2 X SJUKSKRIVNING Av Reidar Jönsson

2077869316Att ha endast ha varit sjukskriven två gånger är inte mycket att tala om för någon som är född 1944. Men de säger något om resan från sjömansyrket till författarens ensamma liv.

Den första sjukskrivningen kom när jag mönstrade på M/S Bolmaren I augusti 1961. Det var mitt andra år till sjöss och jag var någorlunda torr bakom öronen när vi som första hamn kom till Oslo en söndags morgon och ville gå iland.

Några mer erfarna visste dock att Norge inte serverade öl på en söndag anno, 1961. Efter rådslag åkte vi buss till några klippor längre ut i fjorden. Platsen var full med badande i sommarvärmen, och vi dök från höjderna så stiligt vi kunde för att imponera på några norskor.

Efterhand inbillade jag mig att särskilt en tonårsflicka beundrade mina svanhopp och jag försökte då förhöja hennes intresse genom att dyka ner så djupt jag kunde och stanna där tills jag var tvungen att stiga upp till ytan.

Någon märkbar förändring av flickans intresse märktes tyvärr inte. Men jag gav inte upp, jag dök i det iskalla djupet och höll andan – tills hon helt sonika hade förlorat intresset och hade försvunnit.

Det är sådant som händer, tröstade jag mig med under resan ner direkt till Las Palmas där vi skulle bunkra bränsle för vidare färd mot Västafrika.

Under resan ner fick jag en tilltagande värk i öronen. Till slut anmälde jag mig till andrestyrman och kved där av smärta. Han gluttade i hörselgångarna, men hade inte mycket mer att föreslå än magnecyl. Sådant som penicillin ville han spara, tyckte han, till sådana som dök i grumligare ställen än Oslos fjordar. Jag förstod inte vad han menade, men han lovade att en läkare skulle inspektera mina öron när vi kom till Las Palmas.

I Las Palmas gled en bil av märket Jaguar ut på bunkringskajen. Och ut ur den steg en man i vit linnekostym, vit skjorta och svart slips, och med en panamahatt på huvudet. Från bilen tog han ut en väska, som jag genast från min utsiktspunkt identifierade som en läkarväska. Men vem var mannen som var läkaren?

Jag blev helt konsternerad, om det var smärtan och febern som orsakade min förvåning, förstod jag inte, men helt klart vikarierade den kände filmskådespelaren Eddie Constantin, tydligen som läkare i Las Palmas.

I kaptenens salong var jag nästan illamående av motstridiga känslor. Dels ville jag trösta Eddie Constantin för att han hade en så fruktansvärt kopparärrig hy, och dels ville jag upparbeta mod för att be om hans autograf.

Men Eddie, som jag redan i hemlighet kallade honom, rörde inte en min när han kontrollerade mina öron och sen förklarade för kapten att det inte blev någon resa av till Västafrika för en ynglig med så pass variga öron.

Eddie sköt upp panamahatten i nacken och menade att jag bäst följde med honom till sjukhuset. Då blev jag förstås nervös eftersom Eddie alltid hamnade i trängda lägen där bovar sköt på honom. Men mest blev jag lycklig över att få åka i en Jaguar med Eddie Constantine.

Vi kom faktiskt helskinnade fram till ett engelska sjukhuset högt över staden. Där togs jag om hand av en rödhårig och engelsk sjuksköterska som jag blev blixt kär i. Tyvärr behandlade hon mig som det barn jag var. Eddie ägde redan hennes hjärta.

När febern och inflammationen släppte mattades mina fantasier av. Det blev tråkigt att ligga på sjukhus. Men i sängen bredvid låg den störste finne jag någonsin hade sett och han var en underhållande typ. Han hade varit framgångsrik tyngdlyftare och visade sin klippbok.

Medaljernas baksida var att han ofta fick ont i ryggen och då behövde inta sängläge.

Varje morgon stod en flaska vodka i det öppna fönstret bredvid hans säng. Han hällde vodkan i karaffen med dricksvatten och slurpade i sig detta ”vatten” dagarna i ända. På kvällarna sjöng han sorgliga visor. Två besättningsmedlemmar från en trålare från Japan låg i sängarna mitt emot och de var inte roade. Till slut slapp de ändå finnens sorgliga visor eftersom de dog från sina arbetsskador.

Själv blev jag bättre och bättre i hörselgångarna. Min finske vän blev bra i ryggen. Han tog med mig ut i Las Palmas gamla stad för att visa mig alla krogar. Jag vågade inte tacka nej till den storslagna bjudrundan och blev så berusad och sjuk att den engelska sjuksköterskan blev orolig när jag stönade kom tillbaka och kastade mig kvidande i sängen. Hon kallad på Eddie, han lutade sig ner, sniffade och sa, att jag behövde sova.

Tydligen var det billigare för rederiet att ha mig kvar på sjukhuset, eller ville de på Eddies inrådan, inte släppa ut mig på fler äventyr i Las Palmas. Jag låg kvar på sjukhuset i minst sex veckor tills Bolmaren hämtade mig på hemfärden.

Jag skulle vilja säga att Eddie och jag blev de bästa vänner. Men den sortens kopparärriga tuffingar blir inte vän med en tonåring när det finns rödhåriga och finlemmade sjuksköterska i närheten.

Den andra sjukskrivningen blev också den intressant på sitt sätt.

Någon gång i slutet av 1970-talet fick jag inflammation i överarmarnas muskler. Jag kunde inte lyfta armarna till skrivmaskinens tangenter, en nödvändighet eftersom jag då försörjde mig som författare.

Flera läkare förundrades över åkomman. Men de hade inga direkta förslag till bot, varför jag sjukskrevs ett par gånger för åkomman.

Till slut ringde någon från Försäkringskassan och menade att jag borde gå i förtidspension.

”Aldrig i livet”, sa jag. ”Jag är författare och en sådan går inte i förtidspension.”

”Men du kan få assistans”, sa damen i andre änden av luren.

Efter något resonerande lät det inte så tokigt. Framför mig såg jag en sekreterare som skrev medan jag låg på soffan och dikterade. Jag svarade att de fick utreda möjligheten.

Efter någon månad ringde en annan dam för att just utreda frågan.

”Hur många böcker skriver du om året”? undrade hon.

”Nja”, sa jag. ”Kanske en halv.”

”Inte mer”, sa kvinnan något bestört.

För att väcka sympati övergick jag då till att beskriva författarskapets våndor.

”Du förstår”, sa jag. ”Skrivandet sker under största möjliga tystnad och med en stor anspänning och koncentration.”

”Spänner du dig”? undrade kvinnan.

”Det kan man verkligen säga”, sa jag. Det är ingen lek det här.”

”Jaha, så du spänner dig!” sa kvinnan i luren och tackade för sig på ett synnerligen kallt sätt.

Därmed flög drömmen om en sekreterare sin kos, kände jag.

Jodå, i brevet från Försäkringskassan stod det, att jag vare sig kunde sjukskrivas eller få hjälp eftersom skadan hade uppkommit på grund av min personlighetstyp i vilken jag spände mig.

Senare körde en överläkare på Danderyds Sjukhus, en kväll på sin privatmottagning och under tysthetslöfte, in två stora cortisonsprutor i de inflammerade musklerna.

Han sa också, att jag fick ge f-n i att i ena stunden slita och släpa med bygge och i nästa bara sitta stilla och skriva.

Lagom är bäst. Man ska int´ tro att man är Tarzan. Fast det är sådant man glömmer hela tiden.

RJ

index

Lämna en kommentar