömansliv…

Lämna en kommentar